Sagan om Gein: Utmaningar

By Gorm Gallionn

Detta är berättelsen om borgen Gein och dess besättning. Deras herre Dannviw har egna idéer som han vill förverkliga. Men han blir också inblandad i grannlandet Roamins angelägenheter. Det kommer tre nya fångar till Gein och de ska anpassa sig till livet där.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 27, 2019
• ISBN: 9789178514526

Gorm Gallionn

Gorm är den som nedtecknar det som sker i borgen. Helst sitter han utanför under ett träd, nära naturen, men det kan också hända att han går in i borgen och pratar med folket där. Han lyssnar noga på allt de berättar.

Book preview

bli.

1 Isak

Rummet vilade i behagligt dunkel. Elden i spisen hade brunnit ner till glöd. Snart skulle sommarnatten utanför ljusna. Där hade fåglarna börjat sjunga, men här inne var det stilla. Tystnaden bröts bara av de rofyllda andetagen från de båda som sov där inne.

Plötsligt hördes en flämtning och Dannviw satte sig rakt upp. Något hade väckt honom… Ingenting i det fridfulla rummet hade för avsikt att väcka någon. Bredvid honom sov Dinah lugnt. Han såg på henne länge. Med lätta fingrar hade hon strukit över hans rygg där såret varit. Tackade sin lyckliga stjärna för att han kunde komma hem till henne igen. Till sin familj och sitt hem.

Det var något i drömmen som väckt honom, men han visste inte vad det var. Som så ofta nu vandrade tankarna tillbaka till striderna de utkämpat. Till hur jobbigt det var att bli sårad och inte kunna göra det han skulle. Det var idiotiskt att själv gå genom skogen, men han ville absolut inte somna igen och förlora mer av sitt liv. Johannes bannade inte, men han talade om hur allvarligt han såg på det skedda och varnade honom för att göra om det igen. Ham gruffade, men inte på allvar. Han påstod att Dannviw alltid gjorde saker som han sedan fick åthutningar för. Men så skönt det var att vandra fram under träden. Sakta, för varje steg var besvärligt. Luften var så skön att andas. Stillheten och skogens ljud så underbara att uppleva. Som om alla stridigheter för ett ögonblick var borta.

Han var inte den som råkat värst ut. Chiron hade blivit illa skadad. Han skulle nog aldrig glömma det han råkade ut för. Det skulle nog inte Laurence heller. Han blev så ohyggligt arg. Det var otäckt. Han lyssnade inte mer. Hade han kunnat ge sig ut för att stilla sitt behov av hämnd då, så hade han gått förlorad. Ham fick hålla honom tillbaka. Laurence tuppade av. Och tur var det. När han vaknade kunde han sändas hem för att lugna sig. Hans uppgift blev att skydda dem som behövde komma hem.

Gabriel hade verkligen gjort ett bra arbete. Det hade inte varit lätt, men han hade skött det väl.

Dannviw lade sig ner med armarna under huvudet och lät tankarna löpa medan han lyssnade till Dinahs lugna andetag. Kanske skulle han somna igen. Försökte han ändra på tankeflödet skulle han inte göra det.

Med djup sorg i hjärtat mindes han Rooths död och Thoons reaktion. De var så nära. Han var ännu inte återställd. Skulle aldrig någonsin kunna glömma. Inte Geir heller. Hopplösa unge som smugglade sig med ut dit. Han ville så gärna hjälpa till. Det hade blivit så fel…

Viktor hade dött i hans famn. Han ville bli kastad i ravinen. För att kunna komma undan igen, hade någon påstått. Då skulle han inte ha förstått att han var dödligt sårad. Det hade Dannviw svårt att tro. Snarare var det för att han inte ville att någon skulle veta vad som hänt med honom. Eller så var hans tankar helt fördunklade av hat.

De ville spetsa honom på en påle… Så fruktansvärt vidrigt. Hur kunde någon göra något sådant? Jo, han kände till bruket att driva en påle igenom en död som inte fick ro. Det var lite svårt att förstå hur det kunde hjälpa att binda kroppen vid jorden, när det var anden som inte fick ro. Han hade diskuterat detta med Ham och fått den otillfredsställande förklaringen att det brukas så. Han tyckte att det var ett bra sätt, för han gillade inte spöken. Tyckte inte om att prata om dem heller. Männen lade stora tunga stenar på gravar med människor de ansåg som onda. Det kunde väl betraktas som samma sak. Frågan är väl om man kan hindra en ande på det sättet… Tankarna vandrade vidare till allt som männen nu berättade. De hade fått lite distans och kunde börja tala om det som var för svårt när det hände. Han måste lyssna, försöka förklara, bringa mening i det meningslösa. Lättnaden över att de segrat hade förbytts i sorg, när allt kom tillbaka. Det gick inte att glömma, men det måste gå att hantera.

Kimball hade också känt av misstämningen. Först när han började spela sin stämningsfulla musik insåg Dannviw hur tyst det varit sedan de kom hem. Tyst, vackert och sorgtyngt. Ingen ville spela eller sjunga längre. Alla smög omkring diskret, för att inte störa någon. Tills Kimball hittade sin egen läkande musik och fick de andra att också börja spela.

