Dolt motiv

By Jeffrey Archer

Efter terrorattentatet mot World Trade Centers tvillingtorn den 11 september 2001 förmodas den försvunna Anna Petrescu vara död.

Anna, som i högsta grad är vid liv, utnyttjar situationen och flyr från Nordamerika samtidigt som hon desperat försöker hitta svar på de frågor som plågar henne. Varför blev en gammal kvinna brutalt mördad natten före terrorattentatet? Varför fick en framgångsrik bankman ett öra skickat till sig i ett brev? Varför jobbade en väl ansedd advokat för enbart en klient utan att ta betalt? Varför gjordes en utbetalning till en olympisk atlet trots att hon inte hade ett bankkonto? Och varför var en kvinna beredd att döda bankmannen, advokaten och atleten trots att det skulle innebära en livslång fängelsedom?

Anna är dock inte den enda som söker svar och det dröjer inte lång tid förrän FBI blandar sig i. Vad är sambandet mellan dessa människor? Och vilken betydelse har Van Goghs självporträtt i situationen?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 30, 2020
• ISBN: 9788726466690

Jeffrey Archer

JEFFREY ARCHER was educated at Oxford University. He served five years as a Member of Parliament in the House of Commons and has served twenty-seven years as a Member of the House of Lords. Now published in 97 countries and more than 37 languages, all of his novels and short story collections—including Kane & Abel, Only Time Will Tell and This Was a Man—have been international bestsellers. Jeffrey is married with two sons and three grandchildren, and lives in London, Cambridge and Majorca.

Book preview

Archer

10 September

Kapitel 1

Victoria Wentworth satt ensam vid bordet där Wellington hade ätit middag med sexton av sina regementsbefäl kvällen innan han begav sig till Waterloo.

Den kvällen hade Järnhertigen haft general sir Harry Wentworth vid sin högra sida; samme general som senare skulle föra befälet över Wellingtons vänstra flank, när en besegrad Napoleon red bort från slagfältet för att gå i exil. En tacksam engelsk monark förlänade då generalen en grevetitel som familjen Wentworth stolt burit sedan 1815.

Det var sådana tankar som for genom huvudet på Victoria medan hon läste doktor Petrescus rapport för andra gången. Hon vände på den sista sidan och drog en suck av lättnad. Lösningen på alla hennes problem var funnen i, bokstavligt talat, elfte timmen.

Dörren till matsalen öppnades ljudlöst och Andrews, som under tre generationer Wentworth hade avancerat från betjäntpojke till butler, tog utan att darra på handen bort hennes desserttallrik.

Tack, Andrews, sa Victoria och väntade tills han nått dörren innan hon tillade: Och allt är klart för hämtningen av tavlan? Hon förmådde inte uttala konstnärens namn.

Ja, frun, svarade Andrews och vände sig mot sin arbetsgivare. Tavlan är borta när ni kommer ned till frukost.

Och allt är förberett för doktor Petrescus besök?

Ja, frun, svarade Andrews än en gång. Vi väntar doktor Petrescu vid middagstid på onsdag och jag har redan meddelat kokerskan att hon ska äta lunch med er i vinterträdgården.

Tack, Andrews, sa Victoria. Butlern bugade lätt och stängde tyst den tunga ekdörren efter sig.

När doktor Petrescu anlände skulle ett av familjens mest omhuldade arvegods vara på väg till Amerika och även om mästerverket aldrig mer skulle finnas att beskåda på Wentworth Hall, var det inget som någon annan än de allra närmaste behövde veta.

Victoria vek ihop servetten och reste sig. Hon tog doktor Petrescus rapport, lämnade matsalen och gick ut i hallen. Ljudet av hennes skor ekade mot marmorn. Hon stannade vid foten av trappan och beundrade Gainsboroughs porträtt av Catherine, lady Wentworth, i helfigur. Hon var klädd i en praktfull aftonklänning i siden och taft, som förstärkte effekten av ett diamanthalsband med matchande örhängen. Victoria rörde vid hennes öra och log när hon tänkte på att det måste ha ansetts ganska vågat att bära den sortens extravaganta glitter på den tiden.

