Som ödet talar: Scener från Ängsö

By Björn Roslund

Under varje epok i tiden har människor skapat förutsättningar att föra utvecklingen vidare. Vissa leder, andra följer. Så har det alltid varit, inte minst under de fyra decennier då handlingen i vår berättelse utspelar sig.

Året är 1866 när familjen Hiller anländer till det mytomspunna Ängsö i Västmanland. Gustaf tillträder tjänsten som organist och skollärare och blir snart en betydande kraft på ön. Hans äktenskap med Karin, vänskap med luffaren Johansson och inte minst de frågor om livet och döden han brottas med, blandas med mysteriet med den vackra kyrkoherdefrun och den lilla svarta gravstenen, ensligt belägen på Ängsö kyrkas norrsida.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 17, 2020
• ISBN: 9789180071475

Björn Roslund

Björn Roslund är universitetslektor i musikteori. Han har tidigare gett ut fackböcker och läromedel, samt en skönlitterär novellsamling - Rosa stenen (Förlagshuset Siljans Måsar 2017). Som ödet talar är Björn Roslunds romandebut.

Book preview

Av Björn Roslund har tidigare utgivits:

Musiklära – En handbok, 1995, 2005, 2011.

Lilla Musikordboken, Notposten 2005.

Harmonic Awareness, Armelin, Padova, 2011.

Rosa stenen – 20 noveller, Förlagshuset Siljans Måsar, 2017.

Till mina förfäder

Gustaf Efraim och Karin Hiller

Under varje epok i tiden har människor skapat förutsättningar att föra utvecklingen vidare. Vissa leder, andra följer. Så har det alltid varit, inte minst under de fyra decennier då handlingen i vår berättelse utspelar sig.

Sverige får en riksgemensam klocktid och nya måttenheter för längd och vikt. Järnvägar byggs, uppfinnare moderniserar tekniken och industrier växer fram. Människors självständighet och frihet blir allt viktigare, man får ha nästan vilken trosinriktning man vill. Frikyrkorörelsen växer fram och med den nykterhetsförbunden. Bildningen liksom hälsan förbättras bland vanligt folk, som till och med kan avbildas på ett fotografi. Strindberg slår igenom med Mäster Olof. Selma Lagerlöf skriver Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Personer

