Östvärlden Pyrrus och Kerk 3

By Stig Granfors and Marcus Granfors

Pyrrus och Kerk åker till planeten Östvärlden för att inhandla vapen. Vapnen behövs för att bekämpa det aggressiva växt- och djurlivet på Dödsplaneten. De blir inblandade i en maktkamp mellan frihetskämpar och en hård, centralstyrd regim. Oturligt för Pyrrus möter han också diktatorn, som inte ser med blida ögon på vad de båda frihetskämparna gjorde på planeten Västvärlden. Pyrrus hamnar i ett fruktansvärt fångläger. Allt kulminerar i en häftig kamp på liv och död. Tredje boken om rymdresenärerna Pyrrus och Kerk, vilkas motto är "Det kommer att bli bättre".

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 23, 2020
• ISBN: 9789528034957

Stig Granfors

Stig Granfors has published several suspense, adventure and science fiction novels. Among the works there are also books about man's ancient and contemporary mysteries, the future depiction of life, riddles in the light of ancient myths and creation legends together with biological mysteries of life and the universe. Stonehenge threat was published as "Hotet" in Swedish in 2019. The coming adventure novels about the space travellers Pyrrus and Kerk will be published in Swedish and in English in the years 2020-2024. The first two books in the series have been published in English: Neodymium - Pyrrus and Kerk 1 (2020) and Westworld - Pyrrus and Kerk 2 (2021). The novels are written together with his son Marcus Granfors.

Book preview

Östvärlden Pyrrus och Kerk 3

Östvärlden Pyrrus och Kerk 3

Flyktingen

Dödsplaneten

Bomber och granater

Konfederationen

Milosz

Unionen

Träsket

Herrgården

Sanatoriet

Subjanka

En tid av ovisshet

Kyla och is

Hårt arbete

Flykten

Att simma med hajar

Mera bomber och granater

Fem grisar

Lagerlokalen

Fritagningen

Restaurangen

Bokens bakgrund

Impressum

Östvärlden Pyrrus och Kerk 3

     av Stig Granfors/Marcus Granfors

     Science fiction roman

Böcker av Stig Granfors

Faktaböcker

Civilisationens gåtor (2005)

Skapelsens gåtor (2006)

Livets gåtor (2008)

En skön ny värld (2010)

Historiska gåtor (2019)

Biologiska gåtor (2019)

Romaner

Liv (2011)

Glimt av hopp (2012)

Skärseld (2013)

Strid (2014)

Botnia (2015)

Varningen (2017)

Hotet (2019)

Böcker Stig Granfors/Marcus Granfors

Neodym - Pyrrus och Kerk 1 (2020)

Västvärlden - Pyrrus och Kerk 2 (2020)

Östvärlden - Pyrrus och Kerk 3 (2020)

© 2020 Stig Granfors och Marcus Granfors

https://stiggranfors.jimdofree.com/

Förlag: BoD - Books on Demand GmbH, Helsingfors, Finland

Tryck: BoD - Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland           

ISBN: 9789528034957

Alla människor älskar friheten

men tycks ändå sträva efter att krossa den.

Voltaire

Flyktingen

Floden var en utmaning. En dålig simmare som han borde inte ens försöka ta sig över den. Men han hade inget val. Flytvästen skulle hjälpa honom. Han hoppades också att västens röda färg skulle synas dåligt i det mörka och dyiga vattnet.

Benen kändes styva.

Han var tvungen att stanna och vila en stund.

Lyssnade.

Var fanns gränsvakterna?

Han hade redan sprungit en lång sträcka. Benen värkte av ansträngningen. Problemet var att han var tvungen att springa försiktigt, så att han inte väckte gränsvakternas uppmärksamhet. Vakterna syntes inte för ögonblicket, men han visste att de fanns i närheten. Han hade inte lyckats komma underfund med deras vandringsrutt. De verkade patrullera i denna del av skogen med oregelbundna intervaller.

Han stapplade framåt på tunga ben. Spände musklerna till det yttersta. Han försökte öka på takten men lyckades inte. En viktig tanke slog honom.

Spara krafter till simturen!

