Iskallt: Sagan om Gein

By Gorm Gallionn

Boken handlar om borgen Gein och vad som händer dess besättning och i området omkring. Hur borgens herre löser olika problem han ställs inför tillsammans med sina män. Olika karaktärer dyker upp och har mer eller mindre svårt att flyta in i gemenskapen. Olika tankar och handlingssätt ställs mot varandra. Krav från omgivningen och måste man också ta hänsyn till.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 24, 2020
• ISBN: 9789180071031

Gorm Gallionn

Gorm är den som nedtecknar det som sker i borgen. Helst sitter han utanför under ett träd, nära naturen, men det kan också hända att han går in i borgen och pratar med folket där. Han lyssnar noga på allt de berättar.

Book preview

kroppen.

1 Berowne

Berowne såg upp när Dannviw kom in till honom och försiktigt stängde dörren om sig. – Hur är det nu? frågade han.

– Hyfsat. Men förbannat tråkigt att behöva ligga stilla så länge, svarade Berowne.

Dessutom var det ju tråkigt att han bara hade ett och ett halvt ben, men han hade överlevt. Det skulle nog ordna sig. Dannviw satte sig på hans säng.

– Nej, sitt inte där, sa Berowne.

– Sparka bort mig då, föreslog Dannviw kaxigt.

Berowne log och förklarade:

– Benet är så ömt att det gör ont när filten stramar – och ifall jag sparkar med det andra benet.

– Å förlåt, sa Dannviw och reste sig.

Han lyfte försiktigt på filten och tittade på det förkortade benet en god stund.

– Det är svullet men annars ser det bra ut. Det blev ju lite komplikationer.

Ett tag hade det sett ut som om de skulle förlora Berowne, men han hade kämpat sig igenom.

Varsamt lade borgherren ner filten igen.

– Den kan vara av, sa Berowne, det är skönare.

Så Dannviw vek undan den. Nu var det inga problem att sitta där. Berowne fortsatte:

– Jag har förstått att det blev så, även om jag inte klart minns mer än att det gjorde ont.

– Varför väntade du?

För han hade vägrat låta någon göra det oundvikliga tills hans herre var hemma igen. En helt onödig fördröjning, tyckte Dannviw. Berowne gav honom en hastig blick. Han blev lite röd om kinderna när han förklarade:

– Det kändes mycket bättre att hålla dina händer.

Det gjorde inte så ont då.

– För att du tänkte på annat när jag kramade dem? Det hade vem som helst kunnat göra om du bad dem.

Berowne såg länge på honom, tills Dannviw såg upp, då slog han ner blicken och avslöjade:

– Det är just dina händer man behöver hålla för att det inte ska göra ont.

Nu var det Dannviws tur att stirra på konvalescenten. Tills Berowne såg upp och stadigt mötte hans blick. Han menade vad han sa. Dannviw rös. Han visste att han inte hade några sådana förmågor. För att ingen diskussion skulle uppstå om något som Berowne inte kunde bevisa, särskilt inte för den som inte ville tro på det, fortsatte han:

– Men det här har ju gett mig möjligheten att prata med dig hur mycket som helst.

Dannviw log och såg ner.

– Inte behöver du kasta dig in under ett rasande tak för att jag ska prata med dig. Du behöver bara säga det. Om Johannes hade fått ta av benet med en gång, när det stod klart att inget annat alternativ fanns, hade du sluppit en del sviter.

– Det vet man inte. Nu är det inte så farligt, bara ingen rör det.

– Folk har svårt att låta bli?

– Johannes vill gärna klämma på det och det gör jävligt ont. Ursäkta svordomen.

Dannviw log och sa:

– För den här gången. Det har sagts att jag inte ska lära mig slikt.

Berowne trodde att han nog kunde en hel del även om han inte brukade använda sådant språk.

– Problemet blir vad nytta du kan ha av mig efter detta, mumlade Berowne.

– Vi ska nog hitta något. Du ska inte behöva stå och gå hela tiden. Jag vill gärna att du stannar.

Berowne ville gärna stanna. Som så många andra i borgen hade han inte precis någon annan stans att ta vägen. Men att vara till besvär var olustigt motbjudande. Dannviw fortsatte:

– Så småningom kan du få ett ersättningsben.