Gustaf Efraim Hiller, organist och folkskollärare

Karin Hiller, hans hustru

Kyrkoherde Danielson

Josefine Danielson, hans hustru

Johan Hiller, Gustafs kusin

Emma Hiller, Gustafs syster

Hanna i Solvik, synsk torparhustru

Johansson, filosoferande gårdfarihandlare

Gök-Pelle, gårdsdräng

Dessutom barn, kineser, grevar och andra ängsöbor

Innehållsförteckning

Del 1

Den svarta stenen

Ankomst

Petter

En god gärning

Tjiang

Släkten följa

Emmas klarsyn

Vargavinter

Liten fågel

Min klara sol

Med blicken fäst på solens rund

Josefine

Brevet

Lille Per

I det fördolda

Ett förpliktigande möte

Droppen

Sakristian

Ur Karins dagbok

Tusenlappen

Auktion

Upptäckt

Danielson

Ont krut

Besked

Avsked

Befrielser

Del 2

Suckar

Axel

Budskap

Ur Karins dagbok

En överraskande nyhet

Fú Xióng

Het potatis

Skördetid

Horror Vacui

Vinterläxa

Ur Karins dagbok

Mognad

Två beundrare

Som ödet talar

… så handlar människan

Vigsel

Fest

Oväntade nyheter

Ett frö

Det magiska talet 9

Filosoferna

Ouppfyllda önskningar

Uppfylld önskan

Nya upptäckter

Hannas vittnesbörd

Uruppförande

Del 3

Mellanspel

Karins brev till Spjutsbo-momma

Ur Karins dagbok

Lotusblomman

Tankeslöjor

På spåret

Medaljens baksida

Tusenlappens lotus

Korset

Den 8 juli 1906

Återföreningar

Varmt tack

Del 1

Den svarta stenen

8 juli 1906

Vore man själve Nils Holgersson som flög in över nordvästra Mälaren på väg mot åkrarna vid Fellingsbro kunde man, efter att ha skymtat Vingåker och Eskilstuna och kom söderifrån över vikar, uddar, holmar och skär, i ett enda ögonkast lätt fånga hela Ängsö. I det svindlande perspektivet från gåsryggen där Gud kunde förnimmas och evigheten anas, föreföll allt där nere – människors gråt och skratt, knog, mödor och strider – vara ett obetydligt sagoland. Tog man då kommandot över gåsen och sänkte sig något som för att så småningom gå ner för landning, gjorde en sväng runt Hallingen och Skurusund, urskildes långt där nere en varierad vegetation av lövskogar, åkrar, betesmarker och bergsknallar. Ljudlöst svävande in över Gåsviken syntes snart ur grönskan både kyrkan och slottet resa sig, omgärdade av godsets lador och magasin, stall och verkstäder. Och styrdes Mårten så att han cirklade över kyrkan märktes tydligt hur det gula tillbyggda koret överraskande skilde sig från kyrkans övriga arkitektur. Gravarna låg utspridda i rader kring kyrkan i väster, öster och söder. Men … på norrsidan … där stod konstigt nog endast en enda gravsten att finna.

Gjorde man nu ett avsteg från den givna rutten upp mot Fellingsbrofälten och landade mjukt och tryggt på grusgången runt kyrkan, kändes meddetsamma helgstämningen och friden denna vindstilla, varma och soliga sommarsöndag, den fjärde efter Trefaldighet.

Högmässan går mot sitt slut. Inifrån kyrkan hörs det svaga ljudet från orgeln under slutpsalmen. Genom vapenhusets innerdörrar syns prästen högstämt välsigna den halvfulla kyrkans syndare med ett utbrett korstecken så att de nyförlåtna därefter kan gå ut och tjäna Herren med glädje. Under postludiet skrider han sedan sakteligen in i sakristian. Vid orgeln denna söndag sitter organisten och folkskolläraren Gustaf Efraim Hiller, ättling till en lång rad klockare och kantorer, både på Ängsö och i andra närliggande orter. Uppe på läktaren står orgelns manualbord på tvären så Hiller med en lätt huvudvridning åt höger kan utväxla blickar med prästen i predikstolen. Under årens lopp har Hiller mött åtskilliga predikanter. Alla har de uppskattat hans goda sångröst och musikalitet, hans kunskaper och samarbetsvilja. Han uteblir nästan aldrig från en gudstjänst eller lektion, han är alltid väl förberedd. Därför har han stigit i aktning och i position och är särdeles mångbetrodd och avhållen. Snart sjuttiofyra år fyllda tar han sig numera endast an kortvariga inhopp i kyrkan då den nye organisten Elwin blivit sjuk.

Hiller är i allt han gör metodisk och praktisk, han är samvetsgrann och ansvarsfull. Detta förväntar han sig även av andra, vilket ibland gör honom besviken på sådana med skral mental förmåga. I denna besvikelse litar han helst till sig själv. Därför förefaller han för vissa som måttligt sällskaplig. Då han dessutom har en skarp analytisk förmåga är hans omdömen oftast grundade på fakta, vilket gör honom svår att övertala om han bestämt sig. Ja är ja, nej är nej, brukar folk citera. Alla ler då i samförstånd och vet vem man menar. Men han äger också en medmänsklighet och värme som smittar av sig, inte minst på hans stora barnaskara. Han är alltid vänlig och omtänksam, tappar sällan fattningen. I kraft av alla dessa egenskaper har Hiller erhållit olika förtroendeuppdrag. Han är ännu ordförande i både kommunalnämnden, kommunalstämman och fattigvårdsnämnden.

Varken arbetare eller förmän, smed, jägare eller körkarl syns till på godset, alla helgar de vilodagen. Alla utom drängen Gök-Pelle som lätt vinglande stryker utmed en laduvägg. Hans utseende med den grovt utskjutande hakan och den lilla uppnäsan brukar reta en del och han är knappast känd för sina dygder och förtjänster, väl dolda bakom hans nyckfulla humör och grova tal. Nej, vänner äger han inga och inte undra på det: flaskan är hans närmast förtrogna. Verbalt ger han sig på än den ene, än den andre. Även själve greven har ovetande utsatts för Gök-Pelles baktal: Den grisnacken! Jag skulle ge’n en påk i nacken så pormaskarna stod som en rågåker i ansiktet på’n! Då fnissar även de som ogillar honom. Men han passar sig för att öppet förarga greven, för han är trots allt rädd att mista det arbete han alltjämt har. Inte heller mot Hiller, som en gång var hans lärare i folkskolan, törs han ta sig ton.

