Nätet

By Jonathan Kellerman

Psykologen Alex Delaware har åkt på en kombinerad arbets- och semesterresa till en paradisisk ö i Stilla havet, tillsammans med sin flickvän. Men deras idylliska tillvaro avbryts plötslig av mystiska nattliga besökare och oförklarliga händelser. Snart är de indragna i en virvelstorm av våld, mord och vansinne. Och när Delaware till slut upptäcker sanningen är den mer chockartad än han kunnat föreställa sig.

En briljant sammansatt thriller om förflutna tragedier och begravda hemligheter.

Jonathan Kellerman har välförtjänt kallats ”mästaren av psykologiska thrillers” och jämförts med storheter som Harlan Coben och David Baldacci. Hans böcker om radarparet Alex Delaware och Milo Sturgis har legat etta på topplistor runt om i världen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 11, 2020
• ISBN: 9789178295289

Jonathan Kellerman

Jonathan Kellerman is the #1 New York Times bestselling author of more than thirty bestselling crime novels, including the Alex Delaware series, The Butcher’s Theater, Billy Straight, The Conspiracy Club, Twisted, and True Detectives. With his wife, bestselling novelist Faye Kellerman, he coauthored Double Homicide and Capital Crimes. He is also the author of two children’s books and numerous nonfiction works, including Savage Spawn: Reflections on Violent Children and With Strings Attached: The Art and Beauty of Vintage Guitars. He has won the Goldwyn, Edgar, and Anthony awards and has been nominated for a Shamus Award. 

Book preview

förpackningar.

1

Hajen i hamnen var inget monster.

Drygt en meter lång, antagligen av ett slag som strök omkring längs rev. Men dess livlösa vita ögon såg fortfarande hotfulla ut och dess käkar var fullproppade med sylvassa tänder, så den var ett verkligt fynd för de bägge männen med de blodiga händerna.

De var angloamerikaner, barbröstade, brunbrända och muskulösa men ändå slappa i köttet. Den ene höll kadavret i gälarna medan den andre använde kniven. De grå träplankorna var täckta av slem. Robin hade tittat ut över fören då Madeleine stävade in i hamnen. Hon såg slakten och vände sig bort.

Jag höll kvar handen på Spikes koppel.

Han är en fransk bulldogg, tretton kilo av svartspräckliga muskler och ett platt ansikte som gör det lätt för honom att drunkna. Eftersom han som valp dresserats att undvika vatten, avskyr han det nu, och Robin och jag hade med bävan sett fram emot sextimmarskryssningen till Saipan. Men han hade blivit sjövan före oss och utforskat den gamla lustjaktens teakdäck och sedan somnat i den sköna söderhavssolen.

Att han skulle må bra under resan hade varit vårt största bekymmer. Sex timmar i en spjällåda i lastrummet under flygningen från Los Angeles hade gjort honom alldeles förstörd. Lite pep talk och köttfärslimpa hade hjälpt honom att återhämta sig och han hade trivts bra i andelslägenheten som vi stannat i under trettio timmar. Sedan tillbaka på planet igen för nära åtta timmar ytterligare till Guam, en timme på flygplatsen under vilken vi knuffats med soldater, sjömän och lägre regeringstjänstemän och en fyrtio minuters pendeltur till Saipan. Där hade Alwyn Brady mött oss i hamnen och tagit oss tillsammans med proviantsändningen den sista biten till Aruk.

Brady hade manövrerat den tjugo meter långa farkosten genom det trånga sundet och förbi barriärrevet. I utkanten av revet var vattnet mörkblått men tunnades ut till silverskimrande grönt då det sipprade över den gräddfärgade sanden. Det gröna påminde mig om något – Cadillac hade erbjudit exakt samma nyans på sina bilar under femtiotalet. Ovanifrån såg revet kolsvart ut, och små, lysande fiskar pilade av och an runt det likt nervösa fåglar. Några få kokospalmer växte på den tomma stranden. Sanden var prickig av torra nötskal.

En duns till och Brady slog av motorerna. Jag tittade förbi kajen, bort mot några spetsiga svarta bergstoppar i fjärran. Vulkanutlöpare som berättade en del om öns ursprung. Närmare syntes bruna sluttningar som höjde sig ovanför små vitmenade hus och smala vägar som ringlade sig fram likt sladdriga skosnören. Plåttak glänste i eftermiddagssolen. På den enda skylt jag kunde urskilja stod det TANT MAES HANDELSSTATION. Ovanför den satt en skranglig parabolantenn.

Robin lutade huvudet mot min axel.

En av Bradys besättningsmän, en smal, svarthårig pojke, förtöjde båten. Då var vi framme då, sa han.

