Svarta nätter

By Ingemar Dahl

Ett tillfälligt asylboende planeras i den lilla byn Banafjäl utanför Örnsköldsvik av den gudfruktiga Gun-Britt Levander. Allt börjar bra tills bränder anläggs och Banafjäl delas upp i två läger. När så ett anslag sätts upp med fem kända ansikten från byn och texten "en ska bort" börjar Sofia Hägglund, 32-årig arkeolog, att ifrågasätta om hon ska sätta barnet hon bär på till världen eller låta det slippa. Leonard Bengtsson och Ronny Ny- berg, Banafjäls kriminalpoliser, börjar tvivla på den medmänsklighet de tror på i takt med att dåden hopar sig.

En psykologisk thriller om vardagsrasism som får bränsle när det kommer för nära den egna vardagen, men också om den värme som kan uppstå mellan individer med vitt skilda erfarenheter.

Det här är den femte delen i Ö-viksserien.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 27, 2019
• ISBN: 9789178297450

Book preview

möjligt.

KAPITEL 1

13 juni 2016

Sofia Hägglund, museiintendent i Örnsköldsvik, visste inte om hon skulle känna sig gudomligt smickrad eller som en stenad martyr på de anklagades bänk. Eller om hon bara skulle skratta. Anslaget med fem ansikten på Bruksgodsets anslagstavla och texten En ska bort med henne i mitten kändes inte riktigt bekvämt. Leonard, kriminalpolisen, Harald, Banafjäls nyblivne Nationsdemokrat, Lasse Rosén, Lazarus i folkmun, den flummige profeten och slutligen Muhammed, den nyinflyttade muslimske ögonläkaren flankerade runt omkring henne och svävade som andar runt en utbrunnen eld av myrra och grillolja.

En måste bort. Hon var den enda kvinnan.

Varför bara en?

Hon visste vem hon ville ha bort.

Anslaget täckte delvis tre andra affischer på de liggande plankorna under det korta utskjutande trätaket. En affisch förkunnade att det var ett quiz i antågande den närmaste veckan på Bruksgodset. En annan att det var nya utställningar på Örnsköldsviks museum -den hade hon själv satt upp- och en tredje som ville locka turister med Bo på lantgård en vecka. Det sistnämnda hade en av de fem utvalda, Leonard, vid något tillfälle haft en fundering om. Vem är den där Bo egentligen? Det finns väl ingen Bo här i Banafjäl som har en lantgård?

Typiskt Leonard, tänkte Sofia. Hans överlevnadsinstinkt var att alltid se något humoristiskt i det mesta. Ibland på pricken, men ibland också lite till gnags på folk.

Hans devis var alltid retar det någon och det låg väl en del i det kunde hon tycka. Strök man bara folk medhårs fick man aldrig några reaktioner. Hennes devis var, tja, det visste hon inte så noga egentligen, men hennes sambo Staffan uttryckte det desto klarare. Du behöver ju bara öppna munnen så kommer det ut något, for good or for bad.

Hon log en smula åt tanken och tittade upp mot Bruksgodsets huvudbyggnad som hon skymtade i det bländande solljuset. En faluröd byggnad med fyra små rektangulära fönster högst upp ovanför den lilla förstukvisten där man gick in till Anna-Karins krukmakeri intill caféet. Hur mycket Sofia än förordade att man skulle skippa det livsfarliga sockret föll hon alltid till föga när hon såg alla läckerheter le mot henne. Med sina mest insmickrande knep fick de henne alltid att köpa minst två bitar till det utsökta kaffet de serverade i gamla omaka porslinskoppar från femtio- och sextiotalen.

Blicken flyttade sig tillbaka till anslaget och leendet stelnade. Var det någon med ett stort skämtlynne som satt upp det eller fanns det någon djupare mening bakom tilltaget. Anna-Karin hade ringt henne direkt på morgonen och bett henne komma så fort hon kunde. Leonard var redan inne på polisstationen i Örnsköldsvik och hade en längre sträcka att ta sig tillbaka till Banafjäl för att säkra eventuella spår men han var på väg med sin granne och kollega Ronny Nyberg så Sofia beslöt att invänta dem innan hon åkte in till museet.