Postludiet klingar ut och församlingen trängs i mittgången, några är ivrigare än andra att få gå ut i värmen eller hem till sitt. Ensam går nu Hiller kvar i den tomma kyrkan och samlar ihop psalmböcker och släcker ljus medan han fortfarande hör slutpsalmen klinga inom sig:

Lover Gud i himmelshöjd! Varje själ, till honom böjd,

Varje stämma, glad och from, Love i hans helgedom.

Så sätter han sig i en bänk mitt i kyrkan för att i sin egen andakt stilla sig efter utförda plikter. Han betraktar den förgyllda och utsirade altaruppsatsen i koret, nickar för sig själv i en djup tacksamhet. Fyrtio år i kyrkans och skolans tjänst. Min själ är böjd till Gud i himmelshöjd, jag är glad och from i hans helgedom, tänker han. Han sluter ögonen, andas in djupt och spänner ut bröstkorgen. Ett brett leende kommer över hela hans ansikte. Tack! säger han rakt ut i kyrkan. Hans röst är klar och har ett lägre röstläge än de flesta.

Solen kastar värmande ljuskäglor in genom de spetsbågiga kyrkfönstren. Hiller försöker komma underfund med vad det är för en underlig, främmande känsla som kryper sig på. Det är ovanligt högtidligt denna redan fridfulla dag.

När han sitter där i tystnaden och tidlösheten, tittar upp på de medeltida kalkmålade väggarna och valven, hör han plötsligt att någon öppnar kyrkporten bakom honom. Stämningen bryts tvärt. Det är Gök-Pelle som nu långt efter gudstjänstens slut tänker att han själv har ärende i Herrens boning och vågar sig in. Brännvinet har han inte låtit stå i dag heller, så det är inte konstigt att han fastnar med foten på den höga tröskeln och snubblar in i kyrkan.

Satans helvetes jävlar! ekar det.

Skolläraren vänder sig om och reser sig:

Jaså är det du Per?! Jaha, det var ju ett förargligt felsteg det där, men nog borde han väl ha mer omsorg om vokabulären, åtminstone i Guds hus.

Gök-Pelle mumlar något om att han trodde kyrkan var tom. Hiller tar den förvånade och för en gångs skull skamsne Gök-Pelle om armen och leder ut honom i solskenet igen.

Visserligen är vi alla Guds barn, men gå nu hem, sov ruset av sig och kom tillbaka när han kan styra benen och uttala mera passande ord för det här huset, säger Hiller med en gest mot kyrkan. Gök-Pelle antyder en bugning och stapplar iväg.

Hiller stänger igen kyrkan och går över kyrkogården. Borta i grindportalen, den med trapporna ned mot allén och slottsgården, möter han Josefsson med en bukett blommor på väg till hustruns grav.

Goddag-goddag, Hiller … tack för sången. Jo, sonen Johan, han vill så gärna spela piano. Då tänkte vi på kantorn. Skulle vi inte kunna få bjuda på en enkel måltid i afton och samtala om saken? Maten är väl inte lika sund som när Ebba levde, men säkert ska vi ha något att sätta på bordet.

Tackar som frågar, det ska väl gå för sig, men just i kväll har jag ärenden med mina två flickor. Jag har lovat dem middag, se. Karin är ju på resa, hon. Men om pojken visar musikalitet och vilja ska vi nog finna på råd.

Tack så hjärtligt, kantorn, tack-tack, säger Josefsson.

Sedan nickar herrarna artigt och går vidare, var och en i sin värld.

De flesta karlar ser upp till Hiller. Han är kraftig utan att bära övervikt, har en god hållning, är välkammad, vårdad och oklanderligt klädd. Pannan är kraftfull, ögonen är karismatiska och vänliga. Många beundrar i smyg den fylliga mustaschen som ligger åt vänster och höger som två rakborstar.

