Vandring i en förlorad värld

By Philip Lindskog

Världen har mött sitt dystopiska öde. Slutligen har människorna och naturens krafter tagit det för långt. I en nystartad värld lever de enda överlevande människorna isolerade och fångade bakom en hög mur.
I denna orättvisa stad hänger balansen mellan krig och fred på en tunn tråd. De rika har alla tillgångar och för de fattiga är det en daglig kamp för överlevnad. Regeringens ledare Dave Herzog försöker stå emot mäktiga Food Inc som försöker ta total kontroll över stadens tillgångar. Samtidigt drabbas staden av allvarliga sjukdomar. I ett försök att få folket på sin sida skickar Dave ut en grupp utanför muren. Gruppen leds av Daves tidigare mentor Jav och deras uppdrag är att hitta en sak bortom bergen som sägs kunna bota alla sjukdomar. Det är en kamp om makt och frihet och det gäller att ställa sig på rätt sida.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 18, 2019
• ISBN: 9789178516759

Philip Lindskog

Vandring i en förlorad värld är författarens debutroman. Den är skriven på tre olika kontinenter. Resa och äventyr går hand i hand med skrivandet för författaren som inspireras av världens alla hörn.

Book preview

karta.«

KAPITEL 1

Varje morgon var en ny morgon, men det var också en morgon som alla andra; det fanns inget speciellt med den, förutom ett förlorat hopp. Solen hade gått upp och den svaga värmen steg gradvis med dagen. Regnmoln började vandra in ifrån horisonten för att fylla dagen med mörker. Det regn som symboliserade den värld som fanns kvar, ett resultat av katastrofala händelser. Det var en värld där lycka blivit till olycka och där hopp försvunnit. Det var en förändrad och förlorad värld.

Jav hade precis hällt upp en kopp kaffe och placerat sig vid ena fönstret där han stod och tittade ut melankoliskt. Utanför fanns de några få träd som stack ut bland ett flertal stubbar, i den skog som en gång varit tjock och grön. Marken hade blivit brun och gräset hade sakta börjat försvinna tillsammans med all skog som användes för träindustrin. Bakom de fåtal träd som låg utanför Javs hus kunde han se muren som reste sig tio meter ifrån marken och isolerade honom ifrån den värld han en gång levt i; den fria världen som han fortfarande drömde om. Det var en värld som han önskade att han inte överlevt.

Jav var lite över sextiofem år och var hundraåttio centimeter lång; han hade inte börjat krympa än trots åldern. Med lågt kroppsfett, starka armar, ben och bröstparti var han en stark sextioåring som tydligt vårdat sin kropp genom åren. Trots detta började han känna sig sliten. Han lät det gråa skägget växa och hade slutat raka huvudet där hårväxten börjat försvinna på toppen. Med ringar under ögonen och hängande läppar började den starka mannen förvandlas till en som sakta tynade bort i en värld som gjort detsamma. Det fanns sorg i hans ögon, en sorg som betydde en sak: jag har sett mycket och jag kommer aldrig bli mig själv igen. Ingen kunde klandra honom för den han blivit. Ingen kunde klandra honom för att han förlorat sitt hopp.

Jav hade varit en känd och framgångsrik man i sin bransch innan Dagen X. Han hade haft ett perfekt liv med sin familj och en perfekt balans mellan jobb och frihet; ibland kallade han faktiskt sitt jobb för just frihet. Han hade varit den person som följt sina drömmar och tagit bort allt han ogillade ifrån sitt liv; allt Jav gjorde var av eget val, allt han gjorde älskade han djupt. Men vid Dagen X hade hans fru snabbt förlorat livet när Toronto brann. Hans dotter och två barnbarn kunde han inte få tag på, och snabbt därefter förstod han att de inte hade överlevt förödelserna i London. Han hade själv lyckats komma med evakueringen. Därefter, via kontakter, lyckades han ta sig till staden där han kom i säkerhet. Staden hade gett honom en chans att överleva och ny en möjlighet lades framför fötterna, något som han inte tyckte att han förtjänade. Han önskade att han hade gjort sin familj sällskap och slapp den fruktansvärda nya världen som skapats bakom den höga stängda muren som ingen fick gå utanför. Det var en mur berövade både vingar och frihet. Istället isolerade folket under strikta regler och lagar som under en diktatur.

