Flyg som svalor, tranor eller Gööken: En segelflygares memoarer

By Bengt Göök

Flyg som svalor, tranor eller Gööken är en segelflygares memoarer. Boken handlar om Bengt Gööks många segelflygupplevelser: Molnflygning, utelandningar, tävlingar, vinschning och rekordflygningar.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 22, 2019
• ISBN: 9789178516162

Bengt Göök

Den här boken är skriven av en av Sveriges största flygare, inte till kroppshydda utan till hans stora kärlek och passion för segelflyg. Bengt Göök fascinerades redan som liten av fåglarnas flykt, började flyga när han var 16 år och på den vägen har det varit ända fram till 2018 då problem med ögonen till slut stoppade honom. I boken berättar Bengt om många av sina upplevelser: Molnflygning, utelandningar, tävlingar, vinschning och om arbetet med den uppskattade "Göök-vagnen" som gav honom smeknamnet "Åsa-Nisse". Boken rekommenderas för alla som på något sätt är intresserade av flyg. Men visst finns ämnen för en uppföljare? T.ex. om hur han på egen hand byggt en Windex med egen motor och om alla spännande tävlingar utomlands. Och så tycks Bengt ha glömt allt vad han har gjort för att hjälpa andra flygare och sin klubb som förebild, klubbtränare och sponsor. Robert Axelsson

Book preview

Göök

Kapitel 1.

Första flygningen, första loopingen

och första gång i moln.

Nu stod vi där, 12 förväntansfulla ynglingar mellan 15-20 år, på Getterön i Varberg runt en Bergfalke II-55 som såg sprillans ny ut . En självsäker yngre man hade presenterat sej som segelflyglärare och hette Petter. Han pratade om regler och uppförande på ett flygfält samt om den förestående C-diplomkursen.

Turordning lottades, Petter hängde på förste man en fallskärm och visade hur alla remmar skulle sitta. I fortsättningen hjälper ni varandra, det går smidigast så. Därefter fick eleven sätta sej i framsits och blev fastspänd med ytterligare fyra remmar. Alla fick ställa sej kring flygplanet medan Petter demonstrerade de olika manöverorganens funktioner samtidigt som vi gjorde det han kallade daglig funktionskontroll. Instrumentens funktion förklarades och alla fick repetera vilka som var vilka, höjdmätare, fartmätare, variometer och kula.

En bit framför Bergfalken stod en gammal silvergrå dubbeldäckare, en Tiger Moth. Petter pekade på den och beordrade oss följa med när han gick fram till propellern. Mothen har ingen startmotor, det får vi vara själva, Alla ska kunna dra igång den innan ni får gå EK. Följ med noga nu. Han tog ett steg åt sidan och sa högt till piloten t flygar skinnmössa:

Cupè,

Piloten kvitterade:

Cupè.

Petter drog runt propellern 4 varv och visade samtidigt hur man skulle stå och hålla fingrarna för att inte få en smäll vid start. Nu ställde han propellern ca 20° förbi lodrätt och sa till piloten:

Kontakt,

Piloten repeterade:

Kontakt.

Petter lade båda händernas fingrar mot propellerbladet inte långt från spetsen och drog den lugnt o fint neråt ungefär med samma fart som vi drog igång gamla CASE-traktorn med vev där hemma på bondgården.

Poff sa det och Gipsymotorn mullrade igång. Petter satte sig i baksitsen och beordrade två äldre elever att hjälpa till vid första starterna, bogserlina kopplades mellan planen och släpet vinkades iväg medan vi elever observerade och lärde.

Mothen kom tillbaka över fältet och släppte bogserlinan medan vi lärde oss flaggsignalerna.

Ett annat segelflygplan, En Baby-Falk stod startberedd och Mothen drog snart iväg med den.

Nu var vår Bergfalke på ingång, den landade perfekt och stannade bara ett par meter från T-märket.

Petter öppnade huven och beordrade eleven spänna loss sej och kliva ur. Grabben med lott två fick ta på fallskärmen och kliva i. Det här ska gå på max 1,5 minuter sa Petter Getterön var ett litet flygfält med bara 500 meters banor så nu fick 2 man hugga tag i handtagen vid stabben, fyra man på varje sida fick skjuta på vingframkanten tills sporren stod vid fältdiket. Och fort skulle det gå så att vi var startberedda när Mothen kom tillbaka efter Baby-Falke- bogseringen.