Victoria höll blicken envist riktad rakt framåt när hon gick uppför den breda, elegant svepande marmortrappan till sitt sovrum på andra våningen. Hon stod inte ut med att se sina förfäder – förevigade av Romney, Lawrence, Reynolds, Lely och Kneller – i ögonen, väl medveten om att hon hade svikit dem alla. Däremot hade hon funnit sig i tanken på att hon äntligen måste skriva till sin syster och berätta om sitt beslut, innan hon drog sig tillbaka för natten.

Arabella var så klok och förnuftig. Om ändå den älskade tvillingsystern hade fötts några minuter före henne själv i stället för några minuter efter, skulle hon ha ärvt egendomen och helt säkert hanterat problemet med betydligt större skicklighet. Och det värsta var att när Arabella fick veta vad som hänt skulle hon varken protestera eller beklaga sig, utan bara, familjens vana trogen, hålla masken och verka totalt oberörd.

Victoria stängde sovrumsdörren och gick bort till skrivbordet där hon lade ifrån sig doktor Petrescus rapport. Sedan löste hon upp knuten i nacken så att håret flöt ut över axlarna. Hon borstade det i några minuter innan hon klädde av sig och tog på sidennattlinnet som jungfrun hade brett ut vid sängens fotända. Slutligen klev hon i tofflorna. Och eftersom hon inte längre kunde undandra sig sitt ansvar satte hon sig sedan vid skrivbordet och lyfte reservoarpennan.

WENTWORTH HALL

10 september 2001

Käraste Arabella,

Jag har skjutit upp det här brevet alldeles för länge eftersom du är den sista människan på jorden som förtjänar sorgliga nyheter.

När käre far dog och jag ärvde honom, dröjde det ett tag innan jag insåg vidden av de skulder han ådragit sig. Jag är rädd för att min ringa erfarenhet av affärer, parad med en förödande arvskatt, bara har förvärrat problemet.

Jag trodde att lösningen var att låna ännu mer, men det gjorde bara saken värre. Det var en tid då jag fruktade att vi, på grund av min naivitet, till och med skulle bli tvungna att sälja egendomen. Men jag är glad att nu kunna berätta för dig att det finns en lösning.

På onsdag ska jag träffa …

Victoria tyckte sig höra hur dörren bakom henne tyst stängdes. Hon undrade vem av tjänstefolket som hade mage att komma in utan att knacka.

I samma stund som Victoria vände sig om för att se vem det var, stod personen i fråga redan vid hennes sida.

Victoria höjde blicken och stirrade på den okända kvinnan. Hon var ung, slank och till och med kortare än Victoria själv. Hon log ett ljuvt leende som gav henne ett sårbart drag. Victoria återgäldade leendet och upptäckte samtidigt att kvinnan hade en kökskniv i handen.

Vem …, hann Victoria säga innan en hand for genom luften, grep tag i hennes hår och tvingade huvudet bakåt mot ryggstödet. Victoria kände den tunna, rakbladsvassa eggen mot strupen. Med ett snabbt snitt skar den halsen av henne som om hon varit ett lamm fört till slakt.

Ögonblicket innan Victoria dog skar den unga kvinnan av henne vänstra örat.

11 September

Kapitel 2

Anna Petrescu tryckte in knappen ovanpå klockan vid sängen. Den lyste 05:56. Fyra minuter till och hon skulle ha vaknat till morgonnyheterna. Men inte i dag. Hjärnan hade gått på högvarv hela natten och hon hade bara sovit korta stunder åt gången. När hon äntligen vaknade för gott hade Anna bestämt exakt vad hon måste göra om styrelseordföranden inte ville följa hennes rekommendationer. Hon stängde av klockradion för att undvika nyheter som eventuellt kunde skingra tankarna, hoppade ur sängen och gick direkt ut i badrummet. Hon stod under den kalla duschen lite längre än vanligt i förhoppning om att det skulle få henne klarvaken. Hennes senaste älskare – det måste ha varit en evighet sedan – hade tyckt att det var lustigt att hon alltid duschade före morgonrundan.

När hon hade torkat sig drog Anna på sig en vit T-tröja och blå joggingshorts. Trots att solen ännu inte gått upp, behövde hon inte sära på gardinerna i det lilla sovrummet för att veta att det skulle bli ännu en klar och solig dag. Hon drog upp dragkedjan på träningsoverallsjackan. Det gick fortfarande att svagt urskilja konturerna efter ett klatschigt, blått P som en gång suttit där. Anna ville inte skylta med att hon tillhört University of Pennsylvanias löparteam. Det var ju faktiskt nio år sedan. Till sist tog hon på sig Nikeskorna och drog åt skosnörena hårt. Det fanns inget som gjorde henne mera irriterad än att bli tvungen stanna mitt under joggingrundan och knyta dem.

