Älskade: dikter trådar

By Knud Omö

En dikt- och trådsamling
om segrarnas och förlorarnas historia,
speglingar av patos, att leva i en erotisk kropp

Detta har legat länge
en text som blev en dikt är en bikt
som led-del i min terapi
utmattnings-syndrom
tvivel

Naturens hela nde ande
inget att vara rädd för
enbart rädslan att förlösas via datorn
vishetens symboler ömhetens arketyper
viddernas eviga puls rotad i blommornas budskap
forma denna mull

Stäng av datorn. Du är fri. Släng denna dikt.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 14, 2016
• ISBN: 9789175694023

Knud Omö

Knud Omö är fil. kand. i religionshistoria, har jobbat som yoga- och bildlärare. Diktsamlingar och böcker om yoga, meditation och schamanism tillhör hans ämnesområden men de senare åren har han allt mer skrivit och engagerat sig i lokalhistoriska böcker och skrifter. Det är bygden i och omkring Sölje i västra Värmland som främst har fångat hans intresse. En bygd full med myter, skrönor och muntliga berättelser, levande än i dag. Han är medlem i Värmländska Författarsällskapet och Sveriges Författarförbund. Detta är Knud Omös elfte bok (en reviderad utgåva).

Book preview

Till minnet av

Sitting Bull (cirka 1831-1890)

En krigare har jag varit, nu är det slut, jag har det svårt.

Sitting Bulls sång

Att utvecklas innebär att avveckla sin inveckling.

Knud Omö

Innehåll

Kroppen doftar

Språket dör, ordet lever

Jag tackar dig, vännen

I vinden – minnesrunor

Tusen blommor på rad

Frihet genom tangenter, eller: Konsten att sköta delete-knappen med eftertanke

Älskade

Andedans

Röster ur Wounded Knee som Falluja

Vägen hit

Schamanstege

Utgårdaloke i underjorden

Begynnelsen, slutet

Du

Tio minuter

Kantelens tackruna

Sången om att driva bort

Fimbulvinter i Sölje

2012.12.21.12.12 minns kärleken

Det är slut

Lilla människa – du har makten

Vi är av samma virke

Jag kan inte berätta det

Lövgubben

Jag var på Ægirs ø

I begynnelsen, en dag

När jag åker förbi, minns jag dig

Jag vandrar till havet

Danmark & Coop

9 april

Jag är inte kung

Modersmål, fadersjord, a b c

Är jag ute och cyklar?

Jag kommer aldrig

Fruktansvärda tider, detta

Paradisfågel och Rödhätta

Hamam & sjörået

Svarta moder

Till moster Ninne

I LOVE

Elden & giftskåpet

Rom i frihet

Elfte september

Mörkrets hjärta i Paris

Saurons öga

Flyktingar, vittnen

Vad gör vi med kulturen i Arvika?

I Arvés Arvika (Capernaum)

Arvés ande, eller Vad gör du Knud?

Templet, republiken & skogsrået

Vännen

Söljevisan – Söljes vatten

Kroppen doftar

Vinden bär kärlek

även i motvind

ordens tentakler

Kropparna doftar stjärnstoft

en enda rörelse känner

hjärtat

När jag skottar snö

ditt ansikte lyser turkosblått

minns jag glaciären

Vakar över oss

framtiden i ett träd

smakar källa

Solens ljus bränner

i månen en skugga

ögat talar sakta

Står still över skyffeln

en fallande stjärna

bekräftar

Trådar och åter trådar

binder galaxer

lövverk

Denna källa med kär lek

flödet mellan älskande

viskningar i snäckan

Språket dör, ordet lever

Jag har sagt, postulerat, deklarerat: jag tror inte på språket. Du måste ha varit med om detta: du sitter och talar med någon, det känns bra – sen säger du ett enda ord, och allt förändras. Allt känns plötsligt tvärtom, genom detta ord. Så jag trodde att språket hade dött

Jag tror på döden, och jag tror på livet. Döden har jag mött några gånger, och då var den fantastisk. Men jag har också hört att den kan vara förskräcklig. Och jag vet det själv, så många tankar som jag har fått se dö bort. Ena stunden fanns tanken där, och sen är den plötsligt borta. Vissa tankar kommer tillbaka, andra har jag bara sett denna enda gång. Död; ordet död är vackert. Två konsonanter av samma sort, spänstiga som hästar under oket ö i mitten. Får döden vara så vacker?