– Usch. Det gör ont bara jag tänker på det. Det känns som jag aldrig kommer att kunna stödja på det onda benet. Nej, det går nog inte.

Blotta tanken fick honom att må illa. Dannviw kunde se hur han kände. Åter förvånades han över Johannes’ teori om att männen här inne var okänsliga. Han hävdade bergfast att de inte hade samma känslor som andra. Var i hela friden hade han fått det ifrån?

– Du får ge det tid, sa Dannviw lågt. Man kan inte skynda på sådant.

– Hur går det med ölstugan?

– De bygger flitigt. Alla som har förslag på något som de vill ska finnas där, har fått lämna dem till

Toke. Den här gången ska det hålla.

– Har du någon aning om varför den rasade?

– Det gamla rummet, som nog var ett förråd från början, hade byggts till. Då såg väl bjälkarna friska ut, men det var de inte. När de sedan blev i ännu sämre skick gav de vika. Därför har allt tagits bort och vi har börjat om från grunden.

– Det var ju bra.

– Samtidigt kan vi inreda den nya ölstugan mer praktiskt. En dörr har tagits upp in till köket och riktiga ställningar ska dit till tunnorna.

– Ja, det har ju blivit inrett lite efter hand. Att det blev en ölstuga där berodde ju på att den lokalen låg så bra till. Kanske skulle vi kunna få möjlighet att vaska av oss lite där också?

De började diskutera och det visade sig att Berowne hade många kreativa idéer om hur problem kunde lösas. Tak och väggar var klara nu. Inredningen höll på att färdigställas. Hantverkarna ville göra ett bra jobb och tog god tid på sig. Allt skulle vara både snyggt och gediget.

– Jag hörde om spökerierna, sa Berowne.

Han hade knappt trott sina öron, när ryktet nådde honom att hans kamrater inte ville fortsätta på bygget för att det spökade på platsen. Inte blev det bättre av att Johannes muttrade om att Dannviw fortsatte mot bättre vetande. Han befarade att det kunde gå väldigt galet. Berowne trodde inte på spöken och kunde inte få grepp om vad som hände. Men han hade nog med sitt ben vid den tiden. Dannviw förklarade:

– Det visade sig vara Garth täckt av vitt, sedan han stuckit ihjäl en mjölsäck som kastade sig över honom. Det var inte riktigt meningen att han skulle skrämma någon. Har du inte förskonats från det ryktet?

– Du glömmer vem som sköter mig. Han har inte visst till sig, för han har inte kunnat få dig att förstå vad det är frågan om.

– Varningar, ansåg han.

– Ja. Han såg dem mycket tydligt. Han har morrat för sig själv om hur han har försökt förklara, när han trodde att jag inte hörde. Just då förstod jag inte vad han morrade om, men sedan har jag ställt väl planlagda frågor, samt lagt ihop två och två. Det var för väl att du inte lät dig skrämmas.

– Ibland lägger religiösa personer egna värderingar i Guds mun. Det var lätt att se i det här fallet. Johannes har aldrig gillat ölstugan.

Men vad Vår Herre säger om saken vet vi ju faktiskt inte.

Berowne såg länge på honom.

– Kanske han tyckte det var dags att den blev bättre. Det finns värre saker än att vila och dricka öl.

Dannviw berättade om Berownes förslag för Toke, som tyckte att några av dem var riktigt bra. Medan han tog fram sin ritning meddelade han att de behövde mer högklassigt virke. Sedan diskuterade de var de kunde placera det nya. Med en gång begav han sig sedan till hantverkarna för att prata med dem. Dannviw strosade mot biblioteket, men stannade framför ett fönster och såg ut. Han kunde se arbetsplatsen härifrån, hur folk skyndade in och ut med verktyg och brädor. Han kröp upp i fönstret och började fundera.

Yan kom sakta skridande genom korridoren, betraktande det som omgav honom. Ibland tedde det sig som om han upptäckte världen på nytt, helt fascinerad av denna upplevelse. Men så dök ett störande inslag upp i ett fönster. Han stannade och betraktade mannen som satt där.

Efter en stund gick han fram, hälsade och sa:

– Du är grubblande idag.