Brady kom upp några sekunder senare, sköt upp mössan i nacken och skrek åt besättningen att börja lasta av. Han var i femtioårsåldern, liten och tjock och nästan lika trubbnäst som Spike, stolt över sitt halvt irländska, halvt saipanska ursprung och lika pratsam som en nattdisk-jockey. Flera gånger under resan hade han lämnat över rodret till en av besättningsmännen och kommit upp på däck och hållit föreläsningar för oss om Yeats, Joyce, vitaminer, navigation utan instrument, sportfiske, Marianergravens verkliga djup, geopolitik, öhistoria. Och om doktor Moreland.

Ett verkligt helgon. Rensade upp vattentäkten, vaccinerade barnen. Precis som den där tysken, Schweitzer. Fast doktor Bill spelar inte orgel eller gör något annat dumt i den stilen. Han har inte tid med annat än att sköta sitt jobb.

Brady sträckte på sig och flinade upp mot solen, så att man såg de få gula tänder han hade kvar.

Fantastiskt, inte sant? Lite av en gudagåva – ta det försiktigt med den där, Orson! Den är ömtålig. Och se till att få av doktorns och hans frus saker!

Han kastade en blick på Spike.

"Vet ni, första gången jag såg det där ansiktet tänkte jag på en marulk. Men han har varit sjöman, eller hur? Han börjar likna Errol Flynn nu. Han skrattade. För många timmar till havs kan förvandla en sjöko till en sjöjungfru – såja, här har vi era saker – sätt ner dem försiktigt, Orson, låtsas att det är din älskling. Stanna där, gott folk, vi ska lasta av det åt er. Det kommer säkert någon när som helst och hämtar er – ser man på, tala om trollen."

Han gjorde en knyck med hakan mot en svart jeep som var på väg nerför mitten av bergssluttningen. Fordonet stannade på strandvägen, väntade tills en kvinna gått över och körde sedan rakt emot oss och parkerade en knapp meter från stället där hajen höll på att slaktas. Det som fanns kvar av fisken var enbart patetiskt att skåda.

Mannen med kniven undersökte tänderna. Han var närmare trettio, hade små drag i ett stort, slappt ansikte och livlöst ljust hår som hängde ner i pannan, och armarna var broderade med tatueringar. Han lät ett finger glida längs hajens tandkött och sedan räckte han över kniven till den andre mannen, som var kortare till växten och något äldre, med kraftig skäggstubb, ostyrigt lockigt mässingsfärgat hår och kroppsbehåring i matchande färg. Likgiltigt började han ge sig på stjärtfenan.

Brady klev upp från båten och ställde sig på kajen. Vattnet låg stilla och Madeleine rörde sig knappt.

Han hjälpte Robin upp och jag lyfte upp Spike. När hunden kommit på fast mark, lade den huvudet på sned, skakade på sig, fnyste och började skälla på jeepen.

En man klev ur. Det satt något mörkt och hårigt på hans axel.

Spike blev alldeles vild och stretade och drog i kopplet. Den håriga varelsen blottade tänderna och fäktade med ena frambenet i luften. En liten apa. Mannen föreföll oberörd. Efter att han skakat hand med Brady, kom han fram och tog först Robin och sedan mig i hand.

Ben Romero. Välkomna till Aruk. Han var i trettio–trettiofemårsåldern, knappt en och sjuttio lång och hade slätrakat, solbränt ansikte och rakt, kort hår som var kammat i en prydlig sidbena. Ett par pilotglasögon krönte hans lilla näsa. Ögonen var bruna som ett par brända mandlar. Han var klädd i blå bomullsbyxor med pressveck och en alldeles ren vit skjorta som på något vis hade undgått att fläckas ner av apans fötter.

Apan tjattrade och pekade. Lugna ner dig, KiKo, det är bara en hund. Romero log. Tror jag.

Vi är inte heller säkra, sa Robin.

Romero tog ner apan från axeln, höll upp den mot kinden och smekte den över ansiktet. Du gillar väl hundar, KiKo? Vad heter han?

Spike.

"Han heter Spike, KiKo. Doktor Moreland berättade att han är värmekänslig, så vi har en portabel luftkonditioneringsapparat i er svit. Men jag tvivlar på att ni kommer att behöva den. Januari är en av våra vackraste månader. Vi får en del regnskurar, men temperaturen brukar stanna strax över tjugofem grader."

Det är underbart, sa Robin.

Det är det alltid. På läsidan. Låt mig ta hand om era saker.

Brady och hans män bar bort vårt bagage till jeepen. Romero och jag lastade in det. När vi var klara stod apan på marken och smekte Spikes huvud och tjattrade glatt. Spike fann sig i uppmärksamheten med en min av sårad värdighet.