Ordet liv vet jag inte hur jag ska beskriva, ett långt tecken och ett segerrikt tecken som samlas kring ett i. Jag vet, och kanske du just tänkte det, detta är ju svenska, och det finns åtminstone 3 000 andra språk i världen

Döden och livet hänger inte på språket, men detta språk som talar om döden talar samtidigt om livet. Språket föder döden genom livet, detta ögonblick som föder 244 nationer, men även deras gränser. Språket bär denna vila mellan orden, där vi tar ett andetag, efterföljt av ett nytt ord, som kommer på utandningen, en rörelse – eller många rörelser – i munhålans muskler – tillsammans med stämbanden – formar en öppning genom vilken själen pressas med sina vingar

När jag ligger och vilar, då vet jag vad jag säger, men när jag sätter mig upp då är det kanske något annat. När orden ska födas, har de redan dött bort. Så jag stannar upp och letar efter vingarna. Lägger mig i samma ställning. Det jag talar om är hur språket föds i munnen, och spottas ut. Men var har vi födelseplatsen, innan ordet kommer till munnen?

Jag har en dröm om att göra språket levande. Men Knud hur får du ihop detta, först finns inte språket, du tror inte på det, och sedan så talar du om att få det att leva? Jag kan inte göra annat, pennan talar, det är något med en källa som porlar, det är något med bokstäver som önskar få form, det är strängar av liv som föds

Detta vackra ord död. Två konsonanter av samma sort, spänstiga som hästar. Kan det sägas på annat sätt, om man nu tror på människans symboliska tänkande, att ö symboliserar det totala livet, omega och att två d (d d) står för den androgyna guden, livets dubbelhet, att livet föds ur en öppning genom vilken själen pressas med sina vingar – det jag talar om är att skapa frid mellan bokstäver, i den gräns som detta papper utgör mellan världen och själen

Denna villkorslösa vind som ser sitt eget ansikte utan att skämmas för vare sig lem eller färg. Så är denne skördemästare som kommer utan att man vet något om timmen, om det blir med lien, svärdet eller skäran den kommer, ett sigill som få önskar tala om, den finns på himlen bland molnen, på jorden bland stenar och i oceanens lågor, pekande framåt där kroppen föds ur sig själv, detta som den har stämt av ur trästycket, ja kallat fram ur lerklumpen som togs upp ur kärret, jag kallar på alla som har ben att gå med, vingar att flyga med men även de ben- och ryggradslösa gör sitt bästa när tsunamin och vulkanaskan sprider sina energier, alla ska springa åt rätt håll, be sin bön med stängd mun och samla hjärtat kring den tanken som går djupast av alla tankar, den som fanns där innan tiden dök upp som en begränsare och lade sig över landskapet och innan döden blev herre och moder över allt levande, kanske innan den ens blev en tanketråd utan enbart en aning, detta som vet varför tankar uppstår och dör, detta som vet varför livet ser ut som parallella spår i snön eller på berget, märken som gäller livet i ett nötskal, pricken över i, säg vad du önskar dig och det händer snart, i morgon eller i natt när själen förlorar kontrollen i sprickan mellan tankar och balansen infinner sig ett ögonblick, denna nåd som ingen vet varifrån den kommer, ibland nerifrån, ibland uppifrån, från ryggen eller magen

Således sade den gamle mannen till havet: dela dig. Men vi vet inte hur länge han fick vänta, tålamod är livets läxa och den lärs inte ut på löpande band utan genom krypande växter, simmande amöbor och dessa tanketrådar som överlever tack vare upprättstående träd. Tillsammans med mörker och ljus alstras en överenskommelse mellan bokstäverna att döden överträffar alla föreställningar, alla ord

Är allt vi säger verklighet? Till ordet liv finns verbet att leva, livet handlar. Till ordet död finns verbet att dö, döden handlar. Man säger Livet lever, men kan man säga Döden dör? Först lever döden, sedan dör den. Vart tar den vägen? Försvinner den? Kan döden försvinna?

Får jag säga att ordet död är vackrare än ordet liv?

Jag tackar dig, vännen

Jag tror inte på språket och

Därför vet jag inte varför jag skriver

Kanske handlar det om en längtan

Att få träffa dig, mitt högre jag, kanske

Talar jag med gud, enbart du vet, min älskade

Aldrig har jag varit lyckligare, att stanna kvar

Och leva i en erotisk kropp full av passion

– den sexuella dör när som helst utan en musa vid sin sida

Nej ingen kan förstå en annans väg som

Den långhårige yogin för länge sedan skapade

I mitt liv, ja, jag är lycklig att göra det som ingen

Annan kan förstå, det är min hemlighet, att vara fri

Så som vattnet flödar fritt, så som vinden inte kan fångas

Miraklen äger rum framför ögonen på barnet

(jag är inte längre fyrtio) en man med rynkor

Lite trött ibland, ibland uppe ibland nere

När jag reser ut i världen lämnar jag språket

Drömmarna som driver fram illusioner

Varje dag öppnar sig världarna

I mitt hjärta, när jag låter begränsningen

Upplösa sig i modet att vara mig själv

Så kan en helt vanlig dag vara full av mirakler

Således fylldes jag av förvåning, älskade, när jag förstod

Att jag fortfarande lär mig av människor omkring mig, och

Inte enbart ur mitt