Batongerna slår nedåt: En berättelse om brottsbekämpning

By Jonas Lundström

Föreställ dig ett samhälle som domineras av ett patriarkalt, beväpnat, kriminellt gäng som kontrollerar människors beteenden med våld och hot. Visualisera ett sammanhang där lagen skyddar de rika och mäktiga, men straffar det skikt av "underklassen" som uppfattas som upproriskt. Skapa en bild av hur människor i denna värld låses in på obestämd tid, enbart på grund av var de kommer ifrån. Tänk dig fängelser där brutal och förnedrande behandling är normaliserat. Försök se framför dig hur mycket av detta sker trots goda intentioner, i ett samhälle som stoltserar med sin egen fredlighet, frihet och jämlikhet.
Batongerna slår nedåt är en berättelse om brottsbekämpning långt ifrån deckarnas världar. Egna erfarenheter av dramatiska möten med ordningsmakten vävs samman med aktuell forskning och perspektiv från samhällsdebatten. Fram växer en omtumlande bild av en av våra mest betrodda samhällsinstitutioner. Rättssystemet med dess poliser, domstolar, fängelser och ideologi skyddar en ojämlik samhällsordning med våld, och vägrar se sig självt i spegeln, menar Jonas Lundström.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 23, 2016
• ISBN: 9789175694207

Jonas Lundström

Jonas Lundström är aktivist, postkristen teolog och författare till bland annat ´Batongerna slår nedåt´ (2016), ´Anarkistiska blickar´ (2018) och ´Brottsliga bibelbetraktelser´ (2019).

Book preview

Index

Kapitel 1: Inledning

POLISER, BUSAR OCH ALLMÄNHETEN

Deckare! Svenskarna älskar det. Aldrig behöver någon vara ängslig för att det ska ta slut. På bokhandlarnas topplistor finns alltid en betryggande uppsättning kriminalromaner, och film- och TV-deckare sköljer över oss i våg efter våg. SVT:s tittarsuccé Bron hade en och en halv miljon tittare per program under den tredje säsongen.¹ Och det svenska deckarundret fascinerar även internationellt. Världen gillar det svenska mörkret, skriver Rakel Chukri i Sydsvenskan.² De första säsongerna av Bron har sålts till 160 länder.³

Deckarnas värld är möblerad med Lag och Rätt på ena sidan, och Förbrytarna på den andra. Deckarnas poliser är i och för sig ofta korrupta, alkoholiserade eller socialt inkompetenta, men aldrig råder det någon tvekan om vilka vi ska heja på. Kriminaliteten i deckaruniversumet är nämligen uppblåst till groteska proportioner. Här vimlar det av sliskiga seriemördare, läskiga ligor, taskiga terrorister och patetiska pedofiler.

Svenskar har en hög tilltro till polisen.⁴ Enligt SOM-institutets undersökning 2013 hade drygt hälften av svenskarna mycket eller ganska högt förtroende för polisen. Bara sjukvård och universitet har liknande siffror. Domstolarna kommer ett snäpp längre ned i listan, men krossar ändå de politiska partierna i förtroendetävlingen.⁵

Men bilden är inte entydig eller helt stabil. Mellan 2010 och 2013 krympte exempelvis den polistroende andelen svenskar. Medial poliskritik är inte speciellt ovanlig, och vi kan också se att många av de populäraste TV-serierna har huvudpersoner som lever utanför lagen, eller efter rättssystemets kollaps. Amerikanska serier som Breaking Bad, The Walking Dead, Sons of Anarchy, Dexter, House of Cards, The Americans, Orange is the New Black och The Wire är omåttligt populära även bland deckarälskande svenskar.

Skulle vi med dessa penslar måla en bild av den svenske mediekonsumenten, blir bilden nyansrik och spretig. Kanske är den typiske medborgaren en person som trots visst tvivel har stor tilltro till polis och lag, samtidigt som hen både avskyr och attraheras av de laglösa?⁶

Även i den så kallade verkligheten har brott och brottslingar en dimension av fiktion. De flesta eller alla medborgare bryter mot lagen, och inte bara vid något enstaka tillfälle. Trots detta är det bara en snäv grupp som betecknas som kriminella. Många har en mycket sparsam direktkontakt med polis, domstolar och fångar, vilket gör media till den huvudsakliga källan till information om brott.⁷ Och media lyfter fram gatubrottslighet och spektakulära händelser, medan mer alldagligt beteende i den privata sfären eller i maktens korridorer ofta undgår uppmärksamhet.⁸ Journalisten Mattias Hagberg menar att samhälls- och brottsbevakningen förändrats sen mitten av 1900-talet. Media idag, hävdar Hagberg, beskriver ett våldssamhälle där brottsligheten är individuell och brottslingarna är mer eller mindre onda.⁹

Brott finns inte någonstans där ute om inte specifika aktörer först formulerat vad som ska betraktas som ett brott. Därefter måste brottsbeteckningen appliceras på en individ eller grupp.