Gustaf, som vi i fortsättningen kallar honom, kommer plötsligt att tänka på kontrollrundan runt kyrkan. En yttre inspektion så att allt är helt och i sin ordning brukar avsluta tjänstgöringsdagen. På kyrkans norrsida stannar han som vanligt till vid den avsides belägna lilla svarta gravstenen. Den ligger plant på gräset längs långhuset nästan i höjd med koret, lite snett, som om den vore ditplacerad på måfå utan omsorg, utan gravfrid. Som om den som la den där visste att ingen anhörig någonsin skulle komma att vårda den. Eller vörda den. Men Gustaf gör det. Den latinska sentensen De mortuis nil nisi bene¹ kommer upp bland hans tankar. Trots att det gått trettioåtta år sedan hon dog, Josefine Danielson, står Gustaf ibland just på denna plats och minns henne. Lika länge har han burit på sin hemlighet, den som ofta frätt hans inre, den som emellanåt har slitit på hans äktenskap. De har visserligen kommit allt glesare med åren, perioderna då samvetet gjort sig påmint och ångesten vällt upp inom honom, ibland lättare att bära, ibland tyngre. Men denna dag, redan då han satt inne i kyrkbänken efter gudstjänsten och fick den märkligt högtidliga känslan, definitivt i den här stunden, fattar han sitt avgörande beslut. Vad kan hindra mig nu?

Det är hög tid att avslöja för Karin vad han hållit inom sig i alla dessa år. Tankar och känslor som tärt på själsfriden ska en gång för alla släppas fria. Så snart hon kommer tillbaka från Albin i Norberg, tänker Gustaf. Jag har hållit mitt löfte till Josefine länge nog. Till vilken nytta? Välviljans destruktiva paradox? Moralens akilleshäl?

Men vänta! Karin har varken valt att få veta mina tillbakahållna tankar, eller avstå från att ta del av det jag vill avslöja. Är det inte en egenmäktighet att lägga över alla mina samlade tankebördor på Karin?

Så vandrar Gustafs tankar i olika riktningar där vid gravstenen.

Sedan det omvälvande besöket hos Hanna i Solvik har han påmint sig själv om att vårda sitt äktenskap, att prata med varandra. Vad är det då som hindrat honom fram tills nu? Tanken att det aldrig är för sent att göra bättring får honom att försiktigt le för sig själv.

Men korset! Det lutande korset mitt ute i skogen nedanför Dyvik. Två tvärslagna pinnar mitt ute i snåren. En ilning längs ryggraden säger Gustaf att något är fel. Vem ligger där under? Har någon begravt sin hund? Eller … är det kanske ändå inte dags att buda efter landsfiskal Girell i Västerås? För säkerhets skull.

Solen värmer Gustafs kropp där han står vid den lilla svarta gravstenen. Han tar av sig kavajen och hänger den på armen. Känslan han fick i kyrkan kommer tillbaka och får honom att åter sluta ögonen. Något ofrånkomligt bankar på dörren. Som om tiden stannar. Det förgångna går upp i nuet. Minnen spelas upp. Bilderna från dagen då han först kom till Ängsö med Karin, Emma och barnen Alma, Albin och Anna, är helt klara som om allt just händer igen.

---

¹ Tala endast gott om de döda.

