Blodsband

By Jonathan Kellerman

Lauren Teague är en utmanande och stökig tonårsflicka vars föräldrar tar kontakt med psykologen Alex Delaware för att söka hjälp åt sin dotter. Flera år senare korsas deras vägar igen, då Lauren uppträder som strippa på en svensexa där Alex Delaware är med.

En kort tid därpå hittas Laurens döda kropp på en bakgata – hon har blivit hänsynslöst avrättad med flera pistolskott.

Det visar sig att Lauren har försörjt sig som prostituerad för att få råd med universitetsstudierna i psykologi. Av en slump får Alex veta att en annan flicka från samma lärosäte försvann ett år tidigare och snart inser han att de två fallen hänger ihop på ett skrämmande sätt.

En skickligt hopkommen thriller om en besatt människas jakt efter sanningen.

Jonathan Kellerman har välförtjänt kallats ”mästaren av psykologiska thrillers” och jämförts med storheter som Harlan Coben och David Baldacci. Hans böcker om radarparet Alex Delaware och Milo Sturgis har legat etta på topplistor runt om i världen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 6, 2020
• ISBN: 9789178295388

Jonathan Kellerman

Jonathan Kellerman is the #1 New York Times bestselling author of more than thirty bestselling crime novels, including the Alex Delaware series, The Butcher’s Theater, Billy Straight, The Conspiracy Club, Twisted, and True Detectives. With his wife, bestselling novelist Faye Kellerman, he coauthored Double Homicide and Capital Crimes. He is also the author of two children’s books and numerous nonfiction works, including Savage Spawn: Reflections on Violent Children and With Strings Attached: The Art and Beauty of Vintage Guitars. He has won the Goldwyn, Edgar, and Anthony awards and has been nominated for a Shamus Award. 

Book preview

Aliza

1

DEN SORGLIGA SANNINGEN VAR, att om hon bara varit en patient, så skulle jag förmodligen inte ha kommit ihåg henne.

Alla dessa år av lyssnande, så många ansikten. Det fanns en tid när jag mindes dem allesammans. Glömska kommer med erfarenheten. Det bekymrar mig inte lika mycket som det brukade göra.

Hennes mor ringde min telefonvakt en lördagsförmiddag strax efter nyår.

En mrs Jane Abbot, sa telefonisten. Hon säger att hennes dotter är en gammal patient. Lauren Teague.

Jane Abbots namn sa mig ingenting, men Lauren Teague framkallade en lätt nostalgi. Numret låg i 818-området, någonstans i The Valley. När jag hade känt familjen hade de bott i västra Los Angeles. Jag letade igenom mina gamla akter innan jag ringde tillbaka.

Teague, Lauren Lee. Begynnelsedatum för tio år sedan, alldeles på sluttampen när jag hade min praktik på Wilshire Boulevard. Strax efteråt hade jag håvat in en del vinster på fastighetsaffärer, försökt att hoppa av, träffat en vacker kvinna, blivit vän med en sorgsen men duktig polisman och fått lära mig mer än jag ville veta om otäcka saker. Sedan dess hade jag undvikit att åta mig längre terapibehandlingar utan hållit mig till konsultuppdrag åt domstolar och rättstekniskt arbete, problem av ett slag som förde mig bort från min mottagning.

Lauren hade varit femton när hon kommit till mig. Hennes akt var tunn: först ett möte med föräldrarna för att få lite bakgrund och sedan två träffar med flickan. Därefter en missad träff utan någon förklaring. Dagen därpå hade fadern lämnat ett meddelande att man ville avsluta behandlingen. Jag hade aldrig fått betalt för den sista träffen, hade gjort ett halvhjärtat försök att få in pengarna och sedan avskrivit ärendet.

När gamla patienter hör av sig beror det antingen på att det gått bra för dem och de vill skryta lite eller raka motsatsen. I bägge fallen handlar det ofta om folk som jag fått god kontakt med. Lauren Teague tillhörde inte den kategorin. Långt därifrån. Tvärtom var jag nog den siste hon skulle vilja träffa. Varför kontaktade hennes mor mig nu?

Problem: dåliga skolresultat, olydnad hemma. Klin. intryck: far arg, mor möjl deprim. Spänning mel mor och far – äktenskprobl? Föräldrar överens om. Laurens beteende det primära probl. Problemfri födsel, enda barnet, inga spec probl m hälsan, kontakta barnläkare för bekr. Skola: enl mamma: Lauren har alltid varit duktig. Brukade älska att läsa, avskyr det nu. Betygen något över genomsn till förra året, sedan attitydförändr, nya vänner – lodartyper (enl fadern), en del skolk, sänkta betyg. Nedstämd. Svår att kommunicera med. Föräldrar försöker prata, får inget svar. Misstänker knarkmissbruk.

Då jag bläddrade igenom akten såg jag Jane och Lyle Teagues ansikten otydligt framför mig. Hon var smal, blond, före detta flygvärdinna, nu mamma på heltid. Storrökare – fyrtiofem minuter utan tobak hade varit rena tortyren för henne.

Laurens far hade haft smala springor till ögon, uttryckslöst ansikte och varit ovillig att engagera sig. Hans fru hade talat fort... med nervösa händer och fuktig blick. När hon sett på honom för att få stöd, hade han vänt sig bort.