Han förbannade kaffet samtidigt som han stod och tittade ut igenom fönstret med hängande axlar och djupa suckar mellan andningarna. Det var ett otroligt dyrt kaffe som smakade illa. Det var inget emot det kaffet han en gång druckit i Etiopien trettio år tidigare, det hade smakat färskt och framförallt hade det smakat frihet. Det var den friheten som han saknade. Nu smakade kaffet dåligt och han kunde känna de flertal kemikalierna som lagts i för att få det att smaka någorlunda likt det fria kaffet som en gång funnits. Numera fanns det bara kaffet som Food Inc hade framställt under deras monopols makt. Kaffet var framställt för att smaka någorlunda bra, vad som blivit en ny låg nivå efter Dagen X. Jav visste att det inte fanns några tankar på att det skulle vara nyttigt, utan det var bara för att tjäna pengar. Ryktet sa till och med att folket som styrde Food Inc inte själva drack kaffet, utan att det fanns ett stort lager nedfryst kaffe som de hade lyckats få tag på innan Dagen X.

Food Inc var mäktiga. Regeringen hade gett dem ensamrätt på mat och vatten. Inte kort därefter började de misskötta de regler och lagar som fanns. Maten var mestadels giftig och var endast gjord för att ge folk kalorier och att göra männen bakom Food Inc rika. Varje gång något togs upp emot dem så slogs det snabbt ner av maktens starka hand. Domstolen i staden kunde inte gå emot dem, inte ens regeringen hade lyckats vid några försök. Många ansåg att Food Inc, förutom regeringen, var mäktigast i hela staden. Inga företag eller privatpersoner kunde mäta sig med dem, något som Food Inc mycket väl visste och utnyttjade till fullo.

Jav tog sig en sista mun kaffe medan han tittade på muren och drömde om att återigen få gå bland de fria fälten och dra handen genom det höga gräset eller att bara få ligga på en strand någonstans och se fåglarna sväva förbi på en klarblå himmel. Den världen fanns inte längre. Han hade sett ondska, människornas ondska slå till hårt och skoningslöst. Han hade sett människor göra saker utan tankar på konsekvenserna och han hade framförallt sett vad människan kunde göra under enorm press. Minnena gav honom rysningar och ångest i hela kroppen.

Varje morgon gjorde han sin vanliga morgonrutin. Det hela började med två glas vatten och ett toabesök. Därefter tog han sig sitt morgonkaffe och efter det gick han och satte på en av de fåtal cd-skivorna ur den lilla samling som han lyckosamt fått med sig ifrån den gamla världen. Han brukade bara sitta och fundera ett bra tag innan han till slut gjorde sin morgonyoga. Därefter åt han frukost framför tv:n, som alltid var avslagen. Det fanns bara en kanal som visade samma gamla propagandaskit i två timmar under den period som elen var på i staden. Efter att han sett programmen första gången lovade han sig själv att aldrig mer sätta på tv:n. Den bara stod där, lika mycket utan hopp som Jav själv. Den symboliserade på något sätt en värld som inte fanns längre.

Efter yogan och frukosten vilade han en stund och därefter tog han sig ner, som varje morgon, till det lilla laboratorium som låg i källaren. Dörren, som var ungefär hundrafemtio centimeter hög och åttio centimeter bred, var gömd bakom en hyfsat tom bokhylla som stod emot en vägg. Där bakom fanns det några trappsteg ner till den lilla gömda källaren.

Eftersom att han varit en känd person inom sitt område innan Dagen X blev han alltid lämnad ifred, vilket väldigt få lyckades bli. Det hade varit ett privilegium för honom. Dock så litade han inte på regeringen och var aldrig riktigt säker på att han kunde bli lämnad ifred. Det fanns en stor oro att de skulle plötsligt slå upp dörren och söka igenom huset på olagliga saker. Hans orolighet fanns alltid kvar som ett åskmoln ovanför huvudet. Han hade sett för mycket i livet för att vara helt lugn och lita på människor, framförallt på regeringen.

I källaren hade han ett litet laboratorium där han lyckats slå upp ett litet växthus med odlade gurkor och tomater för personligt bruk. Det var inte mycket, men det gav honom en liten lycka som gjorde att han kämpade vidare varje dag. Han orkade inte äta matlådorna som fanns att köpa som gav honom dålig mage, illamående och huvudvärk. Förutom grönsakerna hade han en liten speciell del av växthuset där han hade två olika sorters psykedeliska svampar: Gymnopilus luteus och Copelandia tropicalis. Svamparna hade en viktig roll i Javs liv redan innan Dagen X. De hade varit en stor del i hans roll att utvidga medvetandet och alltid försöka se klart. Med hans paneler för solenergi, som han lyckats få tag på så fort han kom till muren, kunde han ha el hela dagarna.

