Trettiofyra strålande dagar

By Bertil Åhsberg

En cancersjuk man anländer till Lund för att strålbehandlas på Onkologen. En kvinna som ”gått in i väggen” får av en tillfällighet syn på mannen, blir attraherad och börjar stalka honom. Efter kort tid upptäcker mannen att han är förföljd. Nu inleds en alltmer bisarr katt- och råttalek mellan de båda, under den dagliga promenaden till Onkologen, till olika platser i Lund samt Malmö. Deras tankar och göranden präglas av då aktuella händelser och trender. Successivt uppstår djupare känslor mellan de två…

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 26, 2015
• ISBN: 9789175697895

Bertil Åhsberg

”Trettiofyra strålande dagar” är Bertil Åhsbergs första bok. Han är född 1945 och bor sedan flera år i Kristianstad. Bertil är utbildad civilingenjör och har varit verksam inom kommunala och statliga väg- och gatuförvaltningar. Skrivande ligger honom varmt om hjärtat.

Book preview

TACK!

FÖRORD

Att få besked om cancer är en otrevlig upplevelse. Jag fick besked om cancer i prostatan 2010, vilket ledde vidare till operation i september samma år. Efter operationen följde återkommande provtagningar för att kontrollera mitt PSA-värde.

PSA (prostataspecifikt antigen) kan mätas i blodet och värdet kan ge en indikation om cancer i prostatan. Prostatacancer är den enda cancerform som kan indikeras på detta enkla sätt, och värdet bör vara lägre än 0,1. Noggrannare än så kan man inte mäta med normala metoder.

PSA-värdet var bra under ett par år efter operationen, men vid proven som togs hösten 2012 och våren 2013, visade det sig att värdet tenderade att stiga. Jag hade fått så kallat recidiv, det vill säga cancern höll på att komma tillbaka.

För att få bort recidivet ordinerades strålbehandling. Den skedde vid Onkologen i Lund under våren 2013, vid trettiofem tillfällen fördelade på trettiofyra dagar. Jag hade förmånen att få vara med i ett forskningsprojekt, vari ingick att varje vecka ta blodprov för att följa hur strålbehandlingen påverkade recidivet och därmed PSA-värdet.

Det är om mina trettiofyra turer till staden Lund och mina prövningar och förlustelser där, som denna berättelse handlar, sedda genom en utomstående persons ögon. Är denna kanske mitt alter ego - vem vet? För mig är berättelsen samtidigt en dagbok i en något sjuk tappning.

Bertil Åhsberg

PROLOG

Minnesanteckning av samtal med Josefin Ag, 2013-02-16

Du lider av utmattningssyndrom, eller om du hellre vill kalla det utbrändhet. Du kommer att bli bra, men det kan ta sin tid. Du har stressat mycket på senaste tiden säger du och lider av förföljelsemani. Är det hyresvärden du menar då? Du säger också att det snurrar en massa konstiga tankar och idéer i huvudet. Det är inget onormalt. Så brukar det vara, när man har gått in i väggen.

Vad du behöver nu är avkoppling och vila. Du måste försöka varva ner och ta det lugnt för att samla kraft och återhämta dig. Du måste sova ordentligt. Nedvarvningen behöver dock inte bara röra sig om vila, utan kan också innebära att du motionerar, ägnar dig åt friluftsliv eller umgås med vänner. Du har väl hört talas om mindfulnes – ett sätt att koncentrera sig på omgivningen med alla sinnena. Du bara finns. Besvärliga tankar försvinner.

Vad som gör att du varvar ner är väldigt individuellt. Det är bra om du kan hitta ditt eget sätt att koppla av och känna lugn och ro. Förutom att vila, motionera och sova ordentligt finns det mycket annat du kan göra. Tycker Du om att skriva? Det är en bra metod. Vardagen försvinner bort i ordens värld. Men sätt inte upp några mål. Sätt ingen press på dig. Det kan leda till stress igen. Notera bara ner vad du upplever, ser, hör och tänker. Det ska inte vara märkvärdigt. Skriv av dig bara. Låt fantasin flöda!

Om dina grubblerier och virriga tankar, som du berättat att du har då och då, påverkar nattsömnen bör du ta en sömntablett som du ska få recept på. Det är viktigt att du sover gott. Grubblerier och sömnlöshet kan göra dig smått tokig om det går för långt.

Sjukskrivning i tre månader. Okej?

