Vintermoln: Pojken och Molnen del 2

By Sven Nilsson

Något håller på att hända bland molnen: En okänd kraft kastar in hela Övervärlden i en mörk vinter och självaste Cumulus invaderas av monster. Julia och Anna måste fly ut i vinternatten och hitta ett sätt att återställa balansen till molnen. På vägen möter de både gamla fiender och nya vänner, men allt är inte som det verkar. Vem eller vad är det egentligen som försöker ta över molnen?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 18, 2019
• ISBN: 9789178515363

Sven Nilsson

Sven Nilsson is a software engineer, a teacher, a musician, an artist and generally a man with too many hobbies.

Book preview

Stort tack till

Åsa Djurfeldt och Maria Hill

Ett särskilt tack till Aroma Kava vid Gyllene Porten i Kiev, där det mesta av den här boken skrevs…

Vintermoln är den andra boken i trilogin om Pojken och Molnen. Den första boken finns att köpa där du köpte den här boken!

Innehållsförteckning

Prolog

Vintern kommer

Vishöjden

Röster i mörkret

Flykten från Vishöjden

Sommarbergen

Sommarfolket

Flykten ur dalen

Avfällingens berättelse

En okänd väg

De Sjungande Stenarna

Återkomsten

Vinter i Cumulus

Luftskeppet

Det hemliga biblioteket

Ispalatset

Tiden i tornet

Coho

Sommar utan vår

Sommarstormen

Storvisirens fall

Julia Rex

Efter regnet

Vägen till Undervärlden

Epilog

Prolog

Peter!

Peter ligger på rygg i gräset och tittar upp mot himlen och molnen som seglar förbi högt där uppe. Han funderar på vad Julia, Anna och Jacob kan tänkas hålla på med nu. Förmodligen är Jacob ute med sina får, Julia håller på med något pyssel hemma i Cumulus och Anna hjälper henne. Allt är som vanligt, helt enkelt. Förmodligen.

Allt är egentligen som vanligt för Peter också. Mamma och pappa är som vanligt. Sara är som vanligt. Skolan är som vanligt. Den ende som inte är som vanligt är Peter själv. Han är helt övertygad om att äventyren i Övervärlden tog flera månader, men här i Undervärlden verkar han inte varit borta alls, bara varit sjuk i ett par dagar. Ända sedan han vaknade upp på sjukhuset har alla försökt att förklara för honom, att allt han tror att han upplevde bara var en dröm.

Alla utom Sara.

Peter!

Det är Sara som ropar efter honom.

Efter Peters äventyr i Övervärlden har Sara varit hans bästa vän. Inte för att hon är mindre irriterande och jobbig än förut, för det är hon inte, men hon är den enda som lyssnar på Peter och tror på det han berättar. Dessutom är hon Peters lillasyster, så han älskar henne precis som hon är: Liten, jobbig, irriterande, korkad och barnslig.

Här är jag. säger Peter utan att höja rösten. Sara hör honom ändå. Hon är som en blodhund som hör och ser allt.

Där är du! flämtar hon när hon sprungit uppför slänten till Peter. Varför svarar du inte?

Jag svarade ju visst. säger Peter lite trött och flyttar sig så att Sara kan lägga sig bredvid honom.

Vad tittar du på? frågar Sara nyfiket. Ser du någon av de andra?

Nej… säger Peter eftertänksamt. Jag kan inte se dem härifrån. Men jag känner att de har det bra.

De ligger en stund och tittar upp på molnen. Det börjar dra ihop sig till regn. Mamma letar efter dig. säger Sara till sist. Du skulle åkt till psykologen för tio minuter sedan. Hon är jättearg.