Dannviw såg upp och svarade:

– Det finns många förbryllande saker.

– Vilken tänker du på?

– Jag har pratat med Berowne.

– Efter en så svår förändring behövs det.

– Så tänker jag med. Jag frågade honom varför han väntade. Han måste ha varit medveten om att det gör konsekvenserna svårare.

– Riskerade förmodligen hans liv. Hans svar förbryllar dina tankar?

– Han sa att det inte gjorde så ont när just jag höll hans händer.

– Ah. Detta vill du reda ut i ditt sinne.

– Ja. Man kan ju undgå en del av smärtan genom att förflytta känseln, till exempel genom att någon kramar ens hand hårt.

– Man får en örfil om man slagit knäet? Mina barn gick aldrig på det.

Dannviw log och konstaterade:

– De är klokare än den som föreslår det.

– Det ges namnet utveckling. Eller så är de bara rädda. Han ville att du skulle krama hans hand?

– Det kunde vem som helst ha gjort åt honom.

Men han påstår att det var jag som skulle hålla hans händer för att det inte skulle göra ont. Men jag kan ju inte det. Ta bort folks smärta. Det hade varit bra att kunna, men jag har inte den förmågan.

Yan betraktade honom en stund. Konstaterade att han nog inte förstod… Hur skulle han kunna det?

– De syftar inte på en förmåga du har, försökte han förklara. De tänker på att de tycker om att ha dig närvarande. Förstår du?

Dannviw betraktade honom med sänkt huvud.

Lågt och mjukt sa Yan:

– Du ska inte frukta deras kärlek.

Dannviw tänkte att var det så skulle det kunna förklara varför han inte var utbytbar i sådana situationer. Yan förklarade vidare nu med händerna instuckna i ärmarna:

– Det är trygghet de söker. Du representerar det för många här inne.

– Så kan det ju naturligtvis vara.

Han tänkte på de gånger han själv allra helst hade velat ha Dinah intill sig när det gjorde ont. Eller Ham, för att jaga bort det otäcka. Han tänkte på sådana situationer där de inte var utbytbara. Så kunde det ju naturligtvis vara. Så var det så klart.

– Du ser att det inte är mystiskt, sa Yan vänligt.

– Jag vill bara inte att de ska tro något som inte kan vara sant.

– Det är avgörande?

– Jag kan gå med på att vara spännande, mäktig, kanske en aning mystisk – men det är lite obehagligt. Det får inte bli för betydelsefullt, inte övermäktigt.

– Några av dina närmaste tycker om att retas med dig. De ser att du reagerar. Men de vet nog egentligen.

– Nåja, det kan jag väl bjuda på.

– Tycker jag du ska. Stämningen blir mer njutbar då, än när du grubblar.

Så skred han vidare med Dannviws undrande blickar i ryggen. Kunde det vara så att den vise mannen var en av dem som gillade att retas?

– Och visst har han rätt?

Dannviw vände på huvudet. Där stod Sigmund.

Han kom fram och lutade sig mot fönsterkarmen.

– Rätt ofta, sa Dannviw. Hur är det med dig nu. Känner du av dina skador?

Han hade fått en inte alltför klen bjälke rakt genom kroppen. Han var alltför chockad för att vilja vänta på sin herres hemkomst. Johannes frågade inte ens, han tog bara försiktigt bort den. Länge visste de inte om Sigmund skulle få men av detta. Men han verkade repa sig.

– Inte i kroppen. Det verkar som om bjälken missade allt väsentligt. Men om nätterna har jag den ofta kvar. Det är obehagligt.

– Drömmer du mardrömmar?

Sigmund böjde på huvudet.

– Antingen finns den kvar inväxt i magen eller så sticker den ut och är i vägen. Ibland mycket större än den var.

Dannviw hade sett bjälken. Den var minsann tillräckligt stor i verkligheten. Han hoppade ner samtidigt som han förklarade:

– Det måste ha inneburit en stor chock att bli utsatt för något sådant. Det är nog inte så konstigt om du drömmer om det. Man behöver inte så vild fantasi för att förstå att det kunde ha gått mycket illa.

– Det är väl det. Man tänker hur nära det var och att något kanske ändå är skadat.