Hon tittade ner på sina skor. De såg slitna ut och tittade anklagande på henne. Ska vi bort båda två, bara för att vi är gamla? tycktes de fråga henne.

Hon log.

Nej, det ska ni inte, tänkte hon. Inte förrän ni är helt väck.

Det gillade de och Sofia tyckte att de lättat viftade med skospetsarna mot henne.

KAPITEL 2

- Va fan.

Leonard var inte på skämthumör. Sofia tittade på hans bistra anletsdrag och förvånade sig inte över hans kommentar. Ronny instämde.

-Vad menas med detta? sa denne.

Leonard tryckte med pekfingret under näsan ett otal gånger medan han andades ljudligt. Efter att ha viftat bort en närgången broms som satt sig på den tunnhåriga delen av huvudet utbrast han:

- Jag vet inte, men jag ser inte det humoristiska någonstans. Snarare en total avsaknad av takt och förnuft. Har man något att säga kan man väl för fan säga det rent ut istället för att tjafsa på det här sättet.

- Hen vill kanske skapa debatt, sa Ronny.

Sofia tittade på honom och log en smula. Hen började bli ett begrepp. Det passade hennes feministiska sinne. Hon strök fingrarna över magen och lät en snabb tanke glimma till i hjärnan över att hon inte haft mens på åtta veckor. Staffan visste inget än men hon ville vara helt säker innan hon avslöjade något. Nästa tanke var att hon undrade vilken värld hon skulle släppa en ny människa till om dylika affischerande typer tilläts göra som de behagade.

- Frågan är kanske mer om det ligger allvar bakom, sa hon. Är vi hotade, tror du?

Leonard suckade och fortsatte sina tryckningar under näsan med mer frenesi. Bromsen hade gudskelov försvunnit. Efter en stund harklade han sig och utbrast:

- Ja du. Vi ska nog inte bagatellisera det i alla fall. Galningar har fötts i alla tider.

- Det måste ju vara någon i byn, sa Ronny. Det eliminerar antalet misstänkta.

- I och för sig, sa Leonard, men man vet aldrig med dagens nätverk. Någon på Himalaya med internetuppkoppling kan ju veta allt om hur gruskornen på Mars ser ut, så varför kan inte någon ha koll på oss i Banafjäl och känna till allt om oss dödliga i närområdet.

- Mm, sa Sofia och lekte med tanken att en hårig snöman satt med laptop i en grotta under Mount Everest och smidde planer.

- Jag håller nog ändå med Ronny, sa hon. Det är någon härifrån.

- Fotona är klippta ur Örnsköldsviks allehanda och inklistrade, sa Leonard. Det av mig är minst ett år gammalt vilket betyder att anslagaren sparat det sedan dess. En länge planerad attack i så fall. Vem sparar annars tidningar så långt tillbaka och bläddrar igenom dem för att leta upp min nuna?

- Nån mycket pervers, sa Ronny roat. Hade det varit min…

- Det här är inget att skämta om, sa Sofia och tittade bistert på dem medan bromsen nu attackerade hennes blåa hårslingor.

- Nej, förlåt, sa Ronny. Men kan de inte vara från nätet och utskrivna på tunt papper för att förvilla?

- Mja, sa Leonard. Kanske. Det är inte gjort på en dator, det kan vi konstatera. Men vi inväntar experterna och rör ingenting så länge.

- Vad gör vi nu? sa Ronny. Förhör hela byn?

- Knappast, svarade Leonard. Men vi kollar alla tänkbara möjligheter. En enda person brukar inte kunna göra något dylikt utan att någon granne eller inneboende misstänker något. Det är inte många i byn eller dess närhet som bor helt isolerade.

Han tittade på Sofias händer som åter låg på magen och fick en rynka mellan ögonbrynen. Kunde det vara…? Men även om han kände henne väl kändes det ofint att fråga. Hans sambo, den svenskfinska revisorn Mirja, skulle bli stolt över honom när han berättade att han hållit tand för tunga.

Snart är du säkert vuxen med alla problem det för med sig, hörde han henne säga på sin finlandssvenska.