Peter Syke

Leg läk specialist psykiatri

VECKA 9 2013

Första dagen

I sanningens namn har jag svårt att förstå varför jag la märke till honom. Men varför måste jag förstå? Ska jag gissa, var det hans stolta hållning som fångade min blick. Jag tittar ofta på människors hållning och också på hur de är klädda. Snygg hållning och snygg klädsel attraherar mig. Hur som helst. Det kändes som att en elektrisk stöt gick genom kroppen, tusen volt, och jag bara stirrade.

Han kom gående uppför S:t Laurentiigatan iklädd en grå parkas, som såg rejält varm ut, knäppt ända upp i halsen, en Didrikson 1913. Jag är märkesgalen, så jag såg det direkt. Byxorna var grå, mörkare än parkasen. På fötterna hade han svarta skor.

Våren hade precis anlänt. Solen sken från blå himmel. Men det var ännu kyligt på morgonen, det vet jag, för jag hade precis tittat på termometern som sitter utanför fönstret, där jag satt, när jag såg honom. JAG satt förstås inte utanför fönstret utan innanför och tittade ut, som jag brukar göra.

Den enda lite gladare färgen hos denne man fanns i den stickade mössan. Mönstret var trevligt men inte svenskt eller nordiskt. Brokigt skulle jag vilja kalla det, sydamerikanskt. Ja, så var det. På stan kan man ibland stöta på människor, som spelar flöjt och svänger på kroppen till sydamerikansk indianmusik, och de har mönster på kläderna, som liknade detta.

Han gick något styltigt, som om kroppen inte riktigt hade kommit igång för dagen. Det var det enda som störde. Kanske hade han kommit med tåget eller bussen och suttit och stelnat till på resan. Det är många som kommer till Lund med kollektivtrafiken. Stationen ligger i nedre änden av S:t Laurentiigatan, så slutsatsen kändes inte fel. Många personer brukar komma gående uppför S:t Laurentiigatan och se lite så ut, stelbenta alltså, med krampaktiga rörelser.

Kanske det också berodde på att han hade vårskorna på för första gången på året. Vårskor har i regel tunna sulor, och då blir det ingen riktig spänst i stegen.

Hur som helst, jag såg honom gå förbi utanför på gatan. Han kan inte ha sett mig i fönstret, för jag satt bakom gardinen, lite så där indraget. Man kan faktiskt inte sitta och glo med näsan tryckt mot glaset. Det skulle allt se konstigt ut. Men jag får erkänna att när han passerat och jag bara såg ryggen av honom, sträckte jag mig ut mot rutan så långt det gick och följde honom med blicken.

Han försvann upp mot Allhelgonakyrkan. Det var den 28 FEBRUARI 2013 och TORSDAG. Detta konstaterade jag när jag drack förmiddagskaffe, åt en smörgås och löste korsordet klockan tio. Dessa vanor och seder hade jag tillägnat mig sedan jag blev sjukskriven. Titta på folk som gick förbi, lösa korsord och ibland även ett medelsvårt sudoku. Jag hade gått in i väggen och behövde lugn och ro.

Det hade nu gått ungefär fyrtio minuter sedan han passerade. Klockan måste alltså ha varit cirka tjugo minuter över nio, när jag såg honom.

Så tänkte jag inte mer på saken. Tiden rullade på. Förmiddagen skulle snart övergå i eftermiddag. Jag kände behov av en nypa frisk luft och måste också uträtta ett ärende, som jag nu har glömt vad det var. Klockan var nästan tolv.

Då händer det igen.

Jag har precis gått ut genom porten, när jag får se honom för andra gången denna dag. Alltså mannen från morgonen. Och återigen känner jag den elektriska stöten.

Han kommer gående rakt mot mig, på väg nerför gatan. Stegen verkar lättare nu och han har parkasen mer uppknäppt. En smårutig skjorta skymtar. Blå ränder i kors på vit botten. Vad jag vet är det inte modernt längre, men det är väl något han trivs i.

Han ser allvarlig ut. Ett buttert utseende har han. Är han arg på något månntro? Det är egentligen inget jag behöver lägga mig i. Nyfiken blir jag i alla fall. Har han varit med om något obehagligt under förmiddagen och går och tänker på det? Något om liv och död. Kan det vara så att folk går omkring och tänker på liv och död, så där lite till vardags?

Mina tankar rör sig numera mycket kring existentiella frågor. Kanske det beror på att jag för tillfället är utbränd och fick gå hem från jobbet för cirka två veckor sedan. Lite filosofisk har jag nog alltid varit. Jag tänker mycket. Underliga tankar ibland.

Hur som helst. Han ser trevlig ut trots allvaret och butterheten, det man kan se av honom under mössan, som han har ordentligt nerdragen över huvudet. Även om det är vår i luften, blåser det snålt. Vinden är vass, som man brukar säga, och då är det skönt att skydda öronen.

