Cuba red

By Bodil Mårtensson

Nu i ny remastrad version!

'Backa bilen!' beordrade Cuba Red.

Toni Tong käftade inte emot, utan gjorde exakt som Cuba ville. De var på jakt. Sökte intensivt genom Key Largos prostitutionsstråk efter en lämplig hora. Cuba begärde plötsligt att Tong skulle stanna alldeles intill en halvmörk, skitig gränd.

'Henne där får jag garanterat för under 50 dollar', sa han.

'Ja, men för fan', menade Toni.

'Bara släpp av mig här', envisades Cuba.

'Kör sedan en sväng och hämta upp mig här om 10 minuter igen.'

Exakt 10 minuter och 18 sekunder senare vräkte Cuba upp bildörren och slängde sig ner på sätet bredvid Tong.

'Kör', väste han och dängde något på instrumentbrädan, 'bara kör som satan!'

Toni gjorde exakt som han blivit tillsagd. Inte förrän de var nästan ute på Highway 1 upp mot Miami slog han av på farten så pass att han kunde kolla vad Cuba hade lagt på panelen.

Det var 10-dollarsedlarna han fått med sig.

'Va fan, blev det inget?' undrade han förvånat.

'Visst blev det', försäkrade Cuba med iskall stämma.

Toni tittade på sedlarna det var blod på dem.

Så betraktade han Cuba och insåg sanningen det fanns någon som var betydligt värre än han själv.

När Toni Tong, svuren fiende till kriminalkommissarie Joakim Hill vid Helsinborgspolisen, flyr från Kumlaanstalten fruktas för Hills säkerhet. Polismästare Harry Runsten sänder honom därför på ett specialuppdrag som först tycks angenämt men slutar i ett inferno.

Vad förebådar gestalten som Runsten skar ner från nocken på polishusets tak en kall lillejulafton för mer än trettio år sedan? Och hur stoppar man en mördarmaskin som håller Helsingborgs poliskår i allmänhet och Hill i synnerhet i ett fruktansvärt terrorgrepp?

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 29, 2018
• ISBN: 9789178293957

Book preview

läsare

1

Blåljus lyste upp den mörka förvinternatten i Helsingborg, och de skärande sirenerna från polisens utryckningssignal utgjorde ett alltid lika illavarslande tecken.

Larmet skar genom den begynnande frostkylan lika effektivt som en lönnmördares kula forcerar luftmolekylerna och borrar sig djupt in i sitt tilltänkta offer. Och oron drabbade nu den stora mängden av julplanerande människor på gatorna på motsvarande sätt.

Alla, utom en.

Fan… helvete också! svor Jonas D så intensivt att han spottade saliv över ratten och ända upp på vindrutan.

Han, som precis sekunden innan låtit bilen mjukt glida ut från parkeringsplatsen, och sakta börjat krypköra på ettan alldeles bakom de båda poliserna.

Hans pålitliga Beretta P 92 låg redan skjutklar i ett säkert grepp i hans högra hand.

Men utryckningen tvingade honom omedelbart att åter slänga in bilen på närmsta lediga p-plats och avvakta.

"Helvete, helvete – helvete!" vrålade Jonas D och stirrade i backspegeln när en polisbil rivstartade från trottoarkanten alldeles utanför polisstationen på Carl Krooksgatan. Och när ännu en kom spurtande uppför backen från garaget.

Om han ändå bara fått några få korta sekunder till på sig!

Då hade han tveklöst lyckats att äntligen uppfylla det nu smått legendariska kontraktet på snutdjäveln Joakim Hill och knäppt honom för gott. Han och kompisen Gårdeman hade precis stannat upp utanför matvaruaffären OJ. Visserligen fanns det inget kontrakt på Hills kollega MC-snuten, men den jäveln hade Jonas D gott kunnat tänka sig att knäppa alldeles gratis.

Och så händer nu det här!

Vem satan hade genomskådat hans planer och tjallat för bylingen?

