Min trasiga själ: Så liten och så söndertrasad

By Elsa Svensson

Jag kände slutet var nära. Vad skulle jag göra? Vart skulle jag ta vägen? Det svarta som omslöt mig åt upp mig inifrån. Vem skulle tro mig? Vem skulle lyssna? Jag ville bara försvinna för alltid. Smärtan ekar inuti mig. Jag vill bara skrika rakt ut, men ingen skulle höra min klagan. Det enda som hördes var mitt egna eko från min egna röst. Så jag beslöt mig för att ge upp och sjunka in i det mörka. Där ville jag stanna, där allt var tyst och lugnt. Där var jag fri igen.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 8, 2020
• ISBN: 9789179695279

Elsa Svensson

Kvinna på 46 år. Trasig men också stark som vill hjälpa alla på rätt väg pga sin egen erfarenhet. Hennes mål är att hjälpa dem som lider i det tysta. Att hjälpa så många som möjligt genom sina böcker och föreläsningar framöver.

Book preview

vrå.

Kapitel 1

Jag vet inte vilken veckodag det är, för jag tänker inte i veckodagar.

Däremot vet jag att det är en varm sommardag och jag kan inte sitta still. Redan vid frukostbordet säger jag till pappa att jag vill ut och leka med de andra.

-Ät upp din smörgås först, du hinner.

-Men min syster är redan ute, jag vill också gå ut!

Snabbt tuggar jag i mig smörgåsen och tar fem klunkar av den ljumma mjölken. Jag torkar munnen med ovansidan av handen. -Får jag gå ut nu? Pappa ropar att det är ok. På mig har jag ett vitt linne, precis som de andra. Eftersom det är riktigt varmt idag har jag bara på mig ett par tunna kortbyxor. Håret är uppsatt i en hästsvans och direkt jag öppnat ytterdörren ser jag dem nedanför på gräset. Dem försvinner nästan i det höga gräset. Fåglarna kvittrar, jag sneglar mot det rangliga skjulet som pappa sagt att han ska fixa, ljudet inifrån betyder att han är på väg ut med gräsklipparen. De svarta träskorna, som jag tyckte så mycket om, hade börjat bli för små. Jag hade skrapat dem rejält i asfalten, det syntes på dem. Men jag sticker fötterna i dem ändå och klampar nedför trapporna. - Glöm inte att tvätta händerna först. Ropar pappa. Jag hade redan gått ut genom dörren. Det ligger leksaker överallt på gräset. Idag kommer pappa be oss plocka upp efter oss så han kan komma fram med gräsklipparen. Men just nu bryr jag mig inte om det. Jag vill bara sätta mig ner och leka. Jag var ca fem år och skulle året efter börja förskolan.

-Jag kommer nu! Min syster och vår granne verkar inte ta någon notis om mig. De sitter och leker klappleken. En gren råkar riva mig på låret. Men brydde mig inte om det, jag ville inte missa något spännande.

-Får jag vara med? Vad leker ni? Dem båda ignorera mig. Jag pickar lite på min systers axel. Hon vänder sig om.

-Hej, kom och sätt dig här.

I två timmar sitter vi där. Leker klappleken alla tre, fnissar och berättar hemlisar för varandra. Jag skrattar. Solen kastar sina strålar mot min hud och jag får lätt röd och blossande hud vid linnets kant. Fågelkvittret gör så att jag vrider på huvudet och ser en fågel sitta på grenen i trädet. Den är orädd och nyfiken. Jag sitter och inspekterar den en stund och ler lite. En liten svart fågel med röd näbb. Vänder mig om och fortsätter fundera och ropar glatt.

-Kom, vi leker tafatt, dem båda är snabbt på benen, för mig tar det lite längre tid.

-Vad ni ser ut att ha roligt, hör jag pappa säga. Jag kastar hastigast en blick bakom mig, pappa står vid skjulet. Han har dragit ut gräsklipparen för att fixa den. Jag brukar titta på när han fixar den och fyller bensin.

-Elsa, kom och hjälp till lite. Ropar pappa och vinkar till mig att jag ska komma. Där står han. Med svart spretigt hår och mörk mustasch, och en massa muskler. Min pappa är brandman. Glad i hågen skuttar jag dit. Gräset är högt och jag förstår att pappa tänker starta den bullriga maskinen för att klippa de långa stråna som kittlar mot benen när jag springer fram till honom.

-Kan du ge mig den röda dunken som står där", säger han och pekar in mot skjulet. Han har bara en hand ledig, den andra skruvar han med.

-Jag måste fylla på med bensin, jag ska klippa gräset.

Jag tycker skjulet är lite otäckt.

Det hänger en massa spindelnät i taket och pappa har sagt att man ska stampa med foten innan man går in där, bara för att skrämma iväg alla ormar som kan gömma sig där.

-Ormar är inte farliga, så du vet. Men huggormar ska du akta dig för. Och så försöker han förklara för mig hur man ser skillnaden på en snok och en huggorm.

Men jag är bara fem år. Det är lite svårt att förstå. Nu gör jag bara som jag bli tillsagd, jag stampar med foten lite lätt sedan sträcker jag min tunna, smala arm in genom dörrspringan så jag ska nå den röda dunken. Den är tung. - Jag kan inte. Pappa kommer emot mig och tar ner dunken som ser ut att vara lätt som en fjäder.

-Tack pappa, sade jag.

-Be din syster hjälpa till att plocka undan från gräset annars kanske jag klipper sönder leksakerna.

Solen står högt. Strålarna den ger är varma. Jag är glad att jag fick hjälpa till. Pappa sitter på trappan och tar en paus.

Min syster ropar på mig. Vi ska hoppa hopprep nu.

-Vi måste plocka bort från gräset först, säger jag. -Pappa ska klippa gräset.

Vi vet vad det innebär. En gång körde pappa sönder en av våra leksaker och det vill vi inte ska hända igen. Det tar inte mer än några minuter att samla ihop allting i en hög vid trappen. Sedan skuttar vi vidare och fortsätter leken.

Pappa – min stora idol. Alltid när han ber mig hjälpa honom kommer jag direkt. För jag tycker om att hjälpa till. Det gör att jag känner mig större. Pappa säger inte så mycket. Maten äter vi under tystnad. TV tittar vi på, även det under tystnad. Vi säger god morgon, god eftermiddag och god natt till varandra på ett vänligt sätt. Men däremellan pratar vi inte så mycket. Förutom vi två som tjattrar mest hela tiden.

Pappa tycker om att sola för han blir så brun. Själv blir jag röd för jag är alldeles för ljus i hyn. Håret på mitt huvud är kritvitt och pappa sträcker fram handen för att ta ut hårssnodden för att släppa ut de krulliga lockarna för att låta dem virvla i vinden. Jag känner hur det bränner i huvudet efter solen. Pappa reser sig för att hämta en varsin solhatt till mig och min syster. Pappa säger vi måste ha dem, så vi inte blir solbrända. Jag sitter på trappen jämte pappa och äter på en glass. Den rinner nerför handen och droppar på trappen, jag försöker slicka upp det, som runnit men märker inte att jag tappar glassen på trappen. Börjar gråta. Pappa tittar på mig och säger lugnande - Det är ingen fara tösen, jag hämtar en ny. Pappa ger oss en varsin till, vi