Dömd till fängelse

By Jeffrey Archer

Om Danny Cartwright bara hade friat till Beth Wilson dagen före eller dagen efter skulle han inte ha blivit arresterad och anklagad för mordet på sin bästa vän. Och med fyra tungt vägande vittnesmål kommer ingen att tro på hans version av vad som egentligen hände ...
Han döms till 22 år i fängelse och skickas till Belmarsh, landets främsta högriskfängelse. Ingen har någonsin lyckats fly därifrån men Danny har ännu inte gett upp hoppet om sin frihet.
Männen som satte dit honom kommer snart att upptäcka att de underskattat hans beslutsamhet att få sin hämnd och Beths obevekliga jakt på rättvisa ...

Dömd till fängelse är en modern och dramatisk version av klassiska hämndberättelsen Greven av Monte Cristo!

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726466591

Jeffrey Archer

JEFFREY ARCHER was educated at Oxford University. He served five years as a Member of Parliament in the House of Commons and has served twenty-seven years as a Member of the House of Lords. Now published in 97 countries and more than 37 languages, all of his novels and short story collections—including Kane & Abel, Only Time Will Tell and This Was a Man—have been international bestsellers. Jeffrey is married with two sons and three grandchildren, and lives in London, Cambridge and Majorca.

Book preview

ambulans."

Bok ett

Rättegången

1

Icke skyldig.

Danny Cartwright kände benen darra, precis som de ibland gjorde inför första ronden av en boxningsmatch som han på förhand visste att han skulle förlora. Assessorn antecknade svaret i anklagelseakten, tittade sedan upp på Danny och sa: Ni kan sätta er.

Danny sjönk ner på en liten stol mitt i förhörsbåset, lättad över att första ronden var avklarad. Han lyfte blicken mot domaren som satt i bortre änden av rättssalen på en tronliknande, högryggad karmstol klädd med grönt läder. Framför sig hade han en lång bänk av ek, belamrad med aktbilagor i pärmar och ett anteckningsblock med en tom sida uppslagen. Domare Sackville såg bort mot Danny, men vad han ansåg om svaret gick inte att läsa i hans ansikte. Han lyfte ett par halvmåneformade glasögon från nästippen och sa med myndig stämma: För in juryn.

I väntan på att de tolv männen och kvinnorna skulle göra entré försökte Danny smälta alla de obekanta syn- och hörselintrycken i domsal nummer fyra vid Old Bailey. Han såg bort mot de två männen som satt vid varsin ände av advokaternas bänk – en benämning som han precis hade lärt sig. Den unge försvarsadvokaten, Alex Redmayne, mötte hans blick och gav honom ett vänligt leende, medan den äldre mannen vid andra änden av bänken, han som mr Redmayne brukade kalla åklagarsidans advokat, inte en enda gång hade tittat åt Dannys håll.

Danny flyttade blicken upp mot åhörarläktaren, där hans föräldrar satt på första bänken. Pappans kraftiga tatuerade armar vilade mot balustraden. Mamman tittade ner i golvet. Men då och då lyfte hon blicken och såg på sin ende son.

Det hade tagit åtskilliga månader för målet mellan åklagarmyndigheten och Daniel Arthur Cartwright att nå så långt som till Old Bailey. För Danny kändes det som om maskineriet hade tappat fart och börjat röra sig i ultrarapid så snart domstolsväsendet kommit in i bilden. Men nu öppnades plötsligt dörren i bortre änden av rättssalen och vaktmästaren kom tillbaka, följd av de sju män och fem kvinnor som hade utsetts att avgöra Dannys öde. De gick på led in i jurybåset och satte sig på sina anvisade platser – sex på främre raden och sex bakom. Tolv främlingar som inte hade något annat gemensamt än att de hade blivit valda genom lottning.

Nu reste sig assessorn och vände sig till juryn: Ärade jurymedlemmar, började han, den tilltalade, Daniel Arthur Cartwright, står anklagad för mord. Ett brott som han nekar till. Ert uppdrag blir därför att lyssna till vittnesmålen och avgöra om han är skyldig eller inte.

2

Domare Sackville tittade ner på advokaternas bänk. Mr Pearson, ni kan inleda åklagarsidans sakframställning.

En rundnätt man reste sig långsamt från advokaternas bänk och slog upp den tjocka pärmen som låg på pulpeten framför honom. Kronadvokat Arnold Pearson lyfte handen och kände på sin luggslitna peruk, nästan som om han ville försäkra sig om att han inte hade glömt att ta den på sig. Sedan rättade han till slagen på sin kappa. I trettio år hade han vanemässigt utfört samma ritual.

Tack, herr domare, började han långsamt och majestätiskt. Jag representerar åklagarsidan i det här brottmålet, medan min ärade kollega, här kastade han en blick på en namnlista som han hade framför sig, mr Alex Redmayne representerar försvaret. Målet som ska avgöras gäller mord. Ett kallblodigt och överlagt mord på mr Bernard Henry Wilson.

Offrets föräldrar satt på åhörarläktaren, längst in i hörnet på sista raden. Den blick mr Wilson gav Danny var fylld av besvikelse. Mrs Wilson stirrade uttryckslöst framför sig med likblekt ansikte. Mer än något annat påminde hon om en sörjande vid en begravning. De tragiska omständigheterna kring Bernie Wilsons död hade för alltid förändrat livet för de två East End-familjerna, som hade varit nära vänner i flera generationer. Men bortom de tiotal gator som omgav Bacon Road i Bow hade mordet passerat i stort sett obemärkt.

Under loppet av rättegången kommer ni att få höra hur den tilltalade, fortsatte Pearson, och viftade med handen i riktning mot förhörsbåset, utan att bevärdiga Danny med en blick, på kvällen den 18 september 1999 lurade mr Wilson att komma till en pub i Chelsea, där han sedan begick sitt brutala och överlagda mord. Han hade tidigare samma kväll ätit middag med mr Wilsons syster, här tittade han än en gång ner i sina papper, "Elizabeth, på Lucios restaurang på Fulham Road. Vi kommer att få höra hur Cartwright friade till miss Wilson efter att han fått veta att hon var gravid, hur han sedan ringde upp hennes bror, mr Bernard Wilson, på sin mobil och föreslog att de skulle sammanstråla på Dunlop Arms, en pub som ligger i nära anslutning till Hambledon Terrace i Chelsea, så att de kunde fira förlovningen tillsammans.