Han stannade, drog upp sin tunika och tittade på märket som blivit. Det hade fortfarande konstig färg och han ville inte att någon eller något rörde vid stället. Dannviw tittade. Ja, karln hade haft änglavakt.

– Det ser ut att ha läkts fint, sa han. Följer du med och hämtar mer virke?

– Om jag slipper bära det på magen.

– Eller i magen. Du ska ta det lugnt ett tag till.

Sigmund skrattade. Det var nog bra att göra något så han glömde att vara orolig.

2 Mardrömmar

Arbetet med ölstugan fortlöpte, men ibland stannade det upp för att nya idéer hade kommit i dagen. Dannviw lät det ta sin tid, för att alla skulle bli nöjda. Det var viktigt att bygget blev säkert den här gången. Ham undrade ibland om det var av respekt för dem som skadats och dödats, som allt skulle vara så noga genomtänkt. Det låg nog en hel del i det.

En expedition togs ut för att hämta mer virke.

Toke ville följa med för att själv se vad som fanns. Att lämna över något sådant till Dannviw skulle vara alltför riskabelt, påstod han. Dannviw rådde honom att ta det lugnt, men Johannes hörde det och förklarade att den mannen inte var precis lugn hemma. Sigmund följde med för att distrahera tankarna på hur det kunde ha gått. Gudmund ville se hur ett par nya hästar uppförde sig som dragdjur. Garreth, Guy och Laurence var med, för då kunde Laurence ta ansvar för gruppen som skulle till brädgården. Dannviw tänkte nämligen passa på att besöka kung Claudin, när de ändå var i närheten av Engenau. Det var en del saker de behövde prata om efter mötet med kung Chiron angående gränsdragningarna. Han hade med sig Ham, Carlot och Kimball.

De gav sig iväg för att hämta hem virke. Toke visste precis vad de behövde och han var mycket noga. När de kom till Ljungbäck vek Dannviw av med sin lilla grupp. Som vanligt kunde borgherren inte ta sig obemärkt fram till sin kusin. Ryktet löpte före och snart samlades folk på gatorna för att hälsa honom. Det var inga hyllningar, utan mer att de passade på att välkomna någon de kände väl.

– Vad säger kungen om detta, sa Carlot lågt vid hans öra.

– Han har vant sig, mumlade Dannviw.

Ryktet hade nått Engenau innan de kom dit och Claudin kom själv ut med Cornell på armen för att möta gästerna.

– Så trevligt att du kommer på besök, sa han.

Vad i hela friden har tagit åt dig?

– Det är en del jag vill prata med dig om, sa Dannviw och lämnade hästen till stallmästaren.

– Låter farligt. Vad har jag nu gjort.

– Känner du dig påkommen? frågade Dannviw och lekte med den lille prinsen på kusinens arm.

Claudin bara skrattade.

– Har du börjat pröva på att gå, frågade Dannviw den lille på Claudins arm.

Han bara skrattade tillbaka och lekte med Dannviws fingrar.

– Inte ännu. Han är lite sen med sådant.

Claudin lät bekymrad.

– Det kommer kanske när han får vara på golvet, sa Ham.

– Inte blir han alltid buren, även om han gärna vill det, sa Claudin.

– När han ser vilken nytta han har av det, så reser han sig ska du se, sa Dannviw.

Claudin hälsade på de andra. När han kom till Kimball sa han:

– Jaså du håller dig nykter nu?

– Ja, vinkällaren är låst på Gein. Jag kan inte hitta nyckeln, svarade Kimball oskyldigt.

– Det är bra. Din familj måste vara nöjda.

Fast det trodde inte Kimball. De brydde sig nog inte så mycket om honom över huvud taget.

Kungen bjöd in dem och när de slagit sig ner, Claudin med pojken i knäet, berättade Dannviw hur det hade gått i samtalen med Chiron. Claudin fick alla dokument som rörde detta och blev mycket nöjd. Han tänkte att det var ett bra drag att sända Dannviw, då den andre kungen kunde vara svår att tas med. Sedan undrade borgherren om förhållandena i Kungliga fängelset. Kunde verkligen någon komma dit och bli grovt misshandlad utan att Claudin fick veta något.