Många var de som aldrig skulle kunna skingra minnet av vad de upplevt. Kanske kunde de inte ens berätta allt för det berörde dem för illa. Det gick så oändligt sakta, läkandet, men det gick framåt. Kunde det finnas någon mer som kunde hjälpa till? Något annat som läkte?

I sömnen sträckte Dinah ut handen och smekte hans kind. Han tog handen, vände sig på sidan och somnade igen, medan han funderade på om han borde stiga upp och se till så att alla hade det bra.

Som ett svar på Dannviws nattliga tankar kom nästa dag en man gående mot borgen. Han var högväxt och kraftfull, så han skulle passa väl in bland männen där inne. Håret var kolsvart och bundet i många, långa flätor och hyn var lika mörk. Dröjande såg han upp på borgens murar, på kedjorna som höll bron han gick över. Grindarna var stängda, men öppnades in till en stensatt borggård, som doftade svagt av rosor. Annars var den tyst och stilla. En man mötte honom, lika lång och kraftfull.

– Välkommen till Gein, sa Gabriel. Vad kan vi göra för dig?

– Mitt namn är Isak. Jag har hört mycket om den här borgen och ville se den med egna ögon. Jag hoppas att det inte på något sätt är olämpligt.

Gabriel började att gå in och Isak följde med.

– Kommer du långt bort ifrån? undrade Gabriel. Isak berättade medan de gick. Under den trevliga konversationen tog Gabriel reda på mycket om gästen. Det ingick i hans arbete att avgöra om det var lämpligt att släppa in en besökare till borgens herre. Han öppnade en väldigt stilig dörr och tittade in innan han öppnade och lät Isak stiga in. Det rum de steg in i var mycket behagligt. Böcker täckte väggarna och låg på bordet. Brasan sprakade hemtrevligt i den stora öppna spisen. Stora fönster lät ljuset ute ifrån flöda in. En ung man satt uppkrupen i en stor stol med en bok i knäet och läste. Det var den ende Isak kunde se där inne.

– Vi har en besökare, sa Gabriel lågt.

Mannen i stolen såg upp och log. Främlingen tänkte att han nog inte var helt ung ändå. Det fanns visdom i blicken, eller… Han bugade artigt och presenterade sig:

– Mitt namn är Isak.

Han var förvånad över att borgherren tog emot med en gång, men han hade hört att Gein var en annorlunda plats. Det var orsaken till att han vandrat hela vägen hit.

– Välkommen Isak, sa Dannviw. Vad har fört dig hit?

Rösten var överraskande varm och nyansrik. Isak tyckte om den. Han svarade:

– Ren nyfikenhet måste jag erkänna. Gein är en välkänd plats. Alla pratar om borgen som annorlunda. Det kunde vara intressant att veta på vilket sätt.

– Så då gick du hit?

Dannviw visade med handen att Isak skulle sätta sig, så det gjorde han. Det var skönt att slå sig ner efter att ha gått så långt. Med ens kände han hur trött han var.

– Kanske inte så direkt. Önskan att komma hit har växt fram med alla gånger jag hört om borgen.

Det var lätt att prata med den här mannen. Isak ville gärna besvara hans frågor så utförligt som möjligt. Men han kom att tänka på att nyfikenhet kanske inte var ett bra motiv. Kanske ville borgherren inte höra allt vad ryktena sa…

– Var kommer du ifrån? undrade borgherren.

– Jag är född i Lilla Villes, svarade Isak.

Det var alldeles sant, men det brukade skapa förvirring. Det syntes ju tydligt att hans föräldrar måste komma någon annanstans ifrån.

– I vilken hamn steg du i land? frågade Dannviw med ett leende.

– Bäckviken.

– Då har du gått lång väg?

– Ja. Det har blivit så. Egentligen trodde jag inte att Gein låg så långt borta. Alla verkar känna till den mycket vida omkring.

– Hur kommer det sig att du begav dig till Andomin från början?

– Min far är forskare. Vi har flyttat ofta. Det har varit intressant för jag har lärt mig något nytt på varje plats vi har bott. Far hade sitt arbete på de stora universiteten. Jag tog reda på så mycket jag kunde i omgivningarna. Jag lärde mig snabbt att det finns många gamla människor med vidunderliga kunskaper. Men när jag blev vuxen räckte det inte med de platser mina föräldrar kom till. Jag ville se mer, följa upp rykten jag hörde och undersöka vidare. Så jag har varit lite överallt i världen.

– Söker du efter något särskilt?

Den frågan var skrämmande, för han hade inget svar. Det hade gått upp för Isak att han verkligen sökte något, men vad visste han inte. Han svarade:

– Kunskap. Eller… ja, jag vet inte…

– Har du tänkt stanna här medan du funderar?

– Går det bra att jag stannar en tid? Det gör jag gärna.

För med ens kändes det så meningslöst att bara vandra runt. Det hade lett till att han inte kände någon och ingen kände honom. Så fort han slog sig ner vid ett bord med sin mat och dricka, ville de veta vem han var och allt om honom. Kanske inte så konstigt och han berättade gärna, men sedan drog han vidare. På nästa ställe var det samma sak. Detta var den enda plats han inte ombads att berätta om sig själv och det kändes skönt.