Miss Wilson har i sin skriftliga redogörelse uppgett att hon aldrig tidigare hade besökt den aktuella puben, som Cartwright däremot väl kände till och hade valt ut speciellt, av en enda anledning – vilket åklagarsidan också kommer att föra i bevis – nämligen att dess bakdörr leder rakt ut i en folktom gränd, ett perfekt läge om man planerar ett mord. Det mord som Cartwright senare skulle skylla på en fullständig främling som råkade befinna sig på Dunlop Arms samma kväll."

Danny stirrade på mr Pearson. Hur skulle han kunna veta vad som hade hänt den där kvällen när han inte ens hade varit där? Men Danny kände sig inte särskilt orolig. Mr Redmayne hade försäkrat honom att rätten också skulle få höra Dannys version och sagt att han inte fick bli nervös om det började se lite mörkt ut när åklagarsidan framförde sitt yrkande. Men trots försvarsadvokatens upprepade försäkringar var det ändå två saker som bekymrade Danny: Alex Redmayne var inte mycket äldre än Danny själv och han hade inte stuckit under stol med att hans erfarenhet av att leda försvaret begränsade sig till endast ett tidigare mål.

Men oturligt nog för Cartwright, fortsatte Pearson, "så har de fyra andra gästerna som befann sig på Dunlop Arms samma kväll en annan bild av händelseförloppet, och deras vittnesmål är inte bara samstämmiga utan har också bestyrkts av bartendern som tjänstgjorde den aktuella kvällen. Åklagarsidan har kallat de fyra gästerna som vittnen och de kommer att berätta hur ett gräl tog fart mellan de två männen, som en stund senare sågs lämna lokalen genom bakdörren, efter att Cartwright hade sagt: ’Då får vi väl gå ut och göra upp.’ Alla fem såg Cartwright gå ut genom bakdörren, följd av Bernard Wilson och hans syster Elizabeth, som visade tydliga tecken på upprördhet. En stund senare hördes ett skrik. Mr Spencer Craig, en av de fyra gästerna, lämnade då sitt sällskap och rusade ut i gränden, där han fann mr Wilson och mr Cartwright. Den senare höll mr Wilson i ett strupgrepp och gav honom samtidigt upprepade knivhugg i bröstet.

Mr Craig knappade genast in larmnumret på sin mobiltelefon. Tidpunkten för och innehållet i samtalet registrerades på Belgravia polisstation. Några minuter senare anlände två poliser till platsen och fann Cartwright på knä, lutad över mr Wilsons kropp. I handen höll han en kniv som han måste ha ryckt åt sig från baren eftersom den har inskriptionen Dunlop Arms på skaftet."

Alex Redmayne antecknade vad Pearson sa.

Ärade juryledamöter, fortsatte Pearson och rättade än en gång till slaget på sin kappa, "varje mördare har ett motiv och i detta fall behöver vi inte söka oss längre än till det första mordet i mänsklighetens historia, nämligen Kains mord på Abel, för att fastställa motivet. Avundsjuka i samverkan med girighet och ärelystnad var de föga sympatiska drivkrafterna bakom Cartwrights beslut att göra sig av med den person som hindrade honom från att uppnå sina mål.

Ärade juryledamöter, Cartwright och mr Wilson var båda anställda vid Wilsons bilfirma på Mile End Road. Bilfirman ägs och förestås av den avlidnes far, mr George Wilson, som hade planerat att dra sig tillbaka vid årets slut och då överlåta rörelsen på sin ende son, Bernard. Mr George Wilson bestyrker detta i sin skriftliga redogörelse, vilken försvaret har godkänt som vittnesmål, varför vi inte kommer att kalla honom som vittne.

Ärade juryledamöter, ni kommer, allteftersom rättegången fortskrider, att upptäcka att det mellan de två unga männen alltid har funnits en stark rivalitet och även antagonism, med rötter i den gemensamma skoltiden. Cartwrights plan var att röja Bernard Wilson ur vägen, gifta sig med chefens dotter och själv ta över den blomstrande affärsverksamheten.

Nu gick emellertid inte allt enligt planerna, och när han arresterades försökte Cartwright lägga skulden på en oskyldig åskådare, nämligen samme man som hört miss Wilsons skrik och sprungit ut i gränden för att se efter vad som stod på. Men mr Cartwright hade dessvärre inte räknat med att fyra andra personer skulle befinna sig på platsen och bli vittnen till hela händelseförloppet. Pearson log mot juryn: Ärade juryledamöter, efter att ha hört deras vittnesberättelser kommer ni inte att hysa några tvivel om att Daniel Cartwright är en samvetslös mördare. Pearson vände sig till domaren. Och därmed, herr domare, avslutar jag åklagarsidans öppningsplädering. Han rättade än en gång till slaget och fortsatte: Med er tillåtelse ber jag att få kalla mitt första vittne. Domare Sackville nickade och Pearson sa med stadig röst: Jag kallar mr Spencer Craig som vittne."

Danny Cartwright vred huvudet åt höger och såg vaktmästaren öppna en dörr längst bak i rättssalen, ta ett steg ut i korridoren och vråla: Mr Spencer Craig! Ett ögonblick senare steg en lång man, endast obetydligt äldre än Danny, in i rättssalen. Han var klädd i en blå, kritstrecksrandig kostym, vit skjorta och lila slips. Så annorlunda han såg ut jämfört med den där kvällen!

Danny hade inte sett Spencer Craig på sex månader, men det gick inte en dag utan att hans ansikte dök upp på näthinnan. Nu spände han demonstrativt blicken i honom, men Craig tog ingen notis om Danny. Det var som om han inte hade existerat.

Craig korsade rättssalen med målmedvetna steg. Så snart han kommit upp i vittnesbåset lyfte han bibeln och svor eden, utan att titta på kortet som vaktmästaren höll upp framför honom. Mr Pearson log mot sitt huvudvittne och sänkte blicken mot ett papper med frågor som han ägnat en månad åt att förbereda.

Heter ni Spencer Craig?

Ja, sir, fick han till svar.

Och ni bor på Hambledon Terrace fyrtiotre, SW3 London?

Det stämmer, sir.

Och ert yrke? frågade mr Pearson, som om han inte mycket väl visste svaret.

Jag är advokat.

Inom vilket rättsligt område?

Brottmål.

Då är ni inte helt obekant med det brott vi behandlar här idag, eller hur?

Nej, tyvärr inte, sir.

Jag skulle nu vilja att ni tänkte tillbaka på kvällen den artonde september förra året, när ni och en grupp vänner besökte Dunlop Arms på Hambledon Terrace. Ni kanske skulle vilja redogöra för exakt vad som hände den kvällen.

Jag och mina vänner firade Geralds trettioårsdag …

Gerald? avbröt Pearson.