Peter suckar. Eftersom alla tror att Peter drömt om sin tid på molnen så har de börjat skicka honom till en psykolog som ska försöka få honom att förstå att Julia, Jacob och alla de andra inte finns på riktigt. Först vägrade Peter gå dit, men alla andra behandlade honom som om han var galen, så till sist gick han dit bara för att få lite lugn och ro. Psykologen är egentligen inte otrevlig. Tvärtom faktiskt. Hon är väldigt trevlig och förstående, men hon har en irriterande förmåga att ställa fel frågor hela tiden. Varje gång Peter berättar något om sin tid i Övervärlden vrider och vänder hon på det tills Peter måste erkänna att det inte låter klokt. Om inte Sara hade trott på honom, så kanske Peter inte hade trott på det själv längre.

Peter!

Den här gången är det mamma som ropar. Hon låter arg och lite orolig.

Säg inte att jag hittade dig! väser Sara. Jag vill inte att hon blir arg på mig också.

Peter suckar och sätter sig upp.

Här är jag. säger han.

Vad gör du där uppe? säger mamma irriterat. Du vet att du ska till psykologen idag! Skynda dig nu! Vi är sena!!

Peter suckar igen och börjar gå nerför backen. Bakom honom lägger sig Sara ner i gräset igen och tittar upp mot molnen som hopas ovanför dem.

- x –

Det är en fin dag. Solen skiner. Fåren betar. Till och med bäckens porlande låter lite extra trevligt denna fantastiska dag. Men Jacob har svårt att trivas med att sitta under ett träd och titta ut över den lilla sänkan där fåren vimlar omkring. Det finns liksom ingenting att göra! Med en suck räknar han fåren igen. Alla är här. Alla är friska. Ingenting är fel. Det finns inga problem.

Det händer absolut ingenting.

Hur kunde han tycka att livet som fåraherde var så perfekt? Jacob suckar igen och lägger sig på mage och försöker hitta på nya namn till alla får.

Igen.

Jacob från Ändeby?

Jacob vänder sig om och kikar upp på den långe mannen som står mitt i solskenet och tittar ner på honom.

Ja? säger han förväntansfullt. Kanske händer det något. Äntligen.

Jag är Perentel. säger mannen. Du har en väg att vandra och ingen tid att förlora.

Perentel? säger Jacob och sätter sig upp. På riktigt? Du ser inte ut som du gjorde sist vi sågs.

Mannen svarar inte utan vänder sig bara om och börjar gå bort längs bäcken. Bryt upp, Jacob från Ändeby. säger han när han går. Bryt upp genast och finn din stig. Du är redan alldeles för sen!

Fåren då?! frågar Jacob, men Perentel är redan på väg runt nästa krök i bäcken.

Jacob flyger upp och springer efter, men när han rundat busken där Perentel försvann så finns där inget att se. Bara den lilla bäcken som porlar fram mellan gröna kullar. Herden är spårlöst försvunnen.

Jacob ser sig omkring. Han borde samla ihop fåren och hitta någon som kan ta hand om dem. Han borde åtminstone gå tillbaka och hämta sin ryggsäck med saker som ligger där borta där han satt och hade tråkigt. Men något säger honom att han inte har tid. Han är redan sen. Så Jacob vänder på klacken och börjar gå utan att se sig om igen. Det verkar inte finnas någon stig där han går, men ändå är han helt säker på att det är just den här vägen han måste gå. Och han är lika säker på att det inte finns något i ryggsäcken som han behöver på den här resan.

- x -

Solen ligger lågt över horisonten och får trädgården att liksom glöda i ett varmt ljus. Vid den lilla dammen med sin fontän i mitten sitter Kejsaren i en stor och mjuk fåtölj och sover. Trots att det är varmt och skönt i trädgården så är han inbäddad i flera lager av filtar och täcken som han dragit tätt omkring sig, som om det vore vinter omkring honom. Han ser så liten och skör ut.

På en bänk vid sidan om honom sitter Julia och läser. Hon vet inte vad det är hon läser, faktiskt. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att hon sitter här med sin morfar och håller honom sällskap, ifall han skulle vakna. Boken är mest för att hon inte ska behöva tänka på varför de sitter här tillsammans. När hon tänker på hur gammal och svag Kejsaren av Molnen har blivit sedan regnet i Cumulus så vill hon bara gråta och det duger inte för en blivande kejsarinna.