Bara Antonius hade invändningar mot att det kom någon ny till Gein just nu och fick stanna. Det skulle innebära mer arbete för någon och risken var stor att det blev Dannviw. Han hade mycket nog som det var. Någon annan var inte helt säkert i form för att ta hand om främlingen. Även om Dannviw förstod hans oro hävdade han att det bara var bra om det kom personer till Gein, vilka inte hade färska minnen av en mängd hemskheter. Kanske kunde de tillföra något sunt.

Om detta fick Isak inget veta. Någon särskild handledning behövde han inte. Bastian visade honom runt och han blev verkligen inte besviken. Kunskapens högborg var namnet han gav Gein. Vetgirighet var verkligen ett utmärkande drag hos Isak. Han tittade och frågade på ett sätt som inte var besvärande för någon. Snart hittade han Johannes och blev intresserad av hans läkekonst. Munkens egna teorier fascinerade Isak och ofta satt han inne hos Johannes och resonerade om dem. På den här platsen fanns allt man någonsin kunde önska sig, men det fanns en sak som han hade lagt märke till. En dissonans som inte borde finnas här, låg på lur bakom det behagliga. Varför det var så kunde han inte klura ut, så till slut frågade han Johannes. Då fick han berättat för sig om kriget som nyligen utkämpats med alla dess hemskheter, vilka levde kvar i männens minnen. Isak funderade länge. Bekymrad mumlade han:

– Hur ska man kunna bli av med sådana minnen?

– Det blir man inte, konstaterade Johannes. Dannviw hjälper männen att bearbeta sina upplevelser. Får det meningslösa mening så kanske de kan hantera det. Kruxet är att han var där själv och okänslig är han ju inte.

– Då kan det bli för mycket att ta på sig andras problem med. Det kan han inte.

– Det är så han arbetar. Mycket nära dem han ska hjälpa.

Isak funderade. Han förstod att det var utsiktslöst att få borgherren att låta bli. Arbetssättet hade fascinerat honom hela tiden, men han insåg också hur känsligt det var. Johannes avbröt hans tankar:

- Nu har vi Kimball som försöker läka våra sargade själar med musik. Det är faktiskt bra.

- Är musiken till för det? Jag undrade över det. Den är verkligen skön att lyssna på. Ja, den kan nog ge sinnet lite mer ro.

Dörren öppnades och Emil kom in. Han gav Isak en ovänlig blick. Inte för att han tyckte illa om honom, utan för att han var där när Emil behövde Johannes.

– Emil, sa munken. Vad kan jag göra för dig?

– Det gör så jäv… ont här, sa Emil och pekade på sin nacke. Ditt liniment hjälper knappt längre. Har du något starkare?

– Det är det starkaste jag har. Kanske kan vi använda det lite oftare.

Nu lade sig Isak i debatten:

– Det kan bero på att du belastar ryggen och axlarna snett.

Emil plirade på honom ännu ovänligare.

– Jaså du. Så du tycker att jag ska räta på mig, fräste han fientligt. Då kan jag berätta att efter kungens behandling så måste jag vara så här.

Johannes tänkte ingripa. När Emil hade mer ont var han också mer lättretlig. Men Isak var inte ute efter att reta honom, han ville förklara:

– Jag har förstått det. Det leder till en sned belastning hela tiden och det kan du inte ändra på. Det är inte troligt att liniment hjälper i längden…

Blicken han fick var inte nådig, men han lade inte märke till den utan sa:

– Kanske kan en annan behandling hjälpa…

– Sträckbänk? Jag tror inte Dannviw har någon. Kommentaren var isigt vass, men Isak såg bara allvarligt på honom.

– Det skulle nog förvärra allt. Men om du lägger dig här…

– Glöm det! Inga experiment för mig tack!

Han vände sig med ryggen mot dem. Johannes hade blivit intresserad.

– Vad hade du tänkt? frågade han lågt.

– Knådning kan hjälpa mot sådant ibland. Det får upprepas när det inte går att träna upp en annan kroppsställning, men det bygger på frivillighet.

Emil tjurade en stund och kände än mer hur jobbigt det var att ha ont. Han vände sig om och sa:

– Knådning? Vad är det?

– Att man knådar muskeln så den kan slappna av, kan man säga. Jag lärde mig det av en gammal man i ett land långt borta. Det var när jag hade sträckt ett ben när jag trampade fel och föll. En tid efteråt var jag hos honom. Han konstaterade att inget var brutet, men jag belastade fel för att det gjorde ont. Så började han bearbeta muskeln. Visst gjorde det ont precis då, men sedan hjälpte det. Då ville jag lära mig hur man gjorde.

– Har du prövat förr? frågade Johannes skeptiskt.

Han var rädd om Emil och ville inte att något skulle bli mer fel.

– Det har jag, sa Isak. Jag har arbetat hos en kejsare som hans livläkare i flera år.

Emil tänkte att vågade kejsaren så kunde väl han också våga. Nådigt fick Isak knåda hans axlar. Det kändes rejält när han tryckte på knutorna som blivit, men det hjälpte med tiden. Efter det blev Isak något av en favorit för Emil.

Snart spred sig ryktet om att man kunde få hjälp på det sättet. Laurence började samarbeta med Isak. De som tränade kunde ha nytta av den nye mannens kunskaper, särskilt nu när småskadorna verkade komma i svärm. Isak ställde gärna upp. Dessutom fick han möjlighet att diskutera träningen med Laurence och de andra tränarna. Man kunde allt oftare se dem sitta och samtala. Laurence lyssnade gärna på de råd han fick.