Vi möts precis där det står ett träd på gångbanan, och han tar ett steg åt sidan, alltså mot mig, för att inte gå på trädet, och jag tappar andan. Hjärtat bultar vilt och jag blir svettig under armarna. Det känns som om revbenen ska brista av hjärtats hammarslag. Några korta sekunder. Så är vi förbi varandra, och jag känner mig dum.

Hade han märkt något? Hade jag glott på honom? Jag tror nästan det, nästan stirrat. Varför reagerade jag så här? För en helt främmande människa. Det var inte klokt och troligen inte bra för mig, som hade ordinerats lugn och ro av doktor Syke.

Nåja, i alla fall hade jag högst sannolikt sett honom i ansiktet. Jag brukar se på folk jag möter, söker den andres blick, ser in i ögonen. Det känns trevligt. Det är bekräftande. Du finns!

Men det är inte många som gör det, ser varandra i ögonen alltså. De flesta glor bara tomt rakt ut i luften. Tror de att jag vill något när jag ser på dem? Det vill jag ju oftast inte. I alla fall inget speciellt. Men det känns trevligt att se på dem man möter, och säga: Hej, och le. Det känns bra, det känns varmt i själen. Det behövs inte mer än så, för att sprida ljus och trevnad i umgänget mellan människorna.

Titta och se är olika saker. Tittar gör man för att orientera sig, i stan eller var man nu befinner sig, så att man inte krockar med någon annan person eller något föremål. Men att se är något helt annat. Det är att lägga märke till, att uppmärksamma, att ta till sig. Nu blev jag filosofisk igen. Det är svårt att beskriva sådant där. Men visst är det skillnad mellan att titta och att se.

En del kanske tycker det är provocerande och kanske till och med integritetskränkande när någon ser på dem. Men det struntar jag i. Jag vill bara sprida ljus och glädje kring mig.

Nu för tiden går många, mest ungdomar men även vuxna, och glor i sina mobiler, och ibland pratar de för sig själva. Det gör de förstås egentligen inte, för det finns säkert någon i andra änden av det mobila nätet som de pratar med. Men det ser så konstigt ut. Jag har faktiskt ibland frågat

Hur sa?

ibland faktiskt bara oartigt sagt

Va?

när jag mött en sån där person, som går och pratar rakt ut, för jag har trott att det var med mig de pratade. Men så var det ju oftast inte. Det kan man se på de tomma ögonen, som stirrar rakt fram och inte på mig. De har nog inte ens över huvud taget hört att jag sagt något, för de brukar ha sladdproppar i öronen. Ja, världen är allt bra konstig.

Nu var det inte detta jag skulle fördjupa mig i, utan prata om honom, som jag hade sett på morgonen och nu mötte ute på gatan igen.

Han hade dykt upp så plötsligt att jag inte kommit mig för att säga något. Jag hade blivit alldeles stum. Inget

Hej

hade trängt över mina läppar, och munnen var alldeles torr. Jag hade observerat hans utseende och min, men inte hunnit se honom i ögonen.

Jag tror inte att han såg mig. Nåja, han måste väl ändå ha noterat att jag fanns, för vi krockade ju inte. Men för honom var jag nog ingenting mer än en fluga eller något skräp, som man enkelt viftar bort med handen eller sparkar åt sidan.

När vi hade passerat varandra stannade jag och vände mig om. Mannen som gav mig känslomässiga elstötar hade redan hunnit minst tio meter bort från där vi möttes. Jag öppnade väskan, som jag hade med mig, och låtsades leta efter något. Meningen var att det skulle se ut som om jag hade tappat eller glömt något och därför hade orsak att gå tillbaks till den plats från där jag kom.

Varför var jag tvungen att hitta på ett skäl för att vända på gatan? Säg det. Det är klart att man kan vända och gå åt andra hållet utan att behöva förklara sig. Folk nu för tiden kan göra hur som helst utan att någon bryr sig. De flesta människor brukar inte bry sig om vad andra gör. Varför skulle då någon bry sig om varför jag bar mig åt som jag nu gjorde?

Något sa mig, att jag bara måste ta reda på varför den här mannen tidigare hade gått uppför gatan och några timmar senare gått nerför samma gata igen. Och varför påverkade han mig på det här sättet? Han drog mig till sig som en magnet drar till sig en bit järn. Här fanns frågor som måste få svar. Ett märkligt bryderi kan tyckas, men så var det. Därför började jag följa efter mannen i den grå parkasen. Ser man rätt på saken så är det nog inte tillåtet att förfölja någon. Men vem skulle kunna veta att jag följde efter den här mannen? Ingen naturligtvis. Ingen.

