Tebbes tur

By EvaEmma Andersson

Tebbes drömmar har sedan länge gått i kras. Allt det där som hände efter gymnasiet tvingade henne att ge upp både handbollen och polisutbildningen. Nu är hon tjugosex år, med ett jobb hon egentligen inte bryr sig om, en chef som alltid är på krigsstigen, och ett antal kilos övervikt. När hon dessutom blir vräkt från sin lägenhet är det som att precis allting har tagits ifrån henne. Hur blev det såhär? Och hur ska hon göra för att ta tillbaka kontrollen över sitt liv?

"Tebbes tur" är den avslutande delen i trilogin om Tebbe.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726521955

Book preview

playlists.

Det är något särskilt med Stockholmsvåren, precis som det är något särskilt med Stockholmshösten. Och vintern, och sommaren.

En gång för vad som känns som väldigt länge sedan övervägde jag att flytta från huvudstaden till Norrland, men jag förstår inte alls vad jag tänkte på. Jag måste ha varit helt knäpp.

Våren stryker in genom tullarna på mjuka, målmedvetna tassar som ett jagande kattdjur någon gång i slutet av februari, märks först som en vag aning i eftermiddagens solstrålar som spelar snett över hustaken några minuter längre varje dag och blir påtaglig först när doften av nysopade gator och ljudet av bussars breda däck i smältvattenpölar ackompanjerar den där brutala rastlösheten som är lika årstidsbunden som höstens svårmod, vinterns vilsamma stillhet och sommarens dallrande asfaltshetta. Den kommer nu, Stockholmsvåren, och jag är så redo som jag någonsin kommer att bli, men samtidigt inte alls beredd, precis som vanligt.

Och om det är något som jag har kunnat konstatera under mitt liv hittills så är det att tiden går något alldeles förbannat fort.

Man tar studenten i vita hatten liksom (jag deltog faktiskt vid den traditionella ceremonin trots att jag i övrigt uteblev från större delen av min sista termin på gymnasiet, av flera skäl) och swoosh så är man tjugosex och vet inte alls hur det gick till.

Minns knappt vad man har ägnat tiden däremellan åt.

Jag ville bli polis när jag var nitton, men hoppade av efter bara en termin på Polishögskolan.

Sedan var jag helt yrkesmässigt golvad ett tag av att alla skvallrade ihjäl sig om att jag fick ett missfall, innan jag utbildade mig till handbollstränare på en idrottsfolkhögskola och upptäckte att det inte funkade för mig att jobba med det.

Jag pluggade sociologi och kriminologi, lite juridik, statsvetenskap och historia på universitetet ett tag, medan jag jobbade extra i kassan på Coop och som dörrvakt på klubben som min morsa och hennes man driver, och sedan, för ungefär ett år sedan, började jag jobba på ett företag inom PR-branschen som heter Byråchiffonjén och har sitt kontor på Bromma Flygplats, i en gammal kulturminnesmärkt avgångshall som ser ut som hämtad ur en fyrtiotalsfilm, vägg i vägg med den verkliga flygbusinessens samtida action.

Det är ett riktigt jobb, med allt vad det innebär av heltid och A-skatt och pensionsfonder, och jag är glad att jag har det, inte minst för att det utgör den största, för att inte säga enda, väsentliga skillnaden mellan mig och någon som tappar bort sig själv alldeles och typ sover på gatan i brist på andra möjliga utvägar.

Jag började som assistent efter att ha sökt en tjänst som jag hittade bland tusen andra i Platsbankens app, och sedan avancerade jag till projektledare efter bara några veckor.

Det är inget svårt jobb.

Man gör det man ska och håller käften om hur tråkigt man tycker att det är och hur mycket man ogillar sin chef, så flyter det på ganska bra liksom, och tiden bara går. Fort.

Jag är tjugosex år, och jag jobbar oftast närmare fjorton timmar om dygnet. Det blir så, eftersom det är mycket som ska göras och allt måste bli klart till fastställda deadlines.

Ibland klagar min kollega Jill och några till över att vi är för få anställda, borde vara fler som jobbar med varje projekt, men då höjer vår chef Izabella sina sönderplockade och ditmålade ögonbryn (totalt fyra stycken) och säger med lågmäld röst att vi kanske snarare borde se över effektiviteten i företaget och försöka fokusera på rätt person på rätt plats, och sedan fortsätter allt som det var, och eftersom jag inte gillar Izabella brukar jag inte blanda mig i snacket alls.

Gillar egentligen inte någon av mina kollegor utom Jill, som är två år äldre än jag och så där enormt snygg att det egentligen vore mer naturligt att avsky henne, av ren avundsjuka liksom, men försöker ändå att agera som om jag inte har något problem alls med de andra utan knappt märker att de finns.

Det blir liksom enklare så.

