Andras pengar

By Tomas Arvidsson

Tomas Arvidssons populära deckarserie om Svenne Mattson får nytt liv i nyutgåva med nya snygga omslag och uppläsning av Magnus Schmitz!

Det är strax innan jul. Mycket folk är i rörelse men polisen börjar redan dra ner inför helgen, något som dataexperten Svenne Mattson, kassaskåpsexperten Kenneth Lind och uppfinnaren av värdetransportväskor Martin Strand räknar med. Tillsammans planerar de att begå det smartaste, största och snyggaste värdetransportrånet i historien. Utan våld och vapen ska de lägga vantarna på en fullastad Securitasbuss mitt i Göteborg.

När värdetransport C3 med 51 miljoner svenska kronor i lasten försvinner spårlöst från Kungsportsplatsen står polisen handfallna.

Försäkringsutredaren och före detta polisen Karolina Jonsson sätts på fallet. Hon är vass, intuitiv och smart. Men i Svenne hittar hon en värdig motståndare och när två skarpa hjärnor ställs mot varandra i en professionell tvekamp, kan det bara sluta som det gör här ...

”Andras pengar” är den första, fristående delen i Tomas Arvidssons deckarserie om Svenne Mattson.

Tomas Arvidssons deckare är skickligt komponerade, välskrivna och mycket spännande. Med stor berättarglädje och underfundig humor, men helt utan våldsskildringar, utgör de en stilla protest mot det allt grövre underhållningsvåldet.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 25, 2019
• ISBN: 9789178296088

Book preview

Lamborghinin.

Kenneth Lind

BANKTJÄNSTEMANNEN MÖTTE HONOM och föreslog att de skulle gå in på hans rum.

Av gammal vana läste han av rummet. Det var smakfullt möblerat: ett blankt, välstädat skrivbord av ek, på skrivbordet två dataskärmar med kort pelarfot, en stor skrivbordsstol som såg bekväm och dyr ut, två besöksstolar framför skrivbordet, i hörnet en grupp med svarta skinnfåtöljer kring ett kvadratiskt glasbord. På golvet en stor matta, säkert dyr. På väggarna några få sparsmakade oljemålningar i lätta guldramar, och så en i tyngre ram: Öland i solnedgång. Av en metallplatta framgick att konstnären hette Per Ekström. I andra hörnet ett kassaskåp, Steindahl 3, mekaniskt femställigt kombinationslås, sifferbaserat, omodernt. I fönstren fyra för Kenneth okända krukväxter, kunde vara pelargonior eller något.

Kenneth uppskattade inredningen till omkring trehundratusen och tiden att ta sig in i kassaskåpet till högst två minuter om han fick vara i fred. Förmodligen fanns det inget mer än två lunchsmörgåsar i skåpet. Han log åt sig själv. Så tänkte han förr. Det var en reflex från den tiden. Nu var han vit, egen småföretagare som deklarerade frimärksaffären med moms och allt. Familj, fru och barn och hus i Lindsdal. Majken, lillgrabben och han och ett förflutet långt där borta. Framtid som bara kunde bli bra. Ordförande i villasamfälligheten. Hyfsad Jaguar på garageuppfarten. Rutinmässigt ärende på banken. Hans bank. Skjorta och slips.

Han la märke till att det var mycket tyst i rummet. Stadens ljud trängde inte in där. De kom bort på vägen. Tystnaden andades goda affärer. En av datorerna susade diskret och vänligt. Rummet doftade skinnmöbler.

Det var precis ett sådant rum en kreditchef vid en av stadens större banker borde ha.

Bankmannen hämtade några papper från skrivbordet och bjöd Kenneth att slå sig ner i en av fåtöljerna.

Du vill höja dina lån med niohundratusen? Nästan en miljon.

Ja. Jag behöver bygga om i företaget. Pansarglas i skyltfönstret och dörren, nya montrar. Investeringar i säkerhet och kundvänlighet, mest.

Hur går affärerna? Ditt halvårsbokslut såg inte helt bra ut.

Tja, kunde gå bättre. Men det gäller att komma i gång på allvar. Kalmar är lite litet för en frimärksaffär. Jag ser att det går bättre och bättre.

Vad han inte berättade var att han hade blivit grundlurad av en kund. Han hade köpt ett frimärke för mer än en miljon i tron att det skulle gå att sälja för minst två. Förfalskningen var utomordentligt skickligt gjord och drabbade inte bara honom. För rätt person med rätt teknik är det mycket lättare att förfalska frimärken än sedlar. Sedlar är svårare att göra men lättare att få ut på marknaden.

