En lång het sommar

By Curt Andersson

Efter tjugo år i Paris återvänder antikhandlaren Anton Näverhult Trott till Torsö. Denna rekordvarma sommar 1959 då Ingemar Jo-hansson blir världsmästare i tungviktsboxning, anländer även Harald Algotson till ön. När han råkar gå vilse hittar han liket av en ung kvinna. Som en konsekvens av fyndet dras Harald in i en serie märkliga händel-ser som han inte i sin vildaste fantasi kunnat drömma om.

Curt Andersson har skapat en sylvass skälmroman om ett brott i Mariestads skärgård.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 23, 2019
• ISBN: 9789178514724

Curt Andersson

Curt Andersson är uppvuxen i Lund och författare till ett tjugotal böcker.

Book preview

Epilog

1 Svallvågor

Filmen fascinerade honom oerhört. När den hade premiär skyndade han sig till biografen för att få bra biljetter. Ingen av hans vänner ville se filmen varför han gick ensam. Det skulle bli fler gånger. Anton Näverhult såg den fyra gånger till. Filmen handlade om ett amerikanskt förband som var stationerat på Hawaii. Året är 1941. Sergeanten Milton Warden spelas av den före detta cirkusartisten Burt Lancaster. Denne inleder i filmen ett förhållande med Karen Holmes. I filmen spelas hon av den Englandsfödda skådespelerskan Deborah Kerr. Karen är hustru till sergeantens överordnade, kapten Dana Holmes. Karen lägger sig ut för Warden som till slut låter sig påverkas av hennes attraktion. Kapten Holmes är en karriärsugen man som inte skyr några medel för att nå sina mål. Om hans soldater vinner en intern boxningsturnering, kan det hjälpa hans fortsatta karriär på traven. Menige Robert E. Lee Prewitt, spelad av Montgomery Clift, vägrar att ställa upp trots att han är en skicklig boxare. Orsaken är att han tidigare i sitt liv allvarligt skadat en sparringpartner. Kaptenen vill inte acceptera soldaten Prewitts vägran. Denne trakasseras därför på olika sätt för att han ska ändra sig. Filmen vann åtta Oscars vid Oscarsgalan 1954 samt nominerades till ytterligare fem. Bland annat fick Frank Sinatra i rollen som menige Angelo Maggio, pris för bästa manliga biroll. Allt det här kände han till utan och innan.

Att filmen byggde på en roman av James Jones, född 1921 i Robinson, Illinois visste han däremot inte. Inte heller visste han att Jones hade snott värvning i den amerikanska armén 1939 och tjänstgjort först på Hawaii samt lite senare deltagit i striderna på Guadalcanal. Guadalcanal är en 5 300 km² stor ö i Stilla havet och en provins i Salomonöarna. Den består till största delen av djungel. Denna ö blev skådeplats för det viktiga slaget om Guadalcanal under andra världskriget. Jones hade således personliga erfarenheter från denna tid, vilket utgjorde grunden till hans författarskap. James Jones debuterade 1951 med romanen From Here to Eternity. På svenska hette den direkt översatt, Härifrån till evigheten. Boken skildrar en grupp amerikanska soldater på Hawaii före och i samband med attacken mot Pearl Harbor. Om nu Anton inte kände till boken, kunde han däremot filmens handling utan och innan. Varenda scen framkallade han med lätthet ur minnet. Särskilt de scener då Karen stod i blickfånget. Karen är på väg till stranden för att möta sergeant Warden i största hemlighet. Warden tar oerhörda risker, liksom Karen som riskerar sitt äktenskap. Karen känner sig försummad av sin make. Dessutom är sergeanten mycket viril. Han uppmärksammar henne, till skillnad från hennes man som bara betraktar henne som ett vackert objekt. Karen är helt enkelt en otillfredsställd och uttråkad officershustru. Frågan är inte om hon ska begå äktenskapsbrott utan snarare när.

***

Det har gått nästan sex år sedan Anton såg filmen första gången. När han blundar kan han fortfarande tydligt se Karen framför sig. Han åtrår henne. Samtidigt föraktar han hennes otrohet. Det är som om filmen vore verklighet. Hennes typ tilltalar honom. Blond. Till det yttre sval och behärskad. De röda blodfyllda läpparna som hett längtar efter att bli kyssta. Fastän filmen är producerad i svartvitt, ser han färgerna. Karens blågröna ögon som glittrar av förväntan och spänning. De röda halvöppna läpparna. De vita, perfekta tänderna som glimmar som pärlemor. Under den svala ytan kokar det av åtrå. Underofficeren kan bära upp sin uniform. Det gör honom attraktiv. Hennes man bär visserligen också uniform, men den sitter inte lika snyggt. Inte som gjuten på kroppen som på sergeant Warden. Det kortklippta håret passar hans ansikte. Hans rygg är rak. Kroppen atletisk. Blicken fast. Så kommer den scen som filmentusiasten Anton älskar mest. Karen ler hastigt då hon ser Warden närma sig. Sedan blir hon allvarlig igen. De omfamnar varandra. Båda bär badkläder. I nästa moment ligger de på stranden alldeles nere vid vattenbrynet iförda baddräkter. Tätt sammanslingrade kysser de varandra intensivt medan vågorna från Stilla havet sköljer över dem. De är fullständigt uppslukade av sin erotiska hunger. Svallande vågor. Spänning. Romantik. Erotik. Allt i en enda underbar kombination.

