Insläppt på VIP-läktaren: Betraktelser från den diplomatiska sidlinjen

By Mats Åberg

I Insläppt på VIP-läktaren - Betraktelser från den diplomatiska sidlinjen berätta Mats Åberg om sina 42 år som diplomat. Från antagningsintervjuerna på UD, då han fick oväntad hjälp av Mumintrollet, till det märkliga avsked han bestods av Rumäniens president Basescu när han lämnade sin ambassadörspost i Bukarest.

Han beskriver politiska skeenden ur sitt eget perspektiv: Hur han i Kairo fick klart för sig att den egyptiska armén oväntat gått över Suezkanalen och därmed inlett Oktoberkriget. Hur hans lägenhet i Östberlin och hans gitarr råkade få en roll i upptakten till en av de första viktiga händelserna i utvecklingen mot DDR:s fall. Och hur Sveriges ambassad i Moskva kom att spela en avgörande roll i avslöjandet av Tjernobylhaveriet - och av det sovjetiska mörkandet av katastrofens omfattning

Samtidigt har han med ett historiskt perspektiv strävat efter att öka och fördjupa förståelsen av gårdagens och dagens politik i Ryssland, Öst- och Centraleuropa, Västeuropa och USA liksom av svensk säkerhets-, miljöoch biståndspolitik. Om man oroas av den samhällsutveckling som idag riskerar att hota demokrati, mänskliga rättigheter och respekt för rättsstaten finns det mycket att lära av det som ledde fram till 1900-talets katastrofer.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 29, 2019
• ISBN: 9789178515189

Book preview

Till

Miann, Martin, Katarina, Lena, Lisa och Maria

som drog ett större lass än jag förstod

Innehåll

Förord

Prolog

I Märkvärdighetens Tempel – och i samhällenas utkant

Kyrkan, kulturen och politiken – Sten, sax och påse i skiljelinjernas Europa

Gåtan i öster

Början till slutet – lögnerna och supermaktens sönderfall

Den dubbelhövdade Fågel Fenix

Östeuropas befriare

På var sin sida av Prut – två stater med fantomsmärtor

De (in)kompetenta organen

Ondskans institutioner

Europatankens agnostiker

Paradis med repor i lacken

Söta bror och säkerhetspolitiken

Mellanspel i Mellanöstern

Jorden vi ärvde…

Goda gåvors givare

Möjligheternas land

Epilog

BILAGA

Förord

En bibliotekarie skulle kanske placera den här boken på hylla »L – Biografier«. Själv hade jag hellre ställt den på avdelningen för modern historia eller internationell politik.

Det vore pompöst att kalla den »memoarer«.

Män och kvinnor med inflytande kan förväntas nedteckna intresseväckande levnadsminnen. Som diplomat har man sällan möjligheter att påverka politiken på något mer avgörande sätt. Men man kan i efterhand försöka att sprida ljus över en del politiska skeenden och utvecklingslinjer som man kommit i kontakt med eller, i vissa fall, på något sätt råkat bli en del av.

Det är därför den här boken inte redogör i tidsföljd för vad jag har fått vara med om under 42 år som diplomat. Istället har jag försökt behandla ett antal händelser och utvecklingslinjer i sina egna sammanhang. För den läsare som ändå känner behov av att relatera det jag berättar om till mina olika arbetsuppgifter och bostadsorter har jag som referensmaterial lagt till ett förenklat CV som bilaga.

I framställningen förekommer en rad personer i Sovjetunionen/Ryssland och i Öst- och Centraleuropa. För ryska namn har jag använt de gängse svenska transkriberingsreglerna såvida inte personen ifråga själv har valt ett annat sätt (som rysk-amerikanska Masha Gessen). När det gäller namn på personer i Öst- och Centraleuropa – exempelvis polska och rumänska – har jag av praktiska skäl inte skrivit ut de inhemska diakritiska tecken som vi normalt inte har i svensk text.

Även om jag själv inte upplevt det så, finns det naturligtvis ett element av klassresa i arbetet på den VIP-läktare som UD och Riksdagen utgjorde. Några aspekter på detta återfinns i slutet av boken.

Om man vill hårdra det hela, skulle man kunna säga att den svenska folkskolereformen anno 1842 utgjorde själva grunden för att jag, mer än ett sekel senare, skulle få glädjen att kunna ägna mer än fyra decennier åt utrikesfrågor och internationell politik.