KAPITEL 3

Skolavslutningen i Husum inföll detta år på en måndag. Mahmut böjde ner huvudet och studerade sina skor medan introt till Den blomstertid hördes. Han visste att han inte behövde sjunga med i den, som hans farbror antytt, men beslöt att röra på läpparna så att det inte märktes.

Filip sneglade på honom, men visste inte om han skulle le eller deppa invärtes. Vad än Mahmut gjorde, så hittade hans fiender alltid något som gick att användas emot honom. Det hade startat redan i höstas när de börjat sjuan, lantisar från Banafjäl som de var, och hade accelererat hela läsåret. Att Mahmut dessutom skrev fullt på alla prov och hade ett IQ som knappt gick att räkna till gjorde inte saken bättre. Terror i dess yttersta skepnad var vad belackarna höll på med, de tre killarna i åttan. Mobbing i dess värsta form. Jesper var värst och Filip undrade vilka mekanismer han blivit född med. En robot har ingen hjärna hade han läst i en artikel i Illustrerad Vetenskap, bara ett antal chip som registrerade allt utan den minsta känsla. Så Jesper måste vara en robot. Det kanske fanns sådana på jorden, precis som i alla moderna TV-serier. Robotar utan hjärna. Ja, Jesper hade alla egenskaper som en robot programmerats med. Tyvärr också egenskapen att vara en decimeter längre och bredare än sina jämnåriga. Jorden var märkligt skapad, tänkte Filip. Om alla onda varit små och veka skulle de inte överlevt sedan forntiden. Han och Mahmut tillhörde inte de onda, det var väl därför de var fysiskt mindre.

På väg ut från Husumgården kom de ifrån varandra i trängseln och Jesper med anhang var inte sen att gå ifatt Mahmut, det lätta bytet.

- Hörrö Mammut. Du rörde läpparna men inga ord kunde jag höra. Du vet väl int hur man säger blomstertid på riksspråket.

Jesper knuffade till honom och la krokben samtidigt. Filip hann ikapp och lyckades dra med sig Mahmut innan han föll.

- Och här kommer försvararen också, sa Jesper och försökte lägga krokben även för Filip.

Detta lyckades inte av den enkla anledningen att Sebastian, en av Jespers underlydande av misstag krokade Jespers ben istället för Mahmuts.

- Va fan håller du på med, Sebbe?

- Oj, sorry, svarade denne.

- Jävla klumpfot, snäste Jesper.

- Förlåt, stammade Sebastian medan Filip log invärtes.

Ibland hade man tur. Han drog med sig Mahmut i snabb takt till skolskjutsen som snart skulle ta dem hem till Banafjäl.

- Bry dig inte om dem, sa han. De växer säkert upp de också. Kanske.

Mahmut tittade på Filip.

- Det tror jag inte, sa han buttert.

Filip sa inget mer men tänkte tyst på hur skönt det skulle bli med sommarlov. Även om han inte själv var utsatt för Jesper med anhang så mådde han inte bra över deras översitteri. Man är straffbar från 15 års ålder hade hans bonuspappa Ronny sagt. Grannen Leonard -också polis i Örnsköldsvik-menade att det handlade om omognad utan att för den skull försvara mobbarnas handlingssätt.

- De fanns på min tid också, hade han sagt. En jävel i byn som slog ner vår lärare när vi var barn är numera välgörenhetsarbetare och ser till att vi tar emot flyktingar från Syrien i Ö-vik. Han visste väl inte hur han skulle kanalisera sitt engagemang när han var barn gissar jag. Men det ursäktar inte hans gärningar. Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra lär Jesus ha sagt enligt de bokstavstrogna när han blev korsfäst, men jag undrar det. Det är snarare så att mobbarna tror att man måste vara på det viset för att inte själva bli mobbade.

Filip hade funderat på det Leonard sagt, men hade svårt att ta till sig resonemanget. Enligt hans sätt att se var de paria som ställt sig högst upp. De förtjänade inte att existera.

- Ska vi hitta på något när vi kommer hem, frågade han.

Mahmut tittade ner på golvet i skolbussen och utforskade gummimattan under sina skor.

-Jag vet inte, svarade han.