De var trettionio båda två, men han såg äldre ut... Han hade jobbat inom byggbranschen... här har vi det: elektr, entrepnr. En kraftfull man som kämpat emot den annalkande medelåldern genom att låta håret växa, det hade varit sprejat för att hålla sig på plats och sträckt sig ner till axlarna. Svart skägg. Muskler som framhävdes av en alltför tättsittande tenniströja och jeans. Grova men välbalanserade drag... en guldkedja om den rödbruna halsen... en ID-bricka av guld – hur kunde jag komma ihåg det? Om man hade satt på honom hjortskinnsbyxor skulle han ha kunnat vara björnjägare.

Lyle Teague hade suttit med benen brett isär, sett på klockan var och varannan minut och strukit med handen över personsökaren, som om han hoppats att den skulle börja pipa. Oförmögen att hålla ögonkontakt – hade bara stirrat drömmande framför sig gång efter annan. Det hade fått mig att undra om man haft DAMP-problem i familjen och att det kanske gått i arv till Lauren. Men när jag började tala om akademiska test skruvade han inte på sig eller försökte hålla sig på defensiven, och hans fru sa att Lauren hade blivit undersökt för två år sedan av en skolpsykolog och befunnits vara normal och oerhört begåvad.

Begåvad, sa han utan att det lät särskilt berömmande. Det finns inget fel i hennes hjärna som inte lite disciplin kan bota. Han kastade en anklagande blick på sin fru.

Hon grimaserade men sa: Det är det som vi är här för att ta reda på.

Lyle Teague hånlog.

Mr Teague, sa jag, tror ni att det handlar om något annat än att Lauren är bortskämd?

Nä, det är bara vanligt tonårsstrul. Han såg på sin fru igen, den här gången för att få sin åsikt bekräftad.

Lauren är en bra flicka, sa hon.

Lyle Teague skrattade hotfullt. Varför i helvete är vi här då?

Älskling –

Ja, ja, okej.

Han försökte avskärma sig, men jag pressade honom och fick honom till slut att tala om Lauren, om hur annorlunda hon var mot den söta lilla unge som han brukat ta med i lastbilen när han skulle ut på jobb. Då han tänkte tillbaka på det mörknade hans ansikte och han började svamla och han avslutade det hela med att kalla sin dotter jättejobbig. Jag hoppas verkligen att ni kan göra något åt henne.

Två dagar senare dök Lauren upp i mitt väntrum, ensam, fem minuter försenad. En lång, slank, iögonenfallande storbystad, brunhårig flicka som puberteten gjort ett bra jobb med.

Hon var femton, men man kunde ha trott att hon var tjugo. Hon var klädd i ett vitt jerseylinne, trånga, åtsittande jeansshorts och löjligt högklackade vita sandaler. Hennes släta, brunbrända armar och långa, brunbrända ben framhävdes av den minimala klädseln. Rosamålade tår stack ut längst fram på sandalerna. En liten lackhandväska hängde i en rem från hennes nakna axel. Om hon hade studerat fnasken på Sunset för att inhämta modetips från dem, så hade hon lyckats väl.

När unga flickor försöker visa upp sig så där blir resultatet ofta att de på ett komiskt vis förlorar jämvikten. Lauren Teague verkade helt obesvärad över att exponera sin kropp – var det något som gått i arv från far till dotter?

Hon påminde om sin far till ansiktsfärgen och sin mor till kroppsbyggnaden men var inte slående lik någon av dem. Det bruna håret var mörkt umbrafärgat med rostfärgade slingor, tjockt och rakt, hängde halvvägs ner på ryggen, var kammat i mittbena och vågigt vid tinningarna. Höga kindknotor, bred mun med skär läppglans, framträdande men perfekt avvägd kluven haka, kraftigt accentuerade himmelsblå ögon – retsamma ögon. En bred, rak uppnäsa, prickig av fräknar som hon försökt utplåna med smink. Massor av smink. Hon var fullkletad av det från pannan till hakan, likt en alltför beige ansiktsmask.

Då jag presenterade mig svepte hon förbi mig in på mottagningen med långa kliv på sina orimligt höga klackar. Hon gick inte hopsjunken som tonåringar brukar göra, utan rak i ryggen med framskjutet bröst. En påfallande snygg flicka, som verkade mindre attraktiv på grund av den grova sminkningen.

Hon valde stolen närmast min och slog sig ner som om hon varit där hundra gånger tidigare. Schyssta möbler.

Tack.

Som ett sådant där bibliotek i en gammal film. Hon viftade med ögonfransarna, lade benen i kors först åt ena och sedan åt andra hållet, sköt fram bröstet igen, gäspade, sträckte på sig, lade armarna i kors framför sig, släppte plötsligt ner dem utefter sidorna, likt en karikatyr av sårbarhet.

Jag frågade henne varför hon trodde att hon var här.

Mina föräldrar tycker att jag är misslyckad.

Misslyckad?

Japp.

Vad tycker du om det?

Hon skrattade hånfullt och slängde med hå ret. Tungspetsen åkte kana över underläppen. Kanske det. Hon ryckte på axlarna. Gäspade. Jaha... så det är dags att prata om mina problem nu då?

Jane och Lyle Teague hade förnekat att hon gått i terapi tidigare, men Laurens talförhet fick mig att undra. Jag frågade henne om det.

Nej, aldrig. Skolkuratorn försökte prata med mig ett par gånger.

Om vad då?

Mina betyg.

Hjälpte det?

Hon skrattade. Ja – okej, är ni redo för min neuros?

Neuros, sa jag.

Vi läser psykologi i år. Dumt ämne. Är ni redo?

Om du är det så.

Visst. Jag menar – det är ju det som är meningen, eller hur? Att jag ska häva ur mig alla mina mörka hemligheter.

