Till Siorn

By Hans Hallerfors

När de vuxna i hamnstaden blir allt konstigare samlas barnen nere hos Salomon vid kajen där han sitter och metar. Han berättar för dem om alla äventyr han upplevt i landet Siorn. När kriget bryter ut beger sig Mirna och Den Stumme ut på vandring till det där landet.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 14, 2016
• ISBN: 9789175694061

Book preview

strid

1.

Salomons barn

Enögde Salomon höll mest till nere vid hamnen. Där satt han i sitt lilla skjul på åtta kvadratmeter och värmde sig vid värmeugnen. Denna hans enda värmekälla var en liten plåtlåda som byggjobbarna hade haft till att värma upp sina matlådor i. När bygget var färdigt glömdes värmelådan kvar och en av ungarna hjälpte Salomon att tjuvkoppla in sig på elnätet. På det viset hade han fått in värme i skjulet och det behövdes verkligen, för nere vid hamnen var det mestadels rått och kallt. Utom på sommaren förstås. Då flyttade Enögde Salomon ut och satte sig i sin vilstol nere vid kajkanten. Han fiskade. Det vill säga, han agnade en krok med lite fläsksvål eller tuggat bröd och sen satt han där och stirrade på flötet utan att det någonsin rörde sig. Det hade inte funnits fisk i hamnen på 30 år.

Medan han satt där och muttrade och svor och tände sin sura pipa och gned vänsterhandens knogar mot det alltid rinnande ögonhålet och ryckte lite i linan och muttrade än mer, så samlades ungarna runt honom.

Från början hade det bara varit några vildsinta pojkar uppifrån rucklen på kullen som trott att de kunde lura Enögde Salomon. Kanske hade han några slantar eller något annat dyrbart som de kunde sno från honom i ett obevakat ögonblick? Kanske kunde de reta honom, få honom att försöka jaga efter dem så som Galna Greta borta vid pumpen gjorde. Men inget av värde fanns att stjäla och Salomon vägrade att bli retad. Han skrattade åt pojkarna, bjöd dem på några brödskivor och fick dem att sitta ner. Då upptäckte de något märkligt: Salomon kunde namnet på dem alla. Inte nog med det, han visste namnet på deras föräldrar och syskon också.

Snart blev det fler barn som samlades nere hos Salomon. För detta var den tid när de vuxna i hamnstaden blev som förbytta. Ingen hade tid att se efter barnen. Ingen brydde sig om var de fanns eller vad de gjorde. De vuxna samlades i stora klungor och lyssnade till olika talare som stod på rådhustrappen eller på den stora balkongen ovanför möbelhandeln vid torget. Ofta satt de samlade vid radio- eller TV-apparater och stirrade framför sig. Högtalare sattes upp i gathörnen och dagarna i ända skrällde hetsiga paroller eller marschmusik ut över människornas huvuden. De unga männen försvann och dök upp igen i nya fina uniformer. Polisbilarna körde runt med tjutande sirener och ibland på nätterna hördes skott, skrik och springande steg. Alla som inte ville ha påhälsning av poliserna gjorde bäst i att hänga ut en flagga från fönstret eller balkongen.

Också utanför Slovans bar hängde det flaggor. För det mesta var det fullt därinne, människor trängdes, drack och skrek och ibland kunde man höra talkörer därifrån med olika slagord. Ungefär som det förr hade låtit både från stadion och från krogarna när hemmalaget spelade. Fast innehållet i ramsorna och sångerna var värre nuförtiden, de handlade om att hata, slå och döda. Hata, slå och döda. Hata, slå och döda. Och om äran, vad nu det var för någonting?

Ungarna samlades kring Salomon när de inte drev omkring och storögt tittade på de äldres konstigheter. Det var trångt på gatorna och lite farligt. Bättre då att hållas nere vid hamnen. Den del där inte soldaterna höll till med sitt eviga lossande och lassande av fordon och tunga lådor.

Allt större barnaskaror satt där vid Salomons fötter och lyssnade. Och Salomon kunde berätta han.