Gerald Payne, svarade Craig. Vi är gamla vänner sedan tiden i Cambridge. Stämningen var god och vi drack lite vin, några flaskor bara, inga som helst excesser.

Alex Redmayne gjorde en anteckning – han måste ta reda på hur många flaskor det var fråga om.

Danny undrade vad excesser kunde betyda.

Men sedan tog kvällen en helt annan vändning, eller hur? hjälpte Pearson honom på traven.

Det kan man lugnt påstå, svarade Craig, som inte heller nu bevärdigade Danny med en blick.

Skulle ni vilja berätta för domstolen vad som hände sedan, sa Pearson och tittade ner i sina anteckningar.

Craig vände sig nu mot juryn. Som jag redan har nämnt firade vi Geralds födelsedag. Vi hade beställt in en flaska vin och höll just på att skåla för honom, när plötsligt upprörda röster hördes i lokalen. Jag vände mig om och fick syn på en man som satt med en dam vid ett bord i bortre hörnet.

Finns den mannen i rättssalen nu? frågade Pearson.

Ja, svarade Craig och pekade mot förhörsbåset.

Och vad hände sedan?

Han flög upp från stolen och började hytta med fingret åt en annan man som satt vid samma bord, fortsatte Craig. Jag hörde en av dem säga: ’Och om du inbillar dig att jag tänker kalla dig chefen när du tar över efter farsan, så glöm det.’ Den unga damen försökte lugna ner honom. Och precis när jag skulle vända mig till mina vänner igen – grälet hade ju faktiskt inget med mig att göra – så hörde jag den tilltalade skrika: ’Då går vi ut och gör upp.’ Jag tog för givet att det var ett skämt, men sedan såg jag honom rycka åt sig en kniv som låg på bardisken …

Kan vi stanna där ett ögonblick, mr Craig, sa Pearson. Ni såg alltså den åtalade ta en kniv från baren?

Ja, det gjorde jag.

Och vad hände sedan?

Till min förvåning stegade han iväg mot bakdörren.

Varför var det så förvånande?

Därför att Dunlop Arms är mitt stamställe och jag hade aldrig sett mannen förut.

Jag tror inte att jag riktigt kan följa er tankegång här, mr Craig, sa Pearson, som inte hade några som helst svårigheter på den punkten.

Man ser inte bakdörren från hörnet där de satt och ändå tycktes han veta precis hur han skulle gå.

Aha, då förstår jag, sa mr Pearson. Var så god och fortsätt.

Ett ögonblick senare reste sig den andre mannen och rusade efter, tätt följd av den unga damen. Om det inte varit för att vi alla strax därpå hörde ett skrik skulle jag inte ha tänkt mer på saken.

Ett skrik? upprepade Pearson. Vad för slags skrik?

Ett gällt skrik från en kvinna, svarade Craig.

Och vad gjorde ni då?

Jag lämnade mina vänner vid baren och sprang ut i gränden för att se om kvinnan var i fara.

Var hon det?

Nej, det var hon inte. Hon skrek att den åtalade skulle sluta.

Sluta med vad? frågade Pearson.

Sluta attackera den andre mannen.

Var de inbegripna i slagsmål?

Ja, sir. Mannen som jag tidigare hört skrika och hytta med fingret höll den andra killen upptryckt mot väggen med underarmen pressad mot hans strupe. Här vände sig Craig mot juryn och höjde armen för att visa hur.

Och mr Wilson, försökte han försvara sig? frågade Pearson.

Så gott han kunde, men den åtalade stack kniven i hans bröst upprepade gånger.

Vad gjorde ni sedan? frågade Pearson lugnt.

Jag ringde larmnumret och polisen lovade att omedelbart skicka en bil och en ambulans.

Sa de något annat? frågade Pearson och tittade ner i sina papper.

Ja, svarade Craig. De sa till mig att under inga som helst omständigheter närma mig mannen med kniven, utan i stället återvända till baren och vänta där tills polisen kom. Han tystnade och tillade sedan: Jag gjorde precis som jag blivit tillsagd.

Hur reagerade era vänner när ni kom tillbaka och berättade vad ni hade sett?

De ville att vi skulle gå ut och ta reda på om vi kunde hjälpa till, men jag förklarade att polisen hade avrått från det. Jag tyckte också att det med hänsyn till omständigheterna var bäst att de gick hem.

Med hänsyn till omständigheterna?

Det var ju bara jag som hade sett vad som hände och jag ville inte att de skulle utsättas för fara. Jag menar, det kunde ju hända att mannen med kniven kom tillbaka in i baren.

Ett mycket lovvärt beslut, sa Pearson.

Domaren rynkade pannan åt åklagaren. Alex Redmayne fortsatte att göra anteckningar.

Hur länge fick ni vänta innan polisen kom?

Efter en kort stund hörde jag sirenerna och några minuter senare kom en civilklädd kriminalare in i baren genom bakdörren. Han visade sin bricka och presenterade sig som kriminalinspektör Fuller. Han berättade att offret var på väg till närmaste sjukhus.

Och vad hände sedan?

Jag avlade vittnesmål och sedan sa kriminalinspektör Fuller att jag kunde gå hem.

Och det gjorde ni?

Ja, det stämmer. Jag bor bara cirka hundra meter från Dunlop Arms. Jag gick och lade mig meddetsamma, men kunde inte somna.

Alex Redmayne skrev orden cirka hundra meter i sitt anteckningsblock.

Det är förståeligt, sa Pearson.

Domaren rynkade återigen pannan.

Så jag steg upp, gick in i arbetsrummet och skrev ner allt som hänt under kvällen.

Varför gjorde ni det, mr Craig? Ni hade ju redan lämnat en muntlig redogörelse till polisen?

Jag har stått där ni nu står, mr Pearson, otaliga gånger och erfarenheten har lärt mig att vittnesmål som avges i vittnesbåset ofta innehåller luckor och i vissa fall kan de vara direkt missvisande, eftersom rättegången hålls flera månader efter att brottet har begåtts.

Precis, sa Pearson och vände sida i pärmen. När fick ni veta att Daniel Cartwright hade åtalats för mordet på Bernard Wilson?

"Jag läste om det i Evening Standard på måndagen veckan efter. Där stod det att mr Wilson hade avlidit på vägen till Chelsea and Westminster Hospital och att Cartwright var anklagad för mord."

Och då bedömde ni att det hela var ett avslutat kapitel för er del?

Ja, fast jag förstod ju att jag skulle bli kallad som vittne i en kommande rättegång om Cartwright nekade till brott.