Det är inget som är meningen –

Jag vet, Jag vet, sa hon. Det säger alla hjärnskrynklare – ingen ska tvinga en att göra något.

Så du vet hur hjärnskrynklare är.

Tillräckligt. En del av mina vänner har gått hos sådana. En av dem hade en hjärnskrynklare som sa den där ski – det där om att ingen någonsin kunde tvinga en, men nästa vecka fick han henne intagen på mentalsjukhus.

Varför det?

Hon försökte ta livet av sig.

Verkar vara skäl nog, sa jag.

Hon ryckte på axlarna.

Hur går det för din vän?

Bra – som om ni brydde er om det. Hon himlade med ögonen.

Jag sa ingenting.

Det också, sa hon. Det är det andra som hjärnskrynklare gör – bara sitter där och stirrat. Och säger ’Ah-ah’ och ’Uh-huh’. Besvarar frågor med frågor. Är det inte så?

Uh-huh.

Mycket lustigt, sa hon. "Så mycket som ni tar betalt kan jag inte komma hit så många gånger. Och han kommer antagligen att ringa och kolla om jag dykt upp här och skött mig, så det är bäst att vi sätter igång."

Har pappa bråttom?

Ja. Så ge mig ett bra betyg, va. Tala om för honom att jag skötte mig – jag vill inte ha något mer bråk.

Jag ska tala om att du samarbetade –

Tala om vad ni vill.

Men jag tänker inte berätta några detaljer, för –

Ni har tystnadsplikt, ja. Det gör inget. Ni kan berätta vad som helst.

Har du inga hemligheter för mamma och pappa?

Varför skulle jag ha det? Hon fingrade på håret och log uttråkat. Jag har ändå inga häftiga hemligheter. Mitt liv är urtråkigt. Trist för er – försök att inte somna.

Så din pappa vill att du ska klara av det här snabbt, sa jag.

Kanske det. Hon fingrade på håret igen.

Exakt vad sa han att du skulle göra här, Lauren?

"Skärpa mig, vara ärlig – vara en duktig flicka." Hon skrattade, lade ena benet i kors över det andra, placerade en hand mot vaden och kliade.

Vara ärlig, sa jag. Om knarkmissbruket, till exempel?

"De är paranoida i fråga om det, som med allting annat. Trots att de själva röker."

Röker de hasch?

"Hasch och tobak. Lite grann efter middagen så där. Ibland är det sprit – cocktails. ’Vi är tillräckligt mogna för att hålla kontroll på det, Lauren.’ Hon skrattade. Jane var flygvärdinna förut och jobbade på en massa lyxiga privata charterresor. De har fortfarande kvar en hel uppsättning av små pytteflaskor. Jag gillar det där gröna med melonsmak – Midori. Men jag får inte röka hasch förrän jag blir arton. Hon skrattade. Som om jag någonsin skulle börja."

Så hasch är inget för dig? sa jag.

Hasch är tråkigt – för långsamt. Som om man ville låtsas att det var på sextiotalet och att man ville bli påtänd och sitta och stirra på himlen och prata om Gud. Hon gav till ett lika plågsamt glädjelöst skratt igen. "Haschet gör då dem tråkiga i alla fall. Det är enda gången som hon saktar ner. Och han bara sitter och slappar framför teven och äter nachos och sådant. Det är inte meningen att jag ska prata om deras dåliga vanor, det är jag som behöver ändra på mig."

Ändra på dig hur då?

"Städa mitt rum, mässade hon. Hjälpa till, göra mig i ordning på morgonen utan att kalla min mamma för satkäring, sluta säga ’jävla’, ’fan’ och ’fitta’. Gå till skolan och följa med i undervisningen, bättra på mina betyg, sluta att bryta mot utegångsfärbu det, umgås med ordentliga kamrater, inte med lodare."

Och det är meningen att jag ska få dig att göra allt detta.

Lyle säger att ni aldrig kommer att klara det.

Lyle.

Hon såg glad ut på ögonen. Det är en annan grej som jag inte får göra. Kalla honom vid förnamn. Han avskyr det, han blir helt vansinnig.

Så det tänker du inte sluta med.

Hon fingrade på håret. Vem vet vad jag kommer att göra?

Hur reagerar han när du gör sådant som irriterar honom?

Ignorerar mig. Går sin väg och ägnar sig åt något annat.

Har han några hobbies?

Han? Det enda han gör är att arbeta, äta, röka hasch, proppa i sig onyttigheter och se på TV. Han har inget förtroende för mig. Och inte för er heller. Hon log konspiratoriskt. Han säger att hjärnskrynklare bara är en hop överbetalda skojare som inte kan skruva i en glödlampa själva och att jag kommer att lura er precis som jag lurat alla andra. Han betalar bara för det här därför att Jane går honom på nerverna med allt sitt tjat.

Har mamma större förtroende för psykiatriker?

Mamma är jätteorolig, sa hon. "Mamma gillar att lida. De – här ska ni få höra något snaskigt: de gifte sig bara för att de var tvungna. En dag när jag letade efter en bh i Janes byrå, så hittade jag deras äktenskapslicens. Två månader innan jag föddes. Jag avlades i synd. Vad tycker ni om det?"

Gör det dig någonting?

Jag tycker bara att det är lustigt.

Varför det?

Här är de så moraliska och så. Hon lyfte upp den lilla svarta handväskan, öppnade den, kikade in och stängde den igen.

Mamma gillar att lida, sa jag.