Duktig pojke, sa Robin och föll på knä bredvid honom.

Ett skratt fick oss allesammans att vända oss om. Hajslaktarna tittade åt vårt håll. Den kortare av dem stod med händerna på höfterna och kniven innanför bältet. Han hade rosenskära händer. Torkade av dem på de avklippta jeansen och blinkade. Den längre mannen skrattade igen.

Spikes fladdermusöron stelnade till och apan väste. Romero satte tillbaka den på axeln och rynkade pannan. Det är bäst att vi ger oss iväg nu. Ni måste vara utmattade.

Vi klev upp i jeepen och Romero gjorde en stor sväng och styrde tillbaka upp mot strandvägen. FRONT STREET stod det på en träskylt. Jag såg mig om när vi körde uppför berget. Havet var allomfattande och ön verkade mycket liten. Madeleines besättning stod på kajen, och männen med de blodiga händerna var på väg mot staden med sitt byte i en rostig skottkärra. Allt som återstod av hajen var en fläck.

2

L åt mig få hälsa er välkomna ordentligt, sa Romero. " Ahuma na ahap – det är gammal pidgin för ’ha det så trevligt hos oss’."

Han började köra uppför samma väg som han kommit mitt på bergssluttningen. Den var slingrig och oskyltad, knappt så bred att ett fordon fick plats och omgiven av en låg stenmur på bägge sidor. Vägen var brantare än den verkat nerifrån hamnen och han växlade hela tiden om så att vi skulle orka uppför. Varje gång som jeepen krängde till, snattrade KiKo och klamrade sig fast hårdare vid Romeros skjorta. Spikes huvud stack ut genom fönstret, vänt mot den molnfria himlen.

Medan vi fortsatte uppåt såg jag mig om bakåt och fick syn på affärsområdet. De flesta av byggnaderna var igenbommade, bland annat bensinstationen. Romero körde snabbt förbi de små vita husen. På nära håll såg byggnaderna sjabbigare ut, putsen var sprucken, ibland helt avflagnad, plåttaken buckliga och fulla av mossa. Tvätt hängde på dåligt spända klädstreck. Nakna och halvnakna barn lekte i smutsen. Några av egendomarna var inhägnade med hönsnät, de flesta låg helt öppet. En del såg obebodda ut. Ett par magra hundar nosade lojt omkring bland smutsen utan att ta någon notis om Spikes skällande.

Detta var amerikanskt territorium men det kunde ha varit var som helst i tredje världen. Lite av torftigheten lättades upp av vegetationen – bredbladig philodendron, bromelia, blommande korallträd, palmer. Många av byggnaderna var omgivna av grönska – vitmenade ägg i smaragdbon.

Hur har resan varit? sa Romero.

Tröttsam men bra, sa Robin. Hennes fingrar var sammanflätade med mina och hennes bruna ögon vidöppna. Luften som blåste in genom jeepens öppna fönster rufsade om hennes lockar och hennes linneblus böljade.

Doktor Bill ville ta emot er själv, men han blev precis ivägkallad. Några ungdomar som varit ute och dykt på Norra stranden och blivit brända av maneter.

Inget allvarligt, hoppas jag.

Nej. Men ont gör det.

Är han den ende läkaren på ön? sa jag.

Vi har en klinik vid kyrkan. Jag är legitimerad sjuksköterska. Akutfall brukade flygas över till Guam eller Saipan tills… hur som helst räcker kliniken till för de flesta av våra problem. Jag finns ständigt tillgänglig ifall jag skulle behövas.

Har ni bott här länge?

Hela mitt liv utom när jag tjänstgjorde vid sjöräddningen och gick på sjuksköterskeskolan på Hawaii. Träffade min fru där. Hon är kinesiska. Vi har fyra barn.

Medan vi fortsatte uppför ersattes de sjabbiga husen av tomma fält av röd lera, och hamnen krympte. Men vulkantopparna förblev lika avlägsna, som om de undvek oss.

Till höger låg en liten dunge av askgrå träd med djupt räfflade stammar och slingrande, knotiga grenar som tycktes klösa mot himlen. Luftrötter droppade likt smältande vax från flera grenar och grävde sig tillbaka ner i jorden.

Banjanträd? sa jag.

Japp. Stryparträd. De skickar upp de där skotten runt vad som helst som har oturen att växa nära dem och kramar livet ur det. Små hakar under skotten – de bara biter sig fast Vi vill inte ha dem, men de växer som galna i djungeln. De där är ungefär tio år gamla. Någon fågel måste ha tappat frön.

Var finns djungeln?