– Förr i tiden, sa han med sin knarriga, sjungande röst, förr när de stora segelfartygen stävade fram över havet, då fanns där en skeppare som hette Orlando. En modigare och dugligare kapten har aldrig funnits.

– Kände du honom? dristade sig en liten storögt lyssnande flicka att fråga.

– Kände! Vi var som bröder under några år när vi seglade på samma skepp, under samma lyckliga stjärna. Vi slogs mot Sandro den Örnögdes sjörövarflotta och vi seglade med varor till rikena på andra sidan det stora havet. Och ett och annat nappatag med kalifens flotta hann vi också med. Jag minns särskilt en gång...

Ibland, när berättelserna verkade alltför vildvuxna och halsbrytande, var det någon av de äldre pojkarna som misstroget försökte ifrågasätta sanningshalten i Salomons historier.

– Det där havet, sa en av dem misstänksamt, är det samma hav som börjar här vid vår hamnstad? Min pappa har sagt att det inte funnits några sjörövare här på hundra år minst.

Salomon rev sig i skägget och blängde ilsket med sitt enda öga på den frågvise.

– Hmpf, muttrade han. Vad är det du säger pojkvasker? Tror du att jag sitter här och ljuger? Såklart att det inte var detta havet. Nä, för att ta sig till segelfartygens hav så måste man gå över höga berg, längs oändliga slätter och genom mörka skogar. Ja, man behöver ha starka ben för att ta sig dit, till det land som gränsar till det stora havet, segelfartygens hav. Och när det gäller de där hundra åren så kan du och din pappa glömma dem. För i det landet, Siorns land, finns inga klockor. Där kan hundra år vara som en blinkning och två dagar kan vara lika långa som evigheten själv.

Han tittade ut över barnaskaran. Inga misstrogna blickar längre. Alla förstod att så, precis så som Salomon berättade, var det. Nu sänkte han rösten och barnen försökte komma närmre för att inte missa något.

– Till detta Siorns rike kom jag en solig dag i min ungdom. En äventyrslysten pojkspoling var jag och länge hade jag vandrat. Mina fotsulor var hårda som oxläder efter alla stigar jag vandrat och alla berg jag klättrat över. Samma dag som jag nådde dit så dånade det i luften av tvåhundrafyrtio kanonskott. Så gammal, eller ung...hmpf..., man visste inte så noga i det där landet,... var nämligen deras kung Didos när han dog. Jag kom precis i tid till begravningen. Och precis i tid för att få vara med om kröningen av de tre drottningarna. Varena, Sansa och Sorisa. Så hette de tre kungadöttrarna som nu besteg tronen på Ulfisängen. Vilket kalas det blev! Helstekta grisar, sång och dans i tre hela dagar! Det var där på denna fest som jag mötte Orlando, den käcke sjöfararen. Han bjöd mig på stående fot att mönstra på som styrman på hans skepp och det ska ni veta, att jag aldrig någonsin ångrade mitt beslut att tacka ja, för när jag steg ombord på Orlandos fullriggare så var det som att mönstra på hos Äventyret självt. Den första resan...

Viljan att sitta riktigt nära Salomon så att man inte missade något av allt det han berättade om, blandades med skräcken inför hans stora kraftiga nävar som kunde gripa tag i den som alltför ofta lyssnade utan att erlägga sin tribut i form av åtminstone en liten brödbit, ett äpple eller en ostkant. Salomons kraftiga nävar kunde också drabba den som sa något dumt. Om man var retlig eller elak fick man passa sig för att komma för nära. Det var det som hade hänt torggummans pojke när han gav sig till att reta Den Stumme. Eller kanske inte. För den gången hade Enögde Salomon inte brytt sig om att slå. Han hade gjort något som var mycket värre. Han hade slutat att berätta.

