Stora Harrträsket: En samling texter från Pelles Fiske

By Per Persson and Arne Wahlström

Fiskehistorier från Stora Harrträsket, under en period kanske ett av Sveriges bästa harrvatten, med omnejd. Följ författarnas, emellanåt dråpliga, resor till ett vatten som när det var som bäst var så trevligt som ett fiskevatten kan vara!

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 23, 2020
• ISBN: 9789179693978

Per Persson

Fisketokig som få - kanske endast överträffad av bokens medförfattare.

Book preview

Innehållsförteckning

Stora Harrträsket

Stora Harrträsket... andra sommaren

Stora Harrträsket... tredje sommaren

Stora Harrträsket... fjärde sommaren

Stora Harrträsket... femte sommaren

Snorsen

2008 – Stora Harrträsket – ett blogginlägg

Midsommarträsk

Högsommarträsk

Midsommarträsk igen

Flug-attacken!

Högsommarträsk igen

VM-träsk

När träsket är trögt...

Träsket - den sista episoden?

Stora Harrträsket

Text: Arne Wahlström

Foto: Arne Wahlström & Per Persson

Fiskeår: 1999

Det var tidig augusti 1999. Kvällen hade börjat övergå till natt när vi parkerade bilen ett hundratal meter från det Stora Harrträskets strand. Nere vid sjökanten – ett fåtal meter från vattenlinjen – låg den lilla stugan Siken, som den närmaste veckan skulle vara vår bostad. Läget var fantastiskt och utsikten över sjön fick fiskenerverna att sättas i dallring. Efter att packningen ställts in i huset satte vi oss ned vid eldstaden, drack ett glas vin, tände en pipa rök och försjönk in i den norrländska stillheten.

Stora harrträsket ligger några mil från Sorsele. Sjön är förhållandevis stor och rymmer ett väl tilltaget harrbestånd. Ute i djupet simmar grov öring och i de vassbeklädda vikarna hittar man gäddor av respektabel storlek. Kort sagt bjuder vattnet på ett varierande och intressant fiske. Hyr man stuga får man dessutom tillgång till båt, vilket är en förutsättning för ett givande fiske i sjön. I den här artikeln skall jag berätta om några av de episoder och företeelser som vi upplevde vid harrträsket och dess omgivningar. Artikeln handlar inte om stora fångster, höga vikter eller skrikande rullar. Sådana artiklar översköljs man ändå av i fiskepressen och förmodligen är många meter av den utdragna backingen rena påhitt.

Vi hade lite otur vid vår vistelse i området. Vädret var inte det bästa; nätterna var kalla och dagarnas värme var inte tillräcklig för att sätta fart på insektslivet. Vi fann därför snart att harrtrolling var den mest givande och roligaste metoden för fisket under dagtid.

Små spinnare och upphängarflugor fick flitigt tjänstgöra som middagsleverantörer på revens andra sida. Både Pelle och jag är egentligen inbitna flugfiskare –i vart fall när fisket är inriktat på ädelfisk. Ett litet nederlag var det därför att ägna sig åt trolling, men vad gör man när förhållandena inte lämpar sig för ordinärt flugfiske?

Spindlar – nej tack!

Efter en tids fiske noterade vi att åtta av tio fiskar tog på samma spö, vilket var märkligt eftersom båda spöna var apterade med varsin femgrams Panterspinnare och 0,20-lina. Efter en tids funderande stod det hela plötsligt klart för oss. Egentligen var det inte något konstigt alls – HARREN GILLAR INTE SPINDLAR. Den som fiskar med drag kan välja att fiska med multirulle, d.v.s. riktig rulle eller med spindel. Multirullen är liten, kompakt och elegant. Den ger en fantastisk kontroll vid kast och drillning och är en njutning för fiskaren. Spindeln hänger och slänger under spöhantaget. Den ger ett osymmetriskt intryck och dess tentakler stå ut åt alla håll. Vid invevning snurrar bygeln och rullen ser ut som äldre tiders handvevade gräddvispar. Hur harren kunde veta på vilket spö det satt en spindel begriper inte jag, men den ojämna huggfördelningen mellan utrustningarna visar att den visste. Efter ett par dagar ersattes spindelspöet med ett flugspö varefter fördelningen av hugg jämnades ut.

Kungs-, Drottnings- och Knektstenarna

Särskilda minnen är förknippade med ett antal grynnor som lömskt dolde sig under vattenytan. Kungsstenarna låg nära stranden där båten förtöjdes. Stenarna var ett obehagligt gissel vid in och utfärd med båten, men en källa till spänning på kvällarna när harren började vaka omkring dem. I allmänhet ställde stenarna till mest problem vid färden in mot land. Den enkla förklaringen till detta förhållande var att det då som oftast var slut i den medhavda petflaskan med gro.., läsk menar jag, vilket naturligtvis medförde att vi hade bråttom in till land för att fylla på.