Isak fann sig väl tillrätta på Gein. Det var tillfredsställande att han kunde göra något för människorna här inne. Johannes tyckte att han behövde ett eget rum att jobba i. Då kunde de inreda det så som Isak ville ha det. Det fanns ett litet rum mitt emot munkens mottagningsrum. Johannes ansåg att om de fanns i närheten av varandra så kunde de ha mycket nytta av det. Dannviw tyckte det var en bra idé. Han var med och lyssnade på vad Isak tänkte göra och vad han behövde. Snickarna fick konstruera en specialbrits där behandlingen kunde äga rum. Bord och hyllor sattes in, där han skulle ha allt han behövde till hands.

Det blev klart och Isak gick runt i rummet för att se så han hade fått med allt. Det blev mycket fint. Han upptäckte att det fanns en liten lucka på den ena väggen. Den hade han inte lagt märke till förut. Kunde det vara ett skåp? Det var det inte. Det fanns ingenting utanför luckan och när han öppnade den kunde han höra musikerna spela i matsalen. Det var samma behagliga musik som spelades överallt på Gein nu. Det var ju inte så dumt att ha musik medan man arbetade.

Det visade sig snart att även de som fick behandling tyckte det var skönare när de samtidigt kunde höra på musik. Det hjälpte dem att slappna av. Detta var en upptäckt som Isak inte var sen att dela med Johannes och tränarna.

Den här dagen kände Dannviw hur huvudvärken låg på lur. Han hade inte ro att bara vila sig. Det var så mycket som behövde göras.

– Du kan väl fråga Isak om han inte kan hjälpa dig, sa Dinah.

Ja, varför inte? Så Dannviw sökte upp Isak och berättade hur det var. Det lilla rummet kändes behagligt och britsen var skön att ligga på. Förvånad lade Dannviw märke till att Isak öppnade luckan och musik strömmade in.

– Det måste vara från matsalen, mumlade han.

– Musiken hjälper männen att slappna av, sa Isak.

– Så bra.

Isak använde en olja som doftade gott. Dannviw höll på att somna, men väcktes av Isaks röst:

– Res dig sakta, så du inte blir yr.

Han satte sig upp. Det kändes mycket bättre nu. – Så skönt, sa han.

– Det verkar inte som att du har spänt dig länge, men på sista tiden har det blivit mer, sa Isak.

– Så är det nog, sa Dannviw och drog till sig sin skjorta. Många har behövt hjälp efter kriget. Det känns ibland som om jag inte räcker till.

Isak böjde på huvudet och sa:

– Jag har märkt just sådana spänningar hos många av männen.

Han lutade ändan mot bordet och lade armarna i kors medan han undrade:

– Efter vad jag har hört är Gein en stridsenhet. Männen här inne har rykte om sig att vara oövervinnerliga. De borde alltså inte påverkas av att vara i strider och slå ihjäl folk?

Dannviw log och krängde skjortan över huvudet.

– Riktigt så enkelt är det inte. Männen här inne är inte särskilt känslolösa. Det ska de inte vara heller om de ska vara till något i fredstid. Man kan ju inte hålla på med krig alltid. Det är så himla destruktivt. Det är vårt annorlunda sätt att arbeta som skapar ryktet. Forna bravader och det faktum att vi tar emot fångar och arbetar med dem. Det skulle vi inte kunna göra om männen här inne var stridsmaskiner.

Det låg definitivt något i det resonemanget, tänkte Isak. Dannviw knöt sin skjorta och kavlade upp ärmarna medan han sa:

– Du pratar mycket med Laurence?

– Ja. En fantastisk man. Han kan mycket om hur man undviker skador, fast man tränar hårt. Det är inte ofta han behöver knådning för något.

– Emil har blivit som en ny människa.

– Ja, stackars karl. Bra kommer han ju aldrig att bli.

Nej det visste Dannviw mycket väl, men det var bra att han kunde få lite hjälp i alla fall.

– Vet du om de flesta har varit här? frågade han.

– Det finns alltid de som inte tycker om att man tar i dem. Det får man respektera. Man kan inte tvinga folk att må bättre.

– Nej det ligger väl i sakens natur. Av tvång mår man sämre.

– Jag trodde faktiskt att Carlot var en av dem, funderade Isak.

Det visste Dannviw att han inte var, men han blev ändå förvånad.

– Har han varit här?

Isak böjde på huvudet och sa:

– Han har muskler som järn. Men jag undrar om han inte var här för att undersöka vad som hände.

– Varför skulle han det?

– För att han hört att du ämnade dig hit.

– Du menar att han skulle kontrollera att det var ofarligt för mig?

– Så kan man nog säga.

Dannviw begrundade detta medan han spände på sig bältet. Så såg han upp och log:

– Är det då så konstigt att jag inte vill förlora dem?

Isak log tillbaka. Nej det var inte konstigt. Männen han hade omkring sig var mycket speciella. Duktiga, kunniga, jordnära. Efter vad han hade förstått var de och hela systemet de levde i, beroende av denne ende man.

