Tystnadens älskare, stjärnornas vän

By Jeremiah Karlsson

Djupt inne i den småländska skogen bor elvaårige Staffan med pappa Tobias. Situationen för Staffan är svår. Pappa super. Mamma utnyttjar honom för egna syften. I skolan blir han mobbad och slagen. Samtidigt hopar sig mysterierna. Varifrån får pappa sina pengar? Och vem är den okände man som spionerar på Staffan då han vandrar skogsvägen hem?

Efter en rad anmälningar till socialtjänsten tar den nyutexaminerade socionomen Edvard sig an ärendet att utreda Staffans situation. Polis, skola och psykiatri involveras snart i ärendet. Frågorna hopar sig och Edvard tvingas allt närmare ett avgörande. Ett avgörande som oundvikligen kommer få ödesdigra konsekvenser.

Tystnadens älskare, stjärnornas vän är en nyskapande spänningsroman där lyssnaren på nära håll följer med socialtjänsten i utredningsarbetet med barn och familjer. Romanen skildrar med kritisk udd barn och föräldrars relation till samhället och skyggar inte för de svåra frågor som hela tiden är närvarande i detta spänningsfält.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 17, 2019
• ISBN: 9789178511488

Jeremiah Karlsson

Jeremiah Karlsson (f 1986) är författare och poet.

Book preview

Tystnadens älskare, stjärnornas vän

Tystnadens älskare, stjärnornas vän

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

Epilog

Impressum

Tystnadens älskare, stjärnornas vän

(…) det enda syfte, för vilket i ett kultursamhälle tvång kan utövas över någon av dess medlemmar mot hans vilja, är att förebygga oförrätt mot andra.

John Stuart Mill

1

Det knackade på dörren till Staffans rum.

På golvet utanför låg en papperslapp.

När du hör musiken börjar kriget.

Bredvid lappen låg skyddsglasögonen samt en flaska fylld av små sexmillimeterskulor i plast. En kartonglåda låg där också. Staffan lyfte på locket. Pistolen var av märket Sig Sauer. När han tryckte ut magasinet märkte han att det var fulladdat.

Samtidigt högg musiken igång. De tunga bultningarna i Beethovens femte symfoni fyllde huset, det var alltså den musiken pappa hade valt. Vilken oerhörd musik att kriga till!

När musiken blev lugnare backade Staffan in i sitt rum igen. Tittade genom fönstret. Ingen stod på den lilla vägen, och ingen ute på fältet. Staffan riktade pistolen mot sin dörr, gick med bestämda steg framåt. På tröskeln gjorde han mantelrörelse. Nu låg en kula i loppet.

Han struntade i skyddsglasögonen. Rusade förbi låsta rummet, såg sig vilt omkring och riktade pistolen åt alla håll nästan samtidigt; mot vardagsrummet, köket, trappan till övervåningen. Ingenstans var pappa.

Luftgeväret hängde på sin plats, bredvid köksfönstret.

Staffan kände sig utsatt där han stod. Han gick till ytterdörren, tittade genom fönstret. Ingen syntes till. Han vred på dörrhandtaget, klev ut. Skymtade en armbåge vid ett träd borta i skogen. Eller var det en av skogens alla grenar och skuggor?

Plötsligt ven en kula genom luften, strax en till. Den första kulan träffade hästkraniet som stod på räcket.

Pappa försvann bakom husknuten. Staffan sprang till cykelskjulet och gömde sig.

Han kikade fram men såg inte skymten av pappa. Jo, där borta var han! Han smög längs husets vägg, i riktning mot ytterdörren. Staffan gjorde sig beredd, han andades in, och när pappa befann sig halvvägs mellan dörren och husknuten sprang han fram, sköt ett skott, gjorde mantelrörelse, sköt igen. Ett skott träffade pappa på överarmen. Han tjöt till, riktade sitt vapen mot Staffan och besvarade elden.

Kulan ven förbi Staffans öra. Nästa skott träffade rakt i bröstet. Det sved. Så kom ett till, missade precis.

Pappa försvann in i huset och skrattade högt. Staffan sprang till husknuten, smög sig framåt med en kula i loppet. Dök pappa upp skulle han skjuta direkt.

Det sved otroligt i bröstet. Kulan hade vetat var den tog.

Han stannade. Hörde inga ljud. Pappa hade säkert gömt sig.