Mirna, den lilla städflickan från Slovans bar, mindes så väl den där gången. För det var första gången som Den Stumme dök upp i kretsen runt Enögde Salomon. De flesta kände till Den Stumme sedan gammalt. Han brukade stryka omkring i hamnen, gav ett handtag här och var och fick en brödbit som tack, men mest hötte man åt honom och jagade iväg honom. Många hade varit rädda för honom tills någon kom på att man kunde få honom att göra olika konster. Han kunde vifta med öronen och göra förskräckliga grimaser, dessutom kunde han ljudlöst härma olika djur och till sist, om man bad honom riktigt enträget eller om han var väldigt hungrig, kunde han samla in massor med luft i munnen, svälja ned den och sedan fisa så att det hördes flera kvarter bort. Ja, det sades att han till och med kunde forma brakskitarna så att de lät olika. Och då, när man hade fått honom att göra alla de där konsterna, förstod man att Den Stumme bara var en stackars lustig tok som man inte behövde vara rädd för.

En dag dök alltså Den Stumme upp vid kajkanten. Han satte sig en bit ifrån och lyssnade.

Så främmande han var, hade Mirna tänkt. Inte var han barn som de andra. Han var lång och gänglig, med små lustiga hårtofsar på hakan och kinderna. Ändå betedde han sig som ett barn. Satte sig på huk och slog armarna runt knäna, lade huvudet lite på sned och lyssnade.

Enögde Salomon låtsades inte om honom men torggummans pojke, som själv fått mer stryk än någon annan på denna eländiga jord, ville väl ge igen på någon stackare och i ett obevakat ögonblick så slängde han en stor vass sten rakt mot Den Stumme. Denne for upp med ett språng och rädslan lyste i hans ögon. Handen blev alldeles blodig när den kände efter på kinden.

Enögde Salomon hade just börjat en spännande berättelse. Nu ska ni få lyssna på de förskräckliga händelser som ledde till fartyget Samanthas undergång, hade han sagt. Jo ni, här ska berättas om Samantha och om hennes jungfruresa över det stora havet, och om den natten då fan slapp lös under däck.

Och när Den Stumme for i luften med det blodiga såret på kinden så fortsatte Salomon sin historia utan att ens lyfta ett ögonbryn:

– ......jooo, gnällde han på sitt knarriga, sjungande sätt, en sjuhelvetes natt, det var det. Så har det i alla fall berättats för mig, för varken kapten Orlando eller jag deltog på denna olyckliga resa. Det var först några veckor senare när vi lade till vid kajen som vi fick reda på vad som hänt på denna fasansfulla färd. Det sades att den förste som fick smaka på djääävulens medicin det var 1:e styrmannen ombord på Samantha. Gambrowitz hette han, men det hade han ingen nytta av när han mötte den lede själv nere i kajutan. För djävulen, ska ni veta, han är inte som vi andra. Han är jättelik....

– Har han horn i pannan? frågade en liten pojke.

– Njaaee, ni förstår, det finns olika djävlar. Och just denne, han hade inga horn i pannan. Dom hade fångat honom inåt landet och beslutat att frakta honom i en bur till Djävulsön där han skulle spärras in. Det var en fruktansvärd figur, Jo, det vill jag mena, något liknande hade aldrig fraktats över de sju haven. Stor som fem fullvuxna karlar var han, järnkäke hade han och hans tänder var vassa som sylar. De stack ut när han dreglade. Hans ögon var små och lömska och ständigt letade de där ormögonen efter svaga varelser som han kunde plåga. Mork hette han och det märkliga var att de tre systrarna som styrde i landet vid den här tiden, dom stod alla tre vid kajen och grät när han spärrades in och skeppades bort. För trots allt ont som han gjort, alla förskräckliga hemskheter som han var skyldig till, så ville de honom inget illa. De var snälla som lamm de där systrarna och de sörjde den onde så som man sörjer en vilsegången broder som man tvingas att sända iväg över haven.

– Varför högg dom inte huvet av han? frågade en nyfiken parvel.

Salomon tittade allvarligt på den lille.

– Du vet inte hur klokt du frågar, sa han. Varför är det så att dom som är snälla är så lättlurade? Varför förmår godheten så lite mot den verkliga ondskan? Kanske är det för att godheten inte längre vore godhet om den använde samma medel som ondskan. Och så går det som det går...