Han slutade springa och smög sakta vidare. Blicken svepte oroligt från träd till träd som om han väntade att en vaktpatrull när som helst skulle hejda hans flykt.

Sluta flåsa!

Gå tyst!

Mot floden.

Räddningen.

Inga hundskall hördes. Det var en lättnad. Med lite tur skulle han klara det. Han hade medvetet valt det svåraste flodavsnittet. Många hade drunknat under sina flyktförsök i den strida forsen. Men han räknade med att flytvästen skulle rädda honom.

Frihet.

Fri från förtrycket.

Adjö Xingping.

Han log och smög hukande framåt. Han såg vakttornet längre fram och strålkastaren. Den breda ljusstrålen svepte fram och tillbaka över slätten. Ljudet från forsen nådde honom nu. Vattennivån var hög, vilket var bra, eftersom de vassa stenarna då låg långt under vattenytan. Men den strida strömmen var en verklig utmaning. Han spände sig inför den kommande ansträngningen.

Han stannade i utkanten av skogen. Slätten låg öppen och vid framför honom. Bakom den fanns floden. Vattenmassornas kaskader hördes tydligare nu. Han masserade sina ben. Flykten hade han planerat i flera månader. Den svåraste anskaffningen var flytvästen. Sådana fanns inte till salu på den öppna marknaden. Men han hade fått en via de rätta kontakterna.

Milosz hade lovat vänta på honom på andra sidan. I söder väntade fristaden. Men förhållandena mellan Unionen och Konfederationen var känsliga. De tålde inte många avhopp. Unionen avstod inte lättvindigt från sina medborgare. De hade sina agenter också i söder och många lönnmord hade förekommit de senaste åren. Flydde man från Unionen var man för alltid dödsdömd. Det fanns inga säkra gömställen.

Han hade tänkt ta sin yngre bror Janek med sig, men Janek hade blivit fängslad några dagar tidigare. Det som hade varit en halvt utarbetad plan blev då verklighet. Han kunde inte vänta längre. Han måste ta risken. Annars skulle också han hamna i det ökända Subjankafängelset.

Subjanka var högkvarter för den Hemliga polisen, sjekan.

Den fruktade sjekan, den allnorra extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage. Ett löjligt och maktfullkomligt namn. Han hade åkt varje dag förbi byggnaden på väg till jobbet. Subjankas arkitektur hade för alltid etsat sig in i hans minne. Den utgjorde en skarp kontrast till det hemska som försiggick inne i palatset.

Byggnaden var känd för sina vackra parkettgolv och blekgröna väggar. Den stora byggnaden smyckades bland annat av detaljer från medeltida arkitektur och den franska barocken. De små pedimenten i varje hörn av byggnaden bar spår av båda dessa stilar. Fasaden var klassisk och tre kornischer förstärkte byggnadens horisontella linjer. Allt kopierat från en motsvarande byggnad på Jorden.

I mitten av fasaden och högst upp satt ett väggur, som inte hade fungerat på decennier. Man sade att tiden stod stilla för dem som hamnade på Subjanka. De politiska fångarna blev inte heller långvariga. Fängelsets fuktiga och kalla celler och den ökända tortyrkammaren tog kål på också den starkaste fånge på mycket kort tid.

Byggnaden hade tidigare varit högkvarter för en bank, men efter den stora revolutionen konfiskerades den och gjordes om till högkvarter för den Hemliga polisen. Det skämtades att Subjanka var den högsta byggnaden i huvudstaden eftersom man från källaren kunde se de istäckta arbetslägren, dit fångar deporterades.

Byggnaden hade också kontor på de översta våningarna. Efter den stora utrensningen blev kontorsdelarna alltmer trångbodda på grund av ökande personaltal och en av landets störste arkitekter fick i uppdrag att dubblera byggnadens storlek genom att lägga till ytterligare en våning och bygga samman huset med fastigheterna bakom byggnaden.

Byggnaden var fortfarande en av vackraste i huvudstaden. Men det tröstade inte fångarna. De dog långt innan de hann njuta av arkitekturen. Nu hade Unionens Hemliga polis haft sitt högkvarter i byggnaden i flera decennier. Chefen för polisen, kommendant Xingping hade sitt kontor på övre våningen med utsikt över den på gården stående höga statyn av sjekans grundare, Felix Oberfuller.