– De vore ju dumma om de berättade om sådant, muttrade Claudin. Men dylikt ska inte inträffa. Fängelsechefen ska tala om allt som händer, vilka som kommer dit och vad han har för planer för dem. Det gör han också. Jag kan inte gärna ställa hårdare krav på dem med det jobbet de har. Davy berättade om mannen som rymt. Jag kan inte kräva att de ska behandla en sådan med respekt, särskilt när han inte håller sig där han ska vara. Som jag ser det var det tur att han blev infångad.

– Kanske det. Inte minst tur att Creig hann i tid. Jag vill bara att du är medveten om vad som händer i ditt fängelse, sa Dannviw.

– Jag arbetar på det. Det går inte att bemöta fångarna här som du gör med dem som kommer till ditt Gein, det måste du inse.

Innan Dannviw hann svara på det kom en tjänare in och meddelade Claudin något, som bara var för kungens öra. Claudin böjde på huvudet och svarade något lågt. Sedan såg han fundersam ut en stund innan han sa:

– Jag vet inte om du har träffat min nye rådsherre, Baltzar.

– Han har varit med i rådet.

– Nu ska du få tillfälle att lära känna honom lite närmare. Kom med.

Claudin lämnade över Cornell till barnflickan som väntade utanför rummet när de kom ut. Mannen de skulle träffa väntade på dem utanför en av de större salarna. Claudin presenterade Baltzar för sina gäster och dem för honom. De gick in i salen. Baltzar gick först. Han var en rund, godmodig herre, som lade sig vinn om en förmögen och smakfull framtoning. Han verkade van vid att röra sig i kungliga kretsar. Det var han som först slog sig ner och sedan bjöd de andra att göra det samma, fast de befann sig på Engenau. En snabb blick på Claudin sade Dannviw att denne inte märkte det. Däremot Kimball höjde ögonbrynen och drog ner mungiporna i en menande min. Carlot kunde inte låta bli att le som hastigast åt detta, innan han fortsatte att kallt iaktta främlingen. Claudin slog sig bara ner. Dannviw hade inte så brått med det. Baltzar hade tagit sig igenom artighetsfraserna och fastslog nu:

– Det är verkligen en originell idé att befolka sitt hushåll med brottslingar.

Nu suckade Claudin ljudlöst. Han ville inte diskutera det just nu. Dannviw sa:

– Tycker ni?

– Verkligen. Sådant klientel kan man aldrig lita på. Bra är väl att de hålls borta från folket. Då förutsätter jag att ert "Gein" är en säker plats att förvara dem på.

– Ingen rymmer därifrån, så det kan vi utgå ifrån, sa Claudin.

Dannviw såg på honom och undrade lite över denna hjälp.

– Anledningen till deras yrkesval är att de inte vill erkänna att några gränser sätts för dem. Jag vet hur de fungerar, för jag har haft att göra med en hel del sådana. De har en helt annan mentalitet än vanligt folk. Några av de där kom in på mitt bygge, men jag såg till att de kom därifrån i ett nu.

– Hur märkte ni det? frågade Dannviw.

– Det försvann saker. Massor. Det var tydligt att någon kommit dit som inte såg skillnad på mitt och ditt.

– Vilket bygge var det? frågade Claudin.

Han ville gärna byta samtalsämne, för han visste att Baltzar var väldigt bra på att reta upp folk när han så ville. Det var inte den sidan han eftersträvade att Dannviw skulle se.

– Mitt badhus, sa Baltzar.

Sedan förklarade han för Dannviw, som ju inte bodde i Ljungbäck:

– Jag har låtit bygga ett stort badhus, efter antik förebild faktiskt. Jag ämnade kalla det Ljungbäcks Termer, efter de romerska badhusen, men folk begriper ju inte vad det är.

Det var ju inte menat bara för högt bildade. Det fick bli Ljungbäcks Badhus. Allt för att främja renligheten. Den tycker jag är viktig.

– Det kan ju vara rätt, sa Dannviw artigt.

– Har ni månne något liknande i Glochnessin, nära där ni bor – vad heter närmaste stad?

– Det går att hålla sig ren där med, sa Dannviw och slog sig ner.