Men sedan tog saken en vändning som inte ens ni, med er långa erfarenhet av förhärdade brottslingar, hade kunnat förutse.

Det kan man lugnt påstå, svarade Craig. På eftermiddagen samma dag kom två poliser upp på mitt kontor och ville förhöra mig en gång till.

Men ni hade ju redan lämnat både skriftligt och muntligt vittnesmål till kriminalinspektör Fuller, sa Pearson. Varför behövde de då fråga ut er igen?

"Därför att Cartwright nu anklagade mig för att ha dödat mr Wilson och påstod till och med att det var jag som hade tagit kniven från baren."

Hade ni någonsin träffat mr Cartwright eller mr Wilson före den här kvällen?

Nej, sir, svarade Craig sanningsenligt.

Tack, mr Craig.

De två männen log mot varandra, varefter Pearson vände sig till domaren och sa: Jag har inga fler frågor, herr domare.

3

Domare Sackville vände sig till advokaten vid andra änden av bänken. Han kände Alex Redmaynes pappa väl, eftersom sir Matthew hade varit en aktad hovrättsdomare innan han helt nyligen hade gått i pension. Hans son hade domaren däremot aldrig haft att göra med.

Mr Redmayne, började domaren, vill ni korsförhöra vittnet?

Det vill jag gärna, svarade Redmayne och samlade ihop sina anteckningar.

Danny tänkte tillbaka på tiden strax efter anhållandet. Det var en av poliserna som hade rått honom att anlita en advokat. Det hade visat sig vara lättare sagt än gjort. Han upptäckte snart att advokater, precis som bilmekaniker, tar betalt per timme och att man får vad man har råd att betala för. Själv hade han bara råd med tiotusen pund – tio års samlade besparingar som han hade tänkt lägga i handpenning på en lägenhet i Bow, där han, Beth och barnet kunde bo. Långt innan målet hade kommit upp i rätten var varenda penny av besparingarna uppätna. Advokaten som han hade valt, en viss mr Makepeace, hade begärt femtusen pund på ett bräde redan innan han hade tagit korken av reservoarpennan och ytterligare fem när han hade dragit ärendet för Alex Redmayne, advokaten som skulle föra Dannys talan i rätten. Danny kunde inte förstå varför det behövdes två advokater till att göra samma jobb. När han lagade en bil brukade han inte be Bernie öppna motorhuven så att han själv kunde ta sig en titt på motorn, och han skulle aldrig drömma om att begära förskott innan han ens hade lyft på locket till verktygslådan.

Men Danny hade genast fattat tycke för Alex Redmayne och det hade inte bara att göra med att han också var West Ham-supporter. Redmayne pratade fint och hade studerat i Oxford, men inte en enda gång hade han uppträtt nedlåtande.

När mr Makepeace hade läst anklagelseakten och lyssnat till vad Danny hade att säga rådde han sin klient att förklara sig skyldig till dråp. Han var säker på att han kunde nå en uppgörelse med åklagarsidan, vilket kunde betyda att Danny kom undan med sex års fängelse. Danny hade tackat nej till erbjudandet.

Alex Redmayne hade upprepade gånger förhört både Danny och hans fästmö om vad som hänt den där kvällen och letat efter detaljer som inte stämde överens i deras berättelser, utan att finna några. Och när pengarna tagit slut hade han i alla fall gått med på att föra Dannys talan i rätten.

Mr Craig, började Alex Redmayne, utan att rätta till vare sig slag eller peruk, jag behöver väl knappast påminna er om att ni fortfarande är under ed och att ni som brottsmålsadvokat dessutom har ett särskilt ansvar.

Det finns ingen anledning att trycka så hårt på den saken, mr Redmayne, insköt domaren. Det är ju er klient som står anklagad och inte vittnet.

Vi får väl se om ni är av samma åsikt, herr domare, när det är dags för er summering.

Mr Redmayne, sa domaren skarpt, det kommer inte an på er att påminna mig om min roll här i domstolen. Er uppgift är att förhöra vittnena, min att hantera de juridiska spörsmål som kommer upp och sedan överlåter vi åt juryn att fatta beslut i skuldfrågan.

Som ni befaller, herr domare, sa Redmayne och vände sig åter till vittnet. Mr Craig, vad var klockan när ni och era vänner anlände till Dunlop Arms den här kvällen?

Jag kommer inte ihåg det exakta klockslaget, svarade Craig.

Då kanske ni tillåter att jag försöker friska upp ert minne. Var det klockan sju? Halv åtta? Åtta?

Närmare åtta skulle jag tro.

Då hade ni alltså redan firat födelsedagen i ungefär tre timmar när min klient, hans fästmö och bäste vän kom in.

Som jag redan har förklarat för rätten såg jag inte när de kom.

Precis, sa Redmayne i en perfekt imitation av Pearson. Och hur mycket alkohol hade ni konsumerat vid … låt oss säga, elvatiden?

Jag har ingen aning. Det var Geralds trettioårsdag, så vi hade ingen anledning att hålla räkning på glasen.

Det kan så vara, men eftersom vi redan har fastställt att ni hade tillbringat över tre timmar i baren, kan vi kanske enas om att ni hade druckit ungefär ett halvt dussin flaskor. Eller kanske sju, åtta till och med?

På sin höjd fem, invände Craig, vilket knappast är någon omåttlig konsumtion för fyra personer.

Normalt skulle jag vara benägen att hålla med er, mr Craig, om det inte varit för att en i sällskapet i sitt skriftliga vittnesmål har uppgivit att han endast drack Coca-Cola light och en annan att han nöjde sig med ett eller ett par glas vin eftersom han körde.

Men jag skulle inte köra, svarade Craig. Dunlop Arms är min lokala pub, jag bor bara hundra meter därifrån.

Bara hundra meter? upprepade Redmayne. När Craig inte svarade fortsatte han: Ni har uppgett att det var först när ni hörde upprörda röster som ni blev medveten om att det fanns andra gäster i lokalen.

Det stämmer.

Närmare bestämt när, enligt er egen uppgift, den åtalade sa: ’Då går vi ut och gör upp.’

Det stämmer också.

Men stämmer det inte också, mr Craig, att det var ni som startade grälet med en annan oförglömlig replik, riktad till min klient när han var på väg ut, nämligen … Här tittade mr Redmayne ner i sina papper. ’När ni är klara med henne har jag och mina vänner precis så att det räcker till ett gangbang.’

Redmayne väntade på Craigs svar, men denne teg. Kan jag av er tystnad dra slutsatsen att det stämmer?

Nej, det kan ni definitivt inte, mr Redmayne. Jag tycker helt enkelt inte att frågan är värd att svara på, sa Craig föraktfullt.