Ja, hon hatar sitt liv. Hon brukade jobba på privata charterturer, flyga runt i hela världen med jätterika människor. Hon ångrar att hon någonsin slutade. Hon flyttade sig fram till kanten av stolen. Hur mycket längre måste jag stanna här?

En halvtimme.

Hon öppnade handväskan igen, tog fram en puderdosa, såg sig i spegeln, ryckte loss en ögonfrans och snärtade iväg den.

En halvtimme, sa hon. Jag har inte så många problem att de räcker till en hel halvtimme – vill ni höra allesammans?

Gärna.

Hon började ett långt entonigt tal om dumma flickvänner som lade sig i vad hon gjorde, dumma före detta pojkvänner som var dåraktiga nog att tro att de fortfarande låg bra till hos henne, dumma lärare som inte kunde mer än eleverna, dumma partyn, en dum värld.

Pratade på i samma rabblande ton som ett vittne som läste upp en utantilläxa och tittade överallt utom på mig.

När hon var klar sa jag: Så alla går dig på nerverna.

"Det har ni rätt i... Hur lång tid är det kvar nu?"

Tjugofem minuter.

Fan också. Så mycket? Ni borde ha en klocka däruppe. Så att folk kan hålla koll på tiden.

Det brukar folk inte vilja.

Varför inte?

De vill inte bli distraherade.

Hon log bittert och flyttade sig fram åt på stolen. Jag vill i alla fall gå tidigt. Bara i dag. Snälla. Jag har några människor som väntar på mig och jag måste varahemma före halv sex, annars kommer Jane och Lyle att bli vansinniga.

Folk som väntar på vad då?

Att ha roligt.

Vänner som kommer och hämtar dig.

Hon nickade.

Var då?

"Jag sa att vi skulle träffas ett kvarter härifrån. Så kan jag gå nu?"

Lauren, jag tvingar dig inte att –

Men om jag går för tidigt så tjallar ni, va?

Det handlar bara om tjugo minuter, sa jag. Varför inte utnyttja tiden när du ändå är här?

Jag väntade mig att hon skulle protestera, men hon bara satt där och såg surmulen ut. Det är inte rättvist. Jag har ju berättat allt. Det är inget fel på mig.

Det har jag aldrig sagt att det är, Lauren.

Vad är vitsen med det här då?

Jag skulle vilja veta mera om dig –

Jag är inte värd att veta något om. Mitt liv är tråkigt, det har jag ju redan sagt. Hon strök med händerna över magen. Sådan här är jag, det är inget spännande med mig.

Jag lät flera sekunder passera. Lauren, går allt verkligen så bra som det skulle kunna göra för dig?

Hon studerade mig under sina hårdsminkade svarta ögonfransar, stack handen i handväskan igen och tog upp ett paket Virginia Slims.

När hon drog fram en tändare skakade jag på huvudet.

Äh, lägg av nu.

Jag är ledsen.

"Hur kan ni göra så? Folk är ju alldeles stressade när de kommer hit. Klagar de inte – klättrade inte Jane på väggarna? Hon bolmar ju som en skorsten!"

Jag träffar mest barn och tonåringar, sa jag. ’Folk klarar sig utan."

"Barn och tonåringar. Hon gav till ett kort, likgiltigt skratt. Alla tonåringar som jag känner röker. Är ni allergisk eller något?"

En del av mina patienter är det.

Så varför måste alla lida för några fås skull? Det är inte demokratiskt.

Det är att visa hänsyn, sa jag.

"Bra. Hon stoppade tillbaka paketet i handväskan. Hur lång tid är det kvar nu?"

2

ANDRA GÅNGEN KOM HON tjugo minuter för sent och skyndade in på mottagningen mumlande något som kan ha varit en ursäkt.

Samma klädsel, en annan färg kombination: svart linne, skära shorts och ett tjockt lager ljusrött läppstift på munnen.

Samma livsfarliga sandaler och billiga lilla handväska. Hon stank tobak och parfym. Hon var röd om kinderna och håret var rufsigt.

Hon tog lång tid på sig att sätta sig och sa slutligen: Jag blev uppehållen.

Du och dina vänner?

Ja. Hon slängde med håret. Förlåt.

Uppehållen var då?

Vid... piren.

Santa Monica? sa jag.

Vi gillar att vara på stranden. Hon masserade en naken, solbränd axel.

Soligt och fint i dag, sa jag leende. Ni måste ha slutat tidigt i skolan.

Ett plötsligt, glatt skratt kom framtumlande mellan de rödmålade läpparna. Just det.

Det är tråkigt i skolan, va?

"Även om den gick på uppåttjack skulle den vara urtråkig. Hon tog fram ett cigarrettpaket och bollade med det mot ett glansigt knä. När jag var liten fick jag genomgå ett intelligenstest. Jag lär visst vara supersmart. De säger att jag borde studera mera. Jag säger att jag är smart nog att förstå att det är bortkastad tid."

Är du inte intresserad av något ämne? sa jag.

Näringslära – jag älskar vitlöksbröd. Är det i dag vi ska prata om sex?

Frågan överrumplade mig. Jag minns inte att vi har planerat något sådant.

"De har planerat det. Jag har blivit tillsagd att tala med er om det."

Av dina föräldrar?

"Ja."

Varför det?"

"Det är främst Lyles idé. Han är säker på att jag ligger med killar och att jag ska bli gravid och att han ska få ett litet svart barnbarn. Som om det skulle hjälpa att jag talade med er, om jag nu gjorde det. Som om jag bara för att jag inte pratar med dem skulle häva ur mig allt till någon utomstående."