Hon har tappat räkningen på hur många dagar hon har suttit här i trädgården och sett sin morfar sjunka allt djupare ner i sina filtar, men det har blivit många. Samtidigt har hon försökt att läsa på om Molnvärlden och allt hon behöver veta och kunna för att en dag bli kejsarinna.

Levanter!

Julia rycker till när Kejsaren plötsligt ropar ett namn hon aldrig hört förut.

Hon hoppar upp från bänken och springer fram till honom, men han verkar fortfarande sova. Kanske drömmer han?

Sov du, morfar. säger Julia och klappar hans tunna arm.

Kejsaren rör sig lite när Julia rör honom och han öppnar sina ögon. Först verkar han inte känna igen Julia, men så fokuseras hans blick och blir sådär klar och skarp som Julia kommer ihåg den.

Julia. säger Kejsaren. Kära barn, sitter du här än?

Julia bara ler tillbaka. Självklart. säger hon. Jag läser böckerna du gav mig.

Böckerna… fnyser Kejsaren. Att vara kejsarinna är mer än vad man kan se i böcker. Du måste ut och se världen för att kunna leda den!

Det hinner jag med det också. svarar Julia.

Kejsaren lutar sig tillbaka och sluter sina ögon. Efter en stund tror Julia att han somnat igen och reser sig för att gå tillbaka till sin bänk och sin bok.

Julia. säger Kejsaren plötsligt och tar tag i Julias arm med förvånansvärd kraft. Det finns EN bok som du måste läsa.

Vilken då?

"Det är en speciell bok. Du hittar den i mitt privata bibliotek. Ingen annanstans. Bara där. Boken berättar allt vad som händer bland molnen.

Hitta den!"

Julia vet inte vad hon ska säga. Kejsaren sjunker tillbaka i fåtöljen igen och släpper hennes arm. Under tiden hon ser på så sjunker han ihop ytterligare och hans konturer börjar blekna. Julia flämtar till och sträcker fram handen för att ta tag i honom, men hennes hand går rätt igenom hans axel.

Morfar! snyftar hon samtidigt som Kejsaren bleknar mer och mer och blir till en bit moln som snabbt sprids i vinden som plötsligt drar genom trädgården.

- x -

Vintern kommer

Julia vaknade med ett ryck!

Först var hon osäker på var hon var, men så insåg hon att hon låg i sin säng. Hur hade hon kommit hit? Det sista hon mindes var att hon satt vid morfars fåtölj i trädgården och bara grät och grät. Någon måste hjälpt henne upp till rummet.

Och fått på henne nattlinnet…

Och ner i sängen…

Hon kom inte ihåg något av det där, men här var hon ändå.

Det var mörkt i rummet, men genom springan mellan väggen och gardinen syntes ett blekt, blåaktigt ljus. Månen var uppe. Hon kände sig inte utvilad, men det hade hon å andra sidan inte gjort på ganska länge nu. Det hade inte blivit mycket sömn eftersom morfar blivit allt sämre.

Hon huttrade till och drog filtarna tätare omkring sig. Det var kallt i rummet.

Väldigt kallt! I det lilla ljuset som silade in såg hon sin andedräkt som rök framför ansiktet. När blev det så kallt? Hon kunde inte minnas att det någonsin varit SÅ kallt i Cumulus förut…

Hon låg en liten stund och huttrade under sina filtar och försökte bestämma sig för om det var bättre att frysa lite nu eller gå upp och hitta fler filtar och därmed frysa mycket mer en kort stund, men bli varmare senare. Något var fel. Förutom att det var så kallt. Det var något allvarligt fel. Ett ljud. Svagt, svagt, men ändå där. Det lät som män som ropade. Människor som skrek.

Metall som slog mot metall… En strid! Här i palatset? Hur var det möjligt? Plötsligt flög dörren upp med ett brak. En soldat, som Julia lite vagt kände igen - han var nog någon form av befäl, stegade in i rummet med en lykta i ena handen och ett blodigt svärd i den andra.