Flyktingen stannade och drog ett djupt andetag. Han tänkte på brodern. Denne var förmodligen död vid det här laget. Eller så hade han överlevt tortyren och transporterats till ett av de ökända fånglägren i norr. Den genomsnittliga livslängden i dessa var fyra-fem månader. Överlevde man ett helt år eller längre var det ett underverk.

Flyktingen lade sig ned på marken och ålade fram i det höga gräset. Det tog på krafterna att krypa fram på armbågarna. Han måste fram till floden utan att bli upptäckt. Mörkret drog sin slöja över denna ensliga plats, träden kastade ännu djupa skuggor över barrikaderna och vakttornet till höger om honom. Överallt rådde en tystnad så djup som den som härskade i den vidsträckta skog som omgav befästningarna.

Det fanns taggtråd nere vid floden, men med hjälp av plåtsaxen skulle han klippa av de sylvassa trådarna. Han visste hur farliga de var. Det ingick i hans jobb att granska kvaliteten på taggtrådar på metallfabriken. Detta skulle bli hans sista granskning. Han log igen av tanken.

Friheten hägrade där framme.

Vattnet glimmade.

Stjärnorna kastade sitt svaga ljus över floden.

Han spejade med rädda och ängsliga ögon mot vakttornet. Ljusstrålen svepte alldeles nära honom men försvann innan den nådde fram. Han ålade vidare. En decimeter i taget. Ljusstrålen dök upp igen. Han hamnade mitt i den och låg alldeles stilla. Hoppades gräset täckte honom.

Han höll andan.

Ljusstrålen svepte förbi.

Strålkastaren verkade vara inställd så att ljusstrålen svepte fram och tillbaka irrationellt. Det var det bästa sättet att avslöja en flyende i den mörka terrängen. Flyktingen visste aldrig vilken del av fältet ljuset skulle belysa från sekund till sekund. Men det gjorde det också svårare för vakterna att upptäcka oregelbundenheter och eventuella gestalter på slätten. Skuggorna blev djupare och det ständigt svängande ljuset gjorde vakterna mer eller mindre halvblinda för små rörelser på marknivån.

Flyktingen kröp framåt.

Höger arm, vänster ben.

Vänster arm, höger ben.

Långsamt framåt.

Laangsam!

Laangsam!

Det hade hans mor sagt, då han som barn ständigt varit i farten. Du har ingen brådska, hade hon sagt. Du har hela livet framför dig. Du hinner. Minnet fick honom att le. Du har hela livet framför dig! Han hoppades det stämde också denna gång.

Han spanade tillbaka mot skogen bakom. En dovhjort dök upp bland tallarnas raka stammar. Den vädrade i luften men verkade inte orolig för den krypande gestalten i gräset. Däremot tyckte den inte om det starka, svepande ljuset från strålkastaren utan vände och sprang tillbaka in i skogen.

Flyktingen ryckte till, då han hörde prassel i buskar vid skogskanten. Därefter hördes ett knäppande ljud som lät som om en torr kvist bröts itu. Han pressade sig mot marken och hoppades det inte var en patrull, som fått för sig att granska detta område närmare.

Flyktingen lyssnade med alla sinnen på helspänn för att uppfånga varje ljud och tolka dem så gott han kunde. Borde han springa resten av vägen? Floden var nära nu. Han förkastade tanken lika snabbt som den dök upp. I stället pressade han sig igen mot marken. Så snart han hade förvissat sig om att allt var stilla och att inte ens hans upprörda sinnen kunde upptäcka något som tydde på att fienden närmade sig fortsatte han krypande framåt. Långsamt och försiktigt. Han plockade noga undan alla torra kvistar i sin väg.

Till slut nådde han den första raden av taggtrådshinder. Han klippte en tråd i taget. Försiktigt och metodiskt. Han kröp framåt en bit i taget. Jackan fastnade i en av trådarna och han drog i den. Ärmen vägrade lossna. Han greps av panik. Han vågade inte lämna jackan. Den skulle flaxa i vinden och avslöja honom. Han lade sig på rygg och klippte loss jackan. Därefter kröp han vidare.