Att förstöra jordens klimat och på så sätt tvinga människor att migrera är lagligt. Att hjälpa en flykting över gränsen är kriminellt. En person som dödar kan bli avlönad och hyllad i en krigssituation, men inspärrad på livstid om det sker under fred. Om hen inte är slaktare eller polis, och gör det i tjänsten, vill säga. Om en fattig och hungrig person tar en limpa i affären utan att betala är det snatteri och kriminellt. Om en gruva etableras av ett bolag mot lokalbefolkningens vilja, och tar mark i anspråk som tidigare använts till annat, då handlar det inte om brottslighet. Istället betecknas det som entreprenörskap, och har statens välsignelse och stöd. Och det är helt enligt lagen att den rikaste procenten i världen äger mer än alla andra tillsammans.

Att det ser ut på det här sättet är inte självklart; ett system har vuxit fram och beslut har fattats som skapar denna verklighet. Inte heller är kriminaliteten oföränderlig. Den första rikstäckande lagsamlingen i Sverige från 1734 förbjöd bland annat hädelse, söndagsarbete och att påbörja en resa under gudstjänsttid.¹⁰ Under andra halvan av artonhundratalet övervakades och straffades väckelsekristna för att ha firat nattvard i hemmen eller inte velat döpa sina barn. Idag vill de flesta politiska partier vara representerade på Pridefestivaler, men något sekel tillbaka var sexuella förbindelser mellan personer av samma kön ett allvarligt brott som kunde leda till två års straffarbete. Och ännu längre tillbaka kunde det kosta huvudet.

Brottsligheten i ett beteende blir därmed något påhittat, uppdiktat innan det börjar existera i praktiken.¹¹ Karaktären brottsling eller kriminell är en roll i en saga som materialiseras i den vardag där vi befinner oss först när en sådan etikett klistrats på någons kropp.

Oönskade handlingar och beteenden som människor tar avstånd från eller vill bekämpa, finns förstås. Men att stämpla något som ett brott är bara ett av flera möjliga sätt att bemöta sådana handlingar. Och vad vi betraktar som oönskat varierar. Detta har den norske kriminologiprofessorn Nils Christie försökt rikta ljuset mot med provocerande, och potentiellt missvisande rubriker av typen kriminalitet finns inte.¹²

För även om kriminalitet är, som det heter, socialt konstruerad, är den i högsta grad något reellt som påverkar våra liv och våra tankar.¹³ Men hur skapas egentligen brottslighet, och av vem? Vilka intressen ligger bakom brottsbekämpandet? Och bidrar det rättssystem som ska upprätthålla lagen till en jämlik värld?

Den politiska teoretikern och författaren Keally McBride har pekat på frånvaron av en grundläggande diskussion om fängelser och straff i den amerikanska offentliga debatten. Det finns många aspekter av samhället som diskuteras, men förekomsten av fängelser och bestraffning är i regel givna förutsättningar i diskussionen. Och dessa utgångspunkter undgår att bli föremål för analys och samtal. Något liknande tycker jag mig se i Sverige, kanske i ännu högre utsträckning. Men nu kan det ju, som vi vet, finnas en skillnad mellan vad vi som individer och som samhällen tror att vi gör, och vad vi faktiskt gör. Denna risk för självbedrägeri, för ideologier som maskerar praktiska förhållanden,¹⁴ understryker behovet av en ordentlig genomlysning. Och det även av institutioner i samhället som ofta tas för självklara.¹⁵

I Batongerna slår nedåt vill jag möblera om i brottsbekämpningens föreställningsvärldar. Förhoppningen är att detta ska tillåta nytt ljus att falla över de rättsliga rummens inredningar.