– Man kan föra krig ändå, om man så tvunget måste. Man behöver inte offra sina män. De är skolade att segra och överleva. Det gjorde de flesta den här gången också, men det kostade…

– Du får ge det tid, sa Isak lågt.

Han ville så gärna trösta, undrade lite över det, men fann det inte så konstigt egentligen. Dannviw reste sig och sa:

– Jag kan berätta att det blivit lättare att hjälpa dem som behöver det sedan du började behandla dem.

Han gick fram till luckan genom vilken det strömmade stilla musik.

– Det var ju bra, sa Isak.

– Väldigt behändigt att få hit musiken på det här sättet.

– Den är mycket behaglig att lyssna till, förklarade Isak.

Dannviw vände sig om och sa:

– Jag är glad att du fick för dig att titta på det här stället. Vill du stanna?

Isak log så alla hans vita tänder syntes.

– Jag har inga andra planer just nu.

Lite senare satt Isak och pratade med Johannes medan de skalade fröer som behövdes till Johannes medikamenter. Just nu var Bastian och Geir på annat håll men Isak hjälpte gärna till.

– Dannviw var inne hos mig idag, sa Isak.

Han märkte att Johannes blev vaksam. Det hördes även på rösten när han sa:

– Hade han problem?

– Jag tror mest att ha ville pröva. Men det var något han sa. Att det blev lättare att hjälpa männen nu när jag behandlar dem. Kan det verkligen vara så?

– Det är kanske inte så konstigt. Blir de lugnare så är hans arbete lättare.

– Det var vad som fick mig att undra. Har han verkligen tagit på sig att ensam hjälpa allihop?

– Männen här inne förväntar sig att ett samtal med Dannviw ska lösa deras problem. Du har alldeles rätt om det bekymrar dig. I vanliga fall är det så han arbetar. Nu har fler blivit handledare för fångar vi får hit, så där blir en lättnad. När det gäller efterverkningarna av kriget, så var han själv med och upplevde hemskheterna. Då kan det inte vara rimligt att lasta över än mer på honom.

– Vem talar han med? Dig?

– Mig. Antonius. Creig… Ja samtala kan han ju göra med många. Men han envisas med att lyssna på dessa upprepningar av händelserna där ute. Det kan ju inte vara bra. För jag tror inte han vill belasta dem med vad han egentligen känner för det han har upplevt, när de mår dåligt.

Isak skalade en stund under tystnad innan han sa:

– Kanske är det ändå bäst att låta honom göra som han vill. Han verkar vara en man som vet vad han gör.

– Frågan är om han verkligen vet det. Eller så gör han bara som han brukar. Kanske kan han inte se konsekvenserna.

Isak tänkte på Carlot som kom in för att undersöka och allt han hört.

– Johannes…, sa han sedan. Det är verkligen intressant och glädjande att se era omsorger om er herre, men ge honom lite rum att andas. Se inte bekymmer innan de finns. Skulle det bli för mycket, så är ni där och kan fånga upp honom. Vänta tills det behövs.

För Isak förstod att de som varit inne och granskat hans verksamhet innan Dannviw kom, gjorde det utan hans vetskap. När det skedde hade han tagit för givet att herren sänt dem för att kontrollera. Nu förstod han att det var för borgherrens skull de kom dit och synade verksamheten.

2 Trond

Det kom en ensam man ridande över vindbryggan. Gabriel tog emot honom och frågade om hans ärende och vem han var.

– Mitt namn är Trond. Jag söker herr Dannviw.

– Låt oss leta rätt på honom, sa Gabriel.

Främlingen klev av hästen och lämnade lite tveksamt tyglarna till Gudmund. Mannen, som nog inte var så gammal, var storväxt och bred. Han hade ett kort, välansat skägg och långt hår fäst i en svans på ryggen. Både hår och skägg skiftade i djuprött och hans ögon var lysande blå. Det var en imponerande man. Sedan han lika tveksamt lämnat ifrån sig sina vapen, följde han Gabriel.

Dannviw kände genast igen denne man, men sedan blev han tveksam, för det var något som inte stämde. Han lät främlingen presentera sig:

– Mitt namn är Trond. Jag söker herr Dannviw.

– Det är jag, sa Dannviw. Är det så att du är en släkting till Hart?

Mannen rodnade en aning.

– Jag är hans systerson, sa han.

– Är det från honom du har ett bud?

– Ja…

Han gav Gabriel en hastig blick innan han berättade:

– Hart vill att ni ska veta, att något har hänt med kung Chiron. Han beter sig underligt. Ett råd skulle behövas.

Dannviw funderade en stund över vad han hört. Så sa han:

– Det är svårt att ge råd när man inte vet vad som hänt. Vet du något mer?

– Nej, herre, sa Trond och bugade artigt.

Gabriel insåg att detta skulle leda till att deras herre gav sig av igen, men han tänkte inte ge det rådet, för han ville att Dannviw skulle stanna på Gein nu. De behövde fortfarande lugn och ro för att läkas.

Dannviw såg på Gabriel, som envist stirrade i golvet, på ett så talande sätt, att han inte kunde låta bli att le.

– Vad tänker du, Gabriel? frågade han lågt.

– Jag tänker att vi behöver dig här, sa Gabriel försiktigt.