Det enda hon för övrigt bar den här morgonen var dörrnyckeln som hängde i en tunn silverkedja runt halsen.

Anna låste dörren till sin fyrarummare med dubbla lås, gick bort till hissen på andra sidan korridoren och tryckte på knappen. Medan hon väntade på att den lilla hisskorgen skulle kämpa sig upp till tionde våningen, började hon en serie stretchövningar som skulle vara avklarade innan hissen återvänt till bottenvåningen.

Anna joggade ut i lobbyn och log mot sin favoritportvakt som sprang fram för att öppna dörren så att hon inte skulle behöva sakta in.

God morgon, Sam, sa Anna och joggade ut genom porten till Thornton House, ut på East 54th Street och satte kurs mot Central Park.

Hon sprang södra slingan varje vardag. På helgerna, när det inte hade någon betydelse om hon kom några minuter för sent, brukade hon ge sig på den längre slingan som var nio och en halv kilometer. Men i dag hade det betydelse.

Även Bryce Fenston steg upp före sex den här morgonen – han hade också ett tidigt möte. Medan han duschade lyssnade han på morgon-nyheterna. En självmordsbombare som sprängt sig i luften på Västbanken fick honom inte att höja volymen – den sortens händelser var i dag lika banala som väderleksrapporten eller de senaste förändringarna i valutakurserna.

Ytterligare en klar och solig dag med svag nordvästlig vind och temperaturer mellan arton och tjugofem grader, kvittrade väderflickan när Fenston klev ur duschen. Hon ersattes av en mera allvarstyngd röst som informerade honom om att Nikkei i Tokyo hade gått upp 1,4 procent medan Hongkongs Hang Seng hade gått ned 0,1 procent. Londonbörsens FTSE-index hade ännu inte bestämt sig. Det var inte särskilt troligt att Fenston Finances aktier skulle röra sig nämnvärt i någondera riktningen, tänkte han, eftersom det bara var han själv och två andra personer som kände till hans lilla kupp. Fenston skulle äta frukost med den ena klockan sju och den andra skulle han ge sparken klockan åtta.

När klockan var 06:40 hade Fenston duschat och klätt sig. Han kastade en blick i spegeln. Han skulle ha velat vara några centimeter längre och några centimeter smalare. Men det var lätt avhjälpt med en skicklig skräddare och ett par kubanska skor med specialdesignade inlägg. Han skulle också ha velat låta håret växa igen, men inte så länge New York vimlade av landsmän i exil som fortfarande skulle kunna känna igen honom.

Fenstons far hade varit spårvagnskonduktör i Bukarest, men den som till äventyrs lade märke till den oklanderligt klädde mannen som kom ut från det pampiga patricierhuset på East 79th Street, skulle ta för givet att han alltid tillhört etablissemanget på Upper Eastside. Endast vid närmare granskning skulle man lägga märke till den lilla diamanten i vänstra örsnibben – en kokett liten detalj som enligt honom själv skilde honom från de mera konservativa kollegorna. Ingen av hans anställda skulle ha vågat påstå att han hade fel.

Fenston slog sig ned i baksätet på limousinen. Kontoret, kommenderade han och tryckte på knappen i armstödet. En sotad glasskärm höjde sig med ett surrande ljud och satte punkt för onödigt samtal mellan honom själv och chauffören. Fenston tog upp New York Times från sätet bredvid sig. Han bläddrade i den för att se om någon speciell rubrik skulle väcka hans intresse. Borgmästare Giuliani tycktes ha misslyckats med sin kupp. Efter att han installerat sin älskarinna i Gracie Mansion, var stadens första dam, fru Giuliani, bara glad över tillfället att få delge alla som ville lyssna sina åsikter om saken. Den här morgonen var det New York Times som hade lyssnat. Fenston satt lutad över ekonomisidorna när chauffören svängde in på FDR Drive och hade hunnit till dödsannonserna när limousinen stannade framför norra tornet. Den enda dödsannons han intresserade sig för skulle inte komma i tryck förrän dagen därpå och i rättvisans namn var det heller ingen i Amerika som visste att hon var död.