***

Anton Näverhult var en något magerlagd men för sin ålder spänstig man. Det kunde han tacka sina långa promenader och morgongymnastik för. I sin ungdom hade han varit närmast välbyggd. Nästan som Burt Lancaster enligt hans egen uppfattning. Lika framgångsrik på vita duken var han förstås inte. Några sådana ambitioner hade han heller aldrig haft. Gymnastik, musik och ett stort intresse för antikviteter dög gott. Hur hade hans liv blivit? Det frågade han sig allt eftersom han blivit äldre. Åren i Paris ångrade han inte. Det var egentligen där livet började på allvar. Efter hand som åren rann iväg, fann han det stundtals svårt att rekonstruera alla sina minnen. Den händelse som ledde till att han gifte sig, mindes han emellertid synnerligen väl. Den började för övrigt smått romantiskt. Hur det nu var, hade Anton under sin ungkarlstid i Paris inviterats till en galaföreställning på det magnifika slottet i Fontainebleau. Vid det laget visste han inte ens att orten låg i departementet Seine-et-Marne. Den som bjöd in honom var en av hans bästa kunder, Jean-Paul Delac. Denne distingerade man tillhörde den franska noblessen och betraktade Anton som sin vän. Efter en viss tvekan, tackade Anton ja till inbjudan. Efter föreställningen följde en storslagen bankett. Han sneglade på sin högra bordsgranne för att inte göra fel. Hur lätt var det inte att dricka ur fel glas eller använda fel bestick. Om han under hela middagen låg ett steg efter, skulle allt gå bra. Taktiken fungerade. Efter banketten blev det dans. Han älskade att dansa, även om han inte gjort det på många år. Vals behärskade han särskilt väl. När han var i de lägre tonåren hade hans moster lärt honom hur det gick till. Först vals men sedan även foxtrot. Rumba och tango kunde hon inte. Dessutom fann hon dessa dansstilar vulgära, på gränsen till obscena.

***

Jean-Paul Delac uppmanade honom vänligt att bjuda upp en stilig kvinna i slutet av trettioårsåldern. Kvinnan ifråga stod på andra sidan dansgolvet glatt inbegripen i samtal med en medelålders man. När Jean-Paul märkte hans tvekan, viskade han diskret: «Det värsta en man kan göra inför en främmande kvinna är att framstå som obetydlig. Visa nu vad du går för, min gode vän.» Alltså intalade Anton sig inom loppet av en knapp minut vem han var. En ung framgångsrik antikhandlare med vänner inom de finare samhällslagren. Strax kände han sig som en rashäst inför ett avgörande lopp. Nu var han beredd. Plötsligt övertygad om sin oerhörda charm och sin stora begåvning, gick Anton med raska steg rakt över det för stunden tomma dansgolvet. Styrde kursen mot vad han förmodade var den firade skådespelerskan. Tog hennes hand. Kysste den gentilt och presenterade sig artigt. Anton visste hur en gentleman skulle föra sig. Om inte annat hade han observerat hur fint folk betedde sig. Agathe Trott hette hon. Lite fyllig var hon. Vid ett närmare påseende såg hon alls inte illa ut. En ganska storväxt kvinna med rena drag, kunde han konstatera. Han bjöd upp henne med en sirlig bugning. Hon tackade ja. Det var dags för aftonens Grande valse, An der schönen blauen Donau, av Johann Strauss d.y. Valsen intonerades genom violinernas tremolo. Denna dallring med en mycket snabb anslagsupprepning av en enda ton, var synnerligen effektfull. Sedan föll orkesterns valthorn mjukt in i enlighet med kompositionens tema. Valthornen följdes strax av träblåsare och violiner.