"Då hoppas jag, mr Craig, att ni ska finna min nästa fråga desto mer värd att svara på, för jag vill påstå att det var ni som, när mr Wilson förklarade att ni ’pratade dynga’, sa: ’Då får vi väl gå ut och göra upp.’ "

Det där låter snarare som det slags språkbruk man kan vänta sig från er klient, svarade Craig.

Eller från en man som druckit lite väl mycket och vill visa sig tuff för sina berusade vänner i närvaro av en vacker kvinna?

Mr Redmayne, insköt domaren, jag måste än en gång påminna er om att det är er klient som står åtalad och inte mr Craig.

Redmayne bugade lätt, men när han tittade upp igen märkte han att han hade juryns odelade uppmärksamhet. Jag vill hävda, mr Craig, fortsatte han, att ni gick ut genom dörren mot gatan och sprang runt hörnet till gränden för att ni ville slåss.

Det var först efter att jag hört skriket som jag sprang ut i gränden.

Och det var då som ni tog kniven från baren?

Jag har inte tagit någon kniv från någon bar, svarade Craig skarpt. Som jag redan har uppgett i min vittnesberättelse var det er klient som slet åt sig kniven på vägen ut.

Och talar vi då om den vittnesberättelse som ni författade när ni inte kunde somna den där kvällen? frågade Redmayne.

Craig teg igen.

Det kanske också är en fråga som ni inte tycker är värd att svara på? föreslog Redmayne. Var det någon av era vänner som följde med ut i gränden?

Nej, det var det inte.

Då var det alltså ingen av dem som bevittnade ert slagsmål med mr Cartwright?

Hur skulle någon ha kunnat bevittna ett slagsmål som aldrig ägde rum?

Stämmer det, mr Craig, att ni under tiden i Cambridge tillhörde universitetets boxningselit, de så kallade Boxing Blue?

Craig tvekade. Ja, det stämmer.

Och att ni också blev tillfälligt avstängd för att …

Är det här relevant? frågade domare Sackville.

Det överlåter jag gärna till juryn att bedöma, herr domare, svarade Redmayne. Han vände sig åter till Craig och fortsatte. Stämmer det att ni blev tillfälligt avstängd från studierna efter att ha varit inblandad i ett fylleslagsmål med några ortsbor som ni senare refererade till som ’ett gäng huliganer’?

Det är ju åratal sedan, jag var bara student då.

Och stämmer det inte också att ni, många år senare, närmare bestämt kvällen den artonde september 1999, muckade gräl med ett annat ’gäng huliganer’ och att ni då gjorde bruk av en kniv som ni hade tagit med er från baren?

Som jag redan sagt var det inte jag som tog kniven, däremot bevittnade jag hur er klient högg mr Wilson i bröstet med en kniv.

Och sedan gick ni tillbaka in i baren?

Ja, det gjorde jag och jag ringde omedelbart larmnumret.

Vi kanske ska försöka vara lite noggrannare med detaljerna, mr Craig. Det var i själva verket inte larmnumret ni ringde utan kriminalinspektör Fullers mobilnummer.

Det stämmer, Redmayne, men ni tycks glömma att jag hade ett brott att anmäla och jag räknade naturligtvis med att Fuller skulle skicka både polis och ambulans. Och om ni har glömt det också så anlände ambulansen före kriminalinspektören.

Några minuter före, preciserade Redmayne. Jag skulle emellertid gärna vilja veta hur det kommer sig att ni så lägligt hade tillgång till en kriminalinspektörs mobilnummer?

Vi har båda nyligen varit engagerade i ett stort narkotikamål som krävt många och långa överläggningar, ibland med mycket kort varsel.

Kriminalinspektör Fuller och ni är alltså vänner.

Jag känner honom knappt, svarade Craig. Vår relation är strikt yrkesmässig.

Jag vill hävda, mr Craig, att ni känner honom tillräckligt bra för att välja att ringa just honom och därigenom försäkra er om att er version av händelseförloppet skulle bli den första som han fick ta del av.

Lyckligtvis finns det fyra vittnen som kan verifiera min så kallade version.

Och jag ser fram emot att få korsförhöra var och en av era nära vänner, mr Craig, eftersom jag är mycket nyfiken på varför ni, efter att ha återvänt till baren, rådde dem att gå hem.

De hade ju inte bevittnat hur er klient knivhögg mr Wilson och var på intet vis inblandade, svarade Craig. Jag bedömde också att det kunde innebära en risk för dem att stanna kvar.

Men om det var någon som löpte en risk, mr Craig, så var det väl det enda vittnet till mordet på mr Wilson, och då undrar jag varför ni stannade kvar?

Craig teg igen, men den här gången av en annan orsak än att han inte tyckte frågan var värd ett svar.

Det verkliga skälet till att ni uppmanade dem att gå, sa Redmayne, var kanske att ni måste få dem ur vägen, så att ni själv kunde springa hem och ta av er de blodbestänkta kläderna, innan polisen dök upp? Ni bor ju faktiskt, med era egna ord, ’bara hundra meter därifrån’.

Ni har tydligen glömt, mr Redmayne, att kriminalinspektör Fuller anlände endast några minuter efter att brottet hade begåtts, svarade Craig högdraget.

Kriminalinspektören anlände till brottsplatsen sju minuter efter att ni hade ringt och ägnade avsevärd tid till att förhöra min klient – innan han gick in i baren.

Inbillar ni er verkligen att jag skulle ta den risken när jag visste att polisen kunde dyka upp vilken minut som helst? snäste Craig.

Ja, det gör jag, svarade Redmayne, om ni annars riskerade att få tillbringa resten av livet i fängelse.

Ett ljudligt sorl spred sig i rättssalen. Jurymedlemmarnas blickar var fastnaglade vid Spencer Craig, som inte heller nu hade något svar att ge Redmayne. Denne väntade någon minut innan han tillade: Som sagt, mr Craig, jag ser fram emot att korsförhöra var och en av era vänner. Sedan vände han sig till domaren och sa: Jag har inga fler frågor, herr domare.

Mr Pearson? sa domaren. Ni vill förhöra vittnet igen, förmodar jag?

Ja, herr domare, svarade Pearson. Det är en fråga som jag gärna vill ha besvarad. Han log mot vittnet. Mr Craig, är ni Stålmannen?

Craig såg förvirrad ut, men eftersom han visste att Pearson stod på hans sida svarade han: Nej, sir. Varför frågar ni det?