Han slog uppgivet ut med händerna och nickade bort mot soldaterna på andra sidan kajen. Efter en stund tog han till orda igen.

– Jo, det gick som det gick. Och trots att buren som han satt i var hopsvetsad av järnstänger som ingen dödlig hade kunnat rå på så lyckades Mork ta sig ut när stormen ven som värst runt skeppet, och den första han mötte därnere i mörkret under däck var som sagt den stackars olycklige Gambrovitz...

Väl kommen dit i berättelsen hade torggummans pojk skickat iväg en ny vass sten som träffade Den Stumme på ögonbrynet och skar upp ett rejält jack. I samma stund som han kastat den lömska stenen upptäckte torggummans pojk att han fastnat i ett skruvstäd. Salomons kraftiga näve hade grabbat tag i hans arm och höll honom utan ansträngning i ett grepp som var lika orubbligt som berget.

Det var en otäck sten, sa Enögde Salomon och skakade på huvudet medan han tittade ömsom på den blödande magre stackaren vid kajkanten en bit bort och på den ilskne stenkastaren som han höll i sitt grepp. Hörru, kom hit får jag titta på såret du fick. Den Stumme kom inte fram. Han såg på ungarna med ögon som var lika ledsna som de var rädda. Och sedan vände han sig om och försvann springande upp mot hamnkvarteren.

Salomon höll kvar torggummans pojk i ett järngrepp. Medan hans ansikte behöll sitt lugn vitnade handen. Pojken vred sig och gnydde ömkligt. Ett tag såg det ut som om Salomon tänkte slå till honom. Sedan, med en axelryckning lossade han på greppet och pojken sprang iväg med en väldig fart.

Istället gjorde Salomon något mycket märkligt. Han ställde sig rakt upp och skrek ut mot hamnen. Hans skrek och han hötte med näven mot de stora lastfartygen som nu, liksom tidigare under året, lossade stora underliga laster. Med kedjor och lyftkranar vinschade man ner stora grå fordon med larvfötter och järnrör som ilsket pekade snett upp mot skyn. Många laster var täckta med grå och gröna presenningar. Andra var bara trälådor med underliga beteckningar. Och överallt sprang det män i gråa uniformer och gastade högljutt åt varandra. Nej hamnen var inte längre vad den brukade vara och Salomons skrik var så högt och förtvivlat att det säkerligen nådde ända ut till redden där de grå, stora och tysta fartygen låg och väntade.

När Salomon skrikit färdigt, när han förbannat och svurit och vevat sig trött med sina hårda nävar riktade mot fartygen och deras olycksbådande laster, rullade han upp reven på spöt, fällde ihop sin fällstol och begav sig med böjd rygg bort till sin lilla hytta.

Mirna och de andra barnen var skakade. Inte på grund av stenkastningen och inte för att Salomon visat sig vara så hiskeligt stark i nyporna och inte för att Den Stumme hade blött så illa och inte ens för detta förskräckliga och underliga skrik. Nej, sådant kunde nu livet vara i hamnkvarteren. Men att Enögde Salomon hade slutat sin historia så tvärt, att han inte hade berättat färdigt om det som hände med styrmannen, Gambrovitz, när han mötte den lede Mork, det var svårt att smälta. Dagen därpå, när Salomon inte infann sig nere vid kajen som han brukade, blev det riktigt illa. Alla stirrade ilsket på torggummans pojke och han smet trumpet iväg, men kom tillbaka framåt kvällen och satt där och väntade. För med honom var det som med de andra: det gick inte att leva om inte enögde Salomons berättelser fanns där. Livet var outhärdligt nog som det var med skrik och sparkar och ständig jakt efter föda och flykt från de dumma och elaka.