Huset låg väldigt nära muren, på det sättet var det avlägset från alla andra. Det gav honom möjligheten att försöka leva i lugn och ro. Han hade haft ett bra liv på utsidan med fru, barn och barnbarn. Plötsligt var han ensam och försökte bara överleva varje dag i väntan tills han skulle dö och göra sin familj sällskap.

Dave Herzog stod på tjugotredje våningen i regeringshuset och tittade ut över staden som han skapat. De fåtal höghusen som fanns centrerat i mitten av staden reste sig ståtligt som en vacker metropol. Regeringshuset var högst och var placerat i mitten med de andra höghusen, tio stycken, runt om. Från mitten planade sedan staden ut och husen blev allt lägre och lägre och därefter började flera fattiga områden som fanns runt om i staden. Fabrikerna låg nära muren; regeringen försökte få fabrikerna så långt ifrån mitten som möjligt. Om fabrikerna var nära de fattiga områdena spelade ingen roll för de flesta av stadens rikaste bodde i centrum, i de höga husen.

Staden, som numera var den enda levande befolkade platsen som människorna innanför kände till, låg framför Daves ögon. Det var en stad som skapats ifrån grunden när världen började gå emot, vad som senare skulle komma att nämnas som Dagen X. Det var en stad som fanns tack vare Dave och hans tillgångar.

Dave Herzog var runt sextio år gammal. Han var lång, nästan två meter och hade magra lemmar, men ett stort ryggparti som höll upp honom rak. Han hade grått, kort och bakåtkammat hår. Kinderna hade sakta börjat tyna bort och käkbenet blev allt tydligare tillsammans med de mörka påsarna under ögonen. Han gjorde allt för att se pigg ut i sin eleganta svarta kostym, men ingen kunde luras. Det var tydligt hur sliten han var med sitt gråa ansikte. Sorg kunde synas och den karisman som en gång funnits var långt borta. Han var en olycklig man vars bästa dagar var över och han hade börjat se slutet.

Kontoret låg på tjugotredje våningen och var ett stort fyrkantigt rum med ett vackert skrivbord av det finaste mörklackade träet. Fönstret bakom var stort och gav en blick ut över staden. Det fanns en svart skinnsoffa vid ena sidan av rummet och på andra sidan fanns det några hyllor och skåp av elegant mörk mahogny. På väggarna hängde tavlor, dyra tavlor som han lyckats roffa åt sig. Det låg en persisk matta som täckte större delen av golvet. Rummet gav en orättvis bild på den värld som fanns kvar, stående i rummet kunde man inte tro att världen upplevt total förstörelse. Dock så var Dave inte lycklig, trots tillgångar och trots att han styrde och var den mäktigaste mannen i staden så räckte det inte, han kände sig inte tillräcklig. Tillsammans med sitt parti hade han byggt upp staden bakom muren och lyckats skapa en ny början för folket som överlevt Dagen X. Han hade varit en räddare och gett folket en ny chans, men det var inte tillräckligt. Han ville alltid skapa mer för sig själv och sina nära. Många betraktade Dave som en hemsk person som tog till sig av tillgångarna och lät folket lida och svälta, men det var inte så han själv såg på det, han hade räddat dem och gett människorna liv. Han hade gett mänskligheten hopp. Ändå var alla inte nöjda, något som han visste var omöjligt att uppnå. Han kände en otacksamhet som han ansåg sig själv inte förtjäna.

Dörren in till kontoret öppnades och in kom en ung blond kvinna. Hon var tjugofem år gammal och hade axellångt hår, fylliga läppar, blåa ögon och en charm som kunde krossa vilket hjärta som helst. Hon hade en grå kort kjol som knappt gick ner till knäna, vit skjorta och ett par svarta högklackade skor. Det var Jessica, Daves assistent.

»Jag har ditt schema här«, sa hon samtidigt som hon gick in i rummet. »Du har möte strax, om en liten stund.«

Hon lämnade över schemat till Dave.