Därför att det bara är Stålmannen som, efter att ha bevittnat ett mord, skulle kunna återvända till baren, förklara situationen för sina vänner, flyga hem, duscha, byta kläder, flyga tillbaka till puben för att, som om ingenting hade hänt, sitta i baren när kriminalinspektör Fuller anlände. Några av jurymedlemmarna hade svårt att hålla sig allvarliga. Eller det kanske fanns en telefonkiosk till hands. De undertryckta leendena övergick i skratt. Pearson väntade tills munterheten hade lagt sig innan han tillade: Mr Craig, tillåt mig att bortse från mr Redmaynes fria fantasier och istället ställa en seriös fråga. Nu var det Pearsons tur att försäkra sig om att han hade allas odelade uppmärksamhet innan han fortsatte: När Scotland Yards rättsmedicinska experter undersökte mordvapnet, var det då era fingeravtryck eller den tilltalades som de fann på knivens skaft?

Ja, mina var det då sannerligen inte, svarade Craig, för i så fall skulle ju jag ha suttit på de anklagades bänk.

Jag har inga fler frågor, herr domare, sa Pearson.

4

Celldörren öppnades och en vakt räckte Danny en plastbricka indelad i flera små fack fyllda med plastmat, som han petade lite i medan han väntade på att det skulle bli dags för eftermiddagens förhandlingar.

Alex Redmayne hoppade över lunchen för att få tid att gå igenom sina anteckningar. Hade han kanske tagit till i underkant när han beräknat hur lång tid Craig haft till sitt förfogande innan Fuller kommit in i baren?

Domare Sackville åt lunch med ett dussin andra domare, som alla behöll perukerna på, men avstod från att diskutera varandras rättsfall medan de tuggade sig igenom en måltid bestående av kött och två sorters grönsaker.

Mr Pearson satt ensam vid lunchbordet i advokatmässen på översta våningen. Han var på det klara med att den ärade kollegan hade gjort sig skyldig till en grov missbedömning av tidsaspekten när han förhört Craig, men det var det knappast Pearsons uppgift att påpeka. Han petade en ärta fram och tillbaka över tallriken medan han begrundade konsekvenserna.

Så snart klockan hade slagit två återupptogs förhandlingarna enligt den fastställda ritualen. Domare Sackville gjorde entré. Skuggan av ett leende drog över hans ansikte när han hälsade på juryn. Han återtog sin plats, tittade ner på de två advokaterna och sa: God eftermiddag, mina herrar. Ni kan kalla in ert nästa vittne, mr Pearson.

Tack, herr domare, svarade Pearson och reste sig. Jag kallar mr Gerald Payne.

Danny kände inte genast igen mannen som trädde in i rättssalen. Han var ungefär en och åttio lång och tunnhårig i förtid, och den välskräddade beigefärgade kostymen kunde inte dölja det faktum att han hade tappat ungefär tio kilo sedan förra gången Danny såg honom. Vaktmästaren lotsade honom till vittnesbåset, gav honom en bibel och höll upp kortet som eden stod skriven på. I motsats till Spencer Craig läste han innantill, men i övrigt utstrålade han samma självsäkerhet som denne hade gjort när han stått i vittnesbåset på förmiddagen.

Heter ni Gerald David Payne och bor ni på Wellington Mews sextiotvå, London W2?

Det stämmer, svarade Payne utan att darra på rösten.

Och ert yrke?

Jag är fastighetskonsult.

Redmayne skrev fastighetsmäklare bredvid Paynes namn.

Och vad heter firman ni arbetar för? frågade Pearson.

Jag är delägare i Baker, Tremlett och Smythe.

Är ni inte lite väl ung för att vara delägare i en så välrenommerad firma, sa Pearson med spelad okunnighet.

Jag är den yngste delägaren i byråns historia, svarade Payne. Det hördes tydligt att frasen var välrepeterad.

För Redmayne stod det genast klart att någon hade gett Payne privatlektioner i konsten att föra sig i vittnesbåset. Eftersom det av etiska skäl inte kunde vara Pearson, återstod bara en annan kandidat.

Jag får gratulera, sa Pearson.

Kom till saken, mr Pearson, sa domaren.

Jag ber om ursäkt, herr domare. Jag ville bara fastställa vittnets trovärdighet inför juryn.

Och det har ni gjort nu, sa domare Sackville skarpt. Så då kanske vi kan börja.

Pearson ledde tålmodigt Payne genom mordkvällens händelser. Ja, bekräftade Payne, Craig, Mortimer och Davenport hade alla varit där på Dunlop Arms den kvällen. Nej, han hade inte vågat sig ut i gränden när han hört skriket. Ja, de hade gått hem när Spencer Craig rått dem att göra det. Nej, han hade aldrig sett den tilltalade tidigare.

Tack, mr Payne, avslutade Pearson. Var snäll och sitt kvar.

Redmayne reste sig långsamt och ägnade avsevärd tid åt att flytta om sina papper innan han ställde den första frågan, ett knep som hans pappa hade lärt honom när de tillsammans iscensatt fingerade rättegångar. Om du tänker öppna med en överraskande fråga, brukade pappan säga, ska du hålla vittnet på halster. Redmayne väntade tills domaren, juryn, Pearson och alla andra stirrade på honom. Det rörde sig om några få sekunder, men han visste att det för personen i vittnesbåset kändes som en hel evighet.

Mr Payne, sa Redmayne till slut och såg upp på vittnet, när ni låg i Cambridge, var ni då inte medlem av en förening som kallade sig Musketörerna?

Jovisst, svarade Payne förbryllat.

Och föreningens motto var ’En för alla och alla för en’?

Pearson kom snabbt på fötter, långt innan Payne hunnit svara. Herr domare, jag förstår inte hur ett gammalt medlemskap i en universitetsförening kan ha någon relevans för händelserna den artonde september förra året.

Jag är benägen att hålla med er, mr Pearson, svarade domaren, men jag litar på att mr Redmayne kommer att tydliggöra sambandet.

Absolut, herr domare, svarade Redmayne, utan att släppa Payne med blicken. Var Musketörernas motto ’En för alla och alla för en’? frågade han igen.

Ja, det var det, svarade Payne, med viss skärpa i tonfallet.

Vad hade medlemmarna för övrigt gemensamt? frågade Redmayne.

Förmågan att uppskatta Dumas, rättvisa och en flaska gott vin.

Eller möjligen ett större antal flaskor gott vin? föreslog Redmayne och drog fram ett litet ljusblått häfte ur pappersbunten framför sig. Han började sakta bläddra i det. Kan ni bekräfta att det enligt föreningens stadgar var varje medlems plikt att skynda till undsättning om en annan medlem råkade i svårigheter?