Drottningsstenen, denna ljuvliga grynna, är endast förknippad med positiva upplevelser. Vi hade lärt oss att trollingen skulle bedrivas i form av en ellips runt två öar som var belägna på ett par hundra meters avstånd från varandra. Öarna låg rakt utanför stugan och det var lätt att ta sig dit. Varje varv runt öarna hade heta och svala stråk.

När vi närmade oss den mindre av öarna brukade vår ankomst alltid signaleras med ett lättare drag någon av linorna. Här fanns inte harr av något större format, men väl respektabla portionsfiskar. Ankomsten till den större ön, som låg längre från stranden och där vattnet var djupare, möttes inte alltid av samma tydliga signal. I vart fall inte under de första dagarna. Sen hittade vi Drottningsstenen...

Drottningsstenen låg något tjugotal meter från öns strandsida. Runt stenen kunde botten skönjas under klart väder på dagen, men det var ändå förhållandevis djupt. Första gången vi passerade stenen höll det på att sluta olyckligt. Fisket hade gått trögt och jag rodde båten med ryggen mot fören utan att reflektera över att det kunde finnas något grund i färdvägen. Per satt med ett spö i varje hand försjunken i tankar och måttligt intresserad av vad som fanns framför båten. Plötsligt tittade han upp och skrek till SE UPP FÖR DROTTNINGSSTENEN!. En snabb manöver med årorna räddade oss sannolikt från en simtur vid det tillfället. Vi hade inte mer än hunnit passera stenen innan det stramade till i det ena spöet. Det var inte spöet med spindel som stramade, men det behöver väl knappast nämnas. En stund senare kunde en riktigt fin norrländsk sjö-harr – förträfflig till gravning – läggas på båtens botten. Drottningsstenen hade presenterat sig. Till stor del levde vi de följande dagarna på harr från djuphålorna runt Drottningsstenen. Framför allt var det när eftermiddagssolen intog en något lägre position som harrarna av det finare formatet gav sig till känna vid stenen. Sådana harrar fick vi inte på andra ställen i sjön. Kommer du till Harrträsket skall du pröva Drottningsstenen.

Knektstenen måste ha skördat många sjömäns liv. Nåja, den har nog ställt till med ett och annat ofrivilligt bad i alla fall. Allra värst var den när nattens mörker slutit sig om den stora sjön. Knektstenen låg mellan den mindre ön och Siken. Med mörkret kom harrvaken, låt vara i begränsad omfattning. Kvällsrundorna avslutade vi med att ro fluga. Allra hetast var stråket där Knektstenen, likt den fräsande draken Smaug regerade. Den första kontakten med Knektstenen slutade med seger för stenen. En grov harr hade visat sig i ytan och vi gled sakta och tyst för att komma i kastposition. Vaket närmade sig sakta, bara några meter till så var vi i kast-läge. Per började sakta luftkasta. Flugan landade precis där den skulle. PANG!! Nej det var inte någon fisk. Det var Knektstenen. Fem minuter senare lyckades vi till hälften stående utanför båten sparka oss loss från stenen. Natten var kolsvart och luften isande kall. Knektstenen hade givit sig till känna.

Gädda

En förmiddag stod vädergudarna oss bi och solen bröt igenom det annars tunga molntäcket och värmde riktigt behagligt. Vi beslöt att ro ett varv runt sjön för att undersöka huggvilligheten i andra delar av sjön än runt öarna utanför Siken. Fisket gick med förlov sagt trögt med endast ett fåtal hugg. Det visade sig att sjön hade två delar vilka avgränsades av en smal midja. I den del vi tidigare hade fiskat var det djupt och sjön såg ut som sjöar i allmänhet gör.

På andra sidan midjan var vattnet mycket grunt och översteg sällan mer en meter. Stränderna var helt vassbeklädda och vi insåg snabbt att det var gäddgrejorna som gav de största chanserna till fisk. Efter en stunds resultatlöst kastande tröttnade vi på gäddfisket och beslöt att ro hem och äta harr. Pliktskyldigt fick en Bomber släpa efter båten på vägen ut ur den grunda viken. När vi hade passerat en vassudde fick jag syn på en stor mörk skugga några meter bakom båten. Jag stannade båten och berättade för Pelle vad jag sett. Eftersom gäddor i vatten oftast avtecknar sig ljusare än den omkringliggande bottnen var förhoppningarna inte så stora. Pelle vevade in vobblern för att kunna