I bokens första del, Nedåt, betraktar vi rättssystemet¹⁶ utifrån kategorierna ras, klass och kön. Hur är det egentligen ställt med jämlikheten?

I del två, Batonger och nycklar, ligger fokus på ordningsmakternas våldsanvändning och omhändertagande.

I den sista delen, Brottsbekämpning, står kriminaliseringen som berättelse i centrum. Fungerar brottsbekämpning som det är tänkt? Eller döljer rättssystemet sin verkliga karaktär och samhällsproblemens djupare dimensioner? Bör världen avkriminaliseras?

Varje kapitel inleds med någon berättelse om egna möten med ordningsmakterna, och sådana glimtar är också invävda här och där i den löpande texten. Vissa stycken är möjligen mer svårtuggade än andra, och det är inte förbjudet att hoppa runt lite i läsningen om det kan höja underhållningsvärdet.

Det här är en deckare där en misstänkt gärningsperson utpekas redan i berättelsens inledning. Det här är mitt vittnesmål, mitt bidrag till en förundersökning där den anklagade är ingen annan än rättssystemet självt.

---

¹ http://mms.se/wp-content/uploads/_dokument/rapporter/tv-tit-tande/vecka/2015/VeTvTitt1548.pdf (hämtad 30/1-16)

² http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/rakel-chukri/varldengillar-det-svenska-morkret/ (hämtad 30/1-16)

³ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6300313 (hämtad 30/1-16)

⁴ Granér, 2004, s. 10; Pettersson, 2012, s. 12.

⁵ http://som.gu.se/digitalAssets/1480/1480359_f--rtroende-f--r-samh--llsinstitutioner---lennart-weibull.pdf (hämtad 14/1-16)

⁶ Andrea Mayr & David Machin, 2012, s. 15.

⁷ Walklate, 2005, s. 2, 51-54.

⁸ Andrea Mayr & David Machin, 2012, s. 11, 17-20. Se 3.4 för ett närmare resonemang.

⁹ Hagberg, 2006, s. 18-19. Jfr. Sarnecki, 2014, s. 328.

¹⁰ Leijonhufvud (red.), 2015, s. 13.

¹¹ Hillyard & Tombs, 2007, s. 14.

¹² Christie, 2005, s. 17.

¹³ Jfr. Svensson, 2001, som utgår från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv men understryker att detta inte innebär att objektets existens ifrågasätts (2001, s. 32).

¹⁴ Mathiesen, 2006, s. 29. Jfr. Peterson, 2015, s. 24-26.

¹⁵ Keally McBride, 2013, s. 213-214.

¹⁶ Fokus i min text ligger på straffrätten och de processer och institutioner som är kopplade till denna.

DEL ETT

NEDÅT

Kapitel 2: Rasifiering

VI TAR AFRIKANEN!

Än en gång befinner jag¹⁷ mig tillsammans med en grupp likasinnade vid pendeltågsstationen i Märsta. Kollektivtrafikresenärer som andas jäkt och målmedvetenhet rusar kors och tvärs. Rälsen brummar av inkommande tåg, och taxibilar väntar passivt-aggressivt på napp. Ett par i gymnasieåldern sitter bredvid varandra på en bänk och tittar ned i sina telefoner, men lyfter nyfiket på blickarna allteftersom fler demonstranter anländer.

En kort och som vanligt något förvirrad samling, sen börjar vi gå tillsammans på gångbanan, en långsamhetens frizon inklämd mellan pendelspår och bilväg. Efter att ha knatat på bron över spåren korsar vi bilvägen där broräcket tar slut. En grusväg leder uppför en backe, genom en liten skogsdunge, nära en röd stuga med vita knutar. Känslan av lantlig idylliskhet tränger sig oväntat på. Det doftar jord, löv och gödsel, och bullret från vägen och pendeln glider i bakgrunden. Sen, helt abrupt, följer industriområdet, och efter en liten stund Maskingatan 4, vårt mål den här dagen.

I gruppen finns olika stämningslägen representerade. En del av oss är arga, en del ledsna, en del osäkra och rädda. Många är peppade för kamp. Ju närmare målet vi kommer, desto högre puls och stressvettigare armhålor. I varje fall hos mig.