Men de polisbilar som så infernaliskt avbrutit Jonas D’s underbara framgångsvision vrålade bara rätt förbi honom. Ytterligare några meter bort girade de tvärt in och stannade precis framför Hill och hans vän Ulf Gårdeman som var på väg att handla lite mat med hem.

Men lägg av med skämtet, grabbar! tillrättavisade Hill myndigt när han lutade sig in genom den hastigt nedvevade bilrutan. Ni skrämmer ju slag på allihop här på gatan, och hur ser det ut om polisen själv börjar ha ihjäl invånarna?

Det är inget skämt det här Hill, bemötte hans uniformerade kollega Patrik Sandlund med allvarlig min.

Vad är då på gång? undrade Joakim och såg frågande på honom. Har jag glömt släcka lyset på rummet nu igen?

Nej, tyvärr inget så banalt. Han den där torpeden – Toni Tong, du vet – har avvikit från permis, och du står från och med nu under hårdbevakning.

Eftersom offentlighetens spotlight knappast var en lönnmördares bästa vän, skjutsade Jonas D snabbt men förbittrat undan sin nu säkrade Beretta under främre passagerarsätet.

När så en av Gårdemans MC-kollegor slutligen svängde upp och effektivt spärrade av runt de två civilklädda polismännen insåg Jonas D tydligt att han verkligen inte hade råd att stanna här en sekund längre.

Vem som helst skulle i det skarpt avslöjande blåljuset kunna få sig en olyckligt tydlig glimt av honom därinne i bilens kupé. Vilket avgjort skulle kunna peka ut honom som närvarande på en plats där han utgjorde ett ytterst misstänkt element.

Nej, den risken var alldeles för stor att ta.

Han startade bilen mjukare än han någonsin startat en kärra förr, väntade snällt tills det var helt fritt bakom och gled lika mjukt som tidigare ut i trafiken.

Men den här gången accelererade han vidare söderut och så pass försiktigt att han inte väckte onödig uppmärksamhet. Han stannade ovant nog för gående på övergångsstället, ökade farten mjukt och försvann ner mot korsningen vid Furutorpsgatan.

Och i och med att den forne smörgåsnissen, och nu aspirerande torped för undre världen, Jonas D, reagerade så snabbt var det ingen enda som hunnit lägga märke till honom där i vinternattens tumult.

Inte ens det tilltänkta offret själv, som på andra sidan gatan just undrade vad tusan kollegorna lavede sådan ballade för?

Hårdbevakning? utbrast han klentroget. Vad i jösse namn då för? Så allvarligt kan det väl ändå inte vara.

Du vet väl bättre än någon vilken typ av människa Toni Tong egentligen är. Och att vad han förmodligen primärt är ute efter nu är att ta livet av en viss kriminalkommissarie Joakim Hill, svarade Sandlund frankt.

Jodå, Joakim visste absolut mer än de flesta om Toni Tong – eller Toni Anders Abrahamsson som han egentligen hette. Toni var adoptivbarn från Vietnam, och hade redan i tidig ålder visat sina asociala tendenser tydligt. Hans stackars gamla adoptivföräldrar, ett missionärspar som räddat honom ur Saigons rännsten, hade fått uppleva mycket elände. Och de betydde, varken då eller nu, inte mer än flugskit på ett papper för honom.

Tong hade inte varit mer än i mitten av tonåren när han debuterat som torped för undre världen på hemmaplan i Helsingborg. Metoden var raffinerad. Han garrotterade oftast sina offer med ett hemmagjort verktyg som lämnade minimal spårmängd efter sig.

Men det var inte den enda metoden. Hans 9mm Makarov brukade också få komma ut och lufta sig ibland. Hill visste det av egen, kuslig erfarenhet. Han kunde fortfarande vakna – dock inte så ofta nu som förr – helt kallsvettig vid minnet av när Tong hållit honom under livsfarligt pistolhot hemma i lägenheten på Hebsackersgatan. Tong hade haft order att avrätta Hill. Allt enligt det kontrakt som gangsterbossen Niki the Nose ställt ut på order av MC-ledaren Terminatorn.