Idag har jag hållits hela dagen med att spraymåla nitton konstgjorda björkar i silver och lila till ett event i Hammarby Sjöstad, och sedan har jag packat tvåhundrafemtio goodiebags med exakt samma innehåll och skrivit Till Dig från dina vänner i Byråchiffonjén på en liten lavendeldoftande lapp att fästa på varje påse, och det är arbetsuppgifter som inte kräver någon annans inblandning, kan skötas helt på så att säga autopilot medan jag har en ljudbok i lurarna och inte lyssnar på Sam som påpekar att färgen ser ojämn ut och att det hade varit snyggare att skriva med kalligrafi, eller ens bryr mig om att Rickard går förbi och himlar med ögonen åt mig.

Han gör det jätteofta, Rickard, utan att jag har sagt eller gjort någonting. Bara går förbi och exponerar ögonvitorna som om han var en liten tjej.

Skakar ibland på huvudet också och gör ett litet sugande ljud med munnen.

Om han har en kund bredvid sig, som han försöker spela stöddig inför eftersom han tror att han framstår som en bättre säljare på det sättet, brukar han göra en gest mot mig och fråga om de känner igen Tebbe Eriksson, från allt det där för några år sedan. Han säger det som om jag var en sten eller hund som inte förstår vad han säger, och fortsätter sedan, när kunden höjer två igenkännande ögonbryn, med påståendet att byrån har tagit hand om mig efter allt som hände.

Det är jävligt pissigt av honom, och jag har lekt med tanken på att fråga honom vad fan han menar med det, men sedan låter jag bli. För fridens skull liksom, och för att jag tycker om att hållas i lugn och ro med mina oftast hjärndöda arbetsuppgifter, bara stänga öronen och gneta på, inte vill engagera mig i onödig strid som det ändå inte finns något att vinna på.

Då är det betydligt lugnare och skönare att bara pressa överläppen mot underläppen och göra det man ska för att lönen ska ticka in på kontot den tjugofemte, sedan gå hem när alltihop är klart, larma och låsa efter sig, komma hem till Lilla Essingen och läsa en bok eller Netflixa lite innan man somnar och sedan vaknar upp till en ny arbetsdag.

Efter allt som hände säger min kollega Rickard och nickar menande så att jätteprillan under överläppen håller på att trilla ut, och tror förmodligen att han sitter på spännande inside information som alla hemskt gärna vill ta del av, men det gör han inte.

Inte mer än någon annan i alla fall.

För alla vet att jag var en ganska lovande handbollsmålvakt, som spåddes en mer eller mindre spikrak karriär mot landslaget och möjligen världseliten när jag var yngre.

Sedan hoppade jag som sagt av Polishögskolan, och hamnade av en slump i en situation i vilken jag blev tvungen att använda det som i rättsprotokollen kallas nödvärn, stod ett par månader som handfallen inför faktumet att både handbollen och polisyrket var så att säga out of the picture, att framtiden som jag hade tänkt mig den inte längre gick att passa in kartan efter.

Mitt i allt det skrev och pratade alla om mitt missfall (det är faktiskt ganska förvånande att så många människor som jag inte kände kunde intressera sig så mycket för en så privat del av mitt liv och skriva långa utläggningar om det och min olämplighet som förälder i sina sociala medier, som om de vore värsta intresseklubben för Tebbeissues) och samtidigt blev jag någon som bjöds in till tevedebatter och intervjuades av i stort sett alla tänkbara medieforum för att tala om… Allt.

Jag har uttalat mig som om jag vore en expert på elitidrott, kvinnors självförtroende, ensamstående mammor, gatuvåld, kost och hälsa, politik, skolväsendet och polisens roll i samhället, och hela tiden fick jag enormt mycket uppmärksamhet. Uppmärksamhet för att jag var Hon Från Pendeltågsdramat.

Jag har poserat på selfies med främlingar, delat med mig av mitt bästa kladdkakerecept (som jag googlade fram strax innan sändning) i morgonsoffan på TV4 och till och med vinterpratat i radio en gång, som alla som är lite kända men inte tillräckligt smarta eller ansedda för att få delta i sommarversionen av programmet får göra. (Och jag svamlade mest, där i radiostudion, som jag minns det, snackade i klyschor och dumma upprepningar, höll på att skämmas ihjäl när jag hörde min egen röst efteråt, på temat Att inte vara rädd.)

Jag skrev en krönika varje vecka i en av kvällstidningarna (oftast om handboll eller om något jag hade sett på tv), och min blogg var under den tiden näst störst i Skandinavien.

Alla vet det, och möjligen var det därför jag fick jobbet på Byråchiffonjén, trots att det liksom allmänna intresset kring min person dog ut något år efter den där nödvärnsgrejen och jag nu mest är vad min gammalmodiga pappa brukade kalla en kännigendis och därmed ett högst ointressant inslag i stadsbilden där instagramsjärnor och youtubefenomen hör till vardagen.