KAPITEL 4

- Ska det vara pengar eller människor, undrade Leonard när de blivit bjudna på kaffe av Anna-Karin på Bruksgodset medan de inväntade brottsplatsundersökarna Forsberg och Näslund. Vi får vad vi förtjänar. När jag var tjugo så fanns det ett visst hopp. Människor i Sverige började vakna upp och solidarisera sig med folk i andra länder, Vietnam, Sydafrika, Sydamerika, Afrika. Palme gick och demonstrerade mot Saigonregimen och kallade dem satans mördare. Eller om det var Chile. Man trodde att ju mer upplyst människan blev, desto mer skulle krigen och förtrycken upphöra av sig själv. Det var fyrtio år sedan. Allt blir bara värre och de satans nazisterna växer sig större för varje dag. Fan. Till och med här.

Leonards röst ekade från det sjuttiotal han växt upp i. Ronny log men kunde inte mer än instämma även om han gärna raljerade med sin vän när tillfälle bjöds.

- Vad säger du Sofia? Har du något hopp? Du är väl nyss fyllda trettio.

Sofia tittade ner på sin mage och gav Leonards misstänksamhet en nytändning.

- Jag vet inte, svarade hon. Ibland tror jag det, när jag läser inlägg på Facebook som någon delat om hur folk tar hand om varandra. Nyanlända som hjälper pensionärer och tvärtom. Men när näthaten kommer, -och jag är ju drabbad av dem på min blogg- vet jag inte längre. Det verkar finnas någon mystisk kollektiv kraft att förtrycka. Och vi kvinnor är nog mest utsatta. Av vissa rötägg av män.

Hon suckade ljudligt medan hon tröstande tog en tugga av smulpajen som blivit över efter en konferens dagen innan. Bruksgodset öppnade inte caféet offentligt förrän strax innan midsommar.

- Män, sa Leonard. Det är vi som är roten till all skit, Ronny.

- Inte alla män, svarade Ronny. Men tyvärr de som dikterar villkoren.

Sofia betraktade en spindel som kröp på golvet under bordet. Den kröp med bestämda steg mot något okänt mål och hon undrade hur det skulle kännas att vara en sådan. Kände man något överhuvudtaget? Eller drevs man av instinkter som en fjärrstyrd drönare. Människans instinkt när den såg en spindel var att trampa ihjäl den och det var den första känslan hon hade fått när hon fick syn på den. Varför det? Förmodligen för att försvara sig för att den kanske hotade ens existens. Giftspindlar hörde man ju talas om, men…inga sådana exemplar fanns väl i Sverige? Här borde vi låta dem leva. Så varför sa då instinkten att vi bör trampa ihjäl spindlar? När man såg en fågel var ju inte instinkten att slå ihjäl den. Skumt. Hon måste prata med Staffan om det ikväll.

- Nej, nu måste jag in till museet, sa hon och reste sig häftigt med kaffekoppen i handen så att hon nästan spillde ut det hon inte hunnit dricka upp.

- Det är måndag morgon. Hör ni av er om ni vet något?

- Kanske, sa Leonard medan han reste sig för att följa henne. Det beror på vad vi får veta i vanlig ordning.

Sofia nickade medan hon började gå och tog sig för magen.

Mirja får säga vad hon vill, tänkte Leonard

- Är du vad jag tror att du är? sa han så tyst han kunde.

Sofia log.

- Inget undgår dig, svarade hon. Jag tror det, men säg inget. Inte ens Staffan vet något. Inte ens jag.

Hon suckade och tittade upp mot himlen medan de passerade anslaget med de fem ansiktena.

- Jag vet inte ens om jag vill sätta något nytt liv till den här världen, fortsatte hon.

- Nej, viskade Leonard. Men det kanske blir en ny Jesus?

Sofia svarade inte, men log ett snabbt leende.

- Vi hörs, sa hon och satte sig i sin bil. Kommer du på mötet i kväll om asylboendet i NTO-lokalen?

Leonard nickade.

- Jajamän. Inte fan ska Harald få stå oemotsagd i den frågan.

- Bra, log Sofia brett. Då ses vi där.