Jag har ett möte på Wall Street klockan halv nio, meddelade Fenston sin chaufför när denne öppnade bakdörren. Hämta mig kvart över åtta. Chauffören nickade och Fenston stegade iväg mot lobbyn. Det fanns nittionio hissar i byggnaden, men bara en gick direkt upp till restaurangen på etthundrasjunde våningen.

När han en minut senare klev ur hissen – han hade en gång räknat ut att han skulle komma att tillbringa en vecka av sitt liv i olika hissar – fick hovmästaren syn på sin stamgäst, bugade lätt och eskorterade mr Fenston till ett hörnbord med utsikt mot Frihetsgudinnan. Vid det enda tillfälle då Fenston hade funnit sitt stambord upptaget hade han vänt på klacken och gått tillbaka in i hissen. Efter den gången såg man för säkerhets skull till att hörnbordet alltid var ledigt på morgnarna.

Fenston blev inte förvånad över att Karl Leapman redan väntade vid bordet. Leapman hade aldrig någonsin kommit sent under de tio år som han arbetat för Fenston Finance. Fenston undrade hur tidigt han varit där, bara för att vara säker på att styrelseordföranden inte kom först. Fenston såg ned på den man som alltid hade visat sig villig att ställa upp på vilket skitjobb som helst. Men så var också Fenston den ende som velat anställa Leapman efter att han släppts ur fängelset. En advokat som uteslutits ur advokatsamfundet, och avtjänat ett fängelsestraff för bedrägeri, kan knappast räkna med att bli erbjuden delägarskap i en advokatbyrå.

Fenston började prata redan innan han satt sig: Nu när van Gogh-tavlan är vår, återstår bara en sak att diskutera, sa han. Hur ska vi bli av med Anna Petrescu utan att hon fattar misstankar?

Leapman öppnade mappen framför sig och log.

Kapitel 3

Allt hade gått fel den här morgonen.

Andrews hade sagt till kokerskan att han själv skulle gå upp med frukosten till lady Wentworth så snart tavlan hämtats. Eftersom kokerskan fått ett migränanfall, hade hennes ställföreträdare – en opålitlig flicka – tilldelats ansvaret för lady Wentworths frukost. Värdetransportbilen hade dykt upp fyrtio minuter försenad, med en oförskämd ung man vid ratten, som vägrade ge sig av innan han fått kaffe och kakor. Kokerskan skulle aldrig ha funnit sig i sådana dumheter, men hennes ersättare gav med sig. En halvtimme senare fann Andrews dem vid köksbordet i glatt samspråk.

Till Andrews lättnad hade inte lady Wentworth stigit upp när bilen äntligen körde iväg. Han kontrollerade brickan, vecklade ut servetten och vek om den och lämnade sedan köket för att servera sin arbetsgivare frukost.

Han lät brickan vila på ena handflatan och knackade försiktigt på sovrumsdörren med den andra handen innan han öppnade.

När han såg lady Wentworth på golvet mitt i en blodpöl, flämtade han till, släppte brickan och rusade fram till henne.

Fastän det var uppenbart att lady Victoria hade varit död i flera timmar, hade Andrews inte en tanke på att ringa polisen innan den arvinge som stod i tur hade informerats om den tragiska händelsen. Han skyndade sig ut ur sovrummet, låste dörren och för första gången i sitt liv sprang han nedför trappan.

Arabella Wentworth höll på att betjäna en kund när Andrews ringde.

Hon lade på luren och ursäktade sig för kunden, förklarade att hon var tvungen att ge sig iväg omedelbart. Hon vände på dörrskylten från öppet till stängt och låste dörren till sin lilla antikaffär i High Street endast någon minut efter att Andrews hade yttrat ordet kris. Det var ett ord hon inte hört honom använda under de senaste fyrtionio åren.

En kvart senare stannade Arabella sin hundkoja på grusplanen framför Wentworth Hall. Andrews stod på översta trappsteget och väntade.

Jag är så ledsen, lady Wentworth, var allt han sa innan han förde sin nya arbetsgivare in i huset och uppför den breda marmortrappan. När Arabella såg hur Andrews var tvungen att stödja sig på ledstången, förstod hon att systern var död.

Arabella hade ofta undrat hur hon skulle reagera i en krissituation. Till sin lättnad svimmade hon inte, även om hon blev häftigt illamående vid åsynen av systerns döda kropp. Men det var nära. Efter andra ögonkastet var hon tvungen gripa tag i sängstolpen och sedan vända sig bort.

