Brandgult Monopol: En kufisk roman om filurer

By Gillis Bergh

Brandgult Monopol

En kufisk roman om det brandgula folkets filurer.
Vi möter några av Televerkets klurigaste figurer.

Allt utspelar sig under miljonprogrammets era.
I en tid då bostäder byggdes allt mera av flera.

På en ruta i Monopol, där konkurrens aldrig råder.
Den som bryter mot spelets regler tas icke till nåder.

I ett yrke där kårandan mest var som värst.
Vi minns som vanligt till slut bara det som var bäst.

En karavan av brandgula bilar far fram på rad.
Märket på mössan talar om vem som är vad.

Över alla filurer var Linjemästaren obestridlig kung.
För detta han fick lite mer än oss andra i sin pung.

Men Televerket blev till Telia och allt gick på tok.
En epok gick ur tiden och hamnade i denna bok.

av Gillis Bergh

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 5, 2016
• ISBN: 9789175695396

Gillis Bergh

Jag heter egentligen inte Gillis Bergh, fast det står så på boken. Jag har alltid tyckt om att skriva och berätta utan att stå i rampljuset. Historia, romaner, biografier, skrönikor och fakta och humor. Ofta en blandning av den outtömliga fantasins värld och egen verklighet. Vad som är vad blir fördolt mellan raderna.

Book preview

(Epilogen)

Duett på duett. (Prologen)

Där kom de på rad nedför backen. I en duett är man ju vanligtvis två. Men här satt bara en i varje duett. I stadens arla morgonstund lystes nu den av kullersten belagda gatan upp av en hel karavan med passerande brandgula duetter.

Alla var de duetter av märket Volvo. Ordet Volvo, vilket betyder jag rullar på latin. Vi som stod där fick minsann se dem rulla förbi.

En efter en, på runda däck i en brandgul parad. Alla bilar stoltserande med det myndiga Televerkets förkortade namn.

Ett namn, skyddat av monopol, fäst med svart tejp, på de brandgula framdörrarna.

Nåväl. Ingen buskörning syntes här alls.

Ingen som såg kunde klaga på något fortkörande. Lugnt och varsamt gled de brandgula nedför backen. Förbi den gula gamla tegelskolan med dess gymnastiksal och matköksrotunda. Men skolan låg nu öde, för det var ännu så tidigt på morgonen att inga skolpliktiga med sina väskor av läsböcker, block och pennor syntes till, varken på trottoar eller på övergångar.

Den brandgula karavanen ringlade likt en orm ned mot korsningen vid stadens södra infartsväg. I en del fordon syntes det en förare sitta iklädd någon gråblådaskig murrig uniform, som likaväl kunnat höra hemma i det militära.

Genom de nedvevade rutorna kunde vi skymta att någon enstaka av dessa förare faktiskt var helt reglementsenligt klädd.

Med knäppt uniform och ljusblå skjortkrage.

Och tametusan, var det ändå inte till och med så att någon förare bar Televerkets mössa på huvudet? Lite på svaj så där.

I så fall satt loggan där fram på mösskanten.

Detta lustiga krabbemblem som egentligen skulle föreställa en avbild av Nordstjärnans tentakler.

Bland det brandgula folket var det få som förstod sammanhanget med krabban.

De brandgula från monopolföretaget såg sig nog mer som spindlar i det nät de arbetade.

Övriga förare i bilkaravanen var av typ barhuvade civilister med solglasögon och cigaretter dinglande i mungipan.

Vi hörde musik från någon bilradio. Dåtidens popmusik signerad av legendarerna från Liverpool, Lennon/McCartney. En naken armbåge stack ut genom vindrutan. Handen i änden på armbågen trummade ihärdigt på bildörrens lack i popmusikens takt.

De förare som saknade uniform var iklädda någon blåaktig väst med stora fickor på. Dessa fickor var fulla av små vita trådspikar. Fast det såg vi naturligtvis inte, vi åskådare. Vi bara anade, eller visste.

För nog kände vi alla igen dem i bilarna. Spikarna, som de kallades. Trådspikarna. De som kom hem till dig och mig med telefonen och kröp omkring på golvet och spikade ledningar längs vägglisterna.

Till yrket titulerades de apparatuppsättare.

Visst minns vi dem, vi som sett dem alla andra vardagar. Vid samma tid, på samma plats, med samma procedur. En radda av dessa unga yrkesmän i sina brandgula Volvo-duetter, som nu, vid slutet av Kullerstensbacken, svängde vänster in mot staden.

Och så plötsligt small det högt och ljudligt. Mitt på rakan. Nya smällar avlöste varandra. Om och om igen.

Spikare efter Spikare stängde i farten av sina bilmotorer med nyckeln.

De trampade några gånger på gasen så att motorns förgasare blev smockfull med bensin. Sen vreds nyckeln om igen, och medan bilen sakta rullade så startade volvomotorn åter som med en knallexplosion av all inpumpad bensin.

Eldsflammor slog ut genom avgasrörets bakände likt ett reaplan.

De brandgula bilarna tog liksom ett skutt framåt av överskottsbensinens eldkraft.

Smällarna från duettmotorerna ekade nu längs med stadens infartsgata.

De stadsbor, som gående och bilande var på väg till sina privatiserade, och i sitt eget tycke, mer riktiga arbeten, blev nu bryskt nyväckta.

Somliga ur allmogen skakade bedrövat på huvudet åt det, som de tyckte, ungdomliga och egendomliga ofoget. Att ha fräckheten att komma farande så, i monopolets namn, och på skattebetalarnas bekostnad till och med.