Vi kom ner till Clemenstorget. Han först och jag efter, men inte nära. Jag höll mig på ett betryggande avstånd från honom. Han fick inte se eller ens ana att han var förföljd.

Mannen verkade vilsen i staden. Han såg ut att söka efter något, för han betedde sig virrigt. Klockan var några minuter över tolv nu och det var lunchdags. Hans beteende var kanske orsakat av näringsbrist. Jag tror faktiskt att han helt enkel var hungrig och jag gissade att han letade efter något ställe att äta på, för vid varje plats där man hade mat att servera, om det nu var korv, pizza, smörgås eller annat, stannade han till och läste på skyltarna där maten stod beskriven. Ingenting verkade dock passa, för han gick vidare mellan matställena, likt ett bi som flyger mellan blommorna när det samlar nektar och frömjöl.

Nu vill jag inte påstå att personen jag skuggade såg ut som ett bi eller så, varken på det sätt han rörde sig eller med avseende på färg, för ett bi är vad jag vet lite brunt ludet, och mannen var ju grå och inte ens verkade han arg, trots det buttra utseendet.

När han tittade på matsedlarna, låtsades jag titta i skyltfönstren, alltid på ungefär tio meters distans. Hela tiden var jag på min vakt, jag ville inte tappa kontakten med honom, men samtidigt fick jag inte väcka hans uppmärksamhet. Allt måste se naturligt ut.

Jag var alldeles kolossalt nyfiken på vart han var på väg, och än mer ville jag veta vad han gjorde här i stan. En främling var han utan tvekan. En van person, alltså en som bor i stan skulle sannolikt röra sig runt mer säkert och inte så här sökande.

Till slut hade han tydligen bestämt sig. Han gick in på Burger King. Jag tog det lugnt, och stannade kvar utanför en stund och tittade åt ett helt annat håll och låtsades prata i min mobil.

Eftersom jag inte hade ringt upp någon, sa jag naturligtvis inget, men rörde på munnen och formade ord då och då. Det såg säkert riktigt ut, för jag är bra på att spela teater, det har alltid roat mig.

Efter två minuter gick också jag in. Vid dörren stannade jag till och såg mig sökande omkring, såväl efter mannen som efter en plats att sitta på. En angenäm doft av mat slog emot mig.

Mannen befann sig framme vid kassan och såg ut att skämta med en glad Burgerutlämnare, som hade en stor sombrerohatt på huvudet. Varför Burgerutlämnaren, alla förresten, var klädda på det här viset undrade jag naturligtvis över, men det kändes inte viktigt att veta och därför ta reda på. Det var väl ett reklamjippo av något slag.

Mannen fick sin meny, som de kallar maten här och satte sig på en soffa vid ett bord nära fönstret. Han tog av sig ryggsäcken och parkasen och lade dem bredvid sig i soffan.

Ryggsäcken ja, den har jag inte nämnd något om förrän nu. Det var egentligen en ryggväska, en sådan som folk har en dator i. Det kan vara en efterkonstruktion, men väskan gav intryck av dolda hemligheter, något som alltid har lockat mig.

Det var märkligt, men inte förrän nu såg jag att han bar glasögon. Bågarna var mörkblå och i en modell som gav honom ett intelligent utseende, också något som jag finner attraktivt, särskilt hos en man. Näsan var rak och relativt lång och på huvudet hade han inte mycket hår. Det som fanns var stubbat kort.

Egentligen var jag inte hungrig, men för att inte väcka uppmärksamhet och misstankar kändes det tvunget att beställa något att äta. Jag blev inte klok på alla skyltar med menyer med olika namn på mat som såg lika dan ut, två brödbitar med en platt köttfärsbiff emellan. Så jag sa bara

Den minsta burgaren ni har, och den minsta Coca Colan.

Pommes frites?

Nej tack.

Jag hittade en plats ett stycke bort från där mannen satt, men med ett läge så att jag hade full uppsikt över honom. Håret förde jag framåt i syfte att i möjligaste mån dölja ansiktet, i den händelse att mannen skulle titta åt mitt håll.

Han vände sig dock aldrig i min riktning utan tittade i stället på en orolig ettåring, som gång på gång kastade nappen på golvet. Efter att nappen legat på golvet sex gånger tröttnade pappan på att plocka upp den och behöll den i handen. Då satte ungen i att skrika och fick nappen tillbaks för att hålla tyst. Ungen var faktiskt riktigt störig och jag märkte att mannen jag bevakade var irriterad.