Hon körde iväg och kände sig lite bättre inombords. Tur att det fanns såna som Leonard mitt i allt elände. Hjärtat på rätt ställe och ingen rädsla att visa det heller.

- Vad tror du Ronny? sa Leonard, när denne hunnit ikapp honom.

- Det vete tusan, men jag känner mig ju lite förfördelad. Vad har jag gjort för att inte få vara med bland de fem utvalda?

- De lottade säkert mellan dig och mig, svarade Leonard tröstande.

Under en funderande tystnad gick de och ställde sig vid affischeringstavlan. En polisbil svängde in och ut klev Forsberg och Näslund för att säkra eventuella spår.

- Tjenare grabbhalvor, ropade Leonard. Vad får ni ut av det här?

De båda vännerna klev ur bilen och tittade på affischen.

- Ser man på, sa Peter Näslund. Nu är du i gott sällskap. Du och Harald på samma sida om barrikaden!

- Hm, sa Leonard och låtsades vara oförstående. Barrikad är väl att ta i, det ser mer ut som en affischtavla.

- Vad är det Mirja brukar säga? sa Ronny. Du pratar som du har förstånd till.

- Hm, sa Leonard igen. Det kanske är tur det.

- Vi går en vända runt omkring här för att se om vi får någon idé om vem som satt upp anslaget, sa Ronny. Vi håller oss undan från närområdet.

- Det låter bra, sa Forsberg. Jag har inte så mycket hopp, men fotspår borde ju finnas med lite tur, knappast fingeravtryck om det inte är en ren amatör.

KAPITEL 5

- Jag ska gå med i Daesh.

Mahmuts röst var hård. De hade följts åt under en tystnad från skolskjutsen som bara avbröts när Mahmut sparkade till en sten eller kotte som låg i vägen för hans högra fot. Nu satt han och Filip i dennes rum i källaren och lyssnade på Spotifylistan med de senaste hitsen.

- Då ska de få de jävlarna, fortsatte Mahmut. Men inte du Filip, du är god.

Filip tittade bort. Han visste inte så mycket om Daesh, eller IS som det hette i Sverige, men trodde sig veta tillräckligt.

- Leonard brukar säga att såna som Jesper bara är omogna och växer till sig senare, sa han lite lamt.

Mahmut tittade ner i golvet och fnös medan han pillade med byxsömmen på höger ben. Ljudet när de ganska långa naglarna grävde sig in och ut i sömmen lät som en långsam marschtrumma.

- Det tror jag inte, han är bara en jävla skit. Jag ska elda upp honom eller se till så han blir stenad.

- Stenad?

- Ja, det gör de där nere i Syrien. Med såna som Jesper.

- Jamen…

Filip kände sig plötsligt maktlös och lite less också, varför måste Mahmut ha såna hemska tankar? Klart att han förstod hatet mot Jesper och de andra men han kunde väl prata med lärarna och rektorn först. Tydligen ville inte Mahmuts farbror Massoud det och han verkade styra mer över Mahmut än dennes föräldrar. Filip måste be sin mamma, som också var lärare, att prata med pappan. Han bara måste.

- Varför pratar ni inte med rektorn, frågade han. Eller med Hans-Olov.

Hans-Olov var deras mentor och NO-lärare och kunde säkert ta tag i det hela.

- Nej, svarade Mahmut hårt. Blir du attackerad ska du slå tillbaka säger min farbror. Öga för öga.

Filip ilsknade till.

- Men gör det då! Håll inte på och mesa!

Mahmut ryckte till, han var inte van att den snälle Filip reste ragg. Han tittade åter ner i golvet utan att svara och lät byxsömmen vila. De satt en kort stund i tystnad tills Filip fortsatte.

- Äh, jag menade inte så, men vi måste ju göra något åt det här.

Mahmut tittade på honom med fundersam blick och lät sina mörka ögon utforska om vännen menade allvar eller bara ville ställa sig in.

- Vi? sa han skeptiskt och återgick till att låta naglarna spela på byxorna.

Filip suckade och reste sig medan han klickade ner ljudet från datorn och tittade tillbaka på sin vän på samma utforskande vis.

- Ja, vi, svarade han. Du är för fasen inte ensam om att vara mobbad av det där gänget.