Han skrattade. Det finns egentligen ingen. Inga vilda djur eller något annat heller för den delen utom stryparträden.

Han pekade bort mot bergstopparna. Alldeles öster om öns mitt. Doktor Bills ställe gränsar precis till den. På högra sidan ligger Stanton – flottbasen. Han växlade ner och styrde jeepen uppför en extra brant backe och rullade sedan in genom en stor öppen trägrind.

Vägen på andra sidan var nyasfalterad. Höga kokospalmer växte var tredje meter. Stenmuren ersattes av en handklippt tallhäck i japansk stil och rader av brandgul clivia. Sammetsmjuka gräsmattor böljade på bägge sidor och jag kunde urskilja topparna av banjanskogen som en avlägsen grå rand.

Och så rörde sig något. En liten flock rådjur med svarta svansar som betade till vänster. Jag pekade ut dem för Robin och hon log och kysste mig på knogarna. Ett par sjöfåglar kretsade ovanför oss; i övrigt var himlen stilla.

Hundra palmer till och sedan körde vi in på en stor grusplan skuggad av röda cederträd, aleppopinjer, mango och avocado. Mitt på sprutade en algstrimmig kalkstensfontän vatten ner i en sänka överfull av hyacinter. Bakom den låg ett väldigt tvåvåningshus med ljusbrun stuckfasad, furulister och balkonger och ett pagodtak med skinande gröna tegelpannor. En del av kantpannorna var utstyrda med hemska ansikten.

Romero slog av motorn och KiKo klättrade ner från hans axel, sprang uppför den breda stentrappan och började knacka på ytterdörren.

Spike hoppade ut ur jeepen och följde efter, krafsade på träet med framtassarna.

Robin klev ur för att stoppa honom.

Var inte orolig, sa Romero. Den är byggd av järntall, hundra år gammal. Hela stället är massivt som en klippa. Japanska armén byggde det 1919, efter att Nationernas förbund tagit ifrån Tyskland territoriet och gett det till kejsaren. Detta var deras officiella högkvarter.

KiKo gungade i dörrhandtaget och Spike skällde uppmuntrande. De tycks redan vara kompisar, sa Romero. Var inte oroliga för era saker, jag ska ta upp det åt er senare.

Han sköt upp dörren med apan alltjämt hängande i handtaget. Det var länge sedan jag lämnat en dörr olåst i Los Angeles.

En rund vit stenentré ledde till ett stort rum med bonat furugolv under kinesiska mattor, höga gipsväggar, snidat teaktak och massor av gamla möbler som såg bekväma ut. Det hängde akvareller i pastellfärger på väggarna. Orkidéer i porslinskrukor i varma nyanser. Valvportar på bägge sidor ledde till långa korridorer. Framför den högra gången låg en trappa med röd matta och fernissad ledstång, som såg lite konstig ut, eftersom den var helt rätvinklig, utan några krökar. Den slingrade sig upp till avsatsen på andra våningen och fortsatte utom synhåll.

Rakt fram fanns en vägg av perspektivfönster som inramade en turistbroschyrsvy av terrasser och grässlätter och den förkrossande blå oceanen. Barriärrevet var ett litet mörkt komma, naggat i kanten av den lilla hamnen, och öns västspets en tydlig knivskåra in i lagunen. Det mesta av byn Aruk doldes nu av trädtoppar. De få hus jag kunde se låg utspridda likt sockerkorn på bergssluttningen.

Hur många tunnland har ni här?

Sjuhundra ungefär.

Över två och en halv kvadratkilometer. Ganska stor bit av en ö som bara var lite över en kilometer bred och drygt en mil lång.

När doktor Bill köpte tomten av staten låg den helt öde, sa Romero. Han fick liv i den igen – får jag bjuda på något att dricka?

Han återvände med en bricka med Coke-burkar, limeskivor, glas och en vattenskål åt Spike. Bakom honom kom två små kvinnor i blommiga rockklänningar, den ena i sextioårsåldern, den andra hälften så gammal. Bägge hade breda, frimodiga ansikten. Den äldre kvinnan var koppärrig.

Doktor Delaware och ms Robin Castagna, sa Romero och ställde brickan på ett bambubord och vattenskålen på golvet.

Spike rusade fram och började lapa. KiKo såg forskande på och kliade sig i sitt lilla huvud.

Det här är Gladys Medina, sa Romero. Gourmetkock och chefshushållerska, och Cheryl, Gladys äldsta dotter och vice hushållerska.

Snälla, sa Gladys med en handviftning. Vi lagar mat och städar. Trevligt att träffas. Hon bugade och dottern härmade henne.