En expert i Bryssel hade tillverkat och prånglat ut minst 45 exakta kopior i Europa, nio i Kina och fjorton i USA. De gamla rävarna i branschen gick inte att lura. Mannen i Bryssel hade valt sina offer noga. Han hade bara gått på relativt nya och oerfarna frimärkshandlare. Sådana som Kenneth Lind i Kalmar. Det fanns tillräckligt många av dem och projektet hade lönat sig bra. Kenneth tyckte inte att banken hade med det att göra.

Kreditchefen tog sats. Jag är ledsen. Vi kan inte höja dina lån. Vi måste tvärtom säga upp den största av dina krediter. Den på nästan två miljoner. Vid nästa villkorsändring måste du amortera av den. Det är om fyra månader. I januari.

Vad säger du? Kenneth kunde inte tro det hans öron försökte inbilla honom. Banktjänstemannen hade slätat ut ansiktet. Det utstrålade samma vänliga inlevelse som en deklarationsblankett. Han hade gjort det här förut.

Vi har haft ärendet uppe i ledningsgruppen. Jag har gjort vad jag kan men chefen säger nej. Vi har nya direktiv från Stockholm. Banken måste ha fullgoda säkerheter. Då blir det så här. Tyvärr.

Jag förstår ingenting. Firman har det en aning trångt just nu, men är på rätt väg. Kan ni inte lägga över lånen på kåken i Lindsdal …?

Finns inget utrymme. Den är intecknad så långt det går. Den är belånad till mer än dubbla taxeringsvärdet.

Ni kan inte göra så här. Jag har investerat flera miljoner av egna pengar i frimärksaffären.

Jag vet det. Det är tråkigt, men vi kan inte göra mer.

Det är nåt annat, eller hur?

Nej, vad skulle det vara?

Jag har skött mina räntor och amorteringar hela tiden. Vad kan jag göra mer?

Nya regler, bara. Vi får bestämma mindre.

Det måste vara nåt?

Nej.

Säg vad det är. Vad är det som har hänt?

Ingenting. Eller … ja … eftersom du frågar kan jag nämna en sak. En liten sak. Men den påverkar inte alls bankens inställning, förstås.

Jaha. Vadå?

Bankmannen såg listig ut. Han var överlägsen i allt. Listighet och överlägsenhet var hans paradgrenar. Nån hade hört – ryktesvis, tror jag – att du har suttit inne. I fängelse, alltså. Vi var tvungna att kolla om det stämde och det gjorde det ju. Flera år.

Men herregud, det var länge sen, många år sen. Jag tog mitt straff. Jag har skött mig perfekt sen dess. Gifte mig med min övervakare. Har egen firma, på Kvarnholmen, centralt i stan. Allt det vet du.

Jo, det är bra, väldigt bra. Och det här med … fängelset har inte nåt med bankens nej att göra. Jag lovar.

Varför kollade ni upp det, då? Om det inte har med banken att göra.

Det gör vi alltid. Vi har våra regler.

Kenneth reste sig. Kreditchefen också.

Var kan man klaga?

Bankmannen lade händerna på ryggen. Förmodligen skakade han hand med sig själv där bak och gratulerade sig till att ha plattat till en liten småhandlare som trodde att han var något. En beklämmande typ som trodde att banken gullade med kåkfarare och skurkar som hela tiden åkte in och ut i landets fängelser. Det räckte att samhället gullade med dem. Fängelserna var komfortabla inrättningar med hög hotellstandard, tänkte han säkert. Tv på rummet med massor av kanaler, bio på kvällarna, god mat och vitaminer till frukost, gym, styrketräning och massage, kuratorer och läkare. Allt gratis. Fina fisken.

Alla vet ju att en gangster är och förblir en gangster även om han försöker snitsa till sig. Alla gangstrars tillsnitsingsförsök är bara avledande manövrar medan de väntar på nästa tillfälle att lura någon, i värsta fall en bank. Så är det, tänkte han förmodligen, mycket nöjd med att ha genomskådat såväl kriminalvårdens godtrogna insatser som den mänskliga naturens skröplighet. En bra bov är en inlåst bov. Ju inlåstare desto bättre.

Ledsen. Ingenstans.

Han såg inte ledsen ut. Kenneth övervägde att ge banktjänstemannen en smäll på käften. Han stod bra till för det.