De korta minuter Tong tvekade hade räddat Hills liv. Eller rättare sagt, gett kollegorna Gårdeman och Svenningsson den tid som behövdes för att ingripa.

Nej, det var ett obehagligt scenario som Hill inte gärna ville tänka på och avgjort aldrig mer uppleva.

Vad då för permis? undrade han nu skeptiskt. Han har väl inte rätt till frigång heller.

"Han skulle bara på bio, och se Disney’s Björnbröder."

Du skojar!

Hade varit väldigt skoj om jag gjorde det, svarade Patrik allvarligt, men tyvärr inte.

Patriks mobil ringde precis, och medan han tog samtalet stirrade Hill klentroget på kompisen Gårdeman.

Rena vansinnet, besvarade han Hills outtalade fråga och tryckte händerna djupt ner i jackfickan.

Snacka inte om det.

"Ja, för jag har nämligen hört att Bionicle 2 ska vara mycket bättre än Björnbröder", flinade Gårdeman.

Hill stirrade på honom en kort sekund innan tjugofemöringen trillade ner. Så flinade han snabbt, men flinet övergick omedelbart i en missbelåten grimas.

Men fan, vad sänder det egentligen för signaler? undrade han retoriskt. Vad ska allmänheten tro, det faller ju ett löjets skimmer över hela rättsmaskineriet inklusive oss som sätter in busarna i första hand.

Visst, det ska bara inte gå att helt enkelt promenera iväg så där.

Nej, det känns fan i mej meningslöst att röja ute på fältet när det ändå är svängdörr på anstalterna.

Okej, men om du kan lugna dig lite ett tag, inflikade Patrik som just avslutat sitt mobilsamtal, så skulle polismästaren gärna vilja byta ett par ord med dig på studs.

Är Runsten kvar så här sent? Okej, jag går upp och snackar med honom.

Du går ingenstans, klargjorde Patrik, öppnade dörren så Hill kunde stiga in och såg sig vaksamt om med handen på pistolhölstret. Inte utan mig!

Allvar?

Fullkomligt allvar, betonade Patrik.

Ja, ja – i alla fall tills jag snackat förnuft med bossen däruppe.

Om du tror det så, svarade Patrik klentroget. Ska du med Ulf?

Tror knappast det, bestämde Gårdeman med ett beklagande ryck på axlarna. Tror nog jag föredrar livet i frihet – tjing, vi ses i morgon!

Joakim höjde handen till hälsning, och kände sig plötsligt som en bov. Inte för att han lämnade Gårdeman, utan för att han fördes iväg i baksätet på en polisbil. Det var nästan bara handklovarna som fattades. Nu visste han hur det var att befinna sig på andra sidan lagen. Och han njöt inte direkt av erfarenheten.

Men tänk på mig och Joansson då! sa Runsten dovt men bestämt ungefär fem minuter senare och lutade sig myndigt tillbaka i skrivbordsstolen bakom sitt pampiga skrivbord.

Här på sjätte våningen var det så högt man bara kunde komma, både fysiskt och hierarkiskt.

Det första var Hill mycket medveten om.

Han avundades alltid polismästaren den underbara utsikten högt över Sundet. Just nu var det inte särskilt mycket man såg, men de glittrande elljusen från Helsingør och kuststräckan ner mot København markerade kustlinjen på ett oerhört suggestivt sätt. Som en glittrande skattkista man kunde erövra bara genom att sträcka ut handen.

Och om ungefär en halv timme skulle en minst lika härlig vision i form av DFDS’s julupplysta Norge-färja glida upp genom Sundet, lägga till någon kort stund vid Sundsterminalen för att ta upp nya passagerare, och sedan fortsätta norrut mot det öppna Kattegatt.