Claudin log brett och såg ner i vinbägaren som en tjänare just gett honom. De andra bjöds också. Carlot ville inte ha, vilket Baltzar noterade och det gjorde honom betänksam. Varför deltog inte denne man i samtalet med honom, om han nu var så högättad? Då borde han sträva efter att göra sig bekant med en man som Baltzar, ansåg han.

– Det tror jag, sa Baltzar. Men i likhet med romarna anser jag badandet som något mer än att hålla sig ren. Jag betraktar det som en stor konst.

De gjorde mycket som är värt att ta efter.

Han underströk sina uttalanden med vida gester, för att avsluta med en djup klunk vin och en snabb blick på Carlot, men han tyckte inte om mannens isiga ögon.

– Baltzar har uppfört flera byggnader till fromma för allmänheten, förklarade Claudin.

– Jag har ju råd. Ser jag att något behövs, ser jag också till att folk får det. Det här är ju en residensstad och ingen lantlig håla. Det ska Claudins gäster kunna se.

– Hur länge har ni bott här? frågade Dannviw.

– Sedan jag gifte mig.

Han lutade sig bekvämt tillbaka, stolt över sina ställningstaganden och framgångar i livet. Så kom han på en sak:

– Ni måste absolut besöka mitt hus. Pröva lyxen i badhuset. Jag bjuder er att stanna några dagar hos mig.

Men det tyckte Claudin inte om. Dannviws ögonbryn for högt upp när kungen sa:

– Det hinns tyvärr inte med den här gången. Vi har all tid inbokad innan Dannviw far hem.

Baltzar såg på Dannviw som då hunnit ordna till anletsdragen. Han kunde bara bekräfta vad Claudin hade sagt:

– Det är alldeles riktigt.

– Ah, sa Baltzar och slog ut med händerna. Er tid måste ju vara er egen, att göra vad ni vill med.

Stanna lite längre nu när ni ändå är här i staden.

– Det får bli en annan gång, sa Dannviw leende.

För mig är annat attraktivare än att besöka en stad.

– Ni vill tillbaka till era bovar?

– Jag måste ju se till att de håller sig i skinnet. Mycket arbete med det.

Claudins ögon blev stora, men det såg inte Baltzar, som försökte avgöra om borgherren menade allvar. Så sa han avmätt:

– Man kan verkligen inte ta lätt på att vanligt folk drabbas av vad dessa banditer gör. Det verkar ligga något fel i era omsorger.

Dannviw såg på honom. Han undrade lite över denna vurm för vanligt folk, som han ändå betraktade som obildade. Han sa:

– Tror man att man kan ta lätt på det, ska man inte ge sig in bland banditer.

Claudin kunde se att Baltzar var obekväm med att få mothugg. Han undrade vad det skulle leda till och förstod när mannen sa:

– Berätta lite vad ni håller på med där borta.

Det skulle alltså inte gå att undvika provokationer… Men utan att lägga märke till kungens hjälpsökande blick, sa Dannviw:

– Nej. Berätta vad ni mer har byggt.

– Vill ni inte förklara.

– Det är inte meningsfullt. Ni sa att ni ser till att folk får det de behöver. Hur tar ni reda på det? Baltzar gav upp. Bättre då att visa den här lantlige borgherren vilken nobel herre han hade framför sig:

– Jag är en man som har rest en hel del och läst väldigt mycket. När jag kom till Ljungbäck såg jag snart vad som saknades. I samarbete med kyrkan byggde jag ett hem för korgossar, ett arbetshus för kvinnor som råkat i olycka och ett hem för vansinniga. Det är inte meningen att de kategorierna ska hållas på gatorna. Jag har också ordnat ett hus för hemlösa unga pojkar. Det är viktigt att få bort barnen från gatorna och har de inga föräldrar, får någon annan ta hand om dem.

– Baltzar har ett socialt patos, sa Claudin. Han tar hand om de svaga.

– Men jag är också affärsman, sa Baltzar som absolut inte ville verka eftergiven. Det är så jag har skapat min förmögenhet.

– Samt att du gifte dig rikt.

Blicken Claudin fick var inte nådig, men han såg den inte. Dannviw däremot, noterade den och drog slutsatser.

– Min hustru gifte sig med mig för att jag kunde rädda hennes pengar, sa Baltzar syrligt.