Ja, svarade Payne. Jag har alltid sett lojalitet som måttstocken för en mans karaktär.

Jaså, det säger ni? sa Redmayne. Mr Spencer Craig, var han händelsevis också medlem av den här föreningen?

Det var han, svarade Payne. Han var till och med ordförande.

Och kvällen den artonde september förra året skyndade ni och de andra närvarande medlemmarna till hans undsättning?

Herr domare, utbrast Pearson och kom snabbt på fötter igen, det här är ju absurt.

Det absurda, genmälde Redmayne, är att så fort det börjar se lite besvärligt ut för något av mr Pearsons vittnen, skyndar han till undsättning. Han kanske också är medlem av Musketörerna?

Flera av jurymedlemmarna drog på smilbanden.

Mr Redmayne, sa domaren med mild stämma, vill ni påstå att vittnet är i färd med att begå mened, enbart av den anledningen att han varit medlem av någon universitetsförening?

När det gäller att undsätta en nära vän, som annars riskerar att dömas till livstids fängelse, så tror jag nog att han skulle kunna tänka sig att göra det.

Det här är ju helt absurt, upprepade Pearson, som fortfarande stod upp.

Inte lika absurt som att någon tvingas avtjäna ett livstidsstraff för ett brott som han inte har begått, sa Redmayne.

Snart kommer det väl också att uppdagas, herr domare, sa Pearson, att även bartendern var musketör.

Nej då, det tror jag inte, svarade Redmayne. Däremot kommer försvaret att leda i bevis att bartendern var den enda personen på Dunlop Arms den kvällen som inte gick ut i gränden.

Jag tror att vi har förstått vart ni vill komma, sa domaren. Nu är det kanske dags att gå vidare.

Jag har inga fler frågor, herr domare, sa Redmayne.

Har ni ytterligare frågor till vittnet, mr Pearson?

Det har jag, herr domare, svarade Pearson. Mr Payne, skulle ni kunna bekräfta, bara så att det inte behöver råda något tvivel, att ni inte följde med mr Craig ut i gränden när ni hörde det här skriket?

Ja, det kan jag, svarade Payne. Jag var inte i stånd att göra det.

Exakt. Jag har inga fler frågor, herr domare.

Tack, mr Payne, ni kan gå, sa domaren.

Alex Redmayne kunde inte undgå att lägga märke till att Payne inte såg riktigt lika självsäker ut när han lämnade rättssalen, som när han hade svassat in.

Önskar ni kalla ert nästa vittne, mr Pearson? frågade domaren.

Jag hade tänkt kalla mr Davenport, herr domare, men ni kanske föredrar att vi skjuter upp förhöret med honom till morgondagens förhandling.

Domaren var omedveten om att de flesta kvinnorna i rättssalen bad en tyst bön att han skulle kalla in Davenport utan vidare dröjsmål. Han tittade på klockan, tvekade och sa sedan: Ja, det är kanske bättre att vi väntar med mr Davenports vittnesmål till i morgon förmiddag.

Som herr domaren behagar, sa Pearson, mycket nöjd med den förväntan som han tyckt sig skönja i de kvinnliga jurymedlemmarnas ansikten vid nämnandet av den populäre skådespelarens namn. Han kunde bara hoppas att unge Redmayne skulle var dum nog att attackera Davenport på samma sätt som han hade attackerat Gerald Payne.

5

Följande morgon dallrade luften i rättssalen av förväntan långt innan Lawrence Davenport gjorde entré. När vaktmästaren ropade ut hans namn var det med dämpad röst.

Lawrence Davenport äntrade scenen från höger och följde vaktmästaren bort till vittnesbåset. Han var ungefär en och åttio lång, men så slank att han verkade längre. Han bar en skräddarsydd marinblå kostym och den krämfärgade skjortan såg ut att ha tagits ur förpackningen samma morgon. Han hade länge övervägt om han skulle bära slips eller inte och hade till slut låtit sig övertalas av Spencer, som menade att en alltför ledig klädsel i domstolen kunde göra ett nonchalant intryck. ’’Låt dem leva i tron att du är läkare och inte skådespelare", hade Spencer sagt. Davenport hade valt en randig slips som han i vanliga fall bara skulle ha använt framför kameran. Men det var inte hans klädsel som fick kvinnorna att vända sig om, utan de intensivt blå ögonen och det tjocka och vågiga, blonda håret, för att inte tala om den hjälplösa utstrålningen som alltid väckte kvinnornas moderskänslor. Det vill säga de mogna kvinnornas – hos de unga var det helt andra känslor som väcktes.

Lawrence Davenports popularitet grundade sig på rollen som kirurg i tv-serien Receptbelagt. Under en timme varje lördagskväll trollband han en tittarskara på nio miljoner. Det faktum att han ägnade mer tid åt att flirta med sköterskorna än åt att utföra bypass-operationer tycktes inte bekymra hans beundrare.

När Davenport hade stigit upp i vittnesbåset räckte vaktmästaren honom en bibel och höll upp kortet med öppningsrepliken. Bara genom att läsa eden förvandlade han domsal nummer fyra till sin egen privata lilla teater. Alex Redmayne konstaterade motvilligt att alla fem kvinnorna i juryn log mot vittnet. Davenport log tillbaka som om han tackade för applåderna efter ridåfall.

Mr Pearson reste sig långsamt. Han hade för avsikt att behålla Davenport i vittnesbåset så länge som möjligt och dra största möjliga fördel av den tolvhövdade publikens välvilliga intresse.

Alex Redmayne lutade sig tillbaka och väntade på att ridån skulle gå upp. Han drog sig till minnes ett annat råd som pappan hade gett honom.

Danny, som hade en tydlig minnesbild av Davenport stående vid bardisken, kände sig mer utlämnad än någonsin i förhörsbåset.

Heter ni Lawrence Andrew Davenport? frågade Pearson och fullkomligt strålade mot vittnet.

Det stämmer, sir.

Pearson vände sig till domaren. Jag undrar, herr domare, om vi kan slippa att avslöja mr Davenports hemadress. Han gjorde en paus. Ni förstår säkert varför.

Det har jag inget att invända mot, svarade domare Sackville. Däremot vill jag att vittnet bekräftar att han har bott på samma adress under de senaste fem åren.

Det har jag, herr domare, sa Davenport. Han vände sig till föreställningens regissör och bugade lätt.

Kan ni också bekräfta, sa Pearson, att ni, kvällen den artonde september 1999, befann er på Dunlop Arms?