Prinsessan Julia! sade han lugnt men bestämt. Ni måste ge er iväg genast!

Han gick genom rummet och ställde ner lyktan på bordet vid Julias säng och började dra bort filten som hon tryckte mot sitt bröst.

Sluta! skrek Julia. Vad gör du? Vad är det som händer?

Förlåt, prinsessan. sa vakten och han såg verkligen ledsen ut även om han också såg väldigt bestämd ut. Men ni måste verkligen ge er av precis nu. Ni har inte en sekund att förlora!

Han slet bort filten från Julia, tog tag i hennes hand och drog upp henne ur sängen.

Visst har ni en annan väg ut ur det här rummet? frågade vakten och såg sig om.

Ja. sa Julia förskräckt och försökte få med sig en filt från sängen.

Bra. sa vakten. Han tog lyktan från bordet och tryckte den mot Julia. "Gå.

Spring. NU!"

Han knuffade Julia bort från sängen.

Men… började Julia, men hon kom inte längre.

I dörröppningen stod en hiskeligt ful varelse. Det såg ut som blandning mellan en människa och en varg med lång vit päls och alldeles svarta ögon som blänkte i ljuset från lyktan i Julias hand.

Spring! ropade vakten och hoppade mot varelsen med svärdet i högsta hugg. Nu! Jag uppehåller snövätten!

Han riktade ett hugg med svärdet mot varelsen, men den var snabb och smidig och gled lätt undan. Nu såg Julia att den också hade ett svärd och med ett morrande gick den till attack mot vakten. Utan att tveka kastade sig Julia mot den hemliga dörren i hörnet av rummet. Bakom henne hörde hon hur svärden slog mot varandra ett par gånger och precis när hon kommit in i den hemliga gången och skulle stänga dörren såg hon hur varelsen, snövätten, slog undan vaktens svärd och kastade sig med öppen käft mot hans strupe.

Julia såg aldrig hur det gick för vakten. Hon slängde igen dörren med en smäll och sprang allt vad hon kunde ner för den smala trappan på andra sidan.

Julia hörde hur någon eller något bankade mot dörren bakom henne, men den var robust och haspen svår att hitta, så hon kände sig relativt säker på att ingen skulle komma efter henne den vägen. Relativt.

Vart skulle hon ta vägen? Om monster som den där snövätten hade tagit sig ända upp till hennes rum, så fanns de förmodligen i hela palatset vid det här laget. Och var fanns alla de andra? Var fanns Anna? Julia stannade tvärt när hon tänkte på sin bästa vän. Hon kunde inte bara lämna Anna! Konstigt förresten att Anna inte fanns hos Julia. Det borde varit Anna som hjälpt henne att byta om innan hon gick och lade sig. Anna hade naturligtvis ett eget rum. Två, faktiskt. Ett som låg vägg i vägg med Julias rum uppe i tornet och ett som låg i palatsets nedre delar där tjänstefolket bodde.

Kanske var Anna i något av sina rum, men vilket? Julia tänkte på snövätten som kastade sig över vakten uppe i rummet och skakade på huvudet. Om Anna fanns uppe i tornet skulle hon förmodligen vara vättemat vid det här laget och så fick det helt enkelt inte vara. Alltså måste hon vara i sitt andra rum längre ner i palatset. Julia såg sig snabbt omkring. Den smala trappan hon befann sig i tog henne från hennes rum till stallet, men det fanns också en väg ner till källaren vilket var väldigt praktiskt när hon och Anna ville smita ner till Vishöjden utan att bli upptäckta. Den vägen fick det bli.

Julia började springa igen. Mindre i panik nu och mer bestämt.

Källaren var mörk och helt otroligt kall. Det var som om kylan uppe i tornet hade runnit ner och samlats här nere i mörkret. Hon lämnade lyktan på ett bord ett par rum från den hemliga dörren där hon kommit ut ur lönngången.