Kenneth funderade på saken. En rak höger på hakan, tätt följd av en snärtig uppercut med vänstern. Inte hårt, mer som en markering. Han begrundade idén en stund och kom fram till att det kanske inte skulle vara så smart. Att klippa till kreditchefer brukar inte förbättra förhandlingsläget på banker. Det var nog inte så sannolikt, bedömde Kenneth, att kreditchefen skulle resa sig från golvet, torka bort näsblodet, spotta ut en tand och säga: Okej, kompis, det avgör saken. Du får låna stålarna. Ska vi säga en miljon jämnt? Eller behöver du mer?

Kenneth ville ge igen. I sådana lägen hade han lärt sig att tänka på vad hans kompis Svenne skulle ha sagt. Svenne var hans mentor sedan många år. Kenneth ville hellre betrakta honom som någon sorts reservfarsa. Svenne skulle sagt till honom att ligga lågt: Bråka inte, berätta inte vad du kommer att göra, gå undan och tänk efter ordentligt. Sedan kan du ta honom på något sätt, men ge honom inget i förväg.

Extrapolera läget, brukade han säga. Lägg ihop allt du vet och räkna framåt. Analysera bakåt och kalkylera framåt.

Det hade tagit ett tag innan Kenneth förstod att han inte menade något som man gjorde med bilar på lördag förmiddag.

Kenneth extrapolerade allt han orkade.

Han lyssnade till tystnaden en gång till. När den inte sa honom något mer gick han därifrån.

Martin Strand

DET VAR DET SÄMSTA utslag han hade sett på länge. Egentligen hade han nog aldrig sett ett sämre. Det var ett sådant slag som han skulle ha lett milt överseende åt, kanske rynkat på näsan åt. Om det inte hade varit hans eget. Det var det. Han rynkade på näsan ändå. Så dåligt var det.

Solen sken, havet var blått som september och golfen avslöjade honom mer än han ville.

Han hade alltid tyckt att det stora klubbhuvudet på trampolindrivern stod för lika mycket panchovarning som galoscher och käpp och boule. Nu behövde han trampolindrivern för att slå långt och rakt. Ändå gick han inte runt i närheten av sitt handikapp.

Han hade hookat sin sista drive ordentligt och slutade långt över par. Han hämtade bollen ur koppen på artonde greenen och stoppade ner klubban i bagen.

Det var det, sa han till kvinnan vid sin sida. Ganska dåligt. I dag använde jag mer yta än själva golfbanan. Hittade till och med en alldeles ny bunker.

Ja, för att ha sju i handikapp var det väl inte så bra. Har du fel putter?

Kan inte skylla på den. Samma som Tiger Woods har. Scotty Cameron by Titleist. Dessutom är det inte bara puttarna som blir fel. Jag felbedömde läget på åttonde hålet. Brukar inte behöva ropa ’Fore!’ Om inte min drive hade varit så svag kunde jag ha dödat damen i fyrbollen, hon med blommiga jackan. Hade kanske inte gjort så mycket men Tylösands golfklubb hade tappat en medlemsavgift.

Martin, vad är felet?

Det är inget särskilt. Jag känner mig inte i form bara. Out of bonds.

Får jag bjuda dig på en förmiddagslunch?

Nej tack. En annan gång. Har ett möte i Göteborg klockan två.

Hittar du på?

Ja.

Varför det? För att komma undan?

Ja, kanske nåt åt det hållet. Men om jag tackar nej så tror du jag är sur för att du sopade banan med mig. Så: ja tack.

Medan han lyfte in golfbagen i bilen tittade han efter henne. Hon gick i förväg för att ta ett bord på golfrestaurangen: attraktiv änka, fem år yngre än han själv, intellektuell och trots det duktig i golf. Han förstod inte varför han inte var mer intresserad av henne.

Hon ställde ner sitt tidiga vinglas och såg honom i ögonen.

Martin, vi har känt varandra i tio dagar och jag vet ingenting om dig mer än att du är 58, skild, kör omkring i en onödigt stor Volvo C70, bor i Göteborg, har sommarhus i Frösakull som är som Tylösand fast bättre. Berätta.

The Martin Strand Story, sa Martin Strand, finns i två versioner. Den korta har du just dragit. Den långa kan bli hur påfrestande som helst.

Dra den, sa hon och lutade sig bakåt. Påfresta mig. Jag står ut.