Ljusstrålen dök upp igen, men nu hade han skydd av taggtråden och blev inte upptäckt. Men han var tvungen att försäkra sig om att han utförde så små rörelser som möjligt.

Hans tankar gick till Milosz. Stod denne redan och väntade på andra sidan floden? Eller skulle han komma senare? I vilket fall som helst skulle Milosz föra honom i säkerhet. En av de övergivna byggnaderna på andra sidan fungerade som mötesplats.

Vakterna från norr fick inte passera gränsen. Om de gjorde det, skulle ett fullskaligt krig bryta ut mellan de två länderna, Konfederationen och Unionen. Men flyktingen hade hört historier om att vakter från Unionen ändå tog sig över floden och letade efter flyktingar. Därför tänkte han inte vänta länge på Milosz. Det säkraste var att fortsätta längre in på Konfederationens område genast han kom över floden.

Flyktingen lämnade taggtrådshindret och spanade framåt. Floden syntes tydligt nu. Några meter till. Flyktingens blick fastnade på en svart skugga vid stranden. Det var en smäcker roddbåt. Men den var förmodligen ett lockbete, utrustad med alarmanordning, som gav utslag genast man rörde vid den. Vakterna var försiktiga och listiga. Flyktingen kröp åt motsatt håll.

Floden låg här inklämd mellan höga och branta klippor, av vilka en sköt ut över det ställe där båten låg. Då dessa klippor var bevuxna med buskar och högt gräs, som tycktes balansera på själva randen av bråddjupet, gav detta floden sken av att flyta genom en djup och trång dalgång. Där nere fanns djupa skuggor. Men han hade otur. Molnen försvann och terrängen lystes plötsligt upp av en stjärnklar himmel.

Han stannade och kröp ihop igen som en boll i gräset mellan två täta buskar.

Ljusstrålen dök upp igen. Den svepte denna gång längs stränderna på båda sidorna om floden.

Han väntade.

Tittade desperat uppåt.

Ljusstrålen försvann.

Men stjärnorna fortsatte att lysa.

Han låg alldeles stilla.

Tio minuter gick.

En halv timme.

Plötsligt nya moln.

Mörker igen.

Lättad drog han ett djupt andetag. Han spejade till andra sidan floden, men såg inga tecken av Milosz. Milosz hade dock varit med många gånger förr. Han visste vad som stod på spel. Om man väntade på flyktingar, var den omedelbara gränszonen inte bästa stället. Milosz gömde sig förmodligen längre bort.

Flyktingen kröp framåt.

Mot floden.

Friheten.

På andra sidan kastade Milosz ifrån sig tuggummit. Stövelklacken pressade ned det i marken. Han hade huvudvärk. Baksmälla. Spriten skulle bli hans fördärv. Men den dämpade ångesten. Han hade förlorat flera flyktingar de senaste månaderna. Hemliga polisen i Unionen blev allt skickligare. Och en allt farligare motståndare.

Skulle Sandor fly över floden denna natt? Milosz hade lovat vänta varje natt under en veckas tid. Detta var tredje natten i följd. Skulle den bli lika resultatlös som de tidigare nätterna?

En patrull från Unionen hade illegalt tagit sig över floden och sökte som bäst igenom de övergivna husen. Milosz hade upptäckt dem i ett tidigt skede. Men förr eller senare skulle de hitta det hus han gömde sig i. Han fingrade på kniven. De fyra soldaterna visste att de var ute i olagligt ärende och han tänkte göra processen kort med dem, då de dök upp. Men de var fyra till antalet. Ingen lätt match.

Milosz tittade igen på klockan. Halv ett. Han lutade sig mot väggen och lyssnade intensivt. Stjärnorna som en stund innan hade lyst upp nejden så klart gömdes plötsligt bakom moln. I samma ögonblick hörde han fotsteg. Var det Sandor? Nej det var en grupp på flera personer. Patrullen. Han smög ut bakvägen och bestämde sig för att överraska patrullen bakifrån.