Här nere kände hon till varenda sten och kunde springa nästan obehindrat i beckmörker. Hon och Anna hade lekt här nere så länge hon kunde minnas och när de på senare tid ville ner till Vishöjden var det bra att kunna ta sig fram utan ljus. Här och där fanns det små gluggar ut från källaren och en lykta lätt kunde ses genom någon av dem, vilket naturligtvis inte var bra om de ville smyga iväg i hemlighet. Hon sprang så fort hon vågade mot trappan upp till tjänstefolkets del av palatset. På vägen hörde hon ljud av strid ovanför - män som ropade, människor som skrek av ilska, panik och smärta, metall som slog mot metall och då och då ett hjärtskärande gnyende ljud som om någon piskat en hund. När hon kom till trappan stannade hon till och lyssnade. Det verkade inte finnas någon precis här, så hon tog några djupa andetag för att lugna sig och sedan smög hon försiktigt upp för trappan.

Dörren till korridoren stod på glänt och Julia knuffade försiktigt upp den. I den här delen av palatset fanns det lyktor längs väggarna som alltid brann när det var mörkt ute. Korridoren var tyst, men det låg kroppar av både människor, snövättar och till och med en själaulv på golvet. Och blod. massor av blod. Julia slöt ögonen en sekund och försökte svälja ner illamåendet som vällde upp i halsen. När hon kände att hon hade kontroll öppnade hon ögonen igen och såg sig omkring i korridoren. Annas rum låg längre upp åt höger, men det var uppenbart att monstren hade kommit hit också. Om Anna hade flytt, vart hade hon flytt då? Ett ögonblick tänkte Julia att Anna kanske hade flytt ner till Vishöjden, men sedan kom hon på att Anna aldrig skulle lämnat palatset utan henne.

Köket.

Annas mamma jobbade i köket och där fanns massor av ställen att gömma sig. Dessutom kanske alla dofter gjorde det svårare för själaulvar och snövättar att hitta henne. Julia tog ett djupt andetag och tassade försiktigt ner för korridoren åt vänster.

Det var inte långt från källardörren till köket, men för Julia kändes det som en evighet innan hon försiktigt knuffade upp dörren till köket och kikade in. Där inne var det mycket varmare. Mitt i köket brann en stor eld som aldrig verkade slockna. Det fanns inga andra ljus i köket, så skuggorna dansade runt väggarna i takt med eldens flammor.

Anna! väste Julia och smög sig in i köket.

Hon fick inget svar, men här fanns som sagt många ställen att gömma sig på, så hon började försiktigt att kika bakom lådor och skåp.

Plötsligt kändes det som om elden hade slocknat - det blev enormt kallt på en gång. Julia snurrade runt och stod öga mot öga med en jättelik själaulv. Det viktigaste man måste tänka på när man möter en själaulv är att inte se in i dess ögon, men Julia kunde inte låta bli. De röda ögonen var som magneter som drog henne till sig. Kylan gick genom märg och ben på henne och hon kände sig plötsligt så trött och stel. Hela hon gjorde bara ont. Och morfar var borta…

Ett ljudligt klonk bröt förtrollningen och Julia blinkade förvånat. Bakom själaulven stod Anna med en stor stekpanna i handen. Hon hade slagit själaulven med den och nu vände sig ulven mot henne istället. Anna bleknade och stekpannan föll från hennes hand.

Julia tvekade inte ett ögonblick. Hennes hand slöt sig runt handtaget på en kniv som låg på bordet bredvid henne och med ett vrål kastade hon sig upp på ulvens rygg. Ulven morrade och försökte komma åt att bita henne, men Julia höll sig fast i den sträva pälsen och högg gång på gång allt vad hon orkade i ulvens hals och huvud. Ulven ylade så blodet isade sig i Julia, men hon fortsatte hugga och snart föll själaulven ihop i en stor pöl av kletigt, mörkt blod. Julia brydde sig inte om det, utan fortsatte att ursinnigt hugga i ulven. Gång på gång på gång.