Skyll dig själv. Född i Göteborg. Bodde i Kålltorp, ligger i östra delen av stan. Jag har alltid gillat att ta reda på hur saker funkar. När jag var nio hade jag sparat ihop till kvarterets största mekano och byggde små elektriska leksaker, lyftkranar och hissar och sånt. Det finns ingen nioåring som har fått mer volt genom kroppen än jag. Borde varit död flera gånger om. Tog studenten på Hvitfeldtska. Kom in på Chalmers, ville bli civilingenjör. I en delkurs utvecklade jag ett avancerat dataprogram som jag var rätt nöjd med. Arbetade dag och natt med det. En av professorerna tog hand om mig. Han bjöd mig på en öl ibland och ville stötta mig. Jag skulle gå långt, sa han.

Martin Strand suckade lätt och noterade att hon fortfarande hängde med.

Ett halvår senare fick jag se mitt dataprogram i en vetenskaplig tidskrift. Det stod ett annat namn under. Professorn hade stulit det rakt av och tjänade pengar på det. Jag protesterade och kunde bevisa att jag var först. Men jag hade naturligtvis inte en chans. En vänsterorienterad teknolog på tredje året ska inte sticka upp mot en konservativ professor som har varit där i hundra år. Så jag fick sluta. Det var nytt för mig; jag trodde inte sånt hände i Sverige. Startade en uppfinnarfirma med en anställd, det vill säga jag själv. Misslyckad chalmerist utan examen men med studieskulder. Trögt och tufft och ett litet helvete, men roligt. Början var svår, lång. Så småningom lossnade det. Jag hittade på några bra grejer. Den bästa var en datorstyrd ventil till pumpar. Ganska smart. Nästan alla pumpar har en sån. Oavsett om dom pumpar vatten eller olja eller bensin på mackar eller blod på sjukhus så har dom en sån liten ventil. Jag sökte och fick patent på den. Har några andra patent också. Firman växte. Professorn på Chalmers dog förra året. I Göteborgs-Postens nekrolog stod det att han hade gått på dialys tre gånger i veckan under flera år. Måste ha varit med min pump.

Menar du pumpar i Göteborg? Måste vara många.

I hela världen. Många. Jag får en slant varje gång dom gör en sån pump. Fortsatte jobba för att jag gillade det. Behövde inte mer pengar då och behöver inte nu. Min fru stack för åtta år sen. På min femtioårsdag drack hon några glas champagne för mycket. Efter festen satt vi och pratade en stund framför brasan. Hon hade inte tänkt säga det just då, men det blev så. Hon berättade att hon hade hittat både sig själv och en annan man. Den gamla vanliga visan. Jag vet inte ens vem det är. Har aldrig träffat honom, aldrig sett honom och bryr mig inte. Några år efter det sålde jag firman och slutade arbeta. Har rest en hel del, både i tjänsten och privat, men inte nu längre. Sitter i ett par styrelser. Annars gör jag ingenting.

Var det sorgligt?

Med professorn? Inte det minsta. Han dog ju.

Jag menar med din fru.

Jo. Då. Fast mest blev jag överraskad. Konstigt nog är jag glad över att hon fick det bättre än hon tyckte hon hade det med mig.

Barn?

En dotter, gift i USA, två barnbarn. Hon är matskribent, rätt känd och skriver i några av dom största tidskrifterna där borta. Hennes man har en skandinavisk restaurang i New York. Dom lever sitt eget liv. Det går bra för dom.

Hon drack ur sitt vin, såg hans fråga och svarade: Jag är ledig på fredagarna. Var det hela storyn? Var i Göteborg bor du?

Har länge haft en bostadsrätt på Kungsportsavenyen. När en fin liten tvåa vägg i vägg blev ledig så köpte jag den till min dotter. Men hon är aldrig där. Ligger centralt i stan.

Jag vet. Även om man bor i Halmstad så har man kanske varit i Göteborg. Vad gör du mer? Intressen?

Gillar att se på konst. Simmar tvåtusen meter två gånger i veckan. Seglar då och då. Ska faktiskt ut till Långedrag i eftermiddag och titta till båten. Det är mitt viktiga möte klockan två. Möte med båten och mig själv. Rörande.

Går du nån kurs eller så?