Visserligen såg Hill också allt det där från sitt eget rum på tredje våningen. Men inte alldeles så magnifikt, inte fullt så underbart magiskt som Runsten kunde betrakta det här uppifrån. Joakim slutade aldrig att förundras över skillnaden.

Det där andra – rangordningen inom kåren – det struntade han fullkomligt i och hade alltid gjort.

Även en statlig organisation är bara så stark som ledningen tillåter sina medarbetare att visa, brukade han levnadsvist hävda.

I alla fall inför hustrun Catharina när de utschasade kröp ner i sängen på kvällen och låg och småsnackade om dagens händelser på jobbet.

Resonemanget kunde säkert ses som rebelliskt, men betydde inte nödvändigtvis ett degraderande av ledningens betydelse. Idealet borde vara att stärka infrastrukturen genom att profilera varje medarbetares personliga styrka.

Okej, det i sin tur öppnade kanske oundvikligen även för en viss – kanske ganska nyttig – respektlöshet för rangordnande kultbilder. Sådant som en tjusig uniform, en blankpolerad tjänstebil eller som i det här fallet – "A room with a view".

Men, så vad då?

Hill föredrog att respektera sina medmänniskor efter vad de i realiteten visade sig leva upp till. Det var sådant som räknades när det verkligen brann. Inte vad som snackades eller på annat sätt mest hängde utanpå.

På tal om det senare, så hade faktiskt Harry Runsten börjat få lite tillstymmelse till dubbelhaka så här på senare år. Hill lade märke till det nu när Runsten satt bekvämt tillbakalutad i sin luxuösa, skinnklädda kontorsstol.

Fast de extra kilona var ändå inte helt oklädsamt, reflekterade han. Polismästaren såg liksom därigenom mer än vanligt myndig ut – och det var förmodligen den imposanta aspekten han nu försökte spela på, tänkte Hill genomskådande.

"Va? Hur då – varför i hela fridens namn skulle jag tänka på dig och Joansson?" undrade han.

Han var på en och samma gång både irriterad och uppriktig – Runsten och Joansson kunde väl för herrans namn ta vara på sig själva?

Tja, till exempel för att det nämligen i så fall kommer bli vi som måste åka hem till Catharina och barnet – eller barnen – och berätta att du är död, förtydligade polismästaren och sökte efter en cigarr i skrivbordslådan.

Visst ja, insåg han med ett stygn av saknad, han rökte ju inte cigarr längre. Han rökte över huvud taget inte alls efter den där förargliga hjärtinfarkten för ett par år sedan. Egentligen fick han inte ens ta en liten extra whiskypinne eller conjagare. Fast det gjorde han ändå. Men rökverket hade han alltså faktiskt gått med på att lägga till handlingarna. De var odiskutabelt den allvarligaste högriskvanan. Om man nu bortsåg från fruntimmer, alltså.

Och det var en last han definitivt inte tänkte lägga av med – oavsett riskerna! Gjorde man det var man ju ändå redan … nåja, nu var det ju inte det saken gällde här.

Död! utbrast Hill.

Mm, för att du var så jävla envis att du vägrade ta det här på allvar.

Ja, men herre gud, protesterade Joakim och himlade med ögonen, inte tror du väl verkligen att …

Nej, det är helt riktigt, instämde Runsten torrt. Jag tror inte – jag vet. Vet helt säkert att kontraktet som Terminatorn via Lars Larsson en gång ställde ut på dig fortfarande gäller, och att det förmodligen är av största betydelse för den här Tong att han lyckas slutföra det.

Lars Larsson var det riktiga namnet på mannen som inom den ljusskygga inkassobranschen gick under namnet Niki the Nose.

Lasse Larsson hade redan tidigt delat en hel del grundläggande drag med en del av historiens mest totalitära förgrundsfigurer. Hitler, Mussolini och Napoleon hade alla känt sig missförstådda, mobbade och alldeles för korta i rocken. Och precis som Lasse hade de som försvar utvecklat en rasande ilska. En ilska de snart upptäckt skrämde folk i deras omgivning.