Du kan sluta nu! ropade Anna och tog tag i Julias arm just som hon skulle till att hugga igen. Jag tror den är död.

Julia tittade ursinnigt på Anna och ett ögonblick verkade det nästan som om hon skulle fortsätta hugga i Anna istället, men så drog hon ett djupt andetag och släppte kniven.

Jag hoppas den är död. sa Anna försiktigt. Annars vet jag inte vad som skulle kunna stoppa den.

Julia reste sig på ostadiga ben och såg ner på högen av päls och blod som låg framför henne. Det var nästan svårt att se att det varit en själaulv, så sönderhackad var den.

Oj. sa hon. Gjorde jag det där?

Anna bara nickade och såg på sin vän med stora ögon. Du har lite blod där… sa hon och pekade.

Julia tittade ner på sitt nattlinne som var helt täckt av blod. Hon hade blod på händerna, på armarna, på benen, i håret… ja överallt.

Hon började fnittra. Först tittade Anna chockat på henne, men så började hon också skratta och snart stod de där i köket och höll om varandra samtidigt som de gapskrattade. Till sist övergick skrattet i snyftningar och Julia drog sig loss från Annas armar.

Vi måste fly. sa hon bestämt. Palatset är inte säkert längre.

Anna nickade.

I tystnad samlade de ihop mat, knivar och andra bra-att-ha-saker som de snabbt tryckte ner i en tom mjölsäck. Sedan smög de ut i korridoren och bort mot dörren till källaren och den hemliga gången till byn under Vishöjden.

Att klättra ner för stegen under fängelsehålan i komplett mörker är inte det lättaste, men både Julia och Anna hade gjort det flera gånger förut. De hade kunnat använda lyktan som vakten gav Julia uppe i tornet, men att klättra med en tänd lykta är ännu svårare, så Julia hade släckt den och försökte hålla den i ena handen och använda den andra till att klättra med. Att klättra nerför en stege i komplett mörker med en hand var inte heller så lätt och det blev värre av att ha bara ha ett nattlinne på sig. Som dessutom var helt indränkt i äckligt självaulvsblod. Julia rös vid tanken, men det var inte mycket att göra.

Ovanför Julia klättrade Anna. Hon hade på sig mer normala kläder, så hon hade tagit säcken med saker och proviant.

Allt efter som de kom längre och längre ner blev det också märkbart varmare, som om vintern där uppe inte riktigt kunde tränga ner så här långt i marken.

För Julia var det oändligt skönt att det blev varmare, men hon frös ändå så hon skakade. Då och då fick hon stanna upp för att inte tappa greppet och trilla ner.

Hur går det? frågade Anna. Varför stannar du?

Det är så kallt. flämtade Julia. Jag kan nästan inte hålla i stegen.

Anna svarade inte. Hon visste inte vad hon skulle säga. De hade smitit ut från köket så snabbt de kunde, utan att tänka på att de kunde plockat med sig lite andra kläder till Julia. Det fanns kläder nere vid torget, men det var långt att klättra.

Peter ville egentligen inte alls åka till kyrkogården, men de åkte dit varje år på farfars födelsedag för att lägga blommor graven. Vädret var, som vanligt denna höst, grått och tråkigt utan att regna. Som alltid när han tänkte på regn, så tänkte han på Julia och de andra där uppe i Övervärlden. Han undrade om de mådde bra. Om allt var som det skulle.

Vishöjden

Efter äventyren med Peter och Jacob hade Julia och Anna ofta smugit ut från Cumulus genom att använda den hemliga gången ner till vinden på huset under Vishöjden. De hade till och med samlat ihop användbara saker som kläder, lyktor och liknande så att de kunde smita ner och komma iväg på kort varsel. Det kom väl tillpass nu, när de äntligen hade klättrat färdigt i mörkret och kylan.

När de hade tänt ett par lyktor så de såg vad de gjorde, så plockade de fram kläder från en av garderoberna. Julia kunde knappt