Det stämmer, svarade Davenport. Vi var några vänner som firade Gerald Paynes trettioårsdag. Vi låg i Cambridge tillsammans, tillade han med ett släpigt tonfall, som han senast hade använt sig av i rollen som Heathcliff under turnén med Svindlande höjder.

Såg ni den tilltalade sitta i bortre hörnet av lokalen? frågade Pearson och pekade mot bänken där Danny satt.

Nej, sir. Jag lade inte märke till honom förrän senare, svarade Davenport och vände sig till juryn. Det var tydligt att han betraktade den som ett slags matinépublik.

Stämmer det att er vän, Spencer Craig, senare samma kväll hoppade ner från barstolen och sprang ut genom bakdörren till puben?

Ja, det stämmer.

Och det var efter att ni hört en kvinna skrika?

Ja, just det.

Pearson tvekade lite. Han hade halvt om halvt räknat med att Redmayne skulle resa sig och protestera mot frågan som helt uppenbart var ledande, men Redmayne reagerade inte. Uppmuntrad av framgången fortsatte Pearson: Och några minuter senare återvände mr Craig till baren?

Det gjorde han, svarade Davenport.

Och då rådde han er och era två kamrater att gå hem? Trots att Pearson fortsatte att ställa ledande frågor till vittnet rörde mr Redmayne inte en min.

Det stämmer, svarade Davenport.

Förklarade mr Craig varför han ville att ni skulle lämna lokalen?

Ja, han sa att det var två män som slogs ute i gränden och att den ene av dem hade en kniv.

Hur reagerade ni när ni fick höra detta?

Davenport tvekade. Han var osäker på hur han skulle svara eftersom frågan inte fanns med bland de repliker som han hade läst in.

Ni kanske kände att ni borde gå ut och se efter om den unga damen var i fara? sufflerade Pearson hjälpsamt utifrån kulisserna.

Ja, just det, svarade Davenport, som började inse att han inte riktigt nådde fram utan en tv-prompter till hjälp.

Men ni följde ändå mr Craigs råd och lämnade lokalen? frågade Pearson.

Ja, just det, svarade Davenport igen. Jag följde Spencers råd, men så är han ju också – här gjorde han en paus för effektens skull – bevandrad i juridiken. Det är väl så man uttrycker sig.

Han kan sin utantilläxa, tänkte Alex. Davenport hade nu hittat tillbaka till sina stolpar och befann sig på säker mark igen. Ni själv gick aldrig ut i gränden?

Nej, sir. Spencer hade ju sagt att vi inte under några som helst omständigheter fick närma oss mannen med kniven.

Alex satt lika orörlig som tidigare.

Precis, sa Pearson och vände blad i sin pärm. Ett blankt papper mötte hans blick. Frågorna hade tagit slut mycket snabbare än han hade räknat med. Han kunde omöjligt förstå varför motparten inte hade försökt avbryta honom, trots att han ställt så uppenbart ledande frågor. Motvilligt stängde han pärmen med ett klick. Var snäll och sitt kvar, mr Davenport, sa han. Min ärade kollega vill säkert korsförhöra er.

Alex Redmayne inte så mycket som sneglade åt Lawrence Davenports håll, medan denne drog handen genom det långa ljusa håret och fyrade av ännu ett leende mot juryn.

Önskar ni korsförhöra vittnet, mr Redmayne? frågade domaren. Han lät som om han såg fram emot sammandrabbningen.

Nej, tack, herr domare, svarade Redmayne och satt kvar i samma ställning.

Besvikelse stod att läsa i ansiktet på de allra flesta närvarande.

Alex lät sig inte störas. Han mindes pappans råd: Man ska aldrig korsförhöra ett vittne som juryn fattat tycke för och vars ord den verkar benägen att tro på. Ju kortare tid som ett sådant vittne tillbringar i vittnesbåset desto bättre, och sedan kan man bara hoppas att minnet av föreställningen – och en föreställning kunde man sannerligen tala om i det här fallet – har bleknat när det blir dags för juryn att fälla sitt utlåtande.

Ni kan lämna vittnesbåset, mr Davenport, sa domare Sackville något motvilligt.

Davenport steg ner på golvet och gick långsamt genom rättssalen, mån om att göra en så effektfull sorti som möjligt. Så snart han kommit ut i korridoren, där det vimlade av folk, styrde han stegen rakt mot trappan ner till bottenvåningen, så snabbt att en eventuell beundrare inte skulle hinna uppfatta att det faktiskt var doktor Beresford som passerade och be om en autograf.

Davenport var glad att komma ut på gatan. Det hade varit en obehaglig upplevelse, som lyckligtvis hade tagit slut fortare än han hade räknat med – en provspelning snarare än en föreställning. Han hade varit på helspänn hela tiden och undrat om det syntes att han inte kunnat sova natten innan. En blick på armbandsuret medan han joggade nedför trappan talade om för honom att han hade gott om tid, han skulle inte träffa Spencer Craig förrän klockan tolv. Han svängde höger och började gå mot Inner Temple, tryggt förvissad om att Spencer skulle bli lättad när han fick veta att Redmayne inte hade brytt sig om att korsförhöra honom. Spencer hade varit orolig att den unge advokaten skulle ansätta honom med frågor om hans sexuella läggning som, om han hade svarat sanningsenligt, skulle ha blivit ensamt förstasidesstoff i morgondagens tabloider – såvida han inte hade berättat hela sanningen förstås.

6

Lawrence Davenport passerade Toby Mortimer utan att någon av dem låtsades om den andre. Spencer Craig hade sagt att de inte fick visa sig offentligt tillsammans förrän rättegången var över. Det första Craig hade gjort när han kommit hem den där kvällen var att ringa de andra och berätta att de skulle bli kontaktade av kriminalinspektör Fuller nästa dag, eftersom det var några saker han ville ha klarhet i. Firandet av Geralds födelsedag hade förvandlats till en mardröm för alla fyra vännerna.

Mortimer tittade ner i golvet när Davenport gick förbi. I flera veckor hade han gruvat sig för sitt framträdande i vittnesbåset, trots att Spencer om och om igen hade försäkrat att även om Redmayne fick vetskap om Mortimers drogberoende, skulle han aldrig ta upp saken i rätten.

Musketörerna hade förblivit lojala mot varandra, men ingen av dem skulle ha velat påstå att deras relation inte hade förändrats. Och det som hänt den där kvällen hade bara förstärkt suget efter droger hos Mortimer. Före födelsedagsfesten hade han varit känd i langarkretsar som en helgknarkare, men i takt med att rättegången närmade sig hade hans behov växt sig starkare. Nu var han uppe i två silar per dygn – och inte bara