Izabella såg i alla fall allvarligt på mig under anställningsintervjun när hon hade bläddrat färdigt bland papperen med mina betyg och referenser, sa jag om någon vet hur media fungerar, Tebbe, så jag tar en chans och en risk när jag litar på dig, ger dig det stora förtroendet att börja jobba hos oss, och sedan dess har hon sällan missat ett tillfälle att påminna mig om att jag har varit i blåsväder och borde ha lärt av mina misstag, bör tänka mig för innan jag sticker ut hakan och samtidigt påminna om att namnet Tebbe med allt vad det innebär inte får kasta skugga över Byråchiffonjén.

En gång när jag hade jobbat några veckor på byrån ringde hon till mig ganska sent på kvällen och läste högt från några av sidorna som kommer upp om man googlar mitt namn, ifrågasatte om det var sant.

Jag minns inte exakt vad jag svarade, bara att jag blev väldigt generad och att det gjorde väldigt ont då också att så många människor som jag aldrig har träffat outar så många starka åsikter om min personlighet och mitt leverne.

Det är jävligt obehagligt mest hela tiden, faktiskt.

Alla vet att Tebbe Eriksson, eller Tove Beatrice Eriksson, som det står på körkortet, är en kännigendis, eller kanske snarare en föredetting, som det inte är något särskilt med men som har en obehaglig tendens att råka synas överallt, och kanske framför allt att hamna i trubbel.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker om att synas, för det gjorde mig faktiskt nästan alltid glad att se mig själv på offentliga bilder, att få uppmärksamhet för vad jag sa om någonting, framför allt när det gick bra för mig i handbollen, men numera, när jag inte är bra på någonting alls, händer det att jag verkligen mår dåligt av allt för närgångna blickar, som de där jag får av Byråchiffonjéns blivande kunder när Rickard förevisar dem mig tillsammans med lokalerna.

Då känns det som om alla tittar på mig och ser en sådan jävla loser, som försökte bli handbollsproffs men misslyckades, försökte bli polis men misslyckades, försökte sig på en karriär som kändis men misslyckades, försökte påbörja en akademisk bana men misslyckades (eller egentligen kanske snarare tröttnade, på just det sista), och jag rodnar djupt under solbrännan och den av min afrikanska mamma ärvda mörkbruna hudfärgen inför känslan av just misslyckandet, det synliga misslyckandet, som ingen vet mer om än jag, tröstar mig med tanken på att jag i alla fall har ett fast jobb, en funktion att fylla, stabil inkomst och trygg vardag. Det är det som skiljer mig från någon som det har gått åt helvete för på riktigt.

Jag bor på Lilla Essingen, i ett av de gamla husen.

När jag var liten, innan de stora fula bostadsrätterna i glas och betong byggdes närmast vattnet, brukade jag leka med min mamma i parken belägen strax utanför porten ibland, och när jag gick på gymnasiet satt jag och min kompis Zara ofta nere på någon av bryggorna och pluggade.

Jag gillar Lilla Essingen, trivs bra här.

Långt bättre än jag någonsin trivdes vid St Eriksplan, där jag bodde med min dåvarande kille när jag fortfarande spelade handboll och flyttade från Hornstull, den enda hemadress jag dittills hade minnen från.

Jag bodde i ett litet studentrum på korridor när jag pluggade på den där tränarutbildningen, och sedan i andra hand i Stadshagen ett tag, men sedan fick jag av en slump kontrakt på lägenheten jag bor i nu. (Morsan hade någon form av business, relaterad till sin musikklubb, ihop med husets ägare, och plötsligt var det bara för mig att skriva mitt namn på streckade linjen och flytta in, no questions asked trots att det enligt uppgift är minst trettio års kötid på minsta hyreshörn i innerstaden.)

Det är en ganska enkel liten lya, högst upp i ett trapphus fullt av gamlingar med rullator och unga par med barnvagnar, och den består av ett enda rum.

Jag har en säng och en soffa, en stor tv som jag fick av min mammas man JD i inflyttningspresent och några hyllor med böcker och prylar, en garderob som kallades walk-in-closet i hyresvärdens beskrivning men som egentligen bara är ett stort skåp.

Snedtaket gör att man inte kan stå helt upprätt i duschen eller lägga någonting ovanpå tvättmaskinen, och köksluckorna i den lilla kokvrån i hörnet vid hallen är äldre än mig, men det finns en balkong från vilken man har det som i mäklarannonser brukar kallas milsvid utsikt över hela Stockholm, och det gillar jag verkligen.

Jag kan sitta där ute i flera timmar och se ut över staden, från norr till söder och en bra bit inåt Mälaren till.

Ibland kommer min kollega Jill förbi, och sitter med benen uppdragna under sig medan hon kedjeröker och talar om sina storslagna planer för framtiden eller om