Blodet hade sprutat åt alla håll; det var torkat blod på mattan, väggarna, skrivbordet och till och med i taket. Med uppbådande av en nästan övernaturlig viljestyrka släppte Arabella taget om sängstolpen och stapplade bort till telefonen på nattduksbordet. Hon sjönk ihop på sängen, grep luren och slog 999. När någon i andra änden sa: SOS Alarm, vilken tjänst önskas? svarade hon: Polisen.

Arabella lade på luren. Hon bestämde sig för att lämna rummet utan att vända sig om och se på systerns döda kropp. Men hon kunde inte låta bli. En enda blick och den här gången föll den på ett brev adresserat till Käraste Arabella. Hon slet åt sig det oavslutade meddelandet, ovillig som hon var att delge den lokala polisstyrkan sin systers sista tankar. Hon stoppade brevet i fickan och lämnade rummet på ostadiga ben.

Kapitel 4

Anna joggade västerut längs East 54th Street förbi Museum of Modern Art och korsade 6th Avenue innan hon svängde höger in på 7th. Hon ägnade ingen uppmärksamhet åt de välkända landmärkena i sin väg; den massiva LOVE-skulpturen som dominerade hörnet av East 55 th Street eller Carnegie Hall som kom inom synhåll när hon korsade 57th Street. Det mesta av hennes energi och koncentration gick åt till att försöka undvika alla pendlare som i den tidiga morgonrusningen blockerade trottoaren i båda riktningarna. För Anna var vägen fram till Central Park bara en uppvärmning och hon startade inte stoppuret runt vänstra handleden förrän hon passerat genom Artisans’ Gate och var inne i parken.

När hon väl kommit in i sin vanliga rytm försökte hon koncentrera sig på mötet med styrelseordföranden som skulle börja klockan åtta.

Anna hade blivit både förvånad och en aning lättad när Bryce Fenston hade erbjudit henne anställning på Fenston Finance bara några dagar efter att hon hade sagt upp sig från tjänsten på Sotheby’s impressionistavdelning.

Efter att hon tvingats erkänna sitt ansvar för att försäljningen av en viktig konstsamling hade gått till deras huvudkonkurrent, Christie’s, hade hennes närmste chef på Sotheby’s gjort klart för henne att alla tankar på befordran fick läggas på is tills vidare. Anna hade ägnat månader åt att med hjälp av smicker, stöd och uppmuntran försöka övertala kunden ifråga att låta Sotheby’s ta hand om försäljningen av familjetillgångarna och hon hade varit naiv nog att tro att hennes älskare skulle kunna bevara en hemlighet. Han var ju faktiskt advokat.

När kundens namn avslöjades på konstsidorna i New York Times förlorade Anna både älskare och anställning. Saken blev inte bättre av att samma tidning några dagar senare rapporterade att doktor Anna Petrescu hade fallit i onåd och lämnat Sotheby’s – en förskönande omskrivning för att hon hade fått sparken – och beredvilligt spädde på med att det inte var någon mening med att hon sökte anställning hos Christie’s.

Bryce Fenston närvarade regelbundet vid alla större impressionistauktioner och kunde knappast ha undgått att lägga märke till Anna, som alltid agerade observatör och stod vid sidan av auktionsförrättarens pulpet och antecknade. Hon avskydde antydningar om att det var på grund av hennes frapperande skönhet och vältränade kropp som Sotheby’s brukade placera henne så väl synlig, i stället för längs auktionssalens sidor tillsammans med de andra observatörerna.

Anna kastade en blick på stoppuret medan hon sprang över Playmates Arch – 2 minuter och 8 sekunder. Hon brukade sikta på att klara slingan på tolv minuter. Hon visste att det inte var särskilt snabbt, men det irriterade henne i alla fall att bli förbisprungen, och speciellt av andra kvinnor. Året innan hade hon kommit på nittiosjunde plats i New York Maraton, så hon blev sällan omsprungen av några tvåbenta varelser på morgonrundan i Central Park.