Ibland kan det vara bättre att tala med en utomstående.

Kanske för somliga människor, sa hon. ’Men förklara det här för mig: när man är ung tjatar alla på en att man aldrig får tala med främlingar, att man ska akta sig för främlingar, se upp för främlingar. Och nu betalar de för att jag ska berätta mina hemligheter för en främling?"

Hon stack en nagel under förseglingen på cigarrettpaketet, slet upp den och fingrade på locket. Vilket skitsnack.

De kanske hoppas att du så småningom inte ska betrakta mig som en främling.

De kan hoppas så mycket de vill. Hon skrattade tyst. "Hör ni, jag försöker inte vara oförskämd, det bara blir så – förlåt, ni verkar ju vara trevlig. Det är bara det att jag inte borde vara här, va? De använder bara er för att straffa mig – som att ge mig utegångsförbud eller hota med att jag inte ska få ta körkort nästa år. Inget av det fungerade och det här kommer inte heller att göra det. Man måste bry sig för att låta sig kontrolleras, och jag bryr mig inte."

Vad straffar de dig för, Lauren?

De säger att det är min attityd, sa hon, men vet ni vad jag tror? Jag tror de är avundsjuka.

På vad då?

Min lycka.

Du är lycklig men inte de.

"De påstår att de har sådan kontroll på allt. Särskilt han. Hon sänkte rösten till en fientlig barytonparodi: ’Lauren, du förstör ditt liv. Den här terapiskiten är förbaskat dyr. Jag vill att du går dit och pratar av dig allt.’"

Förra veckan hade hon talat om att häva ur sig hemligheter. Tydligen hade hon kommit till andra insikter nu.

Så dina föräldrar är inte lyckliga, sa jag, de låter det gå ut över dig och jag är vapnet.

De sitter fast där de är och jag är cool, fri och njuter av livet och det irriterar dem. Så fort jag får egna pengar tänker jag sticka därifrån, hej då, Lyle och Jane.

Har du planerat hur du ska få pengar?

Hon ryckte på axlarna. Jag kommer säkert på något – det handlar inte om att göra det nu på en gång. Jag vet att inte ens McDonald’s kan anställa mig utan deras tillstånd. Men en dag ska jag göra något.

Har du försökt att få jobb på McDonald’s?

Hon nickade. "Jag ville ha egna pengar. Men de sa nej. ’Inget jobb förrän dina betyg blir bättre.’ Vilket de inte kommer att bli, så det kan vi glömma."

Varför blir dina betyg inte bättre? sa jag.

Eftersom jag inte vill att de ska bli det.

Så det kommer att fortsätta så här i ett par år.

Jag kommer nog på något. Hör ni, glöm det där med sex. Jag vill inte prata med er om det. Eller om något annat. Ta inte illa upp, men jag vill bara inte häva ur mig allt.

Okej.

Okej, bra. Hon for upp på fötter. Då ses vi nästa vecka.

Det var tio minuter kvar. Kan du inte försöka stanna lite till?

Tänker ni tala om för dem att jag gick för tidigt?

Nej, men –

Tack, sa hon. "Nej, jag kan faktiskt inte stanna längre, jag får ont i huvudet av det här – hör ni, nästa vecka ska jag komma i tid och stanna kvar hela tiden. Jag lovar."

Det är bara tio minuter.

Tio minuter för länge.

Ge det en chans, Lauren. Vi behöver inte prata om dina problem.

Vad ska vi prata om då?

Berätta om dina intressen.

Jag är intresserad av stranden, sa hon. Okej? Jag är intresserad av frihet – vilket är exakt vad jag behöver just nu. Nästa vecka ska jag sköta mig – det menar jag verkligen.

Nästa vecka. Försökte hon lura mig eller tänkte hon verkligen komma tillbaka?

Jag måste ut härifrån.

Visst, sa jag. Sköt om dig.

Hon log brett. Slängde med håret. Ni är gullig. Svängde med handväskan och skyndade ut. Jag hann upp henne i väntrummet, just som hon släckte tändaren.

Stack cigarretten i munnen och sköt upp dörren. Jag såg henne trava iväg genom korridoren omgiven av ett moln av rök.

Jag tänkte på henne ett par gånger – bilden av självdestruktiv flykt. Sedan bleknade den också bort.

Sex år senare blev jag inbjuden till en svensexa helgen före Halloween.

En fyrtiofem år gammal radiolog vid Western Pediatrics skulle gifta sig med en sköterska, och en grupp sjukhusläkare och administratörer hade hyrt presidentsviten på Beverly Monarch Hotel för festen.

Biff, revbensspjäll och diverse stekt och grillat kött. Hela baljor med iskyld öl, en bar där man kunde servera sig själv, kubanska cigarrer och geggiga efterrätter: Min kontakt med festföremålet – en mumlande enstöring som inte var så bra på att umgås med andra – hade bestått av ett par stela, föga givande diskussioner om patientvård och jag undrade varför jag egentligen blivit medbjuden. Det var kanske trevligt med många ansikten.

Det var ingen brist på ansikten när jag försenad anlände till festen. Sviten var jättestor, en rad svagt upplysta rum med svarta mattor fullpackade med svettiga karlar. Den låg på takvåningsnivå – och hade säkert en fantastisk utsikt – men gardinerna var fördragna och luften kändes tung. Kavajer och slipsar låg i stora högar på en soffa i närheten av dörren under en handskriven skylt, på vilken det stod: KÄNN ER SOM HEMMA! Jag banade mig fram genom testosteronflabb, dunkar i ryggen, blå cigarrök och ansträngt skålande människor.