När vi är framme försöker vi på olika sätt etablera kontakt med de inlåsta. Vi blickar upp mot fönstren på andra våningen för att möjligen få skymten av något ansikte, vi ringer de nummer vi har, vi viftar med våra plakat, vi håller upp en banderoll med telefonnummer, vi blåser i visselpipor och skramlar med grytlock och nyckelknippor. Vi målar budskap på gatan med asfaltskritor.

En rejäl uppsättning poliser är där som vanligt vid den här typen av demonstrationer, och har spärrat av området. Migrationsverkets förvar¹⁸ i Märsta utgörs av ett komplex som tidigare inhyst polisen.¹⁹ Det här är en av fem platser i Sverige där personer som begått en av staten oönskad migrationshandling spärras in i väntan på deportation. I byggnadens främre del, på undervåningen, finns en mottagningsoch ansökningsenhet. På baksidan löper den höga muren kring det som tidigare var ett häkte. Nu skyddar den det svenska samhället från migranter som fått avslag på sin asylansökan. Statsminister Stefan Löfvén har sagt: Mitt Europa bygger inte murar.²⁰ Nej, det behövs förstås inte när de redan finns på plats.

För 8,5 miljonor kronor per år hyr Migrationsverket 7 000 kvadratmeter här av Knut Olsson fastigheter.²¹ På sin hemsida berättar detta familjeägda företag stolt:

Vi erbjuder våra hyresgäster lokaler och bostäder med hög trivselfaktor och personlig service. Vi tror på att vi bidrar till våra hyresgästers framgång genom att de som vistas i våra fastigheter finns i en inspirerande och stimulerande omgivning.

Inte så konstigt då att det verkliga användningsområdet för Maskingatan 4 döljs på hemsidan. Byggnaden hyrs ut till en statlig myndighet, och på kortet ser texten Migrationsverket ut att vara bortretuscherad.²²

I den här avkroken har jag tillbringat många timmar. Jag får minnesbilder från tillfällen av dramatik och våld, men också från stunder av långsam, tröstlös väntan. Dussintals gånger har vi varit här, sammantaget många hundra personer, för att visa solidaritet och avnormalisera och blockera deportationer. Här har barrikader byggts och avspärrningar brutits. Här har människor ställt sig i vägen. Här har det skrikits och gråtits, här har människor skadats och traumatiserats. Härifrån har vissa börjat en ofrivillig resa mot tortyr eller sin egen död.²³ Bara för att de inte har fått uppehållstillstånd av Sverige. Här har vi också stått passivt många gånger bakom avspärrningar, i väntan på att bli åskådare till deportationstransporten, och ropat våra trötta slagord.

Den här gången har jag ingen lust att stå lydigt bakom en avspärrning i protest mot gränsernas makt och våld. Jag går helt enkelt genom det blåvita bandet till dess det brister.

Böjer mig ned och börjar skriva på asfalten. No Borders, No Nations. Snabbt och förutsägbart är poliserna där och griper tag i mig, trycker ned mig, bryter i mina armar.

Mindre förutsägbart är att mina kamrater inte passivt tänker titta på. En grupp rusar fram och tar tag i mig för att dra mig därifrån. Jag blir repet i en dragkamp mellan staten och motståndet. Poliserna hotar med batong, och jag får en orosklump i magen. Jag har varit med om saker här förut som jag inte vill vara med om igen. Men platsen är ju offentlig, det är mitt på dagen och det är människor runtomkring. Batongerna får vila.

Till sist vinner konstaplarna dragkampen, och jag släpas in i en polisbuss. Innan dörren stängs hör jag insatsledaren utanför bussen utdela en order till sina underordnade:

Vi tar en till. Vi tar afrikanen!

2.1 Överrepresenterad?

Radikala nationalister pratar gärna om invandrares brottslighet.²⁴ Rasistiska sajter som Avpixlat och Exponerat älskar att skriva fram nyheter där personer med ifrågasättbar svennighet misstänks vara inblandade i brott. Tankarna går till Doris Lessings roman från 1950, Gräset sjunger:

Notisen i tidningen sade inte mycket. Folk över hela landet som läste notisen med dess sensationella rubrik kände en stöt av vrede, blandad med något som närmast liknande tillfredsställelse, ungefär som om man fått bekräftelse på en förmodan, som om man länge hade väntat att det skulle hända. När infödingar stjäl, mördar eller våldtar, så känner vita på det sättet.²⁵

När radikalnationalister talar om invandrares kriminalitet, så blir motstrategin från antirasistisk vänster ofta antingen tystnad, eller att tala om mytbildning och fördomar. För några år sedan valsade exempelvis ett namnmoln omkring i sociala medier som skulle visa att de vanligaste namnen på anstalterna var svenska. Johansson lär vara det vanligaste efternamnet på våra kåkar, exempelvis.