Att just denna wienervals spelades i Paris, var inte så konstigt. Den hade uppförts på världsutställningen i Paris 1867 och snabbt blivit allmänt älskad. «Valsernas vals», som den kallades, började i andantino, för att sedan snabbt öka i tempo. Orkestern fick musiken att välla fram i vågor som böljade fram och åter på ett melodiskt målande sätt. Det var som om man kunde se den mytomspunna flodens olika förlopp och skiftningar. För ovana danspar gällde det onekligen att vara på sin vakt. Försöka följa med i tempoväxlingarna. Lyssna in pianopianissimoavsnitten. Vara beredda på plötsliga crescendon och högst oväntade tempohöjningar. Den lugna introduktionen kunde lura ovana dansande. Det här var sannerligen ingen vals för nybörjare. Hur lätt var det inte för den okunnige, att låta sig luras av det inledande andantinot i kompositionens början. De första takterna var lätta att följa men sedan blev det allt svårare. Dessbättre hade Anton hört valsen otaliga gånger under sin barndom. Han mindes med vemod den gamla radiogrammofonen av märket Radiola. Den stod i vardagsrummet och användes flitigt. Trots knaster och vissa problem med volymratten, njöt han i fulla drag, då den grandiosa valsen spelades upp. Nu ljöd samma vals från en levande orkester. Anton dansade lätt och elegant. Det var som om han aldrig gjort något annat i hela sitt liv. När orkestern spelade crescendon och fortefortissimon, log han med hela ansiktet mot sin danspartner. Vilken härlig, svallande känsla. Med förlitande på sin musikaliska taktkänsla som han ärvt av sin far, skulle det gå utmärkt. Han njöt i fulla drag, när han märkte att han behärskade både de långsamma och snabba dansstegen. Han tog ut dansstegen djärvare och djärvare. Hans danspartner följde honom oväntat följsamt. Även under de virvlande sluttakterna, hade de båda full kontroll över dansen. När de sista tonerna klingat ut, enades de om att denna Strausskomposition var något alldeles enastående. «Åh, det kändes verkligen som vi färdades på den mäktiga Donau.» Hon skrattade sitt inlärda teaterskratt när valsen tonat ut. Anton var medvetet fåordig. Fortfarande tyckte han inte att hans franska var tillräckligt bra för någon längre konversation. Det föreföll således som hans danspartner också uppskattade dansen. Anton var för sin del särskilt förtjust i variationsrikedomen. De snabba, men mjuka temposkiftningarna i valsen var härliga.

Efter ytterligare en wienervals intog de förfriskningar tillsammans. Så rullade kvällen på. Det var mest hon som pratade. Tillställningen var över två timmar efter midnatt. De bestämde sig för att träffas en vecka senare. Långt senare förstod han att det var hon som bestämt det. Själv hade han bara nickat och hummat. Året efter var de i alla fall förlovade. Ibland kunde han undra, om det inte hade gått lite väl snabbt. Hur det hela gått till, var han fortfarande lite osäker på. Var det inte som i en dålig film? En film med överdrivet romantiska förtecken. Han presenterades så småningom för hennes familj. Hennes närmast anhöriga var modern och en syster. Modern visade sig vara en gammal lomhörd dam. Systern Yvette var vacker men ogift. Familjen Trott härstammade från begynnelsen från Strasbourg i Elsass-Lothringen. Vid Versaillesfreden 1919, återgick området till Frankrike under det franska namnet Alsace-Lorraine. Madame Madeleine Trott, en högdragen dam av den gamla stammen, bodde i en paradvåning i Strasbourg som staden hette på franska. Tyskarna föredrog att kalla den Strassburg även sedan staden hade gått förlorad. Maken, Gustave Trott hade varit general innan han gick hädan i blodstörtning. Generalens död hade inträffat relativt nyligen. Giftermålet mellan Anton och Agathe fick därför anstå ett år. Sådan var seden. Inte hade generalen dött på ärans fält som han alltid talat om. Inte heller hade Agathe avstått från att roa sig under sorgeåret till moderns stora harm. Anton hade levt ungkarlsliv under fem år i Paris innan han gifte sig. Då äktenskapet ingicks hade han hunnit bli trettionio. Agathe var trettiosju. Egentligen hade han trivts ganska bra med ungkarlslivet. Några barn blev det aldrig. Lika bra det. Det passade inte hennes karriär och Anton var måttligt intresserad av barn. Barn hade han aldrig riktigt förstått sig på. De verkade vara mest till besvär. Anton visste fortfarande inte varför det gick som det gick. Allt hade ju verkat så lovande till att börja med. Det blev emellertid ett märkligt äktenskap som ganska snabbt övergick i en massa bråk. Sakta men säkert krackelerade deras förhållande. Åtminstone var det Antons upplevelse. Agathe kunde väl inte neka till hur det låg till. Eller kunde hon det? Skärmytslingarna byggde ofta på missförstånd hävdade han, medan Agathe ansåg att de berodde på hans dåliga uppfostran och bristande skolunderbyggnad. I hennes kretsar förväntade man sig ett brett kulturintresse, en titel och ett intensivt umgängesliv. Vad menade hon egentligen? Anton ställde sig frågande. Han upplevde att han hade fått en god borgerlig uppfostran. Han älskade musik och hade en estetisk ådra. Dessutom hade han ägnat sig åt omfattande självstudier. Han kunde beundra gamla möbler i timmar och ibland sig själv när han var uppklädd.