En hel hop trängdes runt maten. Jag lyckades till slut komma så nära att jag kunde nappa åt mig ett grillspett med teriyakibiff och en Grolsch. Jubel och spridda applåder från rummet bredvid förde mig fram till en ännu större folksamling. Jag drog mig närmare och upptäckte tjogtals med ögon som var riktade mot en hundratums-teve som hotellet hade för presidenter:

Porrfilm med medverkande större än naturlig storlek. Kroppar som daskade emot varandra i takt till astmatisk saxofonmusik. Männen runt mig gapade och låtsades vara likgiltiga inför vad de såg. Jag vandrade iväg, tog lite mera mat, ställde mig vid sidan om, tuggade och undrade vad i helvete jag hade där att göra, varför jag inte bara torkade mig om munnen och gick.

En patolog som jag kände kom framsläntrande med ett glas whisky i handen.

Hallå där, sa han och betraktade bildrutan. Är det inte du som ska förklara varför vi gör så här?

Du har nog blandat ihop mig med en antropolog.

Han skrockade. Snarare en paleontdog. Jag tror säkert att grottmänniskorna målade snuskbilder. Ska vi videofilma det här och visa det på ronden?

Eller ännu hellre vid nästa välgörenhetsmiddag, sa jag.

Just det. Två decimeter långa kukar och våta muttor – bäst att ha syrgasen redo för mrs Prince och alla de andra gästerna.

Ett vrål från storbildstinarna fick oss båda att hastigt vrida på huvudet. Sedan kom en hög skräll – av matbestick mot glas, hyssjande rop, och så tystnade rösterna och man hörde bara ljudspåret från porrfilmen. Stön fortsatte att dåna i stereo. "Knulla mig!" manade en kvinnoröst och åskådarna skrattade nervöst. Sedan blev de tysta igen.

En liten satt karl med rödblommig hy som höll i ett nästan fullt ölglas – en ekonomichef som hette Beckwith – steg fram i utrymmet mellan de bägge rummen. Hans glasögon hade glidit ner på den köttiga näsan, och när han rättade till dem skvalpade ölet ut på mattan.

Se där varför kontorsråttor inte kan bli kirurger.

Beckwith vinglade lite och flinade.

Fan, vad du är full, Jim!

Beckwith gnuggade sig i ögonen och om näsan, gjorde honnör med andra armen och spillde ut mera öl. Eftersom vi allesammans är sådana ordentliga medborgare – eftersom vi aldrig skulle drömma om att överge Gud och våra hustrur och vårt land och frångå våra moraliska förpliktelser utom i yttersta nödfall – han skrattade hest – "tackar jag Gud att vi råkat ut för ett sådant sjujävla nödfall! Nämligen den förestående domedagen – giftermålet som väntar vår värderade kompis, den evige, den infernaliske doktor Phil Harnsberger, svingare av den radioaktiva cancerdödarstrålen, bättre känd hos oss alla som El Terminador, alias Han som lurar bakom blydörren! Kom in, Phil – var är du?"

Brudgummen syntes inte till någonstans.

Beckwith kupade händerna till en megafon. Kallar doktor Dödsstråle! Doktor Dödsstråle till stora scenen. Seså Phil, visa dig nu!

"Phil, Phil, Phil, Phil..." skallade ropen.

Och så: "Här är han!"

Våldsamma ovationer då hopen delade på sig och Phil Harnsberger med ett martiniglas i handen knuffades fram från dess mitt, så att han hamnade bredvid Beckwith.

Radiologen som hade en begynnande flint och normalt var blek i hyn med en skärröd mustasch som missprydde överläppen, var alldeles blossande röd i ansiktet. Hans leende var förryckt och påklistrat och han verkade vara på vippen att trilla omkull. Han var klädd i en svart T-shirt som var så stor att den räckte nedanför byxknäna. En gul skämtteckning som var tryckt fram på tröjan föreställde en bastant, lömskt blickande brud med ett koppel vid vilket en pytteliten brudgum var fastbunden, framstupa framför en domare med en schavott bredvid sig. Texten löd med fet stil: Jag har inte dödat någon, domarn, så varför måste jag få livstid?

Beckwith dunkade till Harnsberger i ryggen. Harnsberger ryckte till och försökte få i sig lite martini. Det mesta av spriten hamnade på hakan och han torkade bort det med ärmen.

Låt bli det där! skrek någon. Ärmen är inte steril!

Rena bakteriehärden!

Beckwith klappade Harnsberger i ryggen igen. Harnsberger log ansträngt.

"Phil, gamle gosse – och då menar jag verkligen gammal – på tal om det är det på tiden att du mister din svendom! Beckwith hukade sig ner och låtsades leta efter något på golvet, undersökte Harnsbergers byxuppslag och rätade slutligen på ryggen och tog upp oliven ur Harnsbergers martini. Ah, här är den! Den har blivit grön av ålder!"

Massorna tjöt. Harnsberger log men hängde med huvudet.

Phil, sa Beckwith, "du är kanske patetisk, men du vet att vi älskar dig."

Tystnad.

Terminador? sa Beckwith. Visste du det?

Harnsberger mumlade: Visst, Jim –

Vet du vad? sa Beckwith.

Ni älskar mig.

Beckwith backade. Inte så fort, Lone Ranger! Till folkmassan sa han: Fråga inte, säg inte att det är okej för de där fikusarna i flottan, men någon kanske borde tala om det för bruden!