Falsk blygsamhet, sa Romero och räckte Robin hennes glas.

Vad vill ni ha då, Benjamin? En pepparkaka? Jag har inte bakat än, så det kan ni inte få. Det var en väldigt… gullig hund. Jag beställde lite mat åt honom med sista båtlasten och det har hållit sig torrt. Hon nämnde märket som Spike var van vid.

Perfekt, sa Robin. Tack ska ni ha.

När KiKo äter här, gör han det i serveringsrummet. De kanske vill hålla varandra sällskap?

Spike låg på mage på entrégolvet med dubbelhakorna utbredda över stenplattorna och hängande ögonlock.

Verkar som om han behöver ta en tupplur först, sa Romero.

Om ni behöver något, sa Gladys, kan ni bara komma till köket och säga till. Bägge kvinnorna gick. Cheryl hade inte sagt ett ord.

Gladys har varit hos doktor Bill sedan han slutade vid flottan, sa Romero. Hon arbetade som kock åt befälhavaren vid Stanton tidigare, men så fick hon fläcktyfus och doktor Bill fick henne under behandling. Medan hon återhämtade sig gav de henne sparken. Så doktor Bill anställde henne. Hennes man dog för några år sedan. Cheryl bor hos henne. Hon är lite trög av sig.

Han visade oss upp. Vår svit låg mitt på trappavsatsen på andra våningen. Ett vardagsrum med ett litet kylskåp, sovrum och ett badrum med vita kakelväggar. Gamla bruna ullmattor täckte golven. Väggarna var av teak och gips. Helstoppade blommiga möbler, flera bambubord. Badkaret var ett urgammalt skinande rent gjutjärnsbadkar med en marmorhylla för tvål och lotionflaskor och tvättsvampar som fortfarande hade plastförpackningen kvar. Takfläktar snurrade sakta runt luften i alla tre rummen. Det kändes en svag doft av insektsmedel.

Sängen var en himmelssäng från sekelskiftet av mahogny, bäddad med rena vita lakan och ett gult sidenöverkast. På ena nattduksbordet stod en glasvas med en amaryllis i. Ett hopvikt kort bildade ett litet tält på kudden.

Massor av fönster med fråndragna sidendraperier. Massor av himmel.

Titta på den utsikten, sa Robin.

Den japanske militärkommendanten ville vara kung över berget, sa Romero. Öns högsta punkt är faktiskt toppen därborta. Han pekade bort mot den högsta av de svarta klippspetsarna. Men det är för nära lovartsidan. Det stormar hela året där och är alldeles för fuktigt.

Han gick bort till ett fönster. Japanerna antog att berget gav dem en naturlig barriär mot ett anfall österifrån. Den tyske kommendanten byggde också sitt hus här av samma orsak. Japanerna rev ner det. De tänkte verkligen göra stället japanskt. Skaffade hit geishor, tehus, bad, till och med en biograf där handelsstationen ligger nu. Slavbarackerna låg på det där fältet som vi passerade på vägen upp, där banjanträden nu växer. När MacArthur anföll kom slavarna ut ur barackerna och vände sig mot japanerna. Mellan detta och bombanfallet dog tvåtusen japaner. Ibland kan man fortfarande hitta gamla ben och kranier uppe på bergssluttningen.

Han gick in i badrummet och vred på kranarna.

Ni kan dricka vattnet. Doktor Bill har installerat aktivt kolfilter på alla cisterner på ön och vi har regelbundna bakteriekontroller. Innan dess var kolera och tyfus svåra problem här. Men man måste fortfarande vara försiktig när man äter skaldjur härifrån – annars kan man drabbas av förgiftningar och annat elände. Men frukt och grönsaker är det inget problem med. Inget här i huset är det något problem med, för doktor Bill odlar allt själv. Vad restaurangmat beträffar är Slim’s är inte mycket att hurra för, men Chop Suey Palace är bättre än det låter. Min mandarinhustru har åtminstone inget emot det. Ibland lagar ägaren Jacqui till något intressant, svalbosoppa till exempel, om hon får tag på rätt råvaror.

Var det dit som hajfenan skulle? sa jag.

Förlåt?

De där killarna nere i hamnen. Skulle den till restaurangen?

Han sköt upp glasögonen på näsan. Jaså, de. Nej, det tvivlar jag på.

En gråhårig, gråskäggig man bar upp våra väskor. Romero presenterade honom som Carl Sleet och tackade honom.

När han gått sa Romero: Något mer jag kan göra för er?

Vi verkar ha allting.

Okej då, här har ni er nyckel. Middagen är klockan sex. Klä er bekvämt.