Han huttrade till trots att de satt inomhus. En skugga drog över hans ansikte. Jag anmälde mig faktiskt till en kurs i våras. ’Jag och mansrollen’ hette den. Man skulle lära sig att leva med sig själv och tycka om det. Man skulle bli kompis med sig själv. Man skulle landa i sig själv. Gulligt. Det var det värsta jag varit med om sen jag gjorde lumpen. Vi var nio karlar plus två helvrickade ledare. Konsulter i praktisk psykologi, kallade dom sig. Vi bodde på ett skabbigt ställe ute i vildmarken, fast det kostade som en lyxsvit på Waldorf Astoria eller mer. Vi satt i en fånig ring och skickade runt en sanningssten medan vi berättade om oss själva. Alla ljög, förstås, och när vi skulle ha trygghetsövningar så visade det sig att ingen litade på nån, särskilt inte på kursledarna. En skulle lägga sig i en hängmatta medan det stod två killar i varje ände och höll i. Dom skulle låtsas vara träd. Dumt. Det var ingen som vågade lägga sig i hängmattan, så en av kursledarna gjorde det för att visa att det var lugnt. Vi skulle lita på andra karlar, alla skulle känna sig trygga och fina. Det var inte så klokt av honom. Så fort han hade slappnat av i hängmattan släppte dom och han slog sig rejält. Sånt är livet i verkligheten, sa vi till kursledarna.

Martin Strand genomfors av en rysning. Den allmänna uppfattningen var att dom där ledarna snarast borde spärras in nånstans, långt från övriga mänskligheten, helst på nåt zoo. Det var det enda vi var överens om. När vi fattade att kursen bara var deras egen terapi för sig själva så rymde en annan kille och jag. Det var inte så lätt. Dom låste in oss på kvällarna för att vi riktigt skulle rå om varandra, gosa och bli som en familj. Vi knöt ihop lakanen och stack mitt i natten. Vi landade, fast inte i oss själva, utan i en stor, svart skog. Villade förstås bort oss. Han som jag rymde med hade varit lärare i fysik och var psykopat, sa han. Hade suttit inne för mordbrand och skulle återanpassas till samhället. Därför skickade samhället honom på kurs. Kursledarna bodde i ett litet hus bredvid vårt. Han tänkte tutta på det när vi stack. Jag stoppade honom. Men det var tur för mig att han var med. Om inte han hade kunnat stjärnbilder och sånt hade vi inte hittat ut ur skogen. Aldrig mer kurs för mig.

Skojar du? Var han verkligen psykopat?

Skojar, nej. Psykopat, ja. Legitimerad psykopat. Det värsta var att han verkade mest normal av alla på kursen. Mordbrännaren-psykopaten hade aldrig träffat så rubbade personer som kursledarna, inte ens i fängelset.

Vid kaffet enades de utan svårighet om att Martin Strands två praktisk-psykologi-ute-i-skogen-konsulter var riktiga idioter. För att finna lika samvetsbefriade yrkesutövare var man nog tvungen att söka sig till politiken.

Hon undrade mer. Drömmar? Längtan? Vänner? Rotary?

Han skakade på huvudet, inte som ett nej, mer för att han ville sätta gränsen där, hitom drömmarna som kanske inte fanns.

Hon förstod. De drack upp kaffet och reste sig. När de skildes kände han doften från hennes hår. Det luktade som en sommar för länge sedan. Efteråt undrade han varför han inte hade frågat något om henne. Det gjorde hon också.

Kvällen blev blå och ljum med stråk av rosa och guld i kanterna. Början till höst, början till skymning, början på helgen. Mitt i stan, på takterrassen fem våningar upp, kändes luften klar. Brus från gatan, men bara svagt. Människorna där nere på väg hem och bort, upptagna av sitt. En ambulans med påslagen siren jagade fram någonstans, han såg den inte, kanske i Allén, på väg till Sahlgrenska. Liv och död. Någon annans. Femmans spårvagn drog i gång från hållplatsen vid Valand på väg mot Liseberg och Torp.

Människorna var i rörelse, på väg någonstans. Men tiden rörde sig inte, den stod stilla i ögonblicket. Allt var sig likt. Så såg det ut där han var. Samma och samma om igen.

Han ställde sitt tomma glas på räcket och undrade om han drack lite för mycket. Så tog han det i handen igen, gick bort till flaskan med maltwhisky och fyllde på glaset. Han slog sig ner i en av stolarna, fällde ryggstödet bakåt, tittade på himlen och försökte avgöra om han höll på att bli tokig. Hans blick följde två vita, smala kondensstrimmor. De löstes upp och försvann. En ny drog in från väster.

Martin Strand tyckte att han hade försökt allt. Hans vänner hade rått honom att rycka upp sig, och han hade lyssnat och försökt. Han hade tvingat sig ut, men film och teater och vänner och krogen gav honom inget. Han hade hört och sett det förut. Han hade slutat med golfen och börjat om med golfen, hade börjat kurs i att förstå sig själv och slutat kurs i att förstå sig själv. Han hade varit med om allt, minst tre gånger för mycket.

Han bestämde sig för att han var mer uttråkad än tokig. Men – insåg han – det kunde vara tvärtom.

John F Gary Sven