På baksidan av huset fanns två träd. Staffan sprang dit och tog skydd. Tryckte sig mot stammen. Fönstret till vardagsrummet stod öppet. Hade pappa hoppat ut på baksidan? Eller satt han under fönsterkarmen och väntade?

Staffan väntade spänt, tätt intill trädet.

Plötsligt hördes ett vinande ljud genom luften, Staffan kände en fruktansvärd smärta i ryggen. Han skrek och vände sig om. Såg bara skogen. Gömde sig snabbt bakom stammen igen. Han tryckte kroppen mot trädet och gned ryggen som brann av sveda. Vinandet i luften hade varit annorlunda. Pappa måste ha tagit luftgeväret!

Han tittade mot huset. Han förberedde sig att springa till framsidan igen. Men i så fall blev han synlig i ett par sekunder. Pappa kunde hinna med ett skott.

Men vad hade han för val? Han kunde inte sitta kvar vid trädet.

Staffan tog sats och sprang. När han var nästan vid knuten visslade en kula genom luften och han kände ny smärta stråla från ryggen.

Ett triumferande skratt skallade från baksidan. Staffan kutade mot ytterdörren. Nu tänkte han hålla sig inomhus, det var ända sättet om pappa tagit luftgeväret.

Musiken hade lugnat sig igen. På köksbordet fick Staffan syn på en ask diabolokulor. När han såg närmare på en av dem märkte han att den var gjord av hård gummi.

Geväret hängde inte längre på väggen …

Pappa bankade på dörren.

– Eld upphör! flåsade han.

Staffan struntade i orden, laddade Sig Sauern och sköt. Pappa tjöt och sprang mot toaletten, Staffan avlossade nästa skott, kulorna studsade mellan väggarna.

– Där fick du för att du fuskar med prickskyttegeväret!

Efter att ha bytt till mysigaste tjocktröjan och favoritbyxorna i kamouflagemönster la sig Staffan i hängmattan på baksidan av huset. Han knäppte händerna på magen, med tungan skruvade han runt ett strå i munnen som han hade ryckt av vid kortsidan av huset. Minuten senare dök pappa upp, han drog till sig en av sommarmöblerna och satte sig tillrätta i stolen.

– Det är kyligt på baksidan, sa han.

– Man kan nog vara ute ett tag till, sa Staffan.

– Tveksamt, sa pappa. Jag får nog ta ner hängmattan i helgen.

Han bläddrade efter den rätta sidan.

– Vad har hänt sen sist? frågade Staffan.

– Sorgbarn och Erland var på väg till grottan, förklarade pappa. Kapitlet hette Den hemliga kraften, kommer du ihåg?

Staffan mindes knappt. Det var sällan pappa läste högt nuförtiden. Men Staffan kom ihåg att pojken som kallades Sorgbarn var en hemlig figur. Man visste inte vem han var. Bara att det var synd om honom, att han behandlades dåligt av folket i slottet där han var slav.

– Sorgbarn har trollbundit riddaren Erland, förklarade pappa, och han ska ta med honom till en hemlig plats i skogen.

Staffan vickade på kroppen för att få gung i hängmattan.

Pappa läste med hög röst.

– Ser du stjärnan, som glänser där uppe över ekens topp? Jag älskar dig som en son, som om du vore min lille Erland; ja, jag älskar dig mer, bleka barn, och jag ser i din själ, att du älskar mig.

Staffan förstod inte alla ord i boken. Vissa ord lät mystiska, nästan farliga. Som lidelser. Men pappas stämma var lugn som en skogsbäck, man behövde inte oroa sig vad som än hände.

Plötsligt avslöjade Sorgbarn vem han var, att han var Erlands son – han var pojke till riddaren och Singoalla!

Staffan öppnade ögonen i förvåning.

Pappas röst var stolt som en riddares. – Älskade son, vi igenomkände jag dig icke genast? Du har varit främling i din faders hus, du har lidit mycket av hans orättvisa vrede.

Staffan slappnade av. Det var trots allt bara en saga. En saga som säkert slutade som andra sagor; lyckligt, med allting i ordning, precis som det skulle vara, med en riddare som red mot solnedgången. Som i Lucky Luke-serierna.

Pappa läste färdigt kapitlet. Slog ihop boken och gick in i huset. Staffan fick genast en hemsk känsla i kroppen.

Det var som om pappa plötsligt hade fått nog av sagan och måste fly från den.

Staffan låg kvar i hängmattan, och genom fönstret till finrummet kunde han se hur pappa la boken i hyllan och gick till spritskåpet.