Lidingö i mars 2019

Prolog

Vid lunchtid söndagen den 13 augusti 1961 passerade M/S Seven Seas Storbritanniens västligaste punkt, Bishop Rock, på sin resa mot New York. Vädret var ganska fint. Lätt vind och 16-17 grader Celsius.

Ombord fanns ett tusental ungdomar som inom ramen för stipendieprogrammet AFS (American Field Service) skulle tillbringa ett läsår på high school i USA. De flesta hade embarkerat i Rotterdam, medan andra hade stigit på i Le Havre eller Southampton. Många hade redan hunnit lära känna varandra och förälskelser började spira.

AFS´ informationsblad gjorde reklam för diverse evenemang ombord på båten och meddelade att man på kvällen kunde dansa till The Redcoats i främre loungen och till The Ship’s band i den aktre.

Upplagt alltså för en tämligen sorglös Atlantkryssning.

Men på förmiddagen kunde vi för första gången läsa de två skeppstidningarna. Det var två stencilerade blad med texter som kommit till fartyget via radio – en från den tyska tidningen »Hamburger Abendblatt« och en från den amerikanska »News from Mackay Radio USA«.

De förmedlade nyheten att DDR:s regering under natten spärrat av Västberlin med taggtråd och beväpnade vakter. Vi noterade nyheten, men ingen av oss ombord kunde nog då föreställa sig att detta var inledningen på byggandet av Berlinmuren. Vi hade ju alla ända sedan slutet av andra världskriget upplevt återkommande berlinkriser.

Dagen därpå, måndagen den 14 augusti, kom dock fylligare information i det amerikanska nyhetsbladet:

»East German tanks and troops have been called out to disperse angry crowds of East Berliners who awoke Sunday to find that travel to West Berlin had been severely restricted. …Shouting citizens gathered in the streets near the east-west city border to protest the closing of their escape route. The East Berliners also were showing their anger on an order for all East Berliners to quit their jobs in prosperous West Berlin. Observers said one wrong move from the ground would have meant bloodshed. The mood of the Germans enclosed in the city is reported explosive. …Soviet tanks moved to the outskirts of the city and the Red Army divisions totaling 400.000 men were alerted. The sealing off of the much beleaguered city, however, did not affect allied access routes to West Berlin immediately. Western allied troops were alerted for any possible action.«

Mackay Radio rapporterade också om omvärldens reaktioner på avspärrningarna

»Washington and other western capitals reacted quickly to the communist clamp down on travel between the communist zone and West Berlin. Secretary of State Dean Rusk after conferring by phone with President Kennedy in Hyannis Port, said the United States will enter a vigorous protest against East Germany’s move. … In London, British sources said that consultations between West Germany, France, Britain and the U.S. will begin almost immediately on the strict travel bans.«

Tonen hårdnade ytterligare i skeppstidningarnas rapportering. På torsdagen den 17 augusti berättades om massiva protester:

»West Berlin mayor Willy Brandt called on President Kennedy for action instead of words on the current crisis. Addressing a rally of 200.000 West Berliners demonstrating against communist East German closing off the East-West Berlin border Brandt said ›paper protests alone are not enough‹. He said he had sent Kennedy a letter saying ›Berlin does not expect words. Berlin expects political action‹. He termed the letter very frank. Earlier a note from the Soviet commandant in Berlin to his Western counterpart said the Russians had no control over East Germany and told the West to stop meddling in East German Affairs.«

Hamburger Abendblatt noterade samma dag att vicepresident Lyndon B. Johnson hade anlänt till Bonn medan det meddelades från Berlin att

»I östzonsbyarna runt Berlin dominerar terrorn sedan i söndags. Hemliga polisen tränger uppenbarligen planlöst in i husen och söker igenom dem i jakt på flyktingar. … Alla floder och sjöar /som utgör gräns mellan Öst- och Västberlin/ har deklarerats vara avspärrat område. Alla sportbåtar måste förflyttas från dessa vattendrag.

I Östberlin beväpnades i natt för första gången medlemmar ur det kommunistiska FDJ /ungdomsförbundet Freie Deutsche Jugend/ med k-pistar.«

På söndagen den 20 augusti vinklade Mackay-Radio U.S.A sina nyheter mer storpolitiskt:

»A battle group of 1.500 American soldiers left its base in West Germany Saturday and headed across communist territory to bolster the U.S. garrison in West Berlin… In London an official announcement from the War Office said that a consignment of armored troop carriers was being sent by train to Berlin. France announced it would join the U.S. and Britain in sending military reinforcements.