Jo, det visste Dannviw alltför väl. Allt hade inte ordnat upp sig ännu. Flera var de problem som hängde kvar efter kriget. Samtidigt ville han veta vad som hänt. Freden var beroende av att Chiron satt säkert på sin tron. Hart skulle inte ha skickat bud, om det inte var ytterst allvarligt.

– Verkade Hart orolig? frågade Dannviw gästen.

– Ja. Orolig och förbryllad. Han sa att det nog var det enda sättet han kunde lösa problemet på, att skicka bud genom mig. Han var mycket villrådig. Det brukar han inte vara, sa Trond.

Nej, det var sant. Hart försatte sig inte i situationer där han behövde tveka. Det gjorde saken ännu mer förbryllande. Men Trond sa:

– Vilket bud ska jag ge? Han bad mig att komma tillbaka så fort jag kunde.

– Du kan inte ge dig iväg nu, sa Dannviw. Ska vi hjälpa honom, är det lika bra att vi följer med dig hem.

Det var åtminstone ett halvt löfte och även om Trond inte var van vid finare hus, var han lite nyfiken på att se mer av Gein.

Medan Trond blev visad några intressanta saker i borgen, vars planlösning gjorde honom alldeles förvirrad, gick Dannviw till sin hustru. Han stängde försiktigt dörren bakom sig.

– Var är de? undrade han och gick fram till Dinah.

– Elm läser sagor för dem, sa Dinah. Jag vet inte vem av dem som behöver det mest egentligen. Han tog hennes ansikte mellan sina händer och såg på henne, som om han försökte memorera minsta drag hos sin hustru. Sedan drog han henne tätt intill sig och kramade henne hårt. Så hade han gjort ofta sedan han kom hem.

– Jag älskar dig verkligen, sa han. Så innerligt.

Hon kysste honom.

– Kärleken är besvarad, sa hon.

Han vaggade henne i sin famn. Hon önskade att hon kunde spinna, som husets kattor.

– Vi fick en besökare i dag, sa han. Trond är Harts systerson och en avbild av honom. Han kom med meddelandet, att det hänt något med Chiron.

– Hade Hart skickat honom?

– Ja, och det finns två skäl, som jag kan se. Dels vill han ha fram budskapet säkert och dels är det mycket viktigt.

– Och så vill han inte att alla ska veta, sa Dinah inne ifrån hans axel där hon burrat in huvudet.

Hon ville inte att han skulle ge sig av igen.

– Det har du alldeles rätt i, sa han lågt. Han stod tyst en lång stund och bara snusade på hennes hår. Han ville stanna så här alltid.

– Det hände Chiron en del saker under kriget, sa han. Han kan vara skör ännu, förstår du.

De satte sig ner och han berättade vad som hänt där ute. Hon förstod hur illa han tog vid sig, för de höll varandras händer och hon kände hur han skakade, när han återupplevde det hemska i sin alltför livliga fantasi.

– Det är över nu, sa hon och kysste hans händer.

– Händelserna är så otäcka att det är svårt att berätta om dem. Man vill inte minnas. Det är svårt för mig, som kom lindrigt undan och ännu svårare för dem som verkligen råkade illa ut. Det är så mycket kvar att göra. Kimballs metod verkar vara bra. Yan säger att vi ska söka lugnet inom oss själva. Men det är så svårt att nå och det tar så lång tid.

– Vi har tid. Du vill se vad som hänt med Chiron.

– Jag måste nog det. Tillsammans med honom har vi byggt upp freden. Det är inte säkert att en ersättare ser det på samma sätt.

Han såg ingående på henne igen och rörde vid henne, för att hans fingrar skulle bära med sig minnet av hur hon kändes. Så log han och sa:

– Jag har alltid känt mig privilegierad. Jag tycker om att prata med folk, är intresserad av hur de tänker, och jag har fullt av folk att prata med. Jag tycker om naturen, att vandra i den och jag har en hel skog att vandra i och ta hand om. Jag tycker om att sitta och läsa och jag har massor av böcker att fördjupa mig i, men det verkar som jag aldrig skulle få ro att göra allt det där. Tid att se männen njuta av tillvaron med sång och musik, att vara med mina barn, att hålla dig i min famn… Jag vill vara här.

– Vi behöver dig och du behöver nog också vara här i lugn och ro. Kan du inte få veta mer av Trond?

– Han vet inte mer. Det är också oroande.

– Du kommer inte att kunna lägga det åt sidan förrän du vet. Följ med dit, men var försiktig – och skynda dig hem igen.

– Jag tar bara Ham med mig. Då går det fortare.

– Och Elm.

Han såg länge på henne. Hon kämpade emot att försöka skicka en hel här med honom, det syntes. Men hon hade rätt. Det kunde vara bra att ta med Elm också. De kunde färdas lika fort ändå.

– Ja, Elm också, sa han och kramade henne. Men inte förrän i morgon.

Trond och Elm hann bli riktigt goda vänner innan de nådde fram till Rosarinn. Han trivdes också väldigt bra i sällskap med Ham och Dannviw, vilket han fann egendomligt. Han såg sig själv som lite av en enstöring. Trond förde dem direkt till Hart, för Dannviw ville veta mer.