Hjärtat slog tunga, kämpande slag.

Det var mörkt utomhus. Högt upp på husknuten lyste den vita lampan. Skuggan från Staffans kropp sträckte ut sig framför honom. Det virvlade i magen men ont hade han inte, inte så det knep.

Pappa kom ut och låste efter sig. Så promenerade de på den mörka landsvägen tills de nådde Vislandavägen. Pappa gick ut på en liten asfalterad plätt som stack ut från vägen, vred igång ficklampan, lyste framför sig på marken.

Ljuset stannade över benresterna. För nu återstod bara skelett av det som i somras hade varit ett tjockt nydött vildsvin med päls, mun och tryne.

Känner du lukten? hade pappa frågat i somras.

Staffan hade närmat sig pappa bakifrån. Jo, han kände en underlig doft i värmen. Stanken var rutten.

Se på det där, hade pappa sagt och lyst på vägkanten.

Det uppfläkta djuret låg i gräset. Magen var öppen och det rann ett tjockt bylte inälvor ner på marken som glänste i ficklampsskenet. Benen var uppslitna och det var som om läppar av blod var strukna kring djurets mun.

Staffan hade haft shorts på sig. Nu var det höstkväll. Och djuret var inte längre intressant. Nu såg det likadant ut från dag till dag, långsamt skulle skelettet också försvinna och bli jord.

Ska pappa dö? for det genom Staffans huvud, han var oförberedd på den hemska frågan. Han spärrade ut sin högra hand så den blev så stel som den kunde, han spärrade upp ögonen så kvällsluften sved i dem. Han räknade snabbt: Ett två tre fyra fem sex sju åtta nio. Sedan knöt han vänstra handen och knep ihop ögonlocken så ögonen fick så liten plats som möjligt och räknade: Ett två tre fyra fem sex sju åtta nio. Tryggheten kom tillbaka.

Pappa hade ställt sig bredbent, vänd mot skogen som började någonstans ute i mörkret, han kissade så det tisslade i dikets gräs.

Kvällspissen var ett sant glädjeämne, sa pappa en gång. Han var fri nog att gå ut och pissa, även om det fanns vattenklosett i huset. Kanske skulle Staffan inte förstå den djupa innebörden i kvällspissen förrän han blev gammal. Men sen skulle han förstå, det var oundvikligt, och då kunde han minnas sin pappas ord av visdom.

Man kissar vad man än dricker, tänkte Staffan. Vatten, mjölk, sprit. Alltihop blev till kiss när drickan gjort sitt inne i kroppen.

Pappa visslade lite för sig själv, sedan höjde han rösten.

– Förruttnelse, hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger!

Pappa ropade orden ut i skogen med högtidlig stämma. De där raderna kunde Staffan också utantill.

– Förskjuten av världen, sa pappa lugnt och kastade en blick över axeln på Staffan.

På bordet mellan dem stod en bricka med brinnande blockljus. Lågorna steg nästan rakt upp. De hade satt sig på baksidan av huset. Staffans mage gav nu ljud ifrån sig, det sög och vred och lät som långa morrande.

Huvudet hade han böjt bakåt.

– Där är Karlavagnen, sa Staffan.

– Säger du det? sa pappa. Varför tror du det?

– Så säger Wilma att den heter, sa Staffan.

– Och vem fan är Wilma?

– Min fröken såklart. Henne har du ju träffat!

– Jaså, sa pappa och skrattade, men det där har hon fått om bakfoten. Karlavagn. Det är bara påhitt. Det förstår väl du? Nej, dom där skinande små sakerna heter ingenting. Allt dom gör är att finnas till.

Pappa hällde upp en gång till i sitt glas. – När du blir vuxen kommer du bli lurad om du tror på att stjärnor har namn, då blir du snuvad på alla dina stålar. Då kommer folk tro dom kan sälja stjärnor till dig, så du kan ge dom ditt eget namn men sånt är bara snick-snack mumbo jumbo.

Det klirrade från glaset när det stötte mot pappas tänder.

– Hör du, lille snubben! sa pappa. Kan du inte öppna fönstret och spela lite?

– När ska du köpa en studio åt oss pappa?

– När jag får tillräckligt med pengar. Så, gå in och spela nu.

Staffan reste sig. Spela ville han gärna. Han skulle spela och sen inte gå ut igen, han skulle låsa in sig på rummet.