En svag bris dolde hans smygande steg. Han ertappade de fyra soldaterna i färd med att gå in i huset. De hade inte väntat sig väpnat motstånd. I allmänhet hittade de enbart rädda, svaga flyktingar, som de enkelt släpade tillbaka till norra sidan. Men Milosz var ingen enkel man. Han begravde kniven i nacken på den första soldaten. Vred snabbt och drog ut den. Innan den följande soldaten hann reagera, hade han utfört samma dödliga hugg mot denne.

Men nu reagerade de två övriga soldaterna. De svängde sig snabbt om. Milosz brydde sig inte om de höjda gevären. Han stod nära och slog helt sonika undan dem. De båda skotten brann av och svedde hans hud en aning, men i samma ögonblick drog han med kniven två exakta snitt. En ström av blod sprutade honom i ansiktet. Blinkande såg han de två soldaterna falla till marken med ett gurglande ljud. Ett ljud som bara Milosz hörde.

Det var inte troligt att Unionen hade sänt över två patruller denna natt, men Milosz stod ändå helt stilla och lyssnade några minuter. Han betraktade kallsinnigt de döda soldaterna. De var bara unga män. I sin bästa ålder. Om de helst hade hört till Hemliga polisen, men det här var bara vanliga soldater, som Xingping skickade över gränsen på nätterna. Själv gjorde han sig aldrig skyldig till övertramp av den sorten. Milosz önskade det fanns ett sätt att locka kommendanten till södra sidan. Denne skulle då få ett kort men varmt mottagande. Det var många släktingar i Konfederationen som väntade på att hämnas. Milosz och Sandor var två av dem.

Milosz’ tankar gick igen till Sandor. Var fanns han? Skulle han komma den här natten? Men den öde natten gav inget svar. Det var dödstyst på den norra sidan och också på den södra. Milosz smög hukande närmare floden. Han slog sig ned med ryggen mot ett träd och väntade.

Lyssnade.

Spanade.

Han hade inte tagit gevären av soldaterna. Nej, gevären fick ligga och rosta där de låg. Kniven var hans vapen. Den var tyst och effektiv. Men bara i en närkamp förstås.

Vinden ändrade sig och blev ojämn. Ibland svepte den tungt fram över marken och tycktes viska sin klagan i de nyss döda soldaternas kalla öron, men sedan kom den rusande fram mot Milosz med sådan fart att luften fylldes av löv och grenar. Mitt i denna skur av kringflygande skräp hörde Milosz ett svagt ljud. Ett plaskande. Han smög fram mot flodkanten. Nu såg han en mörk skugga simma över floden. Var det en hjort eller en människa? Det var svårt att avgöra ännu. Floden var bred. Milosz hoppades av hela sitt hjärta att det var Sandor. Och att denne skulle klara av den långa simturen.

Nu såg han ett människohuvud guppa på de små vågorna. Personen simmade på rygg. Det gick långsamt men för varje spark kom personen närmare. Milosz såg något rött glimma till. En flytväst. Det måste vara Sandor. Sandor var ingen bra simmare. Men nu behövde han alla färdigheter han ägde. Hans liv berodde på det.

Forsen grep tag i gestalten och fick denne att emellanåt försvinna under vattenytan. Personen fäktade med armarna ett tag, sedan sparkade denne igen framåt i vattnet. Strömmen förde simmaren snett mot flodens andra sida. Milosz fick en obestämd magkänsla. Skulle Sandor klara sig eller skulle Milosz få ännu en död flykting på sitt samvete?

Strålkastarens ljuskägla svepte plötsligt ut över floden. Flyktingen i vattnet såg ut att stelna ett ögonblick. Ljusstrålen fortsatte dock och lyste igen på taggtrådshindret på andra sidan. Men sedan stannade ljusstrålen plötsligt och svepte tillbaka igen. Den fastnade på den simmande gestalten i floden.

Personen i floden svängde runt och började ta ordentliga simtag. I samma ögonblick hördes det första skottet. Det slog upp en vattenkaskad i simmarens