Någon trottoarsenior sa visst nåt om att Ur led är tiden, nu för tiden. Minns ni den gamla goda… Ja sen dränktes den rösten i vimlet av duettdäckens muller mot gatstenen.

Genom de nedvevade duettrutorna kunde vi alla se de unga Spikarnas glada och leende ansikten. Det var arbetets nya ansikten, i statens och det brandgula monopolets namn.

Kanske är tiden ur led, men inte behöver vi, som jobbar på Televerket, vara ledsna för det.

Framme vid övergångsstället utanför stadens gamla badhus tog det stopp. Den ena brandgula bilen efter den andra stannade bakom varandra och smällarna dog ut och upphörde.

Det ropades något från några brandgula bilar till en annan brandgul bil.

Men vad som sades hörde dock inte vi, nu av smällarna, lomhörda åskådare.

Kanske var ropen ämnat som en eloge från de övriga i yrkeskåren till den Spikare som för dagen smällt högst och mest.

Kårandan när den är som bäst eller värst.

Spikarna, en unik yrkeskår.

Massproducerad av välfärdsstatens bolag. Med intern utbildning inom monopolets och miljonprogrammets anda och namn.

Välkommen du läsare, in i tillbakatiden. Precis som verkligheten var då, fast vi nu tycker den är gammal. Kanske urgammal. God eller dålig. Även då var tyckandet gratis. I alla fall så är vi nu där, just i slutet av ett, för länge sedan passerat årtionde.

Det var då, i den fagraste vårens gamla tid, som vi alla som satt framför radion kunde höra hennes mörka skorrande raspiga stämma.

Brita Borg, när hon sjöng Björn & Bennys komponerade sång om det ljuva sextiotalet.

Monopol.

Rutor i en stad. Allt på ett bräde. En inrutad stad, där det slutliga målet är att konkurrans inte ska få råda. Med andra ord det tillstånd som råder då en marknad domineras av en enda aktör. Det monopolska originalet utspelade sig vid atlantkustens Amerika. Närmare bestämt i staden Atlantic City, som ligger i den södra delen av delstaten New Jersey. Detta monopol lanserades år 1935 av bröderna Parker. Förmodligen helt utan konkurrans. Men bröderna stal egentligen idén från Elizabeth Magie. Amerikanskan från Illinois. Hon som år 1904 både utvecklade och fick patent på The Landlords Game.

I monopolets stad börjar alla sitt liv i Gå-rutan. Aktörerna kliver sedan ut på rutorna med en startpeng i fickan från den sociala banken. 40 rutor finns att välja på under gångspelet bland gator, tomter, stationer och statliga verk. De flesta rutor kan köpas, dock inte utan konkurrans. Det gäller att komma först på de rutor man vill köpa. Då först kan man handla.

Om man har tillräckligt med pengar kvar då förstås, för enbart startpengen räcker inte till för att kunna köpa alla rutor på spelplanen.

Efter köp av en ruta får ägaren monopol och kan ta upp böter och avgifter av de andra aktörerna, när de har den förskräckliga oturen att med en tärnings hjälp komma och hälsa på. På så vis kan den besudlade dryga ut sin kassa och handla upp fler monopolrutor.

Prickar på en kastad tärning avgör vilken ruta man ska komma till. Den som bryter mot spelets regler hamnar obönhörligen i fängelse.

Många brädspelare kan från början vara med och konkurrera, men bara en blir till slut kvar. En enda av alla konkurrenter, som blir som en krösus, med monopol på alla rutor i staden. Alla andra blir till slut luspanka.

En efter en får de andra, av krösusen brädade konkurrenterna övergå till att tillbringa livet i monopolstadens utanförskap.

Likt uteliggare på en allmänning.

Utan tak, mat eller pengar.

Bara några prickar mer eller mindre på en svart tärning, blir det som skiljer agnarna från vetet. Och som i alla spel händer det stundom att en konkurrerande osämja blossar upp, där dåliga förlorare blir helt från vettet.

När det inte längre finns någon som kan betala böter och avgifter till krösusen, så blir denne helt ensam med sitt monopol. Krösusen kan då inte utfärda några fler bötespengar. Inte heller handla fler rutor. Den ensamme äger då redan allt som finns i staden.

Målet med monopol är nu uppnått. Konkurrans råder inte längre i staden. Enda möjligheten för dessa stackars brädade förlorare att få en chans att komma tillbaka i konkurransen är med revolutionens hjälp.

Att alla förlorare i monopolets spel unisont förverkar den vinnande krösusens alla likvida medel och fastigheter.

Endast då kan spelet börja om igen.

Nu med nya eller nygamla konkurrenter, inom monopolet, som alla vill bli stadens nye krösus.

Den glade bagaren.

Första yrket gick i fädrens fotspår. Som lärling på Nya konditoriets bageri. Ovanan var stor vid så tidiga morgnar. I skolan började man oftast åtta eller halv nio. Men en bagare måste ha de första bullarna klara tills konditoriet öppnar halv åtta. Så redan vid tre-tiden var det full rulljans i Nya konditoriets bageri på Jovisgatan. I gengäld avslutades bagararbetet mitt på dagen för de som tog det morgonpiggaste passet.

Med ingång från en ruffig bakgård mitt i stadskärnan låg bageriet, som trots namnet, inte såg så nytt ut. Det gjorde inte heller konditoriet, fast ägaren kanske var ny.

Något fik som hette gamla konditoriet fanns dock inte att skåda i denna stad.

Men anställningen var ny, i alla fall för Baker, för det var så han fick heta i kompisgänget hädanefter. Om sitt nya smeknamn tyckte han till en början sådär. Men efter lite eftertanke var det nog ändå bättre än det gamla, då han kallades Saftas. Med anspelning på att han