Harts hjärtlighet, när han tog emot männen från Gein, förvånade också Trond. Han föreställde sig inte sin morbror som översvallande i något sammanhang. Hart berättade att Chiron gett sig iväg ut en dag och kommit hem mycket sent. Då hade han valt ett rum avsides i slottet och stängt in sig där. Han ville inte träffa någon, men berättade inte heller varför. Flinthe, som var ganska van vid hans nycker, blev orolig. Visst tog han emot henne, men han lämnade inte rummet han valt. Det verkade som han inte mådde bra. Humöret blev också allt sämre.

– Varför tror du jag kan hjälpa? undrade Dannviw.

– Han har förtroende för dig, sa Hart. Du var med när han råkade illa ut och vet hur man ska göra med det.

– Kan det vara ett bakslag beroende på sviter från kriget, tänker du?

– Jag vet i sanning inte vad det kan vara.

– Ja, då får vi se vad det är frågan om, mumlade Dannviw.

– Jag är verkligen orolig för honom, sa Hart lågt. Kan inte du göra något så… Jag är verkligen glad för att ni är vänner nu.

Dannviw såg hastigt på honom innan han sa:

– Det kan ju ibland vara mycket prövande att vara hans vän.

– Han inser inte hur väl han behöver den vänskapen, är jag rädd. Även om han borde det. Ibland undrar jag om det är som han hela tiden vill pröva en, om man vill vara hans vän vad han än gör.

– Det är riskabelt, sa Ham. Det är så lätt att gå för långt.

– Ja, det är ju det, sa Hart.

Trond stack in huvudet och ville ha med sig Elm och Dannviw för att visa något.

– Det var väldigt vad han har blivit sällskaplig, sa Hart.

– Trond? Ja han är trevlig, sa Ham. Ni är mycket lika.

– Det var därför jag skickade honom. En av orsakerna. Jag ser honom faktiskt som lite av min son. Kanske kan han ta över efter mig.

– Ha inte så brått med det.

De kom att prata om sina herrar och schismen som uppstod för länge sedan. Det var då Hart förstod hur betydelsefull Dannviw var för Chiron. Han berättade:

– Jag var där när han äntligen fick ett brev. Glad blev han så det syntes. Då förstod jag att brevet var från herr Dannviw. Många gånger hade Chiron skrivit och skickat presenter. I hemlighet, som han trodde, men jag är inte riktigt så korkad som han förväntar sig. Inget svar kom och det blev allt mer tydligt att han sörjde över det. Den här dagen kom äntligen ett svar, men det var inte alls som han trodde det skulle vara. Lika lätt som jag läste glädjen i hans ansikte, när han kände igen handstilen, lika säkert såg jag hur den gick över i sorg och förtvivlan. Chiron sjönk ihop och reagerade inte när Godhardt tog brevet ur hans hand. Han skulle heller inte ha gjort det, om han inte blivit ordentligt orolig för hur han såg Chiron reagera.

Ja, läs, sa Chiron knappt hörbart. Det var som om han ville visa hur illa behandlad han blev. Nog var brevet elakt, för till och med Godhardt reagerade. Han har annars en fruktansvärt vass penna själv när han vill det.

Det här undrar jag om han har skrivit, mumlade Godhardt. Nog är det han alltid, sa Chiron. Det är han. Godhardt såg allvarligt på honom. Vad kan du ha gjort som han har tagit så illa vid sig för? Fast det var tydligt att Godhardt inte förväntade sig något svar. Jag har bett om ursäkt, sa Chiron. Vad det än är som stött honom, så har jag bett honom förlåta det. Men han vill inte det. Godhardt såg länge och ingående på honom, med huvudet böjt, som om han ville se in i hans medvetande. Du måste ha gjort honom ordentligt illa, sa han till slut. Han är varken lättstött eller långsint. Jag vet att du fortfarande ser honom som din vän, sa Chiron och det lät som han kände avund. Ja, det gör jag, sa Godhardt. Han satte sig på huk vid Chirons stol innan han fortsatte: Den vänskapen tänker jag värna om. Jag begär inte att du ska berätta vad som hänt. Det hjälper inte ändå. Men om hans agerande gör dig så ledsen, är det bättre om du inte tänker på honom mer. Glöm honom. Lev här och nu. Vi behöver dig. Chiron såg upp och klappade hans hand. Det är inte så enkelt, sa han lågt.

När Godhardt var på väg ut, vände han sig om och sa: Det fanns en tid när du inte kände honom. Då klarade du dig bra. Du är inte beroende av honom. Behöver inte vara det.

Chiron bara suckade. Jag hade sett hans ruelse, när han inte fick något gensvar och ibland utan att han sänt eller väntade på brev. Det var lätt att förstå att något katastrofalt hade hänt, något som Chiron ångrade och Dannviw hade svårt att förlåta. Vad Chiron gjort kan jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig. Så jag vet att borgherren betyder mer för Chiron än han vill erkänna. Det är en vänskap som han har velat odla och som han varit rädd om. Att han medvetet skulle ha saboterat den, har jag svårt att tänka mig. – Efter en tid började Chiron beklaga sig över denna förlorade vänskap. Han ville inte att Dannviw skulle ta avstånd från honom på det sätt han gjorde. Han ville inte att det skulle förbli som det blivit. Då sa jag till honom: Han har ju skrivit i alla fall. Då insåg han nog, att även om det var ett elakt brev, så var det ett svar i alla fall.