Communist diplomats warned today that Russia would react strongly to the American, British, and French military reinforcement of Berlin.The implication was that Russia may be preparing to demand control of the use of communication routes to West Berlin in any forthcoming East-West negotiations. The diplomats stationed in London gave their views to UPI as British Foreign Secretary Lord Home interrupted his Scottish vacation for crisis talks with the U.S., French, and West German ambassadors on the immediate and long term aspects of the Berlin situation.«

Notiserna i skeppstidningarna pekade mot att det var allvar den här gången. När vi på måndagen den 21 augusti i tidigt morgondis passerat Frihetsgudinnan och stigit i land i New York möttes vi av mer utförliga analyser i de amerikanska tidningarna.

Det skulle så småningom visa sig att Berlinmuren – och vad den politiskt betydde för såväl Tysklandsfrågan som hela öst-västproblematiken – skulle spela en ganska stor roll i mitt liv.

Jag reste vidare från New York till den lilla staden Petoskey i Michigan. Där var det sparsamt med utrikesnyheter i den lokala, sexsidiga tidningen Petoskey News Review. Men de stora TV-nyheterna trängde fram även till avsides belägna orter i den amerikanska mellanvästern. En mycket ambitiös lärarinna i samhällskunskap på Petoskey High School såg dessutom till att vi elever hölls underrättade om viktigare politiska händelser och analyser.

På morgonen måndagen den 18 september 1961 kom meddelandet att FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld saknades efter ett befarat flygplanshaveri i närheten av Ndola i dåvarande Nordrhodesia. Bekräftelsen på Hammarskjölds död gjorde ett djupt intryck på den svenske utbytesstudenten.

Långt senare skulle jag få lyssna till personliga berättelser kring den ödesdigra händelsen.

– I oktober 1973 satt Dag Hammarskjölds nära medarbetare, Sture Linnér, i mitt vardagsrum i Kairo och beskrev hur han i september 1961 redan suttit fastspänd i flygplansstolen inför den planerade starten från Léopoldville i Kongo. Då gjorde hans chef reflektionen att det var oklokt att de båda reste med samma flygplan. Det var bättre, sade han, att Sture stannade kvar – och kanske dessutom kunde kasta ett öga på den översättning av en text av Martin Buber som han just gjort färdig. Det räddade livet på Sture Linnér, som dock för alltid hade blivit känslomässigt fästad vid den unika människan Dag Hammarskjöld.

– En annan aspekt av Ndola-katastrofen fick jag belyst i början av 1980-talet. Det var på en middag som ambassadören i Singapore, Håkan Berggren, arrangerade för Peter Wallenberg. Den besökande bankdirektören berättade om hur han, då han tjänstgjorde för Atlas Copco i Kongo, under många eftermiddagar haft medlemmarna i den svenska haverikommissionen på en drink i sin trädgård. De var givetvis helt uppfyllda av vad de fått fram om det störtade flygplanet och talade mycket om hur detta skulle tolkas.

Fortsättningen på hösten 1961 bjöd på ytterligare händelser av storpolitisk betydelse.

En dryg månad efter Hammarskjölds död, den 30 oktober, skakades världen bokstavligen av att Sovjetunionen genomförde ett spektakulärt kärnvapentest. Seismiska stationer världen över kunde konstatera att en 58 megatons bomb sprängts i atmosfären ovanför Novaja Zemlja. Det radioaktiva nedfallet kunde registreras över hela världen.

Händelsen väckte stort uppseende i USA och gav ytterligare näring åt det kalla kriget. Inom ramen för detta hade också en kapplöpning mellan de två supermakterna för att erövra rymden givits stort utrymme i nyhetsmedierna. I april 1961 hade Sovjetunionen vunnit en seger då Jurij Gagarin blev den första människan i rymden. Han hade kretsat ett varv runt jorden och återvänt efter 108 minuter. Alan Shepard, som blev den förste amerikanen i rymden några veckor senare, sköts emellertid bara upp i en kastbana och landade redan efter en dryg kvart. Därför ansågs det som en stor framgång när John Glenn den 20 februari 1962 flög tre varv i en omloppsbana runt jorden på knappt fem timmar.

– Som ambassadör i Vietnam 1991-1994 satt jag på en lunch i Hanoi bredvid den besökande senatorn John Glenn. Då kunde jag berätta för honom att jag en smällkall vinterdag i Michigan mer än trettio år tidigare suttit i en utkyld aula i Petoskey High School och sett hans rymdfärd på en liten svartvit TV-skärm.