Och kunde man sätta skräck i folk så hade man makt över dem. Men om inte det räckte så fick man väl se till att finna något man kunde klämma åt dem med. Någon djup, mörk hemlighet som vederbörande var villig att gå långt för att fortsätta hålla dold för världen.

Det var så Lasse byggt sitt imperium med start redan i högstadiets början. Han sysslade med allt som var räntabelt. Sex, droger, häleri och hot.

Men det var något han saknat.

Gener och livsstilen med rökning och sena nätter hade bromsat den fysiska tillväxten. Han var vid slutet av tonåren fortfarande väldigt kort i rocken, otillräcklig på många sätt och föga intimiderande till sin person.

Varför förstod han en dag när han råkade se sitt alter ego, gangsterchefen Niki the Nose i ett gammalt Star Trek-avsnitt, på teve. Då insåg han att det varken var utseende, kläder eller pengar som gjorde mannen, utan namnet. Fascinerande nog hade tevefiguren kallat sig själv så, eftersom han faktiskt fått näsan bortskjuten. Och det var det som var själva attityden. Ingen tordes någonsin fråga honom om den där jäkla näsan, för hans namn talade tydligt om att han var ytterst medveten om sin defekt. Namnet han antagit var en direkt och dödlig utmaning. Säg ett enda pip om min näsa, och du kommer att bli av med betydligt viktigare grejer än så.

Lars Larsson hade gillat det.

Särskilt eftersom han nu själv fått näsbenet knäckt på ett förödmjukande sätt under det allra sista trista skolåret.

Så han hade tveklöst antagit samma utmanande namn, och sedan dess med ännu större envishet säkrat sin position inom Helsingborgs undre värld. En subkultur som ingen redbar Helsingborgare egentligen kände till. Men som lika fullt styrde processer som när som helst skulle kunna ödelägga deras trygga, harmoniska tillvaro.

Niki the Nose gillade egentligen inte Terminatorn.

Terminatorn var mannen som med järnvilja och affärstalang ledde MC-gänget Gangsters ute i Lönnarp. Han styrde den MC-burna brottsligheten med lika säker järnhand som en oslagbar och maktfullkomlig medeltidsfurste. Han, liksom Niki, hade manipulerat, hotat eller dödat sig fram till exakt det han velat ha. Med välslipad politik hade han skickligt lyckats hålla emot rivaliserande klubbar och hävda Gangsters suveränitet inom verksamheten.

De var kort sagt ganska lika som personer, Niki och Terminatorn. Kanske var det egentligen därför som de inte gillade varandra?

Trots det hade de ändå ibland affärer tillsammans. För sedlarnas skull, inget annat. Lite som när folk ligger med varandra då och då, för det där tillfälliga begäret, men sedan är lika glada att vända partnern ryggen igen.

De var väl knappast historiens märkligaste sängkompisar direkt, men den senaste affären hade ställt till det för många – inklusive dem själva.

Terminatorn hade köpt ett kontrakt av Niki. Betalat 250 papp, och sedan inte fått utdelning. Toni Tong, som Niki anlitat för uppdraget, hade misslyckats. Okej, det händer att projekt går på strunt, men Niki kände definitivt inte för att skiljas från de 250.000. Sedan dess hade det rått en ytterst kylig stämning mellan Niki och Terminatorn. Men i och med att arvodet aldrig återbetalats gällde kontraktet alltså fortfarande.

Vilket tydligen var uppenbart för alla utom för Hill själv.

Men det var ju länge sedan…, försökte han slingra sig nu.

Innan Tong har fixat den saken befinner han sig fortfarande ohjälpligt ute i kylan vad gäller den organiserade brottsligheten, inskärpte Runsten allvarligt. Vilket knappast är ett idealiskt karriärläge i någon bransch, och absolut inte i hans.

Det var faktiskt inte lönt att Hill tjafsade emot. Det Runsten sa var ju fullkomligt sant.