»Med Food Inc.?« frågade han samtidigt som han tittade igenom schemat.

»Ja, dom är här om trettio minuter. Elen har kommit igång då.«

»Bra.«

»Vill du ha något annat?« frågade Jessica. »Kaffe kanske?«

»Nej, Jess. Det är bra, tack ändå.«

»Okej.«

Hon gav honom ett leende och sedan vände hon sig om och gick ut ur kontoret medan Dave iakttog henne.

Dave drog en djup suck och slog sig ner vid skrivbordet. Han tittade på ett foto som var placerat vid högra hörnet. Det var ett foto på honom själv och hans fru ifrån deras bröllopsdag trettio år tidigare. De båda log, något som då betydde äkta lycka. Nu var han sorgsen. Han hade precis fått reda på ifrån sin privata läkare att han hade prostatacancer. Han beslutade att hålla det hemligt, i hopp om att bli frisk med den privata läkarvården, vilket var den bästa i staden.

Det var dags för det veckoliga mötet med Food Inc. De hade alla samlats i ett konferensrum på våningen. Det fanns ett stort runt bord, i ett annars opersonligt rum, med vita väggar och några fönster. Ett litet fyrkantigt bord var placerats vid dörren med en vattenkanna och några muggar på.

Dave satt på en plats vid ena sidan av bordet och bredvid honom satt Jessica redo att föra protokoll. Vid Daves andra sida satt hans högra hand i regeringen, Salem. Han var i sina femtiofem år en stenhård förhandlare som Dave alltid kunde räkna med. Han var kort, men hade en kraftig, vältränad kropp. Han hade tunt svart hår, bruna ögon och ett brett käkben vilket passade perfekt till hans mörka röst som skrämde många.

Ifrån Food Inc var de tre representanter som alltid var med på veckomötet. Huvudmannen var direktören Paul. Han var runt sextio år och var inte lik någon annan runt bordet. Han var kort och överviktig på grund av all sprit han drack. Han hade ett runt ansikte med tunt hår, en tjock mustasch, en näsa och öron som hade växt ifrån resterande delar av ansiktet. Paul var dock hård och gammalmodig. Han var innan Dagen X en av de mäktigaste männen i världen med ett flertal globala företag och som direktör och majoritetsägare till Food Inc var han kanske mäktigast i hela staden.

Han hade med sig sina två hundar, som Dave kallade dem. Den första var Duncan, som var en före detta general, runt sina sextio år. Han var rak i ryggen, kraftig kropp med lågt kroppsfett. Han hade varit mycket på gymmet i sitt liv, det såg man; han hade säkert valkar i händerna. En stor näsa, kort mörkt hår och rund haka byggde upp hans ansikte. Han var tuff.

Sedan var det Marcus som hade varit en mycket framgångsrik affärsman i Europa innan Dagen X. Han var yngre, runt fyrtio år och var en liten person runt hundrasextio centimeter lång med en otroligt tunn kropp och litet huvud. När han satt i stolen såg han ut som ett barn som inte passade in i gruppen.

De satt alla på varsin sida av det runda bordet, tre emot tre. Dave satt och tittade igenom de veckoliga siffrorna ur ett dokument som han fått från Paul. Det var inkomster och utgifter, samt en inventering av tillgångar.

»Det ser bra ut i vanlig ordning«, började Dave utan att kolla upp ifrån dokumentet. »Alltid bra som sagt. Inga konstigheter här inte.«

»Men inte tillräckligt«, svarade Paul samtidigt som han tände en cigarett och drog till sig askfatet som låg framför honom.

»Du säger det«, svarade Dave som vände blicken uppåt. Han visste att Paul inte var nöjd, att Paul ville ta över all makt och bli ledare. Dave visste att allt skulle bli värre, Paul var en maktgalen person. Det fanns redan en oro för den makten Food Inc hade. Att de skulle få mer makt var en skrämmande tanke.

»Det säger jag«, svarade Paul som hånlog lite samtidigt som han tog ett djupt bloss av cigaretten och sakta blåste ut röken i rummet.

»Vad saknar du?« frågade Dave efter en stunds fundering.

»Jag tror det är dags att vi får monopol på träindustrin, både trä och hampa. Det skulle ha hänt för länge sedan.«

Det blev tyst och Dave tittade på Salem som tittade tillbaks med en tom blick.

»Träindustrin?« frågade Dave som la ner dokumentet på bordet och lutade sig bakåt i stolen.