Mahmut svarade inte och lät blicken stanna på golvet efter att ha spanat runt i rummet som en orolig fluga som letade närmaste utgång.

- När mamma kommer hem så pratar vi med henne och när höstterminen börjar ska det här vara över, sa Filip.

Mahmuts blick verkade ha fastnat i golvet men till slut mötte den Filips.

- Jag måste gå hem nu, sa han. Men vi kan väl höras sedan.

- Såklart, sa Filip, men kände sig samtidigt glad åt att få vara för sig själv ett tag.

Han följde Mahmuts tunga steg uppför trappan och såg på när han långsamt tog på sig jackan.

- De ska få, sa Mahmut tyst. Hejdå.

Han gick sakta ut med huvudet nedböjt som en dråpare på väg till galgen. Filip suckade men kom inte på något att säga förutom en hälsningsfras.

- Hejdå.

Ytterdörren stängdes och Filip gick tillbaka ner i källaren. Varför kan inte livet vara lite enkelt, tänkte han. Det brukade Sofia Hägglund säga och den här gången höll han verkligen med henne.

KAPITEL 6

Sofia klev in i sitt arbetsrum på museet och försökte samla tankarna efter morgonens mycket förbryllande start. Hon försökte hitta en gemensam nämnare bland de fem och fick en förnimmelse av en hund som sprang runt i anslaget vilt skällande med två tungor i munnen. Hunden var kolsvart och hade en framtass i form av ett svart kors med orangea pälsstrån. Den tittade rakt igenom henne och vaggade med huvudet från sida till sida. Plötsligt övergick skällandet till barnskrik och hunden ändrade skepnad till en oformlig dimma medan ansiktena på anslaget fick liv och gled iväg ner i en brinnande myr där ett kvinnoansikte plötsligt dök upp och såg på henne. Sofia kunde inte tro det.

Det var Seiguns ansikte.

Kvinnan från stenåldern som hon haft en slags andlig kontakt med för några år sedan till dess hon helt glömt hennes existens och även tvivlat på att hon överhuvudtaget hade upplevt det. *

Seigun tittade på henne och hade ett diande spädbarn vid ena bröstet. Hon var allvarlig men sa ingenting. Sofia försökte säga något men så fort hon öppnade munnen försvann ansiktet och hon tittade upp från skrivbordet. Snabbt tog hon fram sin iPhone och slog ett nummer.

- Hej Sofia, det var längesen. Har du sett något nu igen?

Rösten tillhörde Bodil Markgren, den enda som Sofia vågat anförtro sin synskhet till -förutom Staffan- och som inte skrattat åt henne.

- Hej, sa Sofia. Ja, du anar inte vad den här förmiddagen har bjudit på.

- Det låter allvarligt. Ska vi ses?

- Ja gärna, går det bra på lunchen?

- Absolut, café UH som vanligt?

- Det blir jättebra. Vi ses vid tolv.

- OK.

Sofia stängde mobilen, men hade svårt att fokusera på jobbet. Tankarna gick till Seiguns levande ansikte i drömmen. Hon ville säga något, men vad? Tankarna svävade vidare. Hon såg sig själv uppifrån. En tjej med kort ljust hår, lite blåfärgat och ett förmodat barn i magen. Det här var ju inte normalt. Man kan inte ha kontakt med forntiden. Den finns inte. Den fanns. Den är begravd och förmultnad. Jag är inte normal. Men å andra sidan. Vem vill vara normal?

*

De hittade ett bord för två lite avsides ute i solskenet och högg in på varsin grönsakspaj, en läckerhet som Café UH brukade servera till lunch och alla andra tidpunkter också. Sofia var vegetarian och Bodil solidariserade sig gärna med henne när de åt tillsammans.

- Hur är det med William, frågade Sofia, det var ett bra tag sedan jag träffade honom.

William var Sofias autistiske kusin som ofta var på dagverksamhet där Bodil arbetade.

- Han är som vanligt, svarade Bodil. Gudskelov. Han livar upp avdelningen med sitt glada humör och är fortfarande lite busig fast jag säger åt honom ibland. Men jag säger