Han kommer inte lättvindigt att ge upp det här, fortsatte Runsten. Såvida man inte helt enkelt skiftar fokus och skickar dig utomlands ett tag.

Utomlands! utropade Hill bestört.

Han var en av de få inom kåren som inte alls drömde om fjärran, exotiska tjänstgöringar. Han hade alltför stor längtan hem på kvällen till sin unga, relativt lyckliga familj.

Jag hade faktiskt tankarna på Japan eller kanske… USA, förklarade Runsten med ett självgott leende.

USA var det väl ändå ingen som kunde motstå? Inte ens tjurskallige Joakim Hill!

Men det var varken första eller sista gången som Runsten misstagit sig på sin envetnaste kriminalkommissarie. Hill såg inte alls så hänförd ut som polismästaren föreställt sig.

Men vad säger att han inte lika gärna får korn på mig ändå? suckade han.

Inte någonting alls – är det någon som vet att det här jobbet inte kommer med några som helst garantier så är det väl du? Men det känns ändå bättre att försöka hitta en konstruktiv lösning istället för att bara förbli en lugnt sittande fågel här hemma.

Vad hade du tänkt … mer exakt? undrade Hill trött.

Hur fan ska jag veta det på så här kort varsel? fräste Runsten irriterat, men ångrade sig genast. Kanske en gäst-tjänst, eller något annat specialuppdrag, inte vet jag. Men jag har redan satt Ylva på att luska fram några bra kontakter så får vi se vad vi kan skaka fram.

Men jag har ju inte knutit samman den här telefonterrorgrejen än, opponerade sig Joakim en sista patetisk gång. Jag måste förhöra Joann Ek Sörensen om…

Det är inte så jävla bråttom med det. Vi har satt stopp för mördaren, och vi har faktiskt andra utredare också som kan ta över, påpekade Runsten.

Joakim Hill fnös missräknat. Det var absolut inte så här han planerat den närmaste tiden.

Så hur ska vi egentligen ha det? begärde Runsten att få veta.

Vi?

Okej, du och Catharina då.

Jag kan inte prata för henne, men jag låter dig få veta med en gång i morgon vad vi bestämt.

Imorgon! Jaha, okej då. Men Patrik blir din plåsterlapp tills vidare.

Ja men lägg av…

Slutsnackat om det, sa Runsten bestämt. Hoppas att du snart inser allvaret i situationen, för så jäkla gott om folk har vi inte att vi har råd med dadda till dig i det långa loppet.

Men Catharina och Bia, då?

Vad då?

Kontraktet innefattar kanske hela min familj?

Såvitt jag kan minnas gällde det bara dig personligen.

Och … sedan när gällde hederskoder i sådana sammanhang? Är det inte snarare frågan om djungelns ociviliserade lag?

Runsten fnibblade generat med några papper på skrivbordet. Han kalkylerade snabbt i huvudet på budgetsiffrorna, undrade hur han skulle motivera en och en halv extra plats på resan för ansvariga revisorer men tog raskt det enda tänkbara beslutet.

Okej, ta med dem då, för helsekotta!

Och om dom inte vill följa med?

Runsten trodde inte sina öron! Var grabben helt rubbad? Klart som hin håle själv att alla vid sina sinnens fulla bruk ville följa med på en betald semestertripp.

Skulle inte Catharina vilja följa med till … Miami! kastade han in som oemotståndligt lockbete.

Miami – varför sa du inte det med en gång?

Plötsligt fick förvisningen ett helt annat skimmer, för vem i helsekotta skulle inte vilja åka till Florida?

Se då till och få ändan ur vagnen nu och att det ligger definitivt besked på mitt skrivbord i morgon bitti! Patrik Sandlund behövs på annat håll, ska du veta, avslutade Runsten.

Hur sjuttsingen kunde han vara så dum att han lovat ett så guldkantat uppdrag? tänkte han så fort Hill hunnit utom dörren.