Han öppnade fönstret ut mot baksidan, satte sig vid pianot. Det fanns ingen tvekan om vad han skulle spela: Beethovens Månskenssonat. Första satsen. Den tyckte pappa om att höra på kvällarna.

Staffan spelade försiktigt varje gång, så att pappa inte behövde irriteras av att den gick för fort.

Staffan blev underligt rofylld av musiken. Han fick den att liksom sväva framför sig. Men plötsligt hördes pappas röst. Pappa sa att någonting gick inte. Inte nu ikväll. Han sa det en gång till lite mer bestämt, och så var han tyst. Sedan bad han någon att lyssna för helvete, han kunde inte åka nu, det var både för sent och så hade han satt i sig sprit. Tystnad.

Ja, sa pappa lugnt, han kanske kunde ändå.

Staffan slutade spela bara för att kunna höra.

Plötsligt blåstes ljusen ut och det blev svart på baksidan. Strax öppnade pappa ytterdörren och klev in i huset. Han tog sig för pannan och såg ilsken ut.

– Var det bra?

Pappa såg förvånat på honom. – Ja, visst var det bra.

– Vem pratade du med?

– En kompis.

– Ska han komma hit?

– Nej, suckade pappa.

– Vad ska ni göra?

– Du får gå in på ditt rum.

– Varför?

Pappa gick mot toaletten. Han brydde sig inte om att svara.

Det här var ju vår kväll!

Staffan tog flaskan som stod på bordet. Hälften var kvar. Staffan hade fantiserat om att hälla ut drickan och fylla flaskan med vatten. Men det flammade inuti honom. Bara tanken på ett sådant svek var outhärdlig.

Han sprang från köket, han smällde igen sin dörr och låste. Störtade ner i sängen.

Stackars pappa som behövde sin dricka. Varför förstör jag?

Varför!

Staffan spärrade ut handen.

Ett två tre fyra fem sex sju åtta nio.

Staffan knöt näven och räknade igen. Men det blev inte bra, han hade sluddrat sig genom sex sju åtta, så han fick börja om. Gällde att inte tumma på reglerna. Inte glömma A på fyra, inte fuska med sj-ljudet på sjuan. Ibland tolererades inte ens hans småländska R i trean och fyran. Han fick ta till västerbottniska om ingenting annat dög.

Blev det inte fel i nio? O-ljudet? Rejäla O krävdes, inga E.

Staffan knep samman ögonlocken i avsky. Vad var straffet? Vad var bakläxan?

Jo, nu förstod han.

– Nio åtta sju sex fem fyra tre två ett noll.

Nio gånger räknade han.

Huset var plötsligt tyst.

Han skulle skänka sin veckopeng till pappa, så han fick råd att köpa det han behövde. Staffan ville be om förlåtelse. För allt han ställde till med. Allt! Som att gråta i skolan. Vad pinsamt det hade varit, och vad alla plötsligt hade blivit tysta. Och han hade sagt så mycket dumt till Wilma, så mycket dumt, som att han inte ville umgås med pappa i helgen.

Att umgås med pappa var ju det enda han ville!

Sen alla konstiga frågor. Kuratorn som fick stanna kvar på skolan fast hon hade jackan och halsduken på och hade släckt lamporna i sitt rum.

Kuratorn frågade hur det var hemma, flera gånger om, och Staffan hade bara svarat bra. Eller ryckt på axlarna åt frågorna. Hon frågade varför han hade börjat gråta. Jag ångrar mig, hade Staffan sagt. Tårarna ville välla fram hela tiden – först i halsen, sen ur näsan, sist ur ögonen, och så rann det och svällde överallt i skallen. Han hade suttit hos kuratorn och gråtit som ett stackars barn!

– Du får följa med! ropade pappa. Kom nu på en gång.

Staffan torkade sig med tröjärmen.

Nu blev det inga berättelser ikväll …

Pappa hade sitt. Duktiga stackars pappa!

2

Anmälan var inspelad på telefonsvararen.

Edvard slog sig ner vid skrivbordet och tog ett bett i ett äpple. Smällen som uppstod med första tuggan gjorde att han missade presentationen som kvinnan just höll. Hon hade börjat tätt inpå pipet och talade dessutom fort. Linjen sprakade, eller om det var maskinen. Edvard fick lägga band på sig och låta tuggorna vänta.