»Exakt, träindustrin. Den fria marknaden skadar alla och framförallt skadar den oss.«

»Du tycker inte mat och vatten räcker?«

»Verkligen inte, vi ska ha träindustrin«, svarade Duncan som slog näven i bordet. »Därav skapar vi en balans på marknaden. Ju mer vi har monopol på, desto enklare blir det att hantera allt rätt och se till att det hålls inom de lagar och regler som finns. Vi vet alla att nu med den fria marknaden förekommer svarta affärer bakom våra ryggar. Senast för två dagar sedan hittades en träsäljare död i floden, fatta det. Verkar som någon olaglig affär gått fel. Hans lager hade tömts på allt trä.«

»Vi hörde om detta«, svarade Dave. »Olyckligt.« Dave kunde inte låta bli att misstänka Food Inc som förövarna.

»Om vi hanterar allt så undviks situationer som den här«, sa Marcus. »Vi skulle ha total kontroll och maximal säkerhet så klart.«

»Hur kan ni vara så säkra på det?« frågade Salem med en tung röst samtidigt som han tittade på den andra sidan. Han tog sig en mun av kaffet han hade framför sig och fastnade med en hård blick på Duncan. Det var ingen hemlighet att de inte tyckte om varandra, och det fanns en anledning till det. Duncan hade varit general i USA och Salem hade varit general i Pakistan. Det fanns en stark hatrelation mellan dessa två som la sig som ett tjockt åskmoln i rummet.

»Ingen bråkar med oss«, svarade Duncan som hånlog emot Salem. »Ingen vågar bråka med oss, vi har mer makt än polisen, mer makt…«

»Vi vet!« avbröt Dave för att undvika ett bråk. »Vi kan inte ge er ensamrätt på trä, det går inte«, fortsatte han suckandes. »Den fria marknaden är viktig, den ger folk hopp. Ju mer som tas bort, ju mer tycker folket vi tar deras frihet ifrån dom. Folket behöver känna att dom får vara med att bestämma och känna frihet. Hålla uppe en demokrati är väldigt viktigt i detta läge.«

»Skitsnack!« röt Paul till. »Du försöker göra staden till en diktatur under ditt styre. Hade du fått bestämma hade det säkert blivit kommunistiskt också… Kolla här, den lilla skog som finns kvar, den misshandlas! Samma sak med hampaindustrin. Den säljs för fel pris och hanteras helt jävla fel. Du vet att vi kan hantera det rätt…«

»Och höja priserna?« avbröt Salem.

»Det måste vi. Det säljs alldeles för billigt.«

»Vi har det bra reglerat med kontroller från polisen«, sa Dave. »Allt har gått bra än så länge och regler på hur mycket som tas varje månad är strikta. På detta sätt kommer träd att hinna växa ikapp.«

»Inte länge till«, sa Paul som la ner sin cigarett i askfatet och reste sig snabbt upp. »Du vet att vi kommer få ensamrätten, precis som med mat och vatten. Det är oundvikligt.«

Alla tre ifrån Food Inc hade rest sig och lämnade raskt rummet. De slog igen dörren hårt och sekunden efter slog Dave handen i skrivbordet vilket skrämde Jessica så att hon nästan hoppade ut ur stolen.

»Vi kan inte låta detta ske«, började Salem.

»Jag vet«, svarade Dave som skakade på huvudet och tog djupa andetag.

»Vi måste stoppa dom.«

»Hur? Nu kommer dom höja priset på något, se till att folket lider så att vi ska ge med oss och ge dom ensamrätt. Rena utpressningen, som vanligt.«

»Vi tar ifrån dom den ensamrätten dom har. Vi avbryter deras ensamrätt på vatten till att börja med.«

»Vatten?« frågade Dave som slog ut med armarna. »Ska vi ta bort vattnet?«

»Ja, vatten. Vi låter små företag få tillgång till vattenverken och ger en frimarknad under kontroll ifrån oss. Vi tar hjälp av polisen som sköter säkerheten och då kan dom inget göra.«

»De är mäktiga, det vet du. Vi kan inte bara…«

»Jo, det kan vi«, avbröt Salem, »och vi måste göra detta. Slå undan fötterna på dom sakta men säkert. Ett par idioter är vad dom är och jag vet hur man hanterar idioter.«

Dave drog en djup suck.