Året som utbytesstudent i USA avslutades med en nästan månadslång bussresa i landet. Höjdpunkten kom i Washington D.C. då vi alla bjöds in till Vita Husets Rose Garden. Presidenten, John F. Kennedy, höll ett tal till oss. Det innehöll flera inspirerande klokheter.

Men i retrospekt var det något annat som var allra märkvärdigast med besöket i Vita huset.

Jag har kvar ett par bilder därifrån. De är små, oskarpa, svartvita foton av presidenten. Jag har tagit dem själv med min egen kamera. Tanken att man utan någon kontroll släppte in en jättegrupp av utländska tonåringar i Vita Huset och lät dem rikta sina kameror och trycka av mot presidenten ter sig idag som otrolig och obegriplig.

Sexton månader senare sköts han i Dallas, Texas.

I Märkvärdighetens Tempel – och i

samhällenas utkant

En diplomat -

han står med ett glas och ett fat

och är alltid parat

till meningslöst prat…

Trad. folklig tolkning

Svensk diplomati har traditioner långt tillbaka i tiden.

Det historiska standardverket på detta område, Sven Tunbergs »Den svenska utrikesförvaltningens historia« (1935), anger att första gången det talas om svenska sändebud i utlandet är i levnadsbeskrivningen över »Nordens apostel«, Ansgar. Där

»omtalas, att – troligen år 829 – ›sändebud från svearna‹ kommo till frankerrikets kejsare Ludvig. Det meddelas också beträffande dessa sändebud, att ›bland andra ärenden, som deras beskickning angick, gåvo de även den nådige kejsaren kännedom därom, att det bland deras folk funnos många, som önskade antaga kristen gudsdyrkan och att också deras konung vore ganska välvilligt stämd för tanken att låta Guds präster vistas där, om blott kejsaren ville låta dem vederfaras den nåden att sända dem lämpliga predikanter‹.«

Det är en vinkling på Sveriges kristnande som inte har någon framträdande plats i den svenska skolans kursplaner.

Tunberg hänvisar också till andra frankiska källor, som bl.a. beskriver hur svenskar passerar frankerriket på väg tillbaka till Sverige efter att ha varit utsända av sin konung till kejsaren i Konstantinopel »i vänskapligt syfte«.

Vidare pekar Tunberg på »livliga interskandinaviska förbindelser framförallt av dynastisk art«, men även för förhandlingar om gränsdragning mellan länderna. Ett exempel på de sistnämnda, från början av 1000-talet, är »upprepade sändefärder… mellan konungarna Olof Skötkonung i Sverige och Olof den Digre i Norge«.

Denna »sändebudsdiplomati« fortsatte och utvecklades vidare under medeltiden, men började i Europa också kompletteras av ständiga, d.v.s. fasta, beskickningar. Det gällde framförallt representanter som sändes till den påvliga kurian i Rom för att bevaka det egna rikets intressen.

Från Sverige sände Kung Karl Knutsson Bonde på 1450-talet Birger Månsson till Rom för att verka för inrättandet av ett svenskt universitet i Uppsala. En av hans efterträdare, Ragvald Ingemundsson, lyckades verkligen 1477 få påvens godkännande för projektet.

Bland övriga tidiga fasta representationer kan nämnas ambassaden i London, där fransmannen Dionysius Beurraeus blev första svenska sändebud hos en världslig makt 1557. På Kung Gustav Vasas uppdrag förde han förhandlingar om eventuellt giftermål mellan Vasasonen Erik (sedermera Erik XIV) och den engelska prinsessan Elisabet. Ytterligare ett exempel på »diplomati av dynastisk art«, alltså.

Under stormaktstiden blev svensk diplomatisk verksamhet i utlandet allt viktigare. Militära angelägenheter och handelsfrågor stod särskilt mycket i blickpunkten. Beskickningen i Nederländerna, som upprättades 1616, brukar betecknas som den äldsta fasta svenska diplomatiska myndigheten i modern mening. Den första rapporten därifrån rörde ett handelsärende – import av jaktfalkar.

En annan tidigt inrättad fast beskickning var den i Moskva.

Nödvändigheten av nära kontinuerliga kontakter med den ryske storfursten och tsaren vilade på behovet av både män och spannmål till den svenska armén under trettioåriga kriget och på planerna om ett rysk-svenskt samgående mot Polen och Danmark. Det kan tilläggas att spannmålsaffärerna, som den svenske agenten kom att driva i kungens namn, inte bara gällde förplägnad till hungriga soldater utan utvecklades till veritabla spekulationsaffärer på kredit med lukrativa vidareförsäljningar.