Tankarna gick åter till Bryce Fenston. Det hade en tid varit känt i konstvärldens innersta kretsar – auktionshus, ledande gallerier och privata konsthandlare – att Fenston höll på att bygga upp en av de största samlingarna av impressionistmåleri. Han, liksom Steve Wynn, Leonard Lauder, Anne Dias och Takashi Nakamura, tillhörde vanligen de slutliga budgivarna på alla nya objekt av större betydelse. För en samlare av den kalibern kan det som börjar som en oskyldig hobby, snabbt förvandlas till ett beroende, lika pockande som en drog. För Fenston, som ägde ett verk av alla de stora impressionisterna förutom van Gogh, var blotta tanken på att äga ett verk av den holländske mästaren som en sil rent heroin, vilket födde ett våldsamt behov av en sil till och snabbt förvandlade honom till en desperat missbrukare på jakt efter en langare. Och hans langare hette Anna Petrescu.

När Fenston läst i New York Times att Anna skulle lämna Sotheby’s, erbjöd han henne genast en plats i styrelsen och en lön som visade hur seriösa hans planer på att utöka samlingen var. Det avgörande för Anna var upptäckten att Fenston också kom från Rumänien. Han påminde henne ständigt om att han, liksom hon själv, hade flytt undan Ceausescus förtryckarregim till en fristad i Amerika.

Anna hade bara arbetat för banken i några dagar när Fenston första gången testade hennes sakkunskap. De flesta frågor som han ställde under deras första lunchmöte rörde Annas kunskaper om större samlingar som hade gått i arv inom olika familjer i två eller tre generationer. Efter sex år på Sotheby’s hade i stort sett alla betydande impressionistverk som gått under klubban passerat genom Annas händer – om inte annat hade hon sett dem på förhandsvisningen och lagt in dem i sin databas.

En av de första saker som Anna lärde sig på Sotheby’s var att säljarna oftast tillhörde gamla etablerade familjer med tillgångar som gått i arv i många generationer, medan köparnas förmögenheter var av betydligt färskare datum, och det var så hon kommit i kontakt med lady Victoria Wentworth, äldsta dottern till sjunde greven av Wentworth, på uppdrag av Bryce Fenston – nyrikast bland nyrika.

Anna undrade mycket över att Fenston var så besatt av andras konstsamlingar tills hon upptäckte att det var firmans policy att ge stora lån med konst som säkerhet. Få andra banker var villiga att betrakta konst i någon form som säkerhet. Fastigheter, aktier, obligationer, land, till och med juveler, ja – men mycket sällan konst. Bankirer förstår sig inte på konstmarknaden och drar sig för att göra anspråk på kundernas tillgångar i den vägen, inte minst på grund av att förvaring, försäkring och ofta i slutänden, försäljning av konstverken, visar sig vara, inte bara tidsödande, utan också besvärligt. Fenston Finance var ett sällsynt undantag. Och det dröjde inte länge förrän Anna förstod att Fenston inte var någon äkta konstälskare eller ens konstkännare. Han var en levande illustration av Oscar Wildes sentens: En man som vet priset på allt, men inte har en aning om sakers värde. Men det dröjde ett tag innan Anna förstod hans verkliga syfte.

Ett av Annas första uppdrag var att resa till England och värdera lady Victoria Wentworths förmögenhet. Lady Victoria var en potentiell kund som hade ansökt om ett stort lån från Fenston Finance. Wentworths konstsamling visade sig vara typiskt engelsk. Den hade skapats av den andre greven av Wentworth, en excentrisk aristokrat med en hel del pengar, god smak och sinne för konst; tillräckligt för att efterföljande generationer skulle beskriva honom som en begåvad amatör. Bland de inhemska konstnärer vars verk han förvärvade fanns Romney, West, Constable, Stubbs och Morland, och även ett förstklassigt exempel på Turners konst, Solnedgång över Plymouth.

Den tredje greven visade inget konstnärligt intresse, varför tavlorna endast hängde och samlade damm tills hans son, den fjärde greven, ärvde förmögenheten och även farfaderns kännarblick.