Ankomst

Januari 1866

Det sägs att en av de sista som såg Karl XII i livet, Anders Luxemburg, en puckelryggig hovnarr som efter kungens död tog hand om dennes häst och slog sig ned och tog tjänst på Ängsö slott, går igen och släpar sig genom de gamla salarna där. Om greve Piper är lättskrämd eller ej har ingen betydelse för denna historia, men otvivelaktigt har det gamla slottet rykte om sig att hysa inte bara hovnarrens vålnad utan även andra osaliga andar. Greven tillbringar på senare år endast somrarna på Ängsö. Men just denna milda vinter är han sjuklig och firar jul på slottet. Trots att kakelugnarna i Karl Johan-stil värmer delar av slottet hjälpligt, är greven frusen och huttrande då han går upp för trappan till sovrummet på tredje våningen. Från sitt fönster som vetter västerut mot kyrkan råkar greven denna dag få syn på en reslig man nere på kyrkogården, en man han inte sett förut. Greven lutar sig fram emot fönstret, stöder händerna mot fönsterbrädet och betraktar mannen i yllerock och pälsmössa som strosar runt kyrkan. Rak i kroppen med händerna om ryggen ser han sig omkring med en högtidlig nyfikenhet. Det finns en andäktighet i hans sätt att röra sig, blicka upp mot kyrktornet, betrakta gravarna och slottsparken som om han vore greven själv som inspekterar ägorna. Det där är säkert den nye organisten, tänker Piper. Ännu en Hiller på läktaren. En seg släkt det där. Kanske lika seg som Pipers minsann. Där kommer väl frun. Och ett … två … nej tre barn! Minstingen i den alltför stora mössan är väl knappt tre år fyllda, men en åkarbrasa kan hon slå. Hoppsan, en kvinna till! Tvegifte? Jaha, han ligger i, unge kantorn. Och fler lär de väl bli med tiden. Tja, de har väl utrymme nog i Klockaregården, tänker greven och kryper ner under dunbolstren.

Utanför kyrkan välkomnas de sex nykomlingarna av kyrkoherde Danielson. Han har ett slags munkliknande hår, med ovanligt långt fall baktill. Lät han håret växa ytterligare kunde det snart tas för en mantel eller en kappa fladdrandes för vinden. När han går där med mässboken under armen mellan kyrka och prästgård har han en lätt framåtböjd gång med nedåtvänd blick, förutom när han ibland möter någon som han tycker borde gå oftare i kyrkan. Då rätar han på ryggen för att på ett myndigare och mer presentabelt sätt motta den klentrognes artiga bugning.

Så ses vi igen, Hiller säger Danielson och skakar Gustafs hand. Tiden går, vem kunde tro att vi skulle råkas igen, än mindre här på denna historiska plats?

Några steg bakom kyrkoherden står hans unga vackra hustru Josefine med fromt knäppta händer och nedåtvänd blick. Bredvid henne en frusen och blyg liten pojke.

Det var en fin tid i Säby, det får man säga, menar Gustaf. Men när möjligheter och utmaningar lockar vore man ju försumlig om man inte följde sitt kall.

"Hiller tänkte ju ta en lärartjänst i… var det Skultuna?

Tjänsten i Skerike var inte dålig, säger Gustaf medan han tänker som om du inte visste det. Och jag hade tankarna på att ta över efter far min i kyrkan där. Så dog min farbror hastigt här på Ängsö. Vår Herre ville tydligen, ja det var ju också min egen önskan, att jag skulle hit i stället. Innan dess hann jag ju med en kort period i Norberg också, som vikarie för min kusin Johan. Det var där vi träffades, Karin och jag. Det är redan fem år sedan nu.

Medan Gustaf pratar kastar han emellanåt hastiga blickar på Josefine Danielson. Hon bemöter dem inte.

Sex år sedan! Karin påminner om sin närvaro.

Herrens vägar är förunderliga, likaså den nåd vi får när vi följer dem, säger kyrkoherde Danielson med predikstolsröst medan han tar Karin i hand. I förbifarten ruskar han på lille Albins mössa så den åker ner över ögonen. Albin sätter förargat mössan på plats, medan Danielson önskar dem alla lycka till och hoppas att de ska trivas i Klockaregården. Med ett formellt handslag ser han fram emot att samarbeta med Gustaf i kyrkan redan kommande söndag.

Familjen Hiller kämpar med sina väskor från kyrkan över slottsgården, genom lindallén längs med slottsparkens södra gräns. Småttingarna gnäller över kylan och frågar om de inte snart är framme.

Så vackert det blir här till sommaren, utbrister Karin. Vad är väl Skerike mot detta? Några gårdar på åkern! Här finns ju allt. Traditioner, en fläkt av den fina världen, skog och annan vacker natur. Och havet!

Nåja, muttrar Gustaf, både jag och min far hade vårt kall där. På åkern. Åtminstone en tid. En plats god som någon att födas och leva på. Havet? Det är Mälaren, kära du.

Men det var värst vad du stirrade kyrkoherdefrun.

Dumheter, jag tittade väl lika mycket på alla.

Jaså du.