Anmälan handlade egentligen om ett par olika pojkar, men bara en av dem visste hon vem det var. Han bodde hos sin mamma på Ågårdsvägen i Ljungby. Kanske hade pojkarna varit fyra stycken. Hur som helst, sa kvinnan och harklade sig, pojkarna sprang omkring med gevär på en förskola som låg på Strömgatan. Förskolan låg ett stenkast från hennes bostad. Det hade sett ut som om de haft krig mot varandra. Efter kriget sköt de sönder lamporna som hängde vid ingången till förskolan – plötsligt hade en av lamporna bara slocknat, tio sekunder efteråt förstördes den andra.

Edvard åt upp sitt äpple innan han ringde upp kvinnan. Hon hette Yvonne, hennes namn och telefonnummer var inspelade i slutet av meddelandet.

Luren lyftes i andra änden, en lugn inandning.

– Du har ringt till Wallin.

– Är det Yvonne jag pratar med?

– Ja, och vem är det jag talar med?

– Jag heter Edvard och ringer från socialbyrån i Ljungby. Jag fick höra ditt meddelande här idag.

– Ja precis, sa Yvonne. Jag ringde och spelade in på en telefonsvarare.

– Du hade sett några ungar leka krig. När såg du dom?

– Natten mellan lördag och söndag. På söndagsmorgonen gick jag en promenad och då fick jag se hålen genom kuporna, dom som är runt lamporna. Hålen var inte större än små ärtor.

Edvard skrev och hummade.

– Och du vet vem en av pojkarna är?

– Ja det vet jag.

– Hur dags såg du dom?

– Jag såg dom några gånger efter tolv. Lamporna gick sönder fem i halv ett.

– Är ni grannar med pojkens familj?

– Dom bor i närheten. Mamman, det är väl henne jag anmäler antar jag?

Edvard la pennan på bordet. – På sätt och vis, så blir det ju det, men vi är inte polismyndigheterna. Vi utreder ju barn som far illa i sin hemmiljö, eller som riskerar fara illa … Har du hört av dig till polisen?

– Nej, sa Yvonne.

Rösten lät plötsligt osäker.

– Men jag tänkte faktiskt … men så tänkte jag att pojken ju inte är straffmyndig …

Edvard nickade. En polisanmälan kunde vara bra, mycket bra många gånger, men det var inte polisen som gjorde nyttan i dessa ärenden.

– Vet du hur gammal pojken är?

– Inte exakt på året. Men runt tolv skulle jag tro.

– Såg du vad det var dom sköt med?

– Nej.

Luftgevär? hade Edvard skrivit längre upp på papperet. Antagligen stämde det om det var frågan om skadegörelse. Krigade pojkarna mot varandra kanske soft air guns var mer troligt.

– Small det när dom sköt? frågade Edvard.

– Om det small? Nej, det kunde jag inte höra …

– Så bra, sa Edvard och satte pennspetsen hårt ner i blocket.

Punkt.

– Jag vill vara anonym, sa Yvonne plötsligt. Det glömde jag säga, men jag vill inte att dom ska veta att det är jag som har anmält.

Edvard grimaserade så kinderna spändes. – Att vara anonym är tyvärr inte möjligt nu när du hunnit presentera dig. Det var dumt av mig att inte säga något om det.

– Är det inte möjligt? sa Yvonne.

– Tyvärr inte … Men du har inte sagt pojkens namn.

– Nej? Det har jag inte, han heter–

– Vänta! ropade Edvard in i luren. Vill du vara anonym så gör en anmälan, skriv det du har sagt och skicka till mig, anonymt den här gången.

Edvard visste inte om detta var i enlighet med lagen, men han ville ge kvinnan möjligheten att vara anonym. Ordet serviceskyldighet dök upp i hans tankar även om det förmodligen inte var relevant i sammanhanget.

Yvonne avbröt hans övervägningar.

– Pojken måste bort från den där mamman. Jag struntar i den anonyma anmälan, då får väl någon annan lida istället för den där kvinnan är inte riktigt klok. Pojken heter Staffan.

– Staffan, upprepade Edvard.

– Staffan Holgerson. Ett s i Holgerson.

Sedan uppgav hon mammans fullständiga namn och adress. De avslutade samtalet.

Edvard öppnade databasen Sofia. Höjde ljudet i datorhögtalarna. Shirley Bassey sjöng huvudtemat till Goldfinger.

Han knappade in hur och till vem ärendet hade inkommit. Slutligen fick han ett aktualiseringsnummer, printade sidan där ärendet nu stod i form av en sifferkod. Han skrev en kort sammanfattning av Yvonnes uppgifter, därefter print.

