Vattumannen: Berättelser

By Sten Andreasson

Vattumannen är en mångtydig skildring av en persons stegvisa förändring till ett helt annorlunda liv, ett liv i vatten, men samtidigt en betraktelse om människans villkor och anpassningsförmåga. Den konkreta handlingen rör sig i gränslandet mellan naturvetenskap och fantasi.

I de andra korta berättelserna möter vi den ängsliga f d missbrukaren på väg till sin dejt, en kvinnas inre monolog i sin syn på väninnorna inför deras träff, betraktarens tankar framför en intagande målning, prepparens vedermödor med att fylla sitt förråd och en rundresa av en gåtfull existens. I mer dokumentär stil skildras en fjällbys snabba övergång från väglöst land till att ligga öppen för världen.

Berättelserna är ofta underfundiga, ibland allegoriska och med en humoristisk underton.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 11, 2020
• ISBN: 9789178516933

Sten Andreasson

Sten Andreasson har tidigare gett ut essäerna Musikfåglar och novellsamlingen Gåtan på detta förlag och går nu vidare med fantasifulla berättelser.

Book preview

Innehållsförteckning

Vattumannen

Väninnorna

Tavlan

Prepparen

Dejten

Rundresan

Fjälldalen

Älgen

Vattumannen

Sommaren stod i sitt flor. Den molnfria himlen skiftade svagt blå, solen sken värmande och lövträdens grönska gav en ljus inramning till den klara skogssjön. Ett par fiskmåsar lyste vita där de med långsamma vingslag flög över vattnet och deras gälla klagande läte var det enda som bröt tystnaden. Mannen i simbyxor gick med snabba steg fram mot stranden. Han var lång och slank med markerad bröstkorg, välformade kraftiga armar och framträdande benmuskler både vid lår och vader. Kroppshållningen och hela fysiken vittnade om långvarig träning, gav intrycket av en tävlingssimmare. Det som avvek från mönstret var det långa buskiga skägget och som inte på något vis stämde in med det kortklippta håret och intrycket av en simmare.

Han steg ner i vattnet från den vindnötta gamla träbryggan och sträckte njutningsfullt ut från stranden. Solglittret på vattenytan splittrades av hans effektiva simtag. Efter ett par djupa andetag dök han ner under ytan till sin vattenvärld, till dess bekanta blåaktiga ljus, gröna växter och bruntonade bottenrelief av stenar och sand. En småabborre skrämdes iväg, ett mörtstim fick fart och musslorna halvt nedstuckna i sandbottnen stängde igen sina skal av rörelsen i vattnet. Med avmätta pendlande bentag gled han fram under vattnet. Ett lugn av harmoni kom över honom i denna omgivning som med åren blivit mer verklig för honom än livet på land och bland människor.

Han mindes hur allt började, hur han tidigt fängslats av vattnets liv under ytan, så oåtkomligt men frestande att komma närmare. På kort cykelavstånd från hemmet på den skånska slätten låg en damm, en märgelgrav, vid kanten av en åker. Dit begav han sig ofta redan i den första skolåldern och kunde sitta långa stunder nedanför den branta trädbevuxna slänten och fascinerad iaktta alla smådjur som kravlade, kröp och simmade.

Det var stora tröga snäckor med skruvade skal som långsamt gled fram på växternas stänglar, små insektslarver på botten släpande på sina hus av pinnar och blad, vattenspindlar klättrande runt med en luftblåsa om kroppen, iglar med sina slingrande simrörelser och pråligt brokiga vattenödlor när de visade buken. Det fanns en dragningskraft i denna vattenvärld som bara till en liten del lät sig beskådas uppifrån och utifrån, att i fantasin ta sig ner under vattenytan, få vara en del i detta mikrokosmos.

När han så småningom utbildade sig i limnologi, fick han lära sig alla sötvattnens djur och växter. I efterhand kunde han faktiskt exakt bestämma de snäckor och andra småkryp som han sett i sin barndoms märgelgrav. Så starka och precisa var minnesbilderna. De fanns nästan som avfotograferade i ett bildarkiv.

Han funderade på det gåtfulla med människans minne, så selektivt och oberäkneligt vad som lagras in genom åren. Det mesta bara försvinner eller lever kvar mer diffust medan annat, ofta små detaljer, etsas in med knivskarp tydlighet. Som vittne i efterhand av ett händelseförlopp är det nog inte mycket bevänt med minnet, föga pålitligt och alltför mottagligt för påverkan ju längre tiden går. Men de starka