Han hade ju inte ens en aning om det över huvud taget fanns något vettig uppdrag för Hill någonstans i USA. Och så hade han fullkomligt spontant gått och lovat hela familjen … Florida!

Det knackade så rappt på dörren att Runsten hoppade till.

Ja?

Det var Hill igen.

Jo, jag undrar bara vad dom egentligen har för spår efter Tong, frågade han. Han kan väl inte bara ha försvunnit i tunna luften heller?

Vad dom har för spår? Inte ett enda. Han verkar faktiskt ha gjort just det – försvunnit rätt upp i luften!

2

Toni Tong såg nästan ingenting alls på grund av det kompakta kvällsmörkret utanför fönstret. Han såg knappt ens de vita molnslöjor som slickade runt vingspetsarna och dansade vidare mot stjärten för att försvinna någonstans långt bakom honom.

Den Cessna 172 som förde honom långt bort från Kumla Fångvårdsanstalt låg på ganska låg höjd, och flög med normal marschfart söderut i en klart definierad sträckning.

Det här var avgjort inte någon lättjefull nöjesflight en solig söndag för utsiktens skull. Det här gällde affärer, affärer på liv och död. Det var alltid en riskfaktor när man jobbade för den organiserade brottsligheten, men piloten var van.

Han hade sedan lång tid bytt yrkesetik mot härligt prasslande pengar, och hjälpt brottslingar fly förr än idag. Han utgick från att det hela gällde en rymningstransport.

Han hade enligt instruktionen plockat upp killen på ett ödefält i närheten av Örebro. Kumla-anstalten låg nära Örebro. Ett faktum piloten givetvis omedelbart reflekterat över.

Dessutom brukade personer på flykt undan lagens långa arm precis som dagens passagerare betala dyrt för hans hjälp att nå friheten.

Men han visste också att för många blev den inte särskilt långvarig. Vad de hittade på när han landat dem säkert på överenskommet flygfält var deras sak. Men oftast gav de sig ut på en eller annan dumhet som bara kunde sluta på ett enda sätt.

Fast den här killen han hade i passagerarsätet just nu kunde han faktiskt tänka sig skulle fixa det. Faktum var att om det hade förekommit betting vad gällde den här typens chanser, så hade piloten avgjort satsat en rejäl slant på att just han verkligen skulle klara det.

Det blåsvarta håret knutet i en stram svans i nacken, iskylan i de mörka asiatiska ögonen och inte minst det hårda, helt oförsonliga draget runt munnen garanterade det.

Den här killen ville uppenbarligen inte bara ut från kåken.

Han ville hämnas.

Och för sådana med den drivkraften brukade det oftast gå ganska bra. Sämre skulle det förmodligen gå för den som var orsak till hämndbegäret. Denne någon skulle tydligen snart få sig en riktigt obehaglig överraskning.

Men piloten skulle aldrig drömma om att fråga vem, hur eller varför. Han fick betalt för att flyga och hålla truten. Och det var precis vad han tänkte göra. Det var absolut det bästa han kunde göra för sin egen hälsas skull.

Han kollade snabbt och vant upp planets instrument. Höjden hölls stadigt på mellan moderata 1.500 - 2.000 fot, eftersom han – med tanke på transportens känsliga art – helt enkelt skippat transponderkod och satsat på okontrollerad flygning i stället. Det förfaringssättet innebar större anonymitet, men ställde även krav på en väl vald rutt för att undvika att registreras i något kontrollerat luftrum under färdens gång.

Allt såg helt normalt ut nu så han följde sin upplagda rutt och svängde 45° västerut i fortsatt sydlig riktning.

Han beräknade att landa på den oansenliga, men högst funktionella Enoch Thulin-flygplatsen, inom en timme. Thulin-flygplatsen låg strax utanför det skånska bysamhället Vallåkra. Han tänkte landa på grässtråket där. Behövdes inga förbokade tillstånd, ingen registrering och inga besvärande frågor för det.