Edvard lämnade sitt rum och gick till sektionschef Vera Sjöstrands kontor. Han ställde sig i dörren. Hon tittade upp, Edvard flaggade med aktualiseringen.

– Vad händer? sa Vera och petade glasögonen högre upp på näsryggen.

– En pojke runt tolv, sa Edvard. Mamman verkar inte vara något att hänga i julgranen. En anonym anmälare ringde. Hon såg barnen leka med luftgevär på en förskola på Strömgatan i helgen, mitt i natten.

Vera höjde blicken, så suckade hon djupt.

– Jaha, och alla har redan nått sin gräns. Alla på barn och alla på ungdom. Hur har du det Edvard? När kan du ta nya ärenden?

– Jag kan ta hand om det, sa Edvard.

– Känner du att du fixar det?

– Inga bekymmer.

Veras pupiller vandrade snett uppåt. Hon upprepade gatans namn, drog sedan fram ett papper ur en av alla pappershögar.

Hon läste snabbt. – Ja, just precis. Polisen skjutsade hem några fjortonåringar natten mot söndag. Och en elvaåring, som heter Staffan Holgerson. Mamman bor på Ågårdsvägen, men hon öppnade inte sin dörr.

– Se där, sa Edvard. Vad hände då?

Vera skummade papperet.

– Någon av pojkarna hann rymma från platsen, antagligen med geväret. Polisen fick skjutsa Staffan till pappan, Tobias Holgerson, i Marås. Men där var ingen hemma heller.

– Och telefonerna?

– Det verkar som att dom fick tag i pappan först efter många omringningar. Dom vill att vi ska kolla upp barnets sociala situation.

Det ringde plötsligt på Veras telefon, hon pekade på Edvard med ett krokigt finger.

– Vi ses på mötet senare.

Socialbyrån i Ljungby kommun låg på tredje våningen i en stor byggnad i ena änden av city. Den låg ovanför Narvéns skoaffär och Lindex, ovanpå ett spa och en husbyggarfirma. Kontoret som Edvard fått sig tilldelat vette mot baksidan av byggnaden. Nedanför fönstret låg en bilparkering, regnvåt och fylld av bilar. Parkeringen var inramad av tegelbyggnader, hyreshus och kontorshus.

Edvard lutade sig mot de väldiga fönsterkarmarna. Det var grått som piprök utomhus, men än fanns de brinnande höstfärgerna kvar i träden.

Edvard satt längst bort i korridoren av utredare. Det berodde på att han var sist in. Så var det ordnat, enligt en intern myt som berättades på byrån. De gamla uvarna befann sig borta vid andra änden av korridoren. Sektionschefens kontor låg där, och kårens äldste, Ivan Bjerman, hade sitt rum i samma ände.

Antagligen har det mer med användbarhet att göra, tänkte Edvard. Vi yngre sitter här borta för att vi inte är viktiga i centrum. Oss rådfrågar man vid datakrångel, eller då man behöver bli ajour med vilka droger som florerar bland ungdomar.

Edvard klickade sig in på databasen, tryckte upp ett dokument att skriva kallelse i. Sedan hejdade han sig. Vem skulle ha kallelsen? Vem hade vårdnaden om Staffan?

Han backade och sökte i befolkningsregistret över kommuninvånare.

Vårdnadshavare var fadern. Tobias Holgerson. Marås.

Sju av gruppens tio utredare satt i det stora samtalsrummet som hette Ugglan. På väggarna hängde pastellmålningar som kommunen ägde. I ett hörn fanns lådor med leksaker för barn. Bokhyllor stod mot väggarna och VHS-filmer från stenåldern samlade damm. På det låga bordet i mitten brann tre exklusiva blockljus.

Det var måndag morgon, strax efter frukost. Mötet var ett stående inslag vecka till vecka. De samlades alltid samma tid, halv tio. Egentligen var det på tisdagarna de brukade ha möte men av någon anledning som Edvard inte kom ihåg hade de förlagt mötet till måndagen denna vecka.

Nya ärenden introducerades och delades ut. Gamla, komplexa, efterhängsna ärenden diskuterades. Ibland hände också något annat, även om det alltid hade karaktären av information.

Mötet hade inte börjat än. Det sorlade fortfarande i rummet. Edvard gäspade, försökte dölja gäspningen i en handflata och hostade så fort han gäspat klart. Någon talade om förkylning kunde han höra. Någon nämnde Malins mammaledighet och ett datum för väntad nedkomst. Någon undrade var Ivan befann sig.