»Vi väntar på nästa drag ifrån dom, se vad dom gör«, började han. »Förhoppningsvis gör dom något drastiskt och allvarligt som vi kan använda emot dom. Vi låter det vänta. Det är allt vi kan göra just nu.«

»Okej, sir.«

»Bra, nu ger jag mig av för dagen«, sa Dave som visste att det var början på något ont. Han hade länge vetat att dagen då Food Inc skulle bli för giriga inte var långt borta, den dagen hade kommit.

Jav gick djupt, djupt in i sig själv och bort ifrån alla bekymmer. Efter tjugofem minuters meditation, efter uppvärmning i form av kundalini yoga, nådde han stillhet, harmoni, vishet och inget. Precis det han sökte, det var vid den stunden han nådde upplysning.

Natten innan hade Jav drömt om tiden innan allt förändrades och hur friheten togs ifrån honom, den tid som han hade älskat så mycket. Han hade haft sitt yrke, sina intressen och framförallt så fanns familjen. Han var en av eliten inom sitt område och åkte alltid runt om i världen och höll föreläsningar och lektioner, men han hade alltid tid för familjen som gick först. Det var inte tiden inom sitt yrke han efter Dagen X höll hårt om. Det var den tid han hade haft med sin familj; de små utflykterna, de enkla middagarna och vackra samtalen vid lägerelden.

Natten hade gett honom en vacker tillbakablick när han tog hela familjen till Island. Han kom ihåg det fascinerande landskapet som verkade sträcka sig oändligt. Men det var inte naturen eller kulturen som han tänkte mest på, utan det var tiden med familjen. Det var hur de hade hyrt en stuga långt utanför Reykjavik i två veckor. Där bodde de utan elektricitet och var avskärmade från den yttre världen. Där tillsammans kunde de vara i stillsamhet och skapa ett starkare band till varandra. Det var sådana stunder som Jav drömde om på nätterna. Emellanåt kunde han inte låta bli att tänka på hur han förlorat allt, hur han fått slagits emot vilddjur, människor och de fasansfulla ting som skapats för att utplåna världen. Han var en äldre man som levt länge och sett mycket, framförallt lärt sig mycket under sitt liv. Han visste att de vackra minnena skulle behållas. Han hade lärt sig att mellan allt ont och den hemska värld som han nu levde i, så såg han tillbaka med lycka på den tiden innan: de år han haft med sin kära familj, de länderna han rest till, allt han lärt sig och alla människor han mött. Han ansåg sig själv var klar, men inte redo att lämna sin människokropp, men den dagen skulle komma, kanske inte så långt fram trots allt.

Under meditationen fick Jav en syn, det var en svamp, men inte vilken svamp som helst. Det var inte Amanita Muscaria eller Copelandia tropicalis. Det var en svamp som han inte kunde identifiera, detta konstigt nog då han spenderat år att studera svampar och kände till de flesta.

Det var en tjock dimma framför honom som gav honom oro och rysningar längs hela ryggraden, det var något som inte stämde. Han kunde se att på en liten gräsplätt, i en annars mörk omgivning, stod där svampen med den grova roten och det ståtliga taket. Vad var detta för svamp som gömde sig bakom den tjocka dimman? Jav kunde inte styra tankarna utan hans inre undermedvetande kastade honom fram och tillbaks till medvetandet. Svampen betydde något, det insåg han. Men vad?

Han slog upp ögonen, såg sig omkring och insåg att allt var som vanligt. Han hade ingen aning, som vanligt, hur länge han varit i det djupa tillståndet, men han kände sig frisk. Dock var det något som gav honom en konstig känsla av nyfikenhet och en lätt oro. Det var svampen som höll sig kvar där som ett moln ovanför huvudet. Lycka blandades med orolighet. Vishet blandades med ovisshet.

Hela dagen gick Jav runt i sitt hus och kunde inte sluta tänka på svampen. Varje gång han försökte göra något gick tankarna tillbaka till den, om och om igen. Han satte på en cd-skiva och försökte fokusera på musiken, men fokusen var någon annanstans. Efter försök att läsa en bok eller bara se ut på muren med en kaffe i hand, så gav han upp. Jav gick till sängs men kunde inte sova, han försökte tyda drömmen om svampen.

KAPITEL 2

Dave satt hängandes över sitt skrivbord och stirrade ut i intet med en fast blick. Han snuttade på en ljummen