Dag efter dag satt ungarna nere vid kajen och väntade på Enögde Salomon. Men han satt kvar inne i sin lilla skrubb. Någon gång gick han ut för att pissa eller för att skaffa sig lite föda. Han schasade undan ungarna som samlats utanför. Han brydde sig inte om deras matbitar som de vädjande höll fram och han brydde sig inte heller om deras ledsna små ögon som bönade och bad att han åter skulle ta plats nere vid kajen och förtrolla dem med sina historier.

Efter några dagar uppstod bråk och kiv bland barnen. Man trätte om vems fel det var, man trätte om vad som skulle kunna göras för att locka Salomon tillbaka till kajen. De som inte tyckte om att slåss höll sig undan och snart hade också bråkstakarna fått nog. När en vecka gått utan att Salomon dykt upp hade nästan alla barnen tröttnat på att vänta. Bara Mirna och några få olycksbröder och systrar ville inte ge upp hoppet.

Så kom till slut den dagen då Mirna satt ensam vid kajkanten och besviket dinglade med benen över det brungröna trögflytande vattnet. Ingenting skulle någonsin bli sig likt om Enögde Salomon försvann. Ingenting. Tänk bara att behöva krypa till kojs i det där lilla krypinet på vinden ovanför Slovans bar utan att ha Salomons senaste historia med sig att fundera vidare på! Det var ju tack vare Salomons historier som hon lyckades somna trots allt oväsen som kom därnerifrån. Och när hon stod över diskhon och svettades över alla glas, vart skulle då tankarna ta vägen om hon inte hade Salomons sista berättelse att fantisera kring? Ja, vart skulle hon nu ta vägen när hon smet undan?

Hon satt där vid kajkanten och funderade hela dagen. Hon glömde bort att hon skulle hjälpa till att städa innan baren öppnades. Hon glömde bort att hon behövde mat i sin lilla mage.

Det skymde. Då dök torggummans pojk upp. Blåmärken och rivsår på armar och ben och i ansiktet vittnade om att han fått försvara sig många gånger mot anklagelsen att ha varit orsak till att Enögde Salomon försvunnit. Han spottade i marken.

– Vafan gör du här? Ser du inte att gubben inte är här? Han skiter i oss. Fattar du inte det?

Mirna stirrade stint ut över vattnet som oroligt fräste och glittrade i små ettriga mörknande vågor. En mås svävade lågt över vattenytan, lyfte och seglade in över hustaken. Himlen svartnade långt därute men arbetet vid kajen fortsatte. Det gnisslade och mullrade allt dovare.

– Du skulle inte ha kastat den där stenen.

Pojken närmade sig med knutna nävar.

– Ska du också börja nu? Hans röst gick upp i falsett. Passa dig ungjävel. Du ska fan inte snacka en massa skit.

Han ställde sig bakom henne och Mirna blev rädd att han skulle knuffa till. Det skulle bli nästan omöjligt att ta sig upp ur vattnet därnere. Han stötte till henne lite grann. Ilsket och hotfullt.

– Du ska inte tro att jag inte vet vem du är. Det var din morsa som jobbade på Slovans bar innan hon stack med en båt.

Mirna blundade. Det var rött bakom ögonlocken. Ilska och rädsla. Sedan sa hon långsamt snyftande:

– Du skulle inte ha kastat den där stenen på Den Stumme.

Hon blundade och väntade på knuffen. Men den kom inte. Hon hörde bara hur han fnyste föraktfullt.

– Vafan hade han här att göra då? Kan du förklara det för mig? Du som tror att du är så djävla duktig. Kan du förklara vad den där tokfan hade för rätt att slå sig ner och lyssna på Enögde Salomon? Han fattar ju ändå inte vad det handlar om.

Plötsligt hade pojken fått något ivrigt och angeläget i rösten. Det var som om han ville, inför sig själv och alla andra, gottgöra den skada som han innerst inne visste med sig om att han orsakat. Han till och med satte sig ner intill Mirna och försökte få henne att förstå.

– Det fattar du väl ändå, ungjävel, att jag inte skulle ha kastat sten på den där idioten om jag vetat att den enögde skulle ha blivit lessen. Jag är inte dum.