Men vad sedan den här kunden kunde ha för ärende i dessa trakter kunde piloten inte ens föreställa sig. Kanske skulle han därifrån utan större möda ta sig vidare med båt till Tyskland, eller ta tåget över till Danmark och Kastrups internationella flyghamn? Och vart han tänkte sig därifrån hade piloten alltså ingen aning om – och ville inte heller veta.

Han vände snabbt på huvudet och såg att passageraren var djupt upptagen med att kolla anteckningar i en elektronisk notebook. Han hade fortfarande det där oförsonliga och spända draget över munnen.

Killen hade säkert stora bekymmer, tänkte piloten och kontrollerade vanemässigt höjdmätaren igen. Klart han hade, annars hade han inte betalat så rundhänt för att flygas den relativt korta sträckan från Örebro och ner till nordvästra Skåne.

Man hade ännu inte hört pip på radion om någon rymning. Klart som fan det. Ännu en rymning var säkerligen oerhört penibelt för alla inblandade. De skulle absolut försöka lägga locket på så länge det bara gick.

Och i vilket fall som helst så var inte det heller hans bekymmer. Det var i så fall Kriminalvårdsstyrelsens, den lokala permissionsgruppens och så naturligtvis killens i passagerarsätet, som nu verkade fullkomligt försjunken i sina anteckningar.

Piloten riktade blicken framåt igen, och märkte inte att passagerarens skärpta uppmärksamhet i notebookens innehåll plötsligt fick ett annat fokus.

Toni Tong var absolut helt nöjd med siffrorna som bekräftat hans finansiella status. Ekonomin stämde fullkomligt, ner till sista krona, dollar och euro. Det fanns gott om pengar på de konton han genom aktiv affärsverksamhet successivt fyllt under sin tid som fånge på Kumla.

De skulle solklart räcka för att ta honom vidare västerut. Och till att genomföra det utmanande projekt han noga planerat under många sömnlösa nätter. Det skulle förvisso kosta skjortan att köpa den medhjälpare han önskade sig. Fast, satsade man som han på det allra bästa som gick att få, så fick man tvunget också vara beredd på priset.

Den mörka blicken drev mot cockpiten, där piloten just rullade lite med högervingen och sedan lade kursen stadigt igen, och vidare ut i den beckmörka natten.

Fast det var klart – inga medel var ju så omfattande att man kunde spendera obegränsat. Förmodligen inte ens George Lucas förmögenhet. Det vore kanske klokt att inte slösa… helt i onödan?

Piloten kunde nu äntligen skönja Laholms-buktens djupa vatten under sig på högersidan. Men bara som ett synnerligen kolsvart bälte.

Här glimmade inga markerande elljus som från fastlandet. Men han visste att fjärden faktiskt fanns där, och att om det varit ljust hade den inte varit mörk utan i stället ilsket grön. Så där ända nere från botten upprört och hotfullt som det brukade när det skulle bli storm. Den var på väg från norra Polen och skulle kanske komma in över södra Götaland redan under tidiga kvällen, var det sagt både på sjörapporten och vädret.

Men inte ens det skulle bli hans bekymmer – för han tänkte i vilket fall som helst inte ta sig hem till Göteborg igen förrän han kramat det allra göttaste ur Malmös nyblomstrande nattliv.

Nej, det enda som han för egen del hade att bekymra sig om var vad han skulle hitta på för trevligt för arvodet för den här högst ljusskygga flighten.

Joakim, vi måste faktiskt flytta! var det första Catharina Elgh Hill sa när hennes man kom innanför dörren någon timme senare.

De hade bott här i den nu riktigt trånga lägenheten på Hebsackersgatan en del år. Redan när dottern Bia kom sommaren- 99 hade de börjat prata om ett eget hus. Men så hade det bara inte blivit av. Precis så där som det blev ibland. Man tittade och spekulerade, räknade och vägde fördelar mot nackdelar och bestämde sig att i stället köpa en sockerbulle med hem till kaffet och mysa till den där filmen man spelat in i