Den förste svenske agenten i Moskva hette Johan Möller och var ursprungligen köpman från Riga. Han tillträdde 1631, men dog redan hösten därpå. Det befanns då lämpligt att hans änka, Katharina Möller, efterträdde honom.

I »Den svenska utrikesförvaltningens historia« noterades i en bisats att »Möllerskan« var »Sveriges första och sista kvinnliga diplomat« (min kursivering). Det har, tack och lov, hänt en del sedan Tunbergs diplomatiska historia kom ut 1935.

År 2010 publicerades »Från Myrdal till Lindh – Svenska diplomatprofiler«. Den presenterade ett antal kvinnor som på senare år blivit eminenta personligheter inom den svenska utrikestjänsten. Kaj Fölster skriver i ett inledningskapitel om just Catharina Möller (stavningarna skiftar) att »det skulle dröja över 300 år innan Sveriges utrikesförvaltning och regering kunde ta steget att låta en kvinna bli betrodd med en sådan uppgift«.

Man kan konstatera att denna sentida bok om framstående kvinnliga diplomater från Alva Myrdal och Inga Thorsson till nutida svenska utrikesrepresentanter – både ministrar och ambassadörer – hade en uppsjö av goda företrädare att välja mellan. Och det är inte utan stolthet och tillfredsställelse som man kunde konstatera att av utrikespolitiskt ansvariga i den regering som tillträdde 2014 var inte bara utrikesministern och biståndsministern kvinnor utan även deras kabinetts- och statssekreterare. Så småningom sällade sig den återskapade Europa- och utrikeshandelsministern till den illustra skaran.

Den svenska statsledningens grepp om utrikespolitiken skiftade under årens lopp: Från enväldiga kungar via riksdagens sekreta utskott, kanslikollegium och »Konungens kabinett för den utrikes brevväxlingen« till inrättandet av utrikesdepartementets expedition – eller utrikesdepartementet – 1840. Samtidigt stärktes och utvidgades utrikesrepresentationen.

En komplicerande faktor fr.o.m. 1814 var unionen med Norge. Just utrikesförvaltningens övergång till de Förenade Rikenas beskickningar och konsulat kom att orsaka svåra slitningar mellan länderna. Och det var ju just norskt missnöje med att de gemensamma konsulaten inte ansågs tillvarata Norges intressen i tillräckligt stor utsträckning som blev en av de avgörande orsakerna till unionsupplösningen 1905.

Ett bestående monument över den gemensamma svensknorska utrikesrepresentationen är ambassaden i Madrid. Huvudbyggnaden inköptes 1904 på förslag av beskickningschefen, den norske baronen Wedel-Jarlsberg. Det palatsliknande residenset är än idag ett av Sveriges mest imposanta.

Antalet beskickningar ökade stadigt under nittonhundratalet. Under dess senare hälft öppnades många ambassader i takt med att avkolonialiseringen i världen fortskred och nya stater bildades. När dessa blev mottagare av svenskt bistånd inrättades biståndskontor, som sedan i de flesta fall också blev ambassader.

Förvirringen i mottagarländerna beträffande vem som generöst betalat avsevärda summor till landet är dock fortfarande stor. Vid konferenser och möten uttrycks ofta stor tacksamhet gentemot SIDA, samtidigt som man konstaterar att även Sverige är representerat i salen. Jag vet inte hur många gånger jag har varit tvungen att framhålla att jag som ambassadör representerade hela Sverige och att det var Sveriges riksdag och regering som ställt de pengar till förfogande som SIDA sedan administrerade och betalade ut.

I och med att många internationella organisationer bildades efter andra världskriget uppstod ett behov av att ha svenska diplomater på plats även hos dessa. Sådana permanenta delegationer eller ständiga representationer vid FN, Europarådet, EU, OECD, NATO och ett dussin andra organisationer leds av en ambassadör och har ofta personal inte bara från UD utan även specialister från andra departement i regeringskansliet vilka har intresse av att bevaka och säkerställa inflytande på sina verksamheter.

För den lokala befolkningen kan det ibland vara svårt att förstå skillnaden mellan en svensk ambassadör som är ackrediterad hos landets statschef och en som har sin verksamhet inriktad på en internationell organisation, särskilt om de båda sitter i huvudstaden, t.ex. i Paris eller i Bryssel.