Nu tittade mannen ut genom fönstret i stället, medan han bet tugga efter tugga av hamburgaren och stoppade ketchupindränkta pommes frites i munnen. En tugga burgare och tre pommes frites, så igen en tugga burgare och tre pommes frites. Han åt som en robot, utan uppehåll tills allt var slut. Då torkade han sig omsorgsfullt om munnen med servetten, och sög genom sugröret upp den sista slatten Coca Cola ur muggen. Det sörplande ljudet när drycken tog slut hördes ända bort till mig.

Mannen tittade på klockan många gånger, och en association till den tidsstressade kaninen i Alice i Underlandet dök upp i mitt huvud, och jag såg framför mig hur mannens öron blev allt längre. Men så blev allt normalt igen.

Plötsligt var det dags för uppbrott. Sittande tog mannen på sig parkasen, hängde väskan på ryggen, plockade ihop resterna efter måltiden på brickan och reste sig. Han kom rakt mot mig.

Orospirr far genom kroppen och för andra gången denna dag bryter svetten fram under armarna. ’Vad ska jag göra? Vad vill han?’ Tankarna virvlar runt i huvudet. Jag koncentrerar mig på Coca Colamuggen, suger febrilt i sugröret och håret hänger framför ansiktet. Ett par korta andlösa sekunder.

’Nu. Nu. Upptäckt? Avslöjad? Utskällning?’

Så är det över. Mannen jag följde efter kom inte fram till mig, Det hade aldrig varit hans avsikt, även om det hade känts så, på grund av dåligt samvete över det jag höll på med. Han vek istället av mot slaskdisken, när han kommit på ett bordsavstånd från mig. Han skulle bara stoppa ner resterna efter måltiden i de olika hålen i slaskdisken och ställa brickan överst på en hylla. Sedan försvann han skyndsamt ut genom dörren med stora kliv.

Jag hade inte gjort någon ansats att resa mig medan mannen var kvar i lokalen, men nu fick jag väldigt bråttom. Min hamburgare var bara mumsad på lite grann, och av Coca Colan var en hel del kvar. Raskt plockade jag ihop det som jag inte hunnit äta upp, reste mig och gick för att slänga matresterna.

Som tur var hade jag inte tagit av mig jackan. Det var nog mest för att inte visa för mycket av mig, men av den orsaken kunde jag komma iväg ganska fort.

Det blir tvärstopp. Det står en stor slyngel i vägen framför mig vid slaskdisken. Han har elaka ögon och en piercingring vid vänstra ögonbrynet. Jag försöker tränga mig förbi, men det går inte alls bra.

Här var det visst bråttom

säger slyngeln och ställer sig i vägen ännu mer, naturligtvis.

Jag gör en snabb manöver och försöker tränga mig förbi från andra hållet, men får då en knuff, som skickar mig in i väggen med ett brak. Brickan faller ur handen. Den oätna delen av hamburgaren och Coca Colan som jag inte hunnit dricka upp far ut över golvet, och vart servetten och brickan tar vägen vet jag inte. Nu rinner sinnet på mig och utan att riktigt reflektera över vad jag gör vrålar jag

Se upp, se upp, han har en kniv i handen. Hjälp, hjälp!

Slyngeln har faktiskt en kniv i handen, det är inget påhitt, men det är ett sånt där plastbestick som han just ska lägga ner i återvinningen, när intermezzot inträffar. Personal kommer rusande. Tumult uppstår. I den allmänna villervallan smiter jag ifrån alltihop och skyndar ut genom dörren. Jag hör honom skrika bakom mig.

Jävla kossa! Det här ska du få för.

Förhoppningsvis är det ett tomt hot. Om inte, är jag i rejäl fara.

Det var inte utan att jag nu kände oro av minst två skäl. Dels var det hotet från slyngeln, dels ville jag inte förlora mannen jag följde ur sikte. Åt vilket håll hade den gråklädde gått? Jag hade i ögonvrån, innan jag kom ut från Burger King, uppfattat att han svängt av åt höger, alltså mot stationen, och jag antog därför att han var en resande som kommit till Lund med tåg, och då verkade det ju rimligt att tro, att han skulle tillbaks dit varifrån han kom.

’Så vitt han inte är en invandrare, för de vill väl stanna’, tänkte jag logiskt.

Dyrbar tid hade gått till spillo. Ingen tid var att förlora. Snabbt fattade jag ett beslut och rusade som en galning iväg i den riktning som stationen ligger i. Jag fick precis se en skymt av mannen vid Stora Stationshuset när han gick ner för trappan, som leder till tunneln, som går under järnvägsspåren och som leder till perrongerna.

Det kändes inte vara rätt läge att rusa efter, utan jag tänkte att han kommer väl upp någonstans någon gång. Om