Han gick. Spike hade somnat i vardagsrummet. Robin och jag gick in i sovrummet och jag stängde dörren om hans snarkningar.

Jaha ja, sa hon och så tog hon ett djupt andetag och log.

Jag kysste henne. Hon kysste mig hårt tillbaka, gäspade sedan mitt i och slet sig skrattande loss.

Jag också, sa jag. Ska vi ta en tupplur?

När jag tvättat av mig. Hon gned sig om armarna. Jag är alldeles full av salt.

Ah, en kvinna med saltgurkesmak! Jag högg tag i henne och slickade hennes hud. Hon skrattade, sköt undan mig och började öppna en väska.

Jag tog upp det hopvikta kortet på sängen. Inuti fanns ett handskrivet meddelande:

Hemma är sjömannen, hemma från havet, Och jägaren hemma från skogen.

R.L. Stevenson

Känn er som hemma i mitt hus.

WWM

Robert Louis Stevenson, sa Robin. Det här blir kanske vår Skattkammarö.

Vill du se mitt träben?

Medan hon skrattade gick jag och tappade upp ett bad. Vattnet var kristallklart, handdukarna alldeles nya och tjocka som en päls.

När jag kom tillbaka låg hon naken ovanpå täcket med händerna bakom huvudet och det kastanjebruna håret utspritt över kudden, bröstvårtorna var bruna och styva. Jag såg hur magen höjde och sänkte sig på henne. Hennes leende. De överdimensionerade framtänderna i överkäken som jag fallit för för åratal sedan.

Fönstren stod fortfarande vidöppna.

Var inte orolig, sa hon tyst. Ingen kan titta in, jag har kollat. Vi är för högt uppe.

Gud, vad du är vacker.

Jag älskar dig, sa hon. Det här kommer att bli underbart.

3

Jag vaknade av ett skrapande ljud. Något som krafsade på ett av fönstren.

Jag satte mig upp och såg den.

En liten ödla som gned frambenen mot insektsnätet.

Jag steg upp ur sängen och tittade närmare på den.

Den stannade där. Ljusbrun kropp med svarta fläckar. Magert huvud och orörliga ögon.

Den stirrade på mig. Jag vinkade. Oberörd krafsade den lite till och kilade slutligen iväg.

Klockan var fem på eftermiddagen. Jag hade sovit i två timmar. Robin låg fortfarande hopkurad under täcket.

Jag drog på mig byxorna och tassade ut i vardagsrummet. Spike hälsade på mig genom att flämta och kasta sig omkull. Jag masserade honom på magen, fyllde på nytt vatten i hans skål och hällde sedan upp lite tonic water och is åt mig själv och slog mig ner vid det största fönstret. Solen var ett stort rött körsbär och havet började bli silverfärgat.

Jag var glad att jag levde men kände mig samtidigt konstigt ensam – så långt borta från allt välbekant.

Jag rotade lite i portföljen och hittade Morelands brev. Ett tjockt vitt papper med tjusig vattenstämpel. Högst upp stod det i svart relieftryck:

Aruk House, Aruk Island.

Käre doktor Delaware

Jag är läkare och bor på ön Aruk i norra delen av Mikronesien. Den har fått smeknamnet Knivön på grund av sin avlånga form. Aruk är officiellt en del av Nordmarianerna och ett självstyrande amerikanskt territorium men är relativt okänt och står inte med i några resehandböcker. Jag har bott här sedan 1961 och tycker att det är en underbar och fascinerande plats.

Jag råkade träffa på en artikel som ni skrivit i The Journal of Child Development and Clinical Practice om grupptrauma. Efter att därpå ha läst allt annat ni publicerat, fann jag att ni uppvisar en fin kombination av begåvning och sunt förnuft.

Jag säger allt detta som ett sätt att framlägga ett intressant förslag.

Under de tre senaste decennierna har jag förutom att forska i biologi och näringslära också insamlat en enorm mängd kliniska data från min praktik, av vilka en del är unika. Eftersom jag har ägnat huvuddelen av min tid åt att ta hand om patienter, har jag inte haft tillfälle att organisera denna information ordentligt.

När jag nu blivit äldre och börjat närma mig pensionen, inser jag att en kunskapsskatt kan gå förlorad, om inte dessa data blir publicerade. I början tänkte jag be en antropolog om hjälp, men jag fann att någon med klinisk erfarenhet, helst någon från mentalhälsoområdet, skulle vara bättre lämpad för uppgiften. Ert skrivkunnande och er inriktning säger mig att ni skulle kunna vara en passande medhjälpare.