Ham, som visste vad som skett den natten, blev bara mer konfunderad. Han förklarade lågt:

– Det tog verkligen lång tid innan Dannviw lyckades skriva ett brev som han kunde skicka. Först läste han inte breven han fick alls. Det var som om de brändes och han kastade dem på elden. Sedan läste han, men besvarade inte de brev som kom. Antonius är noga med våra diplomatiska kontakter med andra höga herrar, så han ville gärna att Dannviw skulle försöka ta upp den kontakten igen. Dannviw gjorde som Antonius ville, men breven han skrev åkte på elden. När jag såg på honom sa han bara Det blev alldeles för elakt.

– Var han ledsen? undrade Hart.

– Dannviw? Nej, han var fruktansvärt arg.

– Ja, det är inte min sak att ta reda på vad Chiron har gjort. Jag är inte säker på att jag vill veta det. Men att det var mycket illa har jag förstått. Då var jag inte precis rätt man att reda ut det. Inte Godhardt heller och den som verkligen hade kunnat reda ut det, hade han stött sig med.

– Men det är längesedan nu och det verkar som att det inte längre finns kvar i tankevärlden, sa Ham stilla.

– Det är skönt. Men det visade mig hur mycket Dannviws vänskap betyder för Chiron. Har det hänt något konstigt nu, så tror jag att han kan reda ut det också. Vad det än är, så kanske Chiron kan berätta det för Dannviw, när han inte har tilltro till oss andra.

– Du tycker inte det är konstigt?

Hart såg hastigt på Ham. Så sa han:

– Bara det finns någon som kan få förtroendena, så har det inte så stor betydelse vem det är. Jag är inte bra på att reda ut andras tankar och förklara deras handlingar, så som Dannviw kan. Han har väldens bästa tålamod. Jag blir bara irriterad, måste jag erkänna. Det blir nog Godhardt också, när han inte förstår. Chiron är, har jag förstått, en mycket mer komplicerad natur än han vill att vi ska tro.

– Vi får skynda oss att se efter vad som är felet.

– God dag min nådiga, sa Dannviw.

Han bugade djupt men inte undergivet och så gjorde Ham med.

– Herr Dannviw, sa Flinthe och såg kallt på honom.

– Hur har livet blivit för er nu? Trivs ni här hos Chiron?

Attityden av att inte ha tid för dem försvann och hon tycktes slappna av lite.

– Jodå, han ger mig allt jag vill ha. Det är utom trohet, förstås.

– Ni kan inte acceptera det?

– Det är väl tvunget. Karlar är nu en gång sådana. De tror att fruntimmer är någonting som de har rätt till, var de än finner dem. Det är ursäktat bara man respekterar sin hustru – hur man nu kan göra det när man gör så.

– Han är en konstig prick. Vad ska han hålla på så för? Men alla karlar är faktiskt inte sådana, – så du behöver inte se så skyldig ut, Ham.

Ham tittade ner i golvet och var lite röd om kinderna. Han såg upp när Dannviw fortsatte:

– Du är ju trogen din Jenny, även om du aldrig har varit gift med henne.

– Så kan han ju gå när han vill, sa Flinthe.

– Hon vill ju inte gifta sig, sa Ham trumpet.

– Nej Jenny är en dam som gör som hon vill, konstaterade Dannviw.

Flinthe log hastigt.

– Ni mår bra annars? undrade Dannviw.

– Jodå, sa Flinthe.

– Inga men efter skadorna ni hade?

Hon log hastigt igen, denna gång bittert. Så som hon såg ut kunde det väl inte bli värre. Dannviw förklarade:

– Ni var ju mycket illa däran när ni kom till Gein och inte helt frisk när ni for.

Hon förstod att han bara var omtänksam.

– Nu är jag helt frisk.

– Det var ju skönt att höra. Dinah har också undrat många gånger över hur det gick för er sedan. Er dotter mår bra?

– Hon är frisk och kry. Hon bara växer. Visserligen tvivlade Chiron på att han var far till henne, men hur skulle hon annars ha fått hans ögon och humör?

De såg på barnet i hennes famn. Dannviw fick hålla henne, medan barnets mor iakttog honom med stort intresse.

– Det är en skymf mot er att misstänka att ni har likadana vanor som han har, sa Dannviw.

– Ja, det har jag sannerligen inte. Dessutom skulle ni vara fadern, herr Dannviw.

Han såg upp, slog sig ner på en bordskant och sa:

– Jo, jag märkte det. Han var ganska ilsken på mig när han kom för att hjälpa oss i striderna. Men jag sa till honom att det var er han förolämpade med sina anklagelser.

– Nåja, han bör ju ha begripit hur det är fatt. Hon var ju lika svarthårig som han när hon kom. Nu har det visst ljusnat något.

– Det är intressant att se hur dessa små människor gör precis som sina föräldrar, även om de tycks vara för små för att direkt härma någon.

– Ja, gesterna är hans, sa hon varmt.

– Så blir de större och gör precis efter medvetet. Ibland har jag en liten människa, som går efter mig precis likadant och ger order till männen, eller sitter och läser i precis samma ställning, även om benen är