Mitt liv som död

By Bengt Eriksson

Robert är med om en svår bilolycka. Han kör ut från en väg utan att se sig för och en våldsam kollision blir följden. Robert och hans familj förs till sjukhus. Samtliga överlever men Robert själv återfår inte medvetandet och ligger i koma, oförmögen att meddela sig med omvärlden. Vi får följa Roberts tankar i det tillståndet när han mediterar över själva olyckan och hans egen skuld i den, hans krampaktiga försök att få sin förlamade kropp att meddela sig med omvärlden och hans desperation när han inte lyckas.
Hans svåra självförebråelser för den olycka han förorsakat såväl sin egen familj som personerna i den andra bilen gör också att han är osäker på hur gärna han verkligen vill fortsätta att leva. Efter ett tag i sjukhussängen upptäcker han dock hur hans jag, hans själ, kan lämna hans fysiska kropp och vi får följa med honom genom sjukhuset in på andra sjukhussalar och också lyssna på läkarnas konversationer om honom och hans tillstånd. Han gör också ett besök på olycksplatsen och ser sin söndertrasade bil.
Hans familj som har vakat vid sjukhussängen så snart det lät sig göras efter olyckan ställs snart inför omänskliga val när läkarna till slut säger att det inte finns något mer att göra för honom och att de snart måste avbryta den livsuppehållande behandlingen.
Maskinerna slås av och allt borde ju vara slut här, men historien tar en överraskande vändning och slutar på ett sätt som utmanar intellektet och ställer läsaren inför djupgående existentiella frågor.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 10, 2019
• ISBN: 9789176997963

Bengt Eriksson

Bengt Eriksson är född 1951 i Stockholm. Han är utbildad gymnasielärare i matematik och samhällskunskap men har större delen av sitt liv varit anställd på Sveriges riksdag som datatekniker och som informationsspecialist. Han gick i pension 2016 och har därefter ägnat sig åt sitt författarskap. Mitt liv som död är den första novellen som han har publicerat men ytterligare titlar kommer att utges, däribland Nyckelpersonen och Visual Soulsearcher. Han är gift och har ett barn.

Book preview

Mitt liv som död

Mitt liv som död

Olyckan och sjukhuset

Min familj – Mitt tillstånd

Familjen samlas

Mörker, tystnad och kyla

Åter mot livet

Impressum

Mitt liv som död

Olyckan och sjukhuset

Jag måste tillstå att jag blev förvånad över att det skulle bli en bilolycka som ledde till min död. Jag hade visserligen funderat då och då innan den här händelsen på vad som skulle göra slut på mig, och visserligen hade jag sagt till mig själv, speciellt vid en del tillfällen när jag hade varit ouppmärksam under bilkörning och sånär förorsakat eller blivit utsatt för en olycka, att nu hade du mer tur än du förtjänade, men ändå, kanske som ett försök att skjuta verkligheten ifrån mig, så hade jag, mer eller mindre medvetet, trott att jag skulle sluta mitt liv på ett mindre dramatiskt sätt.

Av själva kraschen minns jag i stort sett allt. Andra personer brukar ju säga efter en olycka att de inte minns något av händelsen, att allt blev svart, att de bara till slut vaknade upp i en sjukhussäng. Så var det alltså inte för mig. Jag minns allt mycket klart. Jag kommer till exempel ihåg ansiktena på de tre i den andra bilen, hur deras ansiktsuttryck ändrades från frågande till klentroget till skräckslaget till dödsångest på bara några sekunder. Jag minns hur jag själv, i tidsmomentet omedelbart före krocken, såg precis vad som skulle hända, och att jag insåg att jag själv inte skulle överleva.

Fast det sista var inte riktigt sant. Jag tror faktiskt att jag vid en viss tid, låt oss säga vid kraschtid minus en halv sekund faktiskt hade ett val, att jag hade kunnat klara mig, inte så att jag körde ihjäl mig eller dem med avsikt, men vid ett visst tillfälle bestämde jag mig för att inte fortsätta att leva. Jag har lite svårt att redogöra för varför, men jag tror att det var för att jag inte skulle stå ut med att fortsätta ett liv där jag antingen skulle känna att deras död låg på mina axlar – om de nu dog i krocken, och det vet jag ju inget om – eller att finna mig betraktande dem från en rullstol, alternativt betraktande dem i en rullstol alternativt – i värsta fall – att vi alla satt i rullstol.

Och vad var det nu som gjorde att det som hände trots allt hände? Jag var ju ändå fast besluten, ett beslut som jag försökte förnya vid varje ny resas start, att verka för att den stundande resan skulle fortgå olycksfritt, och om något trots det skedde skulle det inte vara mitt fel. Jag ska i så fall ha varit ett offer för olyckliga omständigheter. Och så händer det ändå. Alla mina tjusiga föresatser ut genom den trasiga vindrutan. Allt för att jag inte såg mig för, allt för några små tidsmoments okoncentration. Hur många gånger har man inte kommit fram till en t-korsning för att från den mindre vägen svänga ut till vänster på den större vägen? Och visst är det ju den manöver som man varnar för vid körutbildningen och som man klassar som en av de mest riskfyllda.

Vad gjorde jag då, givet min långa erfarenhet av bilkörning, en erfarenhet som hädanefter fick omnämnas endast omgärdad av citationstecken? Jag körde fram till t-korset, stannade bilen, kollade åt vänster att det var klart, kollade åt höger att det var klart vilket det inte var så jag väntade. När den bilen hade kört kollade jag igen åt vänster, såg en bil komma, väntade på den, tittade därefter till höger igen, såg en bil komma, väntade på den, tittade åt vänster såg att det var klart, körde ut, bara för att just då, i ögonvrån, se det som någon sekund senare skulle få en direkt påverkan på fem andra människors liv, samt indirekt påverka ytterligare ungefär 25 personer.

Den grå Audin kom som en torped och borrade sig in i min bils högra sida. Den som satt bredvid mig dog direkt. Det hann jag uppfatta. Jag hann också, märkligt nog, uppfatta ansiktena på de tre som satt i Audin. De borde nog egentligen ha klarat sig om det inte hade varit för vägräcket och det ganska djupa stup som löpte längs med vägen. Audin studsade upp i luften, vältes upp och ner på ett närmast högtidligt sätt bara för att sedan påbörja sitt fall mot klippor och stenblock, tio meter längre ner. Min egen bil hasade på ett klumpigt sätt tvärs över vägen och stannade först när den vänstra sidan trycktes in mot en telefonstolpe. Det var då jag dog.

Ljuden. Jag tror att det var det