Harnsberger rodnade. Vilda skratt hördes. Beckwith drog sig närmare, så att han hamnade näsa mot näsa med festföremålet. "Allvar ligt talat, Phil, är det säkert att du har roligt?"

O ja, absolut –

Beckwith dunkade honom i ryggen ännu en gång, så hårt att Harnsberger tappade martiniglaset. Beckwith trampade sönder glaset, skärvorna trängde in i mattan. Som judarna säger: moozel tav – ha det så trevligt, Phil. Hoppas att du gillar din sista måltid – din sista smörjelse. Smakar käket bra?

Harnsberger nickade.

Får du tillräckligt att dricka?

Ja –

För ingen vill att du ska bli förbannad och rikta din dödsstråle ner mot oss, Philly.

Instämmande rop hördes. Harnsberger log tillgjort.

"Det är därför som ingen av oss vill vara med när du får räkningen!" sa Beckwith.

Harnsberger fick något panikslaget i blicken. Beckwith dunkade honom i ryggen igen. Nu skrämde jag dig allt, va? Nej, du behöver inte vara orolig, den saken har vi tagit hand om – vi har använt lite patientmedel. Beckwith gned ett pekfinger mot en tumme och blinkade. "Tyvärr. Inga njurtransplantationer för Medi-Cal-patienter den här månadent

Rungande skrattsalvor hördes.

Beckwith tog Harnsberger i armen. Och nu är det dags för huvudrätten, Phil. Så att säga – säkert att du har ätit tillräckligt?

Jadå, Jim.

Då så... Beckwith flinade. Kanske inte." Han gjorde en sväng med armen. Inget hände först; sedan skruvades ljuset ner och musik hördes bakom jätteteven. Snabb discomusik, högre än ljudet från porrfilmen.

Massorna delade på sig och två kvinnor i långa, svarta trenchcoatar kom framsvassande. Då Beckwith försvann placerade de sig på var sin sida om Harnsberger.

Unga kvinnor – långa, välsvarvade, ystra, klivande på stilettklackar. Brett leende – log mot alla omkring sig som om de delade ut godis – rullade de med höfterna, sköt fram underlivet, med överdrivna rörelser så som erfarna dansare gör. Den ena flickan hade långt, kolsvart hår: Väninnans var vitblont, pojkklippt och geléstelt.

Från var sitt håll närmade de sig Harnsberger, tog honom om halsen, kysste honom på kinden och gned sig mot hans höfter. Ett par tungor slickade i radiologens öron, som nu var alldeles mörkröda. Han såg på en gång både upphetsad och skräckslagen ut.

Flickorna stampade och skrek, smekte sig i skrevet, låtsades sträcka sig efter Harnsbergers gylf, kastade huvudena bakåt och mimade fram glada skratt, började varligt knuffa honom mellan sig – fram och tillbaka så som unga schakaler leker med en kanin.

Musiken blev ännu snabbare. Trenchcoatarna åkte av; flickorna var klädda i identiskt lika svarta behåliv av läder, svarta strumpebandshållare och nätstrumpor.

Jag stirrade som alla andra, såg en glimt av deras storbystade profiler, hörde flickorna skrika och skratta, medan de fortsatte att egga Harnsberger. Den svarthåriga flickan kittlade honom på hakan, tryckte sig mot honom, rufsade om hans hår. Den blonda grep honom om ansiktet, kysste honom länge och hårt på munnen medan han vilt fäktande försökte komma undan. Plötsligt gav han efter och bara njöt av kyssen. Han sträckte sig efter blondinens stjärt, men hon knuffade undan honom, sjönk ner på huk, reste sig dansande upp på nytt, skakade fram och tillbaka på huvudet, drog ner en behåkupa och visade fram en bröstvårta, och så täckte hon över bröstet igen.

Den svarthåriga flickan stämde in och de smekte sig synkroniserat i skreven. Bägge drog samtidigt ner behåarna en bit och tog sedan av dem helt och slängde iväg dem bland publiken.

Fylliga, unga bröst guppade och roterade. Flickorna nöp sig hårt i bröstvårtorna, gick ner i spagat, studsade upp igen, dansade vilt, lekte med sina minimala stringtrosor.

De pekade på Harnsberger och drog sig närmare honom, men den här gången ledde de honom ner från scenen och återvände ensamma, hand i hand. Drog i stringtrosorna, släppte tillbaka dem med en smäll.

Lite till genital kurragömma och sedan ställde sig den svarthåriga flickan på alla fyra, rullade med stjärten och tog blondinen om ankeln. Blondinen stod där och skakade på huvudet, plutade med munnen och låtsades göra motstånd. Hesa uppmuntrande skrik hördes från kören. Alla tittade nu.

Plötsligt var båda flickorna nakna, så när som på strumpebandshållarna och nätstrumporna. Musiken saktade ner till en långsam, alltför ljuv tonart, och de började smeka varandra, vampa, kyssas, deras tungor ringlade sig ödlesnabbt.

Den svarthåriga flickan sjönk ner på mattan, lade sig på rygg och sköt upp underlivet. Den blonda dansade shimmy mellan partnerns ben, gick ner på knä, böjde huvudet som i bön och snuddade vid den mörkhårigas kropp med det platinablonda håret.

Slickade den mörkhåriga i naveln. Den mörkhåriga vred på sig.

Den blonda tittade upp, satte ett finger till munnen som om hon funderade på vad hon skulle göra härnäst. En storögd oskuldstravesti, hon höll ut händerna som om hon bad massorna om hjälp.

Massorna jublade uppmuntrande.