När jag var ambassadör vid Europarådet i Strasbourg fick jag besök av ett demonstrationståg som bestod av flera hundra personer. Det anlände med tutor, visselpipor, fanor och banderoller inför rullande TV-kameror och lämnade över en protestskrivelse mot nedläggningen av ett svenskt företag i regionen.

Jag försökte förklara att den ambassadör som de borde vända sig till satt i Paris, men de gjorde helt klart att »ambassadör som ambassadör« var det som gällde. I det läget hade det blivit konstigt om jag vägrat att ta emot skrivelsen. Företagsledningen i Sverige blev varken glad eller tacksam för att jag förmedlade budskapet, utan tyckte att jag »lade mig i«.

När nedläggningsbeslutet inte drogs tillbaka kom demonstrationståget åter. En gång. Sedan kom några av deltagarna tillbaka ytterligare en gång. Eller hade rättare sagt redan varit där en morgon. När jag kom till kontoret fick jag klättra över en nästan meterhög kulle av papper, kartong och lim som mycket stadigt hade anlagts framför entrén. Dörren hade dessutom försetts med en förklarande skylt: »Stoppa nedläggningen annars smäller det!«.

Även om jag för formens skull var tvungen att anmäla incidenten för polisen tyckte jag nog att den överdrev när den betecknade skylten som ett mordhot.

Ett mera direkt hot av detta slag – det enda jag utsatts för som diplomat – kom från ett något oväntat håll.

En dag i slutet av åttiotalet ringde min telefon på ambassaden i Oslo. En bergensisk röst berättade vad dess ägare tänkte göra med mig om han fick tag på mig. Det skulle bli ett angrepp med den speciella säljaktsklubban »hakkapik« och därefter skulle jag flås på ett noga beskrivet vis. Först trodde jag att det var en skämtsam journalistvän på Bergens Tidende. Så småningom insåg jag emellertid att detta var en norsk patriot som upprörts inte bara av allmänna svenska protester mot traditionell norsk jakt på ungsäl utan alldeles särskilt mycket av att den svenske kungen uttalat sig kritiskt i ärendet. Detta skulle jag få umgälla.

Svenska diplomater lever inte alltid ofarligt…

***

Den uppfattning som svenskar har om sina representanter utomlands är ganska dimmig. Och inte särskilt smickrande.

»Att vara utomlands är ju på nåt vis semester. Det är säkert sol hela tiden.

Och så är spriten billig. Och förresten har jag hört att dom har nåt lager där på ambassaden där dom kan hämta så mycket sprit dom vill…«

Och om man lever på ett sådant sätt är det väl nästan ohemult att begära betalt…

Vulgärbilden av en klassisk diplomat är en välklädd sprätt i kritstrecksrandig kostym (en man, förstås!), som håller sitt kristallglas med lillfingret i protokollärt korrekt vinkel mot kristallkronan. Han är så högfärdig och fåfäng att han inte kan tala annat än nasalt och med krystade ordvändningar som vanligt folk inte begriper.

Under 42 år i utrikestjänst stötte jag förvånansvärt ofta på oreflekterade uppfattningar av det här slaget. Eller också –i andra änden av tanklöshetens spektrum – en oförtjänt vördnad som bara en gyllene ambassadörstitel kan framkalla.

Ordet diplomati har en aura av märkvärdighet. Av finhet. Det är kanske inte så konstigt, eftersom sändebuden har sina uppdrag direkt från statschefer och regeringar och uppträder som ombud för dem.

Formellt är han eller hon – av historiska skäl – utsänd av statschefen, vilket innebär att kreditivbrevet är undertecknat av kungen och ställt till statschefen i stationeringslandet. Det är en sällsam upplevelse att vid en högtidlig ceremoni, ofta med militär hedersvakt och pampig orkester, till presidenten lämna över sin egen fraktsedel i form av ett rekommendationsbrev vari kungen försäkrar att jag är en hyvens person som säkerligen ska vara till nytta när det gäller att vårda »de goda relationer som råder mellan våra länder«.

I diplomatins barndom och ända till alldeles nyligen var diplomater ofta adelsmän, eller kom åtminstone för det mesta från de allra översta samhällsskikten, vilket inte var så konstigt eftersom det dåförtiden krävdes egna pengar för att driva en beskickning.