Vera la sin medhavda pappershög på knäna och slog försiktigt med handflatorna på högen. Till slut hade alla lagt märke till hennes underliga rytmikövning och tystnade.

– Så där! God morgon allihop som jag inte redan hunnit hälsa på. Hur har ni det egentligen?

Alla satt tysta. Skänkte varandra medlidsamma ögonkast.

– Jag vet hur ni har det, sa Vera och nickade mot några av dem. Så här mycket är vi inte riktigt kapabla till, men kommunen har inte velat ge oss en ny tjänst än. Och så har vi ju Malin som är mammaledig.

Vera bläddrade i sina papper.

– Jag inser så klart att jag kommer med sorgebesked, sa Vera. Vi har några nya ärenden, så är det. Jag har ett par av dom och jag tror att Karin, du har väl ett också?

Karin nickade.

Vera såg åt Edvards håll.

– Och så har Edvard redan hunnit ta sig an en aktualisering. Vi fick in en anonym anmälan i helgen, dessutom var det lite extra illa för polisen faxade över en barn i fara-anmälan. Det är en pojke på elva år det gäller. Mamman och pappan är skilda, pappan har vårdnaden och bor i Marås. Pojken sköt med luftgevär en natt nu i helgen, tillsammans med några kompisar, dom hade krig, visst var det så?

Edvard nickade. – Plus skadegörelse av förskolan.

Doris Brokvist, som satt i soffan under en av de stora tavlorna, slickade plötsligt sitt finger och bläddrade bland sina papper.

– Har ni också en Staffan? En Staffan Holgerson?

Doris sträckte sig över bordet och gav ett ark till Edvard som genast skummade informationen: Pia Lind. Kurator på Astradskolan. En anmälan angående pojken Staffan Holgerson. Vid möten uppger Staffan att han mår dåligt … är hungrig, har ont i magen, är rädd för sin mamma, han ger ett förvirrat intryck vid våra träffar …

– Hon ringde till mig i fredags, sa Doris, det var det sista jag skrev innan jag gick hem.

– Vad sa hon då?

– Pia verkade ha tänkt igenom saken noga, sa Doris. Hon hade nästan skuldkänslor, som jag förstår det har hon tydligen väldigt svårt för den där anmälningsplikten.

– Förstås, fyllde Vera i.

Papperet som Doris gett honom hade en ljus snusfläck i ena hörnet. Edvard la det i sin hög. En ilning pumpades samtidigt ut ur hans hjärta. Det var stressen; hjärtats pil upp mot skallen och hjärnan. Hur skulle det gå med allt, hur skulle det gå …

Och sorlet på det. Människorna som talade till varandra. Samtal som han måste lyssna och följa med i. Han ville resa sig och gå, han hade inte tid för möte, inte tid! Han hade nog nu! Nog av egna plågor. Kunde inte härda ut att höra berättas om alla andras bekymmer.

Jag måste stålsätta mig, tänkte han. Och jag måste se till att skaffa mig sömntabletter, det funkar snart inte mer.

Dörren for plötsligt upp och där stod Ivan Bjerman med skjortan prickig av regn.

– Familjehemsbesök, sa han och satte sig på en stol vid bordet.

Ingen sa eller frågade något, som om hans förklaring varit informativ och uttömmande nog.

Vera vände sig till Edvard.

– Känner du att du klarar av att ta det här ensam?

Edvard tänkte. Lite för länge.

– Har du möjlighet? frågade Vera och vände sig till Mia.

– Om han vill ha hjälp så kan han få det, sa Mia, men jag har ju också ganska fullt.

Mia satt vägg i vägg till Edvard. Hon var näst yngst i gruppen, utbildad i Göteborg, anställd sedan ett år tillbaka.

– Då vet du det, sa Vera, Mia kan ställa upp, du får givetvis hjälp av oss andra om du känner att det här är för tungt.

– Det vet vi inget om än, sa Edvard och log svagt.

Det syntes på Vera att hon var bekymrad över alla anmälningar och ansökningar som hamnade på deras bord. Kommunen var dessutom i spartagen och ställde sig extra misstänksamma till familjehemsplaceringar och andra dyra lösningar på familjeproblem.