Hon vände huvudet ner mot den mörkhåriga flickans sköte, började sänka sig ner, höjde ansiktet igen. Knäade sig på plats men rörde sig inte när den mörkhåriga flickan, alltjämt med höjt underliv, tog henne om armen och drog ner henne mot sig.

Den blonda flickan studerade publiken. Blickade ut över hela rummet.

Vände sig åt mitt håll, så att jag såg hela hennes ansikte.

Ett långt, ovalt ansikte nedanför det platinablonda håret. Bleka ögon under plockade ögonbryn, framträdande men perfekt avvägd kluven haka.

Igenkännandet träffade mig likt ett hugg i bröstet.

Henne med. Den illmariga minen försvann och ersattes av... ett osäkert leende.

Hon stirrade på mig och hennes huvud blev stilla ovanför den svarthåriga flickans roterande höfter. Jag tyckte jag såg henne skaka nästan omärkligt på huvudet – ville hon förneka något?

Musiken spelade på. Den svarthåriga flickan fortsatte att vrida på sig, men började förstå att något inte var som det skulle. Sträckte sig efter Laurens huvud.

Lauren rörde sig inte en tum.

Sedan gjorde hon det.

Medan hon lät sig dras ner flydde jag.

3

JAG KÖRDE HEM NÄSTAN BLIND AV SKAM, sneddade genom mörka, kalla gator som om inget spelade någon roll.

Det närmaste jag kommit att ha barn är de som litat på mig. Genom att träffa Lauren hade jag fått en glimt av vad föräldrar till horor och brottslingar gick igenom.

Hennes blick när hon känt igen mig – en strippas kråmande degraderat till... obalans. Osäkerheten som hon aldrig visat som tonåring.

Nu var hon tjugoett. Lovlig. Det fick mig att skratta högt.

Varför i helvete hade jag gått på Harnsbergers party över huvud taget? Varför hade jag inte gått därifrån när jag förstått vad det skulle bli för sorts tillställning?

Därför att något hos mig, som hos de flesta män, törstade efter färska erotiska bilder.

Robin satt uppe och väntade på mig, men den kvällen var jag definitivt inget vidare sällskap.

Jag sov uruselt, och när jag vaknade nästa morgon undrade jag vad jag skulle göra åt det inträffade, om jag nu skulle göra något alls. Klockan åtta ringde jag telefonvakten och telefonisten talade om att Lauren hade ringt vid midnatt och velat boka en tid.

Hon lät angelägen, sa telefonisten. Jag kände till den där avbokningen klockan två, så jag gav henne den. Hoppas att det var okej, doktor Delaware.

Visst, sa jag, sjuk av skräck. Tack.

Det är vårt jobb att hjälpa till, doktorn.

Exakt klockan två ringde det på sidodörren och jag fick hjärtat i halsgropen.

Patienter som aldrig varit hemma hos mig brukar stanna nere vid grinden. Att dörrklockan ringde betydde att Lauren måste ha öppnat grinden och tagit sig uppför uppfarten och genom trädgården. Inget varnande hundskall: Robin hade farit upp till Carpinteria för att köpa virke, gett sig av vid gryningen och tagit Spike med sig.

Jag ställde ifrån mig kaffet som jag inte rört, skyndade genom huset och öppnade dörren.

Ett nytt ansikte på andra sidan.

Fräscht, renskrubbat, uttryckslöst, kortklippt snövitt hår utan något klet, framåtkammat i en liten lugg.

Ingen makeup alls. Samma blå ögon – men blicken var hårdare, återhållen. Ett oprövat ansikte om man bortsåg från ögonen.

Vid tjugoett års ålder såg Lauren yngre ut än hon gjort när hon var femton.

En urblekt denimblus och ett par åtsittande jeans täckte henne från handlederna till anklarna. Blusen var knäppt ända upp i halsen och prydd med ett turkosfärgat spänne. Jeansen satt som gjutna om hennes smala midja och mjuka höfter. På fötterna hade hon vita sandaler med platta sulor. En stor kalvskinnsväska hängde från ena axeln – blank och gråmelerad med ett guldspänne, såg iögonenfallande dyr ut.

Hejsan, Lauren.

Hon stirrade förbi mig och räckte fram handen. Handflatan var kall och torr. Jag kände inte för att le, men när hennes blick slutligen mötte min, lyckades jag göra det.

Det gjorde inte hon. Så ni arbetar hemma nu. Mysigt ställe.

Tack. Varsågod och stig på."

Jag höll mig strax framför henne under promenaden till min mottagning. Hon gick snabbt – lika ivrig att komma in som hon en gång varit att komma iväg.

Väldigt trevligt, sa hon när vi var där. Träffar ni fortfarande barn och tonåringar?

Jag sysslar inte så mycket med terapi längre.

Hon blev stående i dörröppningen. Det sa telefonvakten inget om.

Jag har fortfarande kvar min praktik, men arbetar mest med konsultjobb, sa jag. Rättsfall, en del polisarbete. Jag ställer alltid upp för tidigare patienter.

Polisarbete, sa hon. Ja. Jag såg ert namn i tidningen. Det där skottintermezzot på skolgården. Så nu är ni en offentlig hjälte.

Hon tittade fortfarande förbi mig. Genom mig.

Stig på, sa jag.

Den där är samma, sa hon och betraktade min gamla sk innsoffa.

Ganska antik, sa jag.

Ni är – ni har inte förändrats särskilt mycket.

Jag satte mig bakom skrivbordet.

"Det har jag, sa hon.

"Du har blivit