Jag förstår att det känns lite konstigt att få ett sådant här erbjudande helt oväntat, men jag har övervägt det noga innan jag kontaktade er. Trots att tempot här på Aruk förmodligen är betydligt långsammare än vad ni är van vid, kanske detta i sig kan kännas tilltalande för er. Skulle ni vara intresserad av att hjälpa mig? Uppskattningsvis skulle det preliminära organiserandet ta två, kanske tre månader, varefter vi skulle kunna slå oss ner och bestämma om det går att göra en bok av det hela, en monografi eller flera tidskriftsartiklar. Jag skulle koncentrera mig på de biologiska aspekterna och överlåta den psykologiska sidan åt er. Vad jag föreställer mig är ett samarbete på lika basis med gemensamt författarskap.

Jag är beredd att erbjuda en kompensation på sextusen dollar i månaden för fyra månader, plus transport i business class från fastlandet och helinackordering. Det finns inga hotell på Aruk, men mitt eget hem är ganska rymligt och jag tror säkert att ni skulle trivas där. Om ni är gift, skulle jag kunna bekosta er frus resa, men jag skulle inte kunna erbjuda henne något betalt arbete. Om ni har barn, skulle de kunna gå i öns katolska skola, som är liten men bra, eller också skulle jag kunna ordna privatundervisning till rimlig kostnad.

Om detta intresserar er, var vänlig skriv eller ring [phone], jag betalar samtalet. Det är inget formellt planerat ännu, men jag skulle vilja börja arbeta med det här så snart som möjligt.

Tack för er uppmärksamhet

Med vänlig hälsning

Woodrow Wilson Moreland, Med. Dr

Långsamt tempo; inget i brevet tydde på några yrkesmässiga utmaningar, och vid vilket annat tillfälle som helst skulle jag kanske skrivit ett artigt brev tillbaka och tackat nej. Jag hade inte sysslat med långtidsterapi på åratal utan varit fullt upptagen av rättsliga konsultuppdrag, och Robins arbete som byggare av specialbeställda stränginstrument gjorde att hon inte hade mycket tid över för semestrar, och ännu mindre då en fyramånadersidyll.

Men vi hade halvt på skämt talat om att fly bort till en öde ö.

För ett år sedan hade en psykopat bränt ner vårt hem och försökt att mörda oss. Så småningom hade vi bestämt oss för att bygga upp huset på nytt, sedan vi hittat en tillfällig bostad i en hyrd villa vid en strand i västra utkanten av Malibu.

Efter att vår huvudentreprenör hoppat av började Robin att övervaka arbetet. Allting gick bra innan det började köra ihop sig som det oundvikligen alltid tycks göra när det handlar om byggen. Vårt nya hem skulle inte vara klart på flera månader ännu, och dubbeljobbandet blev till slut för mycket för henne. Hon anställde en bekant som också var instrumentmakare som utvecklat en svår allergi mot trädamm som övervakare av byggets slutskede och återvände till sina instrument.

Sedan började hennes högra handled krångla – svår seninflammation. Läkarna sa att inget skulle hjälpa om hon inte lät leden vila sig ett bra tag. Hon blev deprimerad och gjorde inte mycket annat än att sitta på stranden hela dagarna, men hävdade bestämt själv att hon mådde bra.

Till min förvåning gjorde hon snart det också, skyndade sig ner till sanden varje morgon, till och med när hösten kom med bitande vindar och stålgrå himmel. Tog långa, ensamma promenader till lugnvattensamlingar och såg på hur pelikaner jagade från utkiksplatser ovanför den klippiga viken.

Jag vet, jag vet, sa hon till slut. Jag är själv förvånad. Men nu tror jag att jag var dum som väntade så här länge.

I november gick kontraktet på vårt strandhus ut och ägaren meddelade att han skulle ge det till sin misslyckade filmmanusförfattare till son som en uppmuntran att skriva.

Vi hade en månad på oss att ge oss av.

Morelands brev kom strax efteråt. Jag visade det för Robin, förväntade mig att hon bara skulle skratta åt det.

Kalla mig Robin Crusoe, sa hon.

4

Något mänskligt väckte henne.

Folk som grälade i rummet bredvid. En man och en kvinna, orden gick inte att urskilja genom de tjocka väggarna, men tonfallet gick inte att ta miste på. De skällde på varandra med en malande obeveklighet som skvallrade om att de hade lång vana av sådant här.

Robin satte sig upp, strök bort håret ur ansiktet och kisade.

Rösterna dog bort och kom sedan tillbaka igen.

Hur mycket är klockan, Alex?

Tjugo i sex.

Hon tog ett långt andetag. Jag slog mig ner på sängen och höll om henne. Hon var fuktig om kroppen.

Middag om tjugo minuter, sa hon. Badvattnet är säkert kallt.