I Paris gick han på opera för första gången i sitt liv. I likhet med Hitler var han svag för Wagner. Efterhand kom han underfund med att Wagners operor i mångt och mycket handlade om känslan av att vara främling. Det var en upplevelse som Anton kände igen. I Wagners operor fanns ofta främlingstemat involverat. Vem var man? Vad hette man? Var kom man ifrån? Hur fick man visshet om vad man förväntades bli i livet? Några svar gav dock Wagners operor inte. Möjligen att Ödet hade en stor del i människors liv. Anton identifierade sig med främlingen. Han ställde sig ofta samma frågor. Vem var han? Varför hade han hamnat i Paris? Vilket var hans öde? Antons förtjusning i Wagner hindrade honom inte från att även älska Verdi och Puccini. Musikintresset hade han med sig hemifrån. Antons fader hade börjat sin yrkeskarriär som militärmusiker men sedan blivit musiklärare. Han dog i kräftan då Anton var tolv år, varför Antons moder fick sörja för sonens väl och ve. Anton saknade sin far trots dennes auktoritära framtoning. Som ensamstående, utan yrkesutbildning, hade modern inte råd att låta honom ta studenten. Han fick nöja sig med realexamen och sedan börja arbeta. På morgonen steg han upp extra tidigt för att hinna med sin morgongymnastik. På kvällarna ägnade han sig åt att läsa, väl medveten om att det fanns kunskapsluckor som borde fyllas ut. I början var läsandet osystematiskt men till slut fick han en bra struktur på det.

***

Anton undslapp sig en djup suck. När Agathe satte den sidan till påtalande hans påvra bakgrund, kunde han tjura i veckor. Att ge sig på hans familj som hon aldrig träffat, var ett allvarligt missgrepp. Förstod hon inte det? Inte hade de vid närmare eftertanke så många gemensamma intressen. Ändå hade de båda inbillat sig det i början av bekantskapen. Film intresserade henne måttligt. Teater och opera skulle det vara. Möjligen någon fransk film då och då. Gärna film noir men absolut inte naiva amerikanska filmer med glitter och glamour samt ständig happy end. Krigsfilmer hade hon också ett ont öga till. Räckte det inte med fasorna i det senaste världskriget? Trots att hennes far hade varit officer, kunde hon aldrig förlika sig med hans yrke. Visst var hon patriot men i långa loppet skapade krig bara elände. Hur Antons yrkesval gått till visste hon inte. När hon klämde honom på pulsen visste han det knappt själv. Om det var en tillfällighet eller ödet som gjorde att Anton blev en framgångsrik antikhandlare hade han svårt att avgöra. God hjälp på vägen hade han i alla fall haft av en viss Jean-Paul Delac. Honom hade han lärt känna av en tillfällighet. Bestod livet bara av en serie tillfälligheter? Anton slöt ögonen och tänkte efter hur det hela hade gått till. Jean-Paul Delac hade på en antikmässa råkat i samspråk med Anton. Fransmannen hade upptäckt att Anton hade både kunskaper och ett säkert öga beträffande antikviteter. Hans nyfunne vän lärde honom snart mer om hur man skilde på äkta objekt och falsarier. Ett äkta föremål måste ha proveniens. Antons yrke var så där lagom fint i Agathes ögon. Acceptabelt men inte så mycket mer. Betydligt finare och intressantare var hans vänskap med människor ur den franska noblessen. Ibland kom hon på sig själv med att vara svartsjuk på både Antons vänskap med Jean-Paul Delac, men även på Antons förflutna. Tänk, alla de kvinnor som han hade haft innan de träffades. Hur hon kunde hysa sådana jalusisvarta tankar framstod som en gåta för Anton. På den punkten hade han aldrig haft någon större lust att hjälpa henne på traven. Snarare hade han varit mycket förtegen. Särskilt om sina sexuella fantasier. Överhuvudtaget var han inte särskilt upplysande om sitt förflutna. Det var säkert orsaken till att hennes fantasi sattes i rörelse. Var hon hade fått alla föreställningar ifrån, kunde han inte för sitt liv begripa. Trodde hon på allt han sade, när de druckit lite för mycket vin? Ibland skämtade han faktiskt, då han var på det humöret. Förstod hon sig inte ens på humor? Berodde det på hans svenska ursprung eller på hans mediokra franska? Hade hon inte förstått att han var en begåvad man? En man som lyckats i ett för honom främmande land. Tydligen inte. Om det var