Det faktum att regeringarna och deras sändebud ville göra ett gott intryck på värdlandet gjorde att tydliga välståndsmarkörer och stor gästfrihet karakteriserade umgänget i stationeringslandet. Min chef i Moskva, Torsten Örn, skrev i sin bok »Varför diplomati?« med viss ironi att diplomatens viktigaste instrument är matbesticken och att det viktigaste sammanträdesbordet är residensets matsalsmöbel.

Det är naturligtvis riktigt att samvaro vid en måltid kan skapa såväl värdefulla kontakter och goda relationer som givande tankeutbyten. Men det finns alltid en risk att formen blir viktigare än innehållet. Jag har upplevt åtskilliga exempel på att ambassadörers slentrianmässiga inbjudningslistor, som uppenbarligen okritiskt övertagits från företrädarna, resulterat i närmast absurda gästkonstellationer.

Det finns många i värdlandet som tycker det är socialt eftersträvansvärt och »fint« att bli inbjuden till en ambassad och därför gör allt för att bli kvar på gästlistorna. Avsikten med att nämna detta förhållande är inte att uttrycka förakt för dem som gärna kommer till mottagningar och middagar på beskickningarna, utan att peka på risken för att de informationer och bedömningar som diplomaterna kan inhämta vid sådana tillfällen kan bli alltför ensidiga eller rentav irrelevanta. Det gäller alltså att kunna sätta in dem – och uppgiftslämnarna –i sitt både politiska och sociala sammanhang.

En utomordentligt kompetent europeisk ambassadör, som efter tidigare tjänstgöring i Sverige talade perfekt svenska, noterade när han kom tillbaka till Stockholm som beskickningschef att alla hans medarbetare stödde sina analyser på »den allmänna uppfattningen här i landet«. Denna uppfattning hade de inhämtat från storföretagsledare och andra företrädare för de ledande kretsarna i det svenska samhället, vilka varit naturliga gäster på diverse ambassadevenemang – »man bjuder ju cheferna och inte deras underhuggare«.

När jag själv blev bjuden på ambassadmiddagar (som inte var direkt riktade till en viss grupp gäster med expertkunskaper i något ämne) i Stockholm tvingades jag inte sällan konstatera att kunskaperna om det svenska samhället hos många av de utländska diplomaterna var oroväckande grunda och att missuppfattningarna var många. Jag undrade i mitt stilla sinne om vi som svenska diplomater i utlandet hade en lika ofullständig, eller rentav skev, bild av värdlandet som de beskrivningar av det svenska samhället som jag tagit del av vid stockholmsresidensens matsalsbord.

Det paradoxala är alltså att diplomater, om de inte är tillräckligt nyfikna och aktiva, riskerar att leva sitt yrkesliv på utländska stationeringsorter, bokstavligt talat, i samhällenas utkanter.

Men det finns korrektiv. Det utgörs av kontakter med människor utanför diplomat- och samhällsledarcirklarna – journalister, akademiker, kulturpersonligheter, civilsamhällets företrädare och, självklart, vanliga människor som inte representerar något särskilt. Åskådarläktarna på stadens fotbollsstadion, konsert- och teaterlokaler, frisersalonger och restauranger är alla exempel på platser där en aktiv diplomat kan komplettera sina mer formella informationer och kommentarer.

Och det är uppenbart att en överväldigande majoritet av dagens diplomater ser till att ha ett anständigt kontaktnät. Men för en utomstående som bara läser eller hör talas om diplomater och deras »fester« kan det vara svårt att värja sig mot vrångbilder.

Dagens professionella diplomater är framförallt rådgivare och förhandlare med gränsöverskridande kontakter som specialitet. Deras huvuduppgift är att tillvarata det egna landets intressen på det sätt som dess regering bestämmer. De kan och ska spela en konstruktiv roll. Men det är grundläggande att inse att rollen i huvudsak är förmedlande. Det är regeringen – och ytterst riksdagen – som bestämmer.

När budgetnedskärningar blir nödvändiga och sökarljuset spelar över statsförvaltningens olika verksamheter hör man inte sällan synpunkten att dagens snabba nyhetsförmedling gör diplomater överflödiga.

Så kan man naturligtvis se det. Men de internationella nyhetsförmedlarnas urval och vinkling är inte alltid särskilt relevant för t.ex. den svenska regeringen när den ska utforma sin politik. Och den uppenbara bristen på källkritik i mycket av det som sprids via de sociala medierna gör att även denna nyhetskälla har uppenbara brister.