Jamie Wentworth tillbringade nästan ett helt år utomlands, då han gjorde vad som brukade kallas den stora europeiska bildningsresan. Han besökte Paris, Amsterdam, Rom, Florens, Venedig och Sankt Petersburg och återvände till Wentworth Hall med en Rafael, en Tintoretto, en Titian, en Rubens, en Holbein och en van Dyck samt, inte att förglömma, en italiensk hustru i bagaget. Men det var Charles, den femte greven, som av mindre hedervärda skäl och helt oavsiktligt, lyckades övertrumfa sina förfäder. Charles var också samlare, dock inte av tavlor, utan av älskarinnor. Efter ett fysiskt aktivt veckoslut i Paris som han huvudsakligen tillbringade på kapplöpningsbanan Longchamp, men även i ett sovrum på Hotel Crillon, övertalade honom hans senaste ungsto att av hennes läkare köpa en tavla målad av en okänd konstnär. När Charlie Wentworth återvände till England hade han gjort sig av med älskarinnan, men behållit målningen, som han förvisade till ett av gästrummen. Självporträtt med omlindat öra anses i dag av många konstälskare tillhöra van Goghs bästa verk.

Anna hade redan rått Fenston att vara på sin vakt mot målningar som tillskrivits van Gogh, eftersom äktheten ofta var ungefär lika tillförlitlig som en Wall Street-bankir – en jämförelse som Fenston inte uppskattade. Hon hade berättat för honom att det hängde en del förfalskningar i privata samlingar och till och med ett par stycken på kända konstmuseer, inklusive Nationalgalleriet i Oslo. Men efter att ha studerat dokumenten som följde med van Goghs Självporträtt, däribland ett brev från doktor Gachet där Charles Wentworth nämndes; ett kvitto på åttahundra franc från den ursprungliga transaktionen och ett äkthetsintyg signerat Louis van Tilborgh, intendent på van Gogh-museet i Amsterdam, kände hon sig tillräckligt säker för att kunna meddela sin styrelseordförande att det magnifika porträttet hade målats av den store mästaren.

För en hängiven van Gogh-älskare representerade Självporträtt med omlindat öra den ultimata kicken. Den holländske mästaren hade målat trettiofem självporträtt under sin livstid, men endast två efter att han skurit av sig vänstra örat. Vad som gjorde det här speciella verket så åtråvärt för alla samlare värda namnet var att det andra hängde på Cortauld Institute i London. Anna började mer och mer oroa sig för hur långt Fenston var beredd att gå för att bli ägare till det enda som fanns kvar i omlopp.

Anna tillbringade tio mycket angenäma dagar på Wentworth Hall med att katalogisera och värdera familjens samling. När hon återvände till New York meddelade hon styrelsen – bestående av Fenstons kumpaner och politiker som mer än gärna tog emot en dusör – att om en försäljning någonsin blev nödvändig, skulle värdet på kvarlåtenskapen mer än väl täcka bankens lån på fyrtio miljoner dollar.

Även om Anna inte var intresserad av varför Victoria Wentworth behövde en så stor summa pengar, hörde hon henne ofta under vistelsen på Wentworth Hall beklaga sig över käre fars för tidiga död, den trogne förvaltarens pensionering och den orättfärdiga arvskatten på 40 procent.

Om bara Arabella hade fötts några minuter tidigare …, var ett av Victorias favoritmantra.

Väl hemma i New York kunde Anna minnas varenda målning och skulptur i Victorias samling utan att behöva konsultera några förteckningar. Hon hade en enda talang som skilde henne från kurskamraterna vid Penn och kollegorna på Sotheby’s, nämligen sitt fotografiska minne. När Anna en gång sett en målning glömde hon aldrig vad den föreställde, var den hängde eller dess ursprung. På söndagarna brukade hon för skojs skull testa sin skicklighet genom att besöka ett nytt galleri eller ett nytt rum på Metropolitan Museum eller bara studera den senaste kommenterade katalogen. Hemma i lägenheten skrev hon sedan ned namnen på alla målningar hon sett och jämförde listan med de olika katalogerna. Efter avslutade universitetsstudier hade hon lagt in Louvren, Pradomuseet och Uffizierna, liksom National Gallery i Washington, Philips Collection och Getty Museum i sin minnesbank. Trettiosju privata samlingar och ett oändligt antal kataloger fanns också lagrade i databasen i hennes huvud; en tillgång som Fenston hade visat sig vara villig att satsa på, mot alla odds.

Annas ansvarsområde innefattade endast värdering av eventuella kunders samlingar, varefter hon förväntades lämna en skriven rapport som styrelsen skulle ta ställning till. Hon hade ingen del i utformningen av kontrakten. Den uppgiften sköttes helt och hållet av Karl Leapman, en advokat som var anställd av banken. Victoria råkade dock vid ett tillfälle avslöja att banken debiterade henne 