Först då såg Claudin förvånat upp.

– Vad gör ni för affärer? frågade Dannviw.

– Köper in olika varor, som tyg, ull, lin, råvaror av olika slag som ska förädlas, förutom att jag leder olika byggen. Därför ser jag det som betydelsefullt att jag också kan delta i landets beslut. Jag vet ju vilka konsekvenser de får.

Och kunde då se till att sådana beslut inte fattades som inte gynnade honom, tänkte Dannviw. Den här mannen var slug. Borgherren hoppades att Claudin var medveten om det.

Det verkade ju så lite senare, när Claudin satt och pratade med sina gäster. Kungen frågade:

– Nå, vad anser du om Baltzar?

– Du är medveten om att han vill styra dig? sa Dannviw lågt.

– Det vill väl alla. Han har en tendens att försöka provocera och han är bra på det, men han gör och kan väldigt mycket.

– Är insatt eller har åsikter? undrade Carlot.

– Både och naturligtvis. Men jag skulle nog inte låta hans ord allena gälla i en fråga. Det är alltid bra att få information från flera håll.

– Vad tycker rådsherrarna? frågade Kimball.

Han gillade inte alls Baltzar. Han var en uppkomling och en skrytsam sådan.

– Det verkar inte som om de är emot honom. Det tar jag som att jag kan lyssna om jag vill. Jag kan låta honom ta hand om de bitar han ömmar för.

Men jag får se till så att han inte skor sig.

Dannviw nickade gillande. Så sa han:

– Han räddade inte hustruns pengar?

– Enligt vad jag känner till om hennes familj så har det inte behövts. Men han vill gärna framstå som en oegennyttig riddare. Dock är han alldeles för glad i pengar för att vara en sådan.

– Varför fick jag inte besöka honom?

Claudin skruvade på sig innan han förklarade:

– Är du gäst hos mig, så är det hos mig du ska vara.

Precis vad Dannviw trodde. Han log, men hann inte kommentera för Claudin sa:

– Det är ju så sällan, så då vill jag inte dela.

Han såg mycket nöjd ut när Dannviw tittade på honom. Så nöjd att borgherren inte kunde låta bli att skratta.

Tidigt nästa morgon träffade de Taupin när de var på väg att lämna Engenau. Han vände sin häst och följde dem en bit. Dannviw frågade hur det var med Grim nu.

– Han har hämtat sig från äventyret, men fortfarande måste han tala om det ibland, sa Taupin. Wyrm blev aldrig funnen?

– Nej, han vet nog att hålla sig undan, sa

Dannviw. Har du ersatt din far i rådet?

– Ja, han ser nästan inte alls nu. Vad har du gjort här? Hälsat på släkten?

– Och informerat den om mötet med Chiron. Jag fick träffa en ny rådsmedlem.

Taupin höll in hästen och såg allvarligt på honom.

– Baltzar, sa Dannviw. Vad är din åsikt om honom?

– Jag tror att man ska hålla ögonen öppna när det gäller honom. Tänka sig för mer än en gång innan man lyssnar.

– Du finner honom inte pålitlig?

– Platsen i centrum är alltför betydelsefull för honom. Något måste ligga bakom.

– Vet du något om honom?

De red vidare. Taupin skakade på huvudet.

– Han har gift sig till mycket pengar, sa han. Han ger sken av att kunna förmera dem, men att leva i lyx behöver inte betyda att han har råd till det. Jag vet inte riktigt. Jag skulle beskriva honom som hal. Det verkar inte som om Claudin tror blint på honom, inte ännu i varje fall. Jag kan ta reda på mer.

– Ifall du upptäcker något som du inte tycker om, vill jag gärna veta det.

– Det ska du få, sa Taupin och bugade.

Han vände hästen och önskade dem en god resa, innan han pilade iväg på sin snabba, smalbenta häst.

Bara en liten stund senare fick de syn på geinmännen med lasterna av virke. De hade besökt en brädgård nära hamnen. Där kunde de titta på importerat virke också, ifall det var något de behövde. Laurence red fram till sin herre när han fick syn på honom.

– Gick allt bra? hälsade han.

– Ja, Claudin var nöjd. Hur har det gått för er? frågade Dannviw.