De diplomater som finns på plats utomlands kan emellertid alltid avpassa de informationer som förmedlas till Stockholm på ett sådant sätt att de täcker det informationsbehov som för tillfället finns. Dessutom kan de komplettera eller korrigera medieuppgifter på ett ändamålsenligt sätt. Medan tidningarna kan tala om vilka politiker i ett land som avser stödja en viss linje i någon fråga som tilldrar sig särskilt svenskt intresse kan Sveriges ambassadör på plats tala om varför politikerna tycker si eller så och dessutom ange vilka argument som kan tänkas svänga över de tveksamma till en för Sverige gynnsam position. Detta är naturligt eftersom hen känner vederbörande eller har så goda relationer i sitt uppbyggda nätverk att kontakter är lätta och naturliga att ta.

Den klassiska diplomatins akilleshäl i ett demokratiskt perspektiv är att kontaktverksamheten av naturen är och måste vara i viss utsträckning hemlighetsfull. I det ljuset kan man faktiskt hävda att traditionell diplomati kan vara ett hot mot demokratin – om den inte hanteras rätt.

Eftersom den förr i tiden i första hand var ett verktyg för kungar, furstar och deras hov kan man förstå att radikala krafter under franska revolutionen krävde att diplomatin med dess »hemliga avtal, maktpolitik och skumraskoperationer« skulle avskaffas.

Skälet till hemlighetsmakeriet är dock självfallet inte att diplomatin eller diplomaterna vill vara märkvärdiga eller att de primärt önskar undanhålla medborgarna information.

I vissa fall kan det röra sig om att man vill eller måste skydda källan. Jag har personligen bevittnat den katastrof det innebar när en statstjänsteman i ett kommuniststyrt utvecklingsland citerades av en svensk ambassadtjänsteman på ett oförsiktigt sätt. Han föll omedelbart i onåd hos ledningen och tvingades i landsflykt.

Den vanligaste anledningen till diskretionsbehovet hos diplomaterna är annars det praktiska i att inte på ett för tidigt stadium lämna ifrån sig sina förhandlingspositioner. Det är självklart att det ligger i Sveriges intresse att en klok förhandlingsuppläggning med ett givade och tagande under förhandlingens gång resulterar i en för alla parter godtagbar lösning. Då får man ge avkall på det demokratiskt betingade behovet att i förväg informera medborgarna. Den demokratiska kontrollen måste utövas på annat sätt. Det kan ske genom ombud (t.ex. i riksdagens EU-nämnds förhandsdiskussioner) eller genom ansvarsutkrävande i efterhand.

Men att för motparten visa sina förhandlingskort vid lämplig tidpunkt och på lämpligt sätt kan också utnyttjas konstruktivt av en skicklig förhandlare.

De årliga handelsförhandlingarna med DDR gällde – som alltid med statshandelsländerna – nästan uteslutande vilka mängder av olika varor som skulle få exporteras och importeras. Vid ett tillfälle då förhandlingarna kört fast blev det helt tyst vid förhandlingsbordet. Då frågade den svenske förhandlingschefen, Karl-Anders Wollter, med hög röst på sin karakteristiska göteborgska »ska vi ge dom lite mer skor, pöjkar?«. Leendena spred sig hos de östtyska diplomaterna, som alla förstod svenska. Jag trodde att han fått hjärnsläpp, men insåg snart att han utnyttjat sin familjs skådespelartraditioner och på ett elegant sätt löst upp en problematisk knut i förhandlingsväven.

***

I diskussionen om diplomaters verksamhet utomlands tenderar fokus att ligga på just politiska och ekonomiska frågor. Då glöms dock en del centrala arbetsuppgifter bort. Det finns mycket annat viktigt att ägna sig åt. Handels- och kulturfrämjande är några exempel.

Ett intressant område som jag hade turen att kunna muta in som »särskilt uppdrag« för egen del under tiden i DDR var idrottsfrågorna. Att som »idrottsattaché« få vara med om årliga förhandlingar mellan Riksidrottsförbundet och dess östtyska motsvarighet Deutscher Turn- und Sportbund (DTSB) var en minnesvärd erfarenhet. Där var det inte tal om något spontant vänskapligt idrottsutbyte, utan där gällde detaljerade årsplaner för varenda tävling och vartenda besök. Den östtyska delegationschefen var DTSB:s ordförande, sportministern Manfred Ewald. Pikant nog var det just han som senare pekades ut som den högste ansvarige för landets systematiska dopning. När det skedde efter murens fall hjälpte inte det klassiska svaret på frågan om varför DDR:s idrottskvinnor hade så mörka röster – »Vad spelar det för roll? De är här för att