Jag tappar upp ett nytt bad.

När gick du upp?

Fem. Jag berättade om ödlan. Så du får inte bli rädd om det händer igen.

Var han söt?

Vem har sagt att det var en han?

Flickor kikar inte in genom andra människors fönster.

När jag tänker närmare efter, verkade han faktiskt tråna efter dig. Jag knep ihop ögonen och snärtade till med tungan. Antagligen en salongsödla.

Hon skrattade och steg upp ur sängen. Tog på sig en morgonrock och gick runt och böjde på handleden.

Hur känns det?

Bättre, faktiskt. All den varma luften.

Och att du inte gör någonting.

Ja, sa hon. Det är tydligen bra att inte göra något alls.

Hon tog på sig en ärmlös vit klänning som framhävde hennes olivfärgade hud. Då vi var på väg mot trappan sa någon: "Hallå där."

Ett par hade kommit ut från rummet bredvid. Kvinnan höll på att låsa. Mannen upprepade sin hälsning.

Bägge var långa, i fyrtioårsåldern, med kortärmade kakidräkter med epåletter. Hans såg ganska sliten ut men hennes var splitter ny.

Han hade röd, flagig näsa, glasögon med tjocka bågar och långt grått skägg som räckte en bit ner på bröstet. Håret på hjässan var mörkare, tunt och kammat åt sidan. Hans västfickor buktade ut. Hon var storbröstad och bred över baken, med brunt uppsatt hår och runt ansikte.

De kom lufsande emot oss, hand i hand. För en halvtimme sedan hade de pucklat på varandra med ord.

Doktor och mrs Delaware, förmodar jag? Hans röst var låg och skrovlig och han luktade svagt av sprit. På nära håll var hans hud fräknig och förtorkad, att näsan var röd berodde på brustna blodkärl, inte på någon solbränna.

Robin Castagna och Alex Delaware, sa jag.

"Jo Picker, Lyman Picker. Doktor Jo Picker och Lyman Picker."

"Det är faktiskt doktor Lyman Picker också, sa kvinnan, men vem bryr sig om sådant strunt." Hon hade mörk röst. Om de bägge hade barn, lät dessa förmodligen som ångbåtsvisslor.

Hon log brett mot Robin. Ögonen var ljusbruna, näsan rak och läpparna en aning för tunna. Solbrännan var lika ny som hennes kläder, lite ljusröd fortfarande.

Jag hörde att ni var hantverkare, sa hon. Det låter fascinerande.

Vi har sett fram emot att få träffa er, sa Picker. Att få lite mer sällskap vid middagsbordet – i värdens frånvaro.

Är värden ofta borta? sa jag.

Han arbetar för jämnan, tycker jag. Förstår inte när han sover. Är ni vegetarianer som han? Det är inte vi. Inom min bransch är man tvungen att äta vad man får tag i, annars svälter man ihjäl.

Eftersom jag förstod vad som väntades av mig sa jag: Vilken bransch är det?

Epifytologi. Botanik. Tropiska sporer.

Forskar ni tillsammans med doktor Moreland?

Han skrattade till. Nej, jag vågar mig sällan långt ifrån ekvatorn. Det här är en kallvädersutflykt för mig. Han lade armen om sin frus axel. För att hålla spinnsidan sällskap. Doktor Jo här är högt uppskattad meteorolog. Mäter variationer i luftströmmar. Onkel Sam är ganska betagen, så han har beviljat anslag till det.

Jo log lite nervöst. Jag studerar vinden. Hur var resan hit?

Lång men fridfull, sa Robin.

Kom ni med proviantbåten? sa Picker.

Ja.

Från Saipan eller Rota?

Saipan.

Vi också. Förbaskat långtråkigt, skulle gett hur mycket som helst för att få flyga. Till och med den största oceanångare är som en tumnagel i en swimmingpool. Löjligt, eller hur, det ligger ett stort flygfält borta vid Stanton, men flottan låter inte någon använda det.

Doktor Moreland skrev att flygplatsen där var stängd, sa jag.

Inte när flottan behöver den. Förbaskade båtar.

Å, det var inte så farligt, Ly, sa Jo. Minns du flygfiskarna? Det var faktiskt underbart.

Vi styrde stegen mot trappan alla fyra.

Typisk regeringsdumhet, sa Picker. Så mycket land utan någon som använder det – antagligen resultatet av något underutskott. Tror du inte det, älskling? Du förstår hur regeringen tänker.

Jo log lite spänt. Önskar att jag gjorde det.

Har ni varit på Guam? frågade hennes man. "Har ni läst någon av de där turistbroschyrerna som finns överallt? Stilla havet ska utvecklas och man ska