– Något förbryllar mig, men det kan vi prata om när vi kommer hem. Vi fick tag på allt vi behöver.

Sigmund hade kommit fram till dem och strax efter kom Gudmund också. Det var han som talade:

– Var hälsad herre. Båda hästarna tar sina arbeten på allvar. De är fina.

Han klappade den ena på mulen. Den andra nosade honom i nacken. Dannviw log. Han hade inte trott något annat, för Geins hästar gjorde det Gudmund bad dem om.

– Tror du man kan ta vägen över kärret? Frågade Garreth när han kom fram till dem. Det borde gå fortare.

– Den vägen är nog för smal, sa Dannviw. Även om den är framkomlig.

– Vi kan väl se, sa Laurence.

Han red i förväg med Carlot och Gudmund för att rekognosera. Efter lite spaning stannade de för att resonera. Den här vägen var betydligt smalare, men det skulle nog gå. Det fick inte bli för besvärligt att frakta hem lasten de hade med sig.

De var på väg tillbaka för att meddela resten av sällskapet resultatet av sin undersökning, när en kvinna kom fram till dem vid vägkanten. Hon var smutsig och ovårdad, med kläder som närmast kunde beskrivas som lumpor.

– God dag herr Laurence, sa hon, neg och såg blygt i marken.

Han kände motvilligt igen rösten, men inte uppenbarelsen invid vägen. Forskande betraktade han henne från sin plats på hästryggen.

– Ni minns mig inte? sa kvinnan. Nej – som jag ser ut…

Hon försökte rätta till kjolen innan hon fortsatte:

– Jag har inte glömt er och nu vet jag att jag hellre följer er än Ärling. Han brydde sig aldrig om mig, lyssnade aldrig. Nu är jag så ensam…

Hon såg upp och märkte att Laurence inte alls såg glad ut, så hon bedyrade:

– Jag tyckte aldrig om vad han gjorde. Han tvingade mig och jag visste ju inte… Men vi kan bli tillsammans igen?

Gudmund såg till sin förfäran samma glimt i Laurences ögon som en gång tidigare och blev alldeles kall. Skulle han slå ihjäl det här fruntimret också? Vem var hon? Han tänkte febrilt för att komma på något att säga. Han var tvungen att försöka hindra en katastrof. Men innan han hann bestämma sig sa Laurence iskallt:

– I din gränslösa enfald inser du inte hur oerhört klumpigt du handlar, när du dristar dig att ohelga mitt sinne med dina ord. Bara att möta dig väcker vanvettig vämjelse. Det du en gång gjort kan aldrig göras ogjort. För din egen skull träd aldrig mer inför mina ögon. – Väv dig en korg av månens strålar. Plocka alla skogens bär i den innan du visar dig igen. Hitta ett slott mellan havet och stranden. Samla allt världens guld däri, därnäst kan du be att min hustru få bli. Kanske kan din gränslösa ondska avskrivas, om du över Almare flod simmar – med en kvarnsten om din midja. Allt detta ska mellan tre vändningar av ett timglas hinnas och minst tre vittnen ska finnas.

Gudmund ville inte se och höll händerna för ögonen. Men till hans oförställda förvåning vände Laurence hästen och stormade iväg bortåt stigen. Då drog Gudmund en suck av lättnad.

– Håll dig borta från honom, sa han lågt, lämnade sedan den gapande och stirrande kvinnan åt sitt öde, för att följa efter Laurence. Carlot, som iakttagit incidenten från lite avstånd, red ikapp Gudmund och frågade:

– Vad är det Gudmund? Vad handlade det här om?

– Han såg likadan ut när han hade ihjäl Zinna, sa Gudmund lågt. Jag trodde att han blivit galen den här gången.

– Ja, en gång kan man väl förklara, men två gånger blir svårare. Vi får höra med honom vad han tänker om detta.

De manade på hästarna men såg inte skymten av Laurence längs med vägen.

– Bara han inte driver hästen för hårt i ilskan, mumlade Gudmund.

Men han var minst lika orolig för Laurence. Bara en liten bit därifrån sa Carlot:

– Hästen ser ut att må bra.

Den stod nästan dold invid vägen. De höll in sina hästar och steg av. Gudmund höll djuren