Snart är de framme. Det kånkande sällskapet måste runda en träddunge och ta av mot höger på grusvägen uppför en backe. Första huset på höger sida, bakom en hög häck, är barnmorskans. Efter ytterligare ett femtiotal meter ligger Klockaregården rakt fram på krönet, framför ett skogsparti. Möblerna och flyttlådorna är redan på plats i huset.

*

Gustaf har lagt ved i brasan. Alma, Albin och Anna står och gnuggar händerna så nära elden de vågar. Emma far fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet, kokar soppa och dukar matbordet. Karin kommer in med famnen full av fin björkved och menar att Gustaf kunde ha burit in fler vedträn åt gången än hon. Gustaf upplyser i sin tur om att nu måste han verkligen ta itu med att packa upp boklådorna.

Efter maten leker barnen och hoppar runt i sängkammaren. Kuddarna viner genom luften. Lugna er nu, barn! ropar Gustaf, fortfarande sysselsatt med sina böcker och noter. När ingen skillnad märks från kammaren tar Gustaf till tyngre vapen:

Pass på så inte gamle farbror Axel kommer och spökar och skrämmer er. Han ser er säkert och han hade inte tyckt om ert oväsen! säger Gustaf medan han ler för sig själv med huvudet till hälften nere i en låda.

Vem är farbror Axel? ropar Alma.

Dog farbror Axel här i huset? undrar Emma.

Uppe vid kyrkan, svarar Gustaf. Han var nära pensionen efter trettio år vid orgeln.

Vem är farbror Axel? envisas Alma.

Där ska min kines stå! utbrister Karin när hon ser spiselhyllan. Hon plockar varsamt upp ett lindat paket ur en korg och rullar ut en porslinsfigur. Den är fyra tum hög och föreställer en kinesisk ämbetsman i en vacker färggrann dräkt. Han står på en platå med händerna på magen och ser högtidligt sträng ut. Karin placerar porslinskinesen försiktigt på hyllan och betraktar den belåtet.

Det var brodern till min far Carl Jakob, ropar Gustaf.

… men han föll död ner efter högmässan, eller hur? fyller Emma i.

Slaganfall. Gustaf bläddrar i en bok. Rakt på kyrkbacken.

Tjiang heter han, upplyser Karin medan hon torkar figuren blank med en trasa.

Har vi kvar något efter honom, Gustaf? undrar Emma.

Min kusin Johan är ju enda barnet, han fick väl allt, svarar Gustaf. Men du Karin, du har åtminstone Tjiang efter din salig far. Slaganfall verkar vara ett släktdrag.

Karins fingertoppar nuddar kinesens ansikte. Jag var bara tio, suckar hon. Jag minns knappt hur far såg ut längre.

Petter

Karin liknar mest sin mor, Spjutsbo-Momma. Med de kraftigt utmejslade anletsdragen – kindknotorna, den profilerade hakan och de djupa ögongloberna – är hon inte ful, inte heller riktigt vacker. Men det finns något sällsamt över hennes väsen. En atmosfär av lidelse samsas med ett lugn och en inre harmoni när hon med sin något fylliga men smidiga kropp rör sig omkring i Klockaregården. Hon tycks ibland både nyfiken och liknöjd samtidigt, både klarsynt och förvirrad. Hennes sinnen går sällan till riktig vila, men hon håller intuitivt reda på alla skeenden omkring henne och ser ut att ha kontroll över dem. Hon är inte ansatt av fördomar, men i sin impulsivitet kan hon som en rovfågel eller en huggorm slå till på vad hon bedömer vara en oförrätt, ibland med träffsäker precision, ibland förhastat och missriktat.

Det var så att Karin Persdotter växte upp i bergsmansbyn Spjutsbo, mera en gård än en by, i nordvästra Västmanland, vackert belägen intill sjön Spjuten. Från gårdsplanen såg man ängen ner mot sjön med sina uthus och sjöbodar. Mangårdsbyggningarna och loftboden låg runt en innergård med två runda blomsterrabatter. En idyllisk plats som fick en speciell atmosfär av friska dofter från de omgivande myrarna och granskogarna. Karins äldste bror Petter Persson var given ödet att ta över gården, skogen, lantbruket och järnblåsningen efter fadern som också hette Petter Persson. Även hans far