Mirna teg och stirrade dystert ut över den oroliga skymningsmörka vattenytan. Bort mot piren där strålkastarna tändes och ett nytt fullastat fartyg lotsades in. På däcket skymtade fler underliga fordon gömda under stora gråa presenningar. Varför hade Salomon blivit så arg? Så ledsen? Bråk och gnabb hade det ju varit förut i barnaskaran som omgav honom. Hade det något att göra med Den Stumme? Plötsligt fick hon en idé.

– Den Stumme, sa hon. Om Den Stumme ber honom.

– Vafan snackar du om, sa pojken.

– Om vi pratar med Den Stumme...

– Den idioten. Hur ska han kunna fatta det? Och hur ska han kunna fråga? Ska han prutta den frågan, va??

– Du får hjälpa honom.

– Jag! Du är fanimej inte klok!

Mirna tittade vädjande på pojken.

– Du kan väl försöka... Jag kommer inte på något bättre.

Pojken var tyst. De lyssnade på lyftkranarnas dova bultande, kvällsvinden som drog och ven och knackade i plåtar, master och rep, de upprörda rösterna från hamnarbetarna borta vid packhusen och måsarnas skrin. Hade det varit som förr i tiden så hade kvällningen inneburit att ljuden från fartygen hade tystnat för länge sedan. Men nu var det annorlunda. Nu höll de på och lossade båtar nätterna igenom. Aldrig var det lugnt i hamnen. Plötsligt hann hungern och oron upp Mirna. Disken! Städet! Och maten! Hon skulle få stryk igen för att hon var sen. Hon skulle få krypa till kojs med tom mage och utan nya sagor att döva smärtan med. Hon rusade upp.

– Jag måste hem, sa hon med tårar i ögonen.

Pojken reste sig också. Plötsligt gick han emot henne och lyfte sina händer. Hon skyggade. Men han ville henne inget illa. Han klappade henne. Strök henne tafatt över håret.

– Jag ska, sa han. Jag lovar. Jag ska försöka.

Och så var han borta.

Nästa dag var Slovan mer än vanligt sur och grinig. Han skällde på henne för att hon inte hjälpt till med städningen och som straff skulle hon skura och damma överallt. Och mycket disk från gårdagen fanns kvar. Hon fick inte lämna baren förrän allt var färdigt. Slovan tog henne i armen och tryckte till så det gjorde ont. Sen slängde han åt henne några brödbitar och skrattade. Hon hämtade skurhinken, fyllde i vatten och såpa och började svabba golvet rent från lera, spott och andra fläckar.

Han hade haft rätt, torggummans pojke. Det gnagde i henne. Mirnas mamma hade stuckit. Hon hade lämnat henne där, på Slovans bar. Hon hade lämnat henne på samma sätt som hennes pappa hade gjort. Och nu var hon elva år och i hennes minne fanns en mor och en far och båda hade tyckt om henne och båda hade lämnat henne. Varför? Vad hade hon gjort? Nej, hon fick inte tänka så. Hon visste varför hennes pappa hade gett sig av. Innan han försvann hade han lyft upp henne och sett henne i ögonen. Hans mörka vilda blick hade både skrämt och tjusat henne.

– Till Sveizia, hade han sagt. Nu ger jag mig av. Snart kommer ni efter. Du och Danuta. Här kan vi inte leva längre. Men i Sveizia. Där slipper vi tigga.

Han hade skrattat. Ett bullrande glatt skratt. Och hon hade också skrattat. Och han hade sagt de där orden som han alltid sade. De där orden som hon bar med sig, som hon hela tiden i hemlighet upprepade för sig själv:

Mirna, min stjärna!

Min tös och min tärna!

Du håller ditt hjärta i handen!

I Sveizia. Där skulle de mötas igen.

Hon var åtta år när han for. Hennes mamma, Danuta, var 32. Hon visste det. Hennes minne hade blivit en kalender. Dagar som hon räknade. Allt hade blivit så förändrat sedan hennes pappa tog fram den gamla seglarsäcken och packade ner sina kläder och ett inramat fotografi på Mirna, Danuta och honom