Helst hivade väl kommunen in ungdomarna på något av sina HVB-hem, det var en cynisk tanke som någon av socialsekreterarna ibland formulerade högt. Man fick snart motivera en billigare vård i sina utredningar bara för pengarnas skull. Men i så fall var det på bekostnad av barnens väl och ve, samhällets framtid, socialarbetarnas professionalism och så småningom också folks syn på socialtjänsten. Och inte nog med det, barnens väl eller ve blev snart en faktor som påverkade kriminaliteten.

Det kommunen sådde fick samhället skörda.

Edvard bläddrade bland pappersarken som handlade om pojken Staffan Holgerson.

Vad var det för gäng Staffan umgicks i? Krigade de verkligen med luftgevär? Ett skott från ett luftvapen kunde med lätthet punktera ögon, i oturliga fall döda. Och hur fick de tag i vapnen? Licensfria gevär fick var man ha så länge utgångshastigheten låg under tvåhundra meter per sekund, och det fanns en artonårsgräns för inköp. Att låna ut, eller att ens förvara ett gevär så att en elvaåring kunde få tag i det var alarmerande. Dessutom en straffbar försummelse.

Försummelser var sällan roliga att nysta i.

Det var lätt att skaffa sig ovänner. En inledd utredning kunde röra om ordentligt.

Efter möte och lunch satte sig Edvard i sin kontorsstol och lutade sig bakåt så mycket stolen tillät. Återigen gäspade han. Nätterna blev gång på gång misslyckade, fyllda av orolig sömn, rastlöshet, ibland mardrömmar och så de förbannade svartsjuka drömmarna.

Edvard slog bort tankarna, kämpade sig tillbaka till arbetet.

Han kastade en blick på BBiC-triangeln som satt på anslagstavlan ovanför skrivbordet.

Barnets behov i centrum.

Modellen användes numera i nästan samtliga svenska kommuner. Tidigare hade utredningar och uppföljningar i svensk socialtjänst ofta varit undermåliga, en utredning kunde se ut på ett sätt i Tomelilla och på ett annat sätt i Ljungby. En egenskap tolkades i en kommun till förälderns nackdel, i nästa kommun var det tecken på god föräldraförmåga. BBiC gav en möjlighet till kvalitativa utredningar där inget av barnets behov glömdes bort eller osynliggjordes. Alla grunder för slutbeslutet framträdde. Dokumenterade, vägda fram och tillbaka. Med lite forskning bakom, så utfallet tedde sig rationellt och följdriktigt.

Byråkratins behov i centrum. Det var win-win.

Edvard knappade in numret till Tobias Holgerson.

Efter mötet ville han inte längre kalla honom skriftligen.

Med tre anmälningar på handen ville han kommunicera muntligt med Tobias.

3

Ivan slog en knack på Veras kontorsdörr och klev in. Han hade fortfarande problem med sina familjehem. För det första var de alldeles för få men det kunde ingen rå på. Intresse fanns på sina håll, och pengar hade kommunen, men att lyckas etablera ett hållbart, stabilt familjehem som var beredda på den belastning det för det mesta innebar med trasiga barn var inte många upplysta om på adekvat sätt.

Nu ville han prata om arvode för ett familjehem i Hamneda.

– Känner du att det här med rekrytering blir för mycket för dig? frågade Vera.

– Sånt känner man inte förrän det är för sent, svarade Ivan. Oroa dig inte för mig.

– Du kanske skulle avlastas i frågorna om arvode, föreslog Vera, det finns en risk att du hamnar i ett beroendeförhållande till dom där familjehemmen.

– En risk, sa Ivan. Men vi är inte där idag.

– Nej, suckade Vera. Kanske är det inte så dumt att sätta ut rekryteringen på entreprenad ändå, så får vi lite avlastning.

Ivan höjde sin mapp. – Du bytte ämne. Jag undrade om du har råd att anlita det här familjehemmet. Tycks inte vara några konstigheter, dom är stabila. Gifta, utflugna barn, stort hus och möjlighet att fixa ett eget åt vår unge.

Vera fick papperna i handen.

– Dom kostar kanske multum, sa Ivan, dels är det arvodet, och det lär bli mycket i milersättning. Dom har en bit in till stan. Men det är ett starkt hem.

– Jobbar dom?

– Inte frun, hon har sjukersättning. En skada som gör att hon inte klarar tunga lyft.

Vera studerade papperna.

– En annan sak, sa Ivan och sökte Veras blick. Du har alltså satt knattarna på ett nytt ärende? Jag tänker på Edvard. Han fick ju gå bredvid så sent som för två veckor sen. Och nu är det högtryck på en liten kille som verkar ha