Petter hade jobbat accord på Monark och viste att en förlorad minut är borta i evigheten, kommer aldrig tillbaks men fattas i nästa lönekuvert.

Jag hade en sen lott men så blev det min tur att dra på fallskärmen, kliva i och bli fastspänd. Vi hade fått upp lite rutin och fart på pilotbyte redan. Snart var det dags för det jag drömt om i 7-8 år och jag kände pulsen stiga medan jag föga framgångsrikt försökte ta in Petters genomgång av checklistan. Så vinkades vi iväg, jag noterade hur fartljudet från hjulets rullning ökade. Det gjorde min puls också, såpass att jag kände lite obehag. Under några långa sekunder frågade jag mej vad jag gett mej in på. Plötsligt ändrades ljudet från hjulet och jag såg hur vi sakta höjde oss från marken. Hjulet tystnade och bara ett väsande från fartvinden hördes. Obehaget försvann och pulsen sjönk. Utsikten ut över omgivningarna var otrolig, jag uppfattade inte mycket av Petters prat därbak.

"Vi har 400m, du kan koppla! Hallå dra i gula kulan

Jag kopplade, det small till ordentligt, jag kände hur spak och pedaler rörde sig vänster och flygplanet lutade vänster medan Mothen försvann neråt höger.

Petter pratade på, frågade plötsligt om jag kunde peka på flygfältet, jag sa till mej själv för satan skärpning, där borta ligger stan och där är Apelviken, det där gröna med ett kors måste vara flygfältet. Bra sa Petter, snart visade höjdmätaren 150 m och Petter berättade om medvindslinjen, baslinjen och snart låg vi på final. Luftbromsen ut en bit, nosen ner och så passerade vi staketet, full broms, nos upp, där kom det karakteristiska hjulrulljudet igen och strax stannade vi vid landningsmärket. Varje söndag (om det inte ösregnade) från mitten april steg jag upp sex på morgon, åt frukost packade matsäcken och drog iväg de 35 kilometrarna från mitt hem utanför Falkenberg till Getterön vid Varberg och oftast hann vi två starter var. Jag hade ju läst och fantiserat så mycket att jag räknat med att jag redan nästan kunde flyga men oj vad svårt det var, Landning var värst, men så plötsligt lossnade det för de flesta av oss.

Det är sällsynt med termik över västkusten, sjöbrisen rensar effektivt utom när det är nordostlig vind. Vid ett tillfälle var det så, då vi fick pröva på. Det var helt fantastiskt att få känna hur det gick att ballansera på den stigande varmluftbubblan.

I Juli hade Petter semester och vi skulle flyga varje dag. Jag lånade tält av min morbror Kalle, låg kvar på Getterön och slapp den långa tråkiga mopedresan.

En dag säjer Petter " Alla har 18 starter, några av er har gjort 4 felfria landningar.

I morgon börjar vi med EK-starter om vädret tillåter. Vädret blev perfekt, svag NO vind. 3 man hade redan gjort 2 starter var. Nu var det min tur, Checklistan utförd, kände mej helt beredd, satte upp tummen och vinkade klar, linan sträcktes och så bar det iväg. Mothen lättade, jag lättade, Mothens hjul i horisonten, rakt bakom och med samma lutning. Efter ett stort varv runt fältet styrde Mothen mot vinden upp mot norra delen av stan, 450m och där vingtippade han. Jag kopplare ur. Vänstersväng, inget sjunk, istället pekade variometern nu på 2m stig.

Pulsen ökade, det steg något mindre än en meter på en sida och fortfarande 2 på den andra. Allt jag läst om termikflygning for genom huvet, håll konstant nosläge, variometerns eftersläpning är ¼ varv hade Petter sagt den lektionen vi övat lite termik. Den stigande varma luften späs på på vindsidan, därför åker man ut på läsidan, beaktande eftersläpningen tycktes detta stämma. Höjdmätaren visade 650m, 200 meter höjdvinst, men nu steg det inte als på läsidan och det var allt svårare att hålla nosläge och fart, dessutom hade jag drivit tillbaka så att jag låg mitt över flygfältet. Bestämde mej att gå rakt ut mot vinden, skevade upp för sent och fick korrigera med lite högersväng, något bättre stig blev det inte, bara sjunk. Fortsatte fram mot det ställe där jag kopplat.

Konstigt, en bra bit innan