Det många inte tycks se är det antagande som verkar delas av båda grupper. Om det föreligger en överrepresentation av en grupp när det gäller brottsmål, då betyder det att denna grupp består av sämre eller struligare människor. Så verkar övertygelsen ofta vara bland debattörer på båda sidor i migrations- och rasismdebatter. Rättssystemets bedömningar av människors karaktär är tydligen ställt bortom allt rimligt tvivel.

I sin klassiska studie Women, Crime and Criminology från 1977 beskriver sociologen Carol Smart förhållandet till lagen inom den biologiskt inriktade kriminologin. Här tas lagen för given och den legala definitionen av kriminalitet är grundläggande. Därför beaktas inte heller hur lagen och andra processer ’skapar’ brottslingar genom att peka ut vissa individer. Inte heller granskas de intressen som ligger bakom detta.²⁶ Något liknande menar jag gäller stora delar av samtalet i det svenska samhället.

I USA²⁷ ser diskussionen bitvis annorlunda ut. Här finns världens största fängelsepopulation. Enligt myndigheternas egna siffror för 2014 sitter över en och en halv miljon människor inbommade,²⁸ och sju miljoner står under någon form av utdömd övervakning, det vill säga nästan tre procent av den vuxna befolkningen.²⁹ Men bara en tredjedel av de manliga fångarna beskrivs som vita.³⁰ Om förhållandena består kommer var tredje svart man som föds idag att sitta inne under sin livstid.³¹ Även bland kvinnor löper afro-amerikaner flera gånger högre risk att fängslas.³² Att det handlar om en överrepresentation av människor som inte uppfattas som vita tycks i stort accepteras över det politiska spektrumet.

Detta har fått advokaten, akademikern och aktivisten Michelle Alexander att i sin uppmärksammade bok The New Jim Crow:Mass Incarceration in the Age of Colorblindness tala om dagens situation som ett nytt rasbaserat kastsystem. Massinlåsningen av ickevita fyller enligt Alexander idag en liknande funktion som slaveriet och segregationslagarna gjorde historiskt. Alexander menar att detta därför också behöver vara en viktig front för antirasister.

Även historikern och aktivisten Angela Davis har talat om kopplingar mellan slaveriet och segregeringslagarna å ena sidan, och det färgblinda fängelsesystemet å den andra. Davis visar på en rad övergångar och överlappningar mellan dessa ordningar. Ett av de tidiga exempel som Davis nämner är att tvångsarbete för dömda, mestadels icke-vita, kom att ersätta en del av slaveriet i det gryende industrisamhället i USA.³³

Men det är inte bara forskare och aktivister som uppmärksammat problemet med den massiva inlåsningen och överrepresentationen av ickevita, till och med Barack Obama har lyft det som ett problem.³⁴

I resten av världen är situationen sällan lika extrem som i USA, men tendenserna är desamma.³⁵ I Europa påminner den växande och ansenliga andelen utländska medborgare i många länder om situationen för ickevita i USA.³⁶ I länder som Canada, Australien och Nya Zeeland är urbefolkningar kraftigt överrepresenterade.³⁷ Mer än var fjärde person i fängelse i Australien tillhör urbefolkningen, som dock bara utgör två procent av den vuxna befolkningen, enligt myndighetssiffror.³⁸

I Sverige var 2015 nära var tredje fånge³⁹ utländsk medborgare,⁴⁰ och andelen har ökat kraftigt.⁴¹ Enligt svensk lag får Kriminalvården inte registrera etnicitet, men i en mer omfattande rapport från Brottsförebyggande rådet från 2005 sägs över 40 procent av de brottsmisstänkta vara personer som var utlandsfödda eller hade minst en förälder som var utlandsfödd.⁴² Med tanke på att andelen utländska medborgare ökat finns det anledning att anta att denna siffra är ännu högre idag. Även efter att hänsyn tagits till variabler som kön, utbildning, ålder och inkomst var risken att bli brottsmisstänkt då dubbelt så stor för utrikesfödda. Riskerna var dessutom högre för personer med bakgrund i vissa områden:

Det gäller till exempel vissa delar av Afrika, till exempel Nordafrika, och Västasien. De som kommer från västra Europa, Sydostasien och USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland tillhör de grupper som i minst utsträckning är misstänkta för brott bland de utrikes födda.⁴³

2.2 Att skapa överrepresentation

Men om det nu är så att icke-vita personer är överrepresenterade i brottsstatistiken, vad kan det tänkas bero på? Har så kallade invandrare vissa inbyggda karaktärssvagheter som klockrena européer saknar? År svennar helt enkelt de mest etiska människorna? Eller är överrepresentationen något som skapas av samhället?

Media

Den 15 februari 2010 skriver Nerikes Allehanda om en kvinna i 70-årsåldern som blivit våldtagen.⁴⁴ Till tidningen säger Torbjörn Carlsson, polisens presstalesperson: I förhör uppgav kvinnan att mannen var svart och hade ett […]⁴⁵ utseende. Själv skulle jag kanske säga […-]afrikanskt utseende.

Hösten 2014 JO-anmäls polisen i Västernorrland för att via sin hemsida ha efterlyst två personer med ett signalement som baserades på deras förmenta etnicitet, och offentligt försvarat sitt agerande.⁴⁶

Signalement utgår från det som uppfattas som särdrag. Vithet är en utseendenorm som i samhällen i nord ofta är osynlig. Så länge vithet uppfattas som det normala eller det givna ingår inte heller denna i beskrivningar av människors utseende. Detta gör att människor som genom utseende, namn eller bostadsort signalerar vithet, sällan beskrivs som vita i samband med påstådda brott, ingripanden, utredningar, domar eller straff. Däremot kommenteras eller antyds inte sällan etnicitet i media hos brottsmisstänkta personer som uppfattas ha en lägre grad av vithet eller svenskhet. Därmed skapas associationer mellan människor som beskrivs som invandrare och kriminalitet.⁴⁷

Den postkoloniala teoretikern Sara Ahmed återkommer i sina texter till reflektioner över en händelse hen⁴⁸ är med om som fjortonåring. I Adelaide, Australien, stoppas Ahmed av två poliser med orden är du aborigin?. Kopplingen mellan urbefolkning och kriminalitet är redan på plats innan hen stoppas, det som fattas är rasifieringen av just Ahmed. När Ahmed, som flyttat från Pakistan tillsammans med sin pakistanske pappa och engelska mamma, förnekar att hon är urinvånare blinkade [polismannen] åt mig och sa: ‘Det är väl bara en solbränna, eller hur?`. Ahmed passerar som vit, och därmed som laglydig.⁴⁹

Under en vecka i augusti 2015 blir ett antal personer svårt knivskurna på offentliga platser på bara några dagar. Vid IKEA-morden grips två personer, en av dem själv skadad. Dessa personers ickesvenskhet betonas snart i massmedia. Den huvudmisstänkte sägs nyligen ha fått sitt avvisningsbesked, och vice chefsåklagare Eva Morén citeras i Aftonbladet och säger att de båda bodde på samma flyktingförläggning.⁵⁰ En hatstorm utbryter i sociala medier. Det arrangeras demonstrationer mot flyktingförläggningar, och polisen utrymmer. Senare släpps en av männen och förundersökningen mot hen läggs ned.

När några dagar senare tre personer knivskärs i Norrköping, varav en enligt vittnen var tiggare,⁵¹ med allvarliga skador som följd, utbryter ingen hatstorm. Nyheten intar istället, till skillnad från IKEA-morden, en ganska blygsam plats i nyhetsflödet. Ingen träder fram och vill hänga alla män, eller alla vita, eller ens alla invandrarhatare.

I januari 2016 rapporterar Ekot att tusen män med nordafrikanskt utseende ska ha begått organiserade sexuella övergrepp mot en mängd kvinnor i Köln på nyårsafton.⁵² Nyheten låter inte bara som ett radikalnationalistiskt beställningsjobb, den har dessutom i mina öron uppenbart absurda drag; är det ens tekniskt möjligt i ett västeuropeiskt samhälle idag att planera och samla tusen personer för att begå grova brott tillsammans på offentlig plats, utan att ordningsmakten griper in? Trots detta förekommer ett minimum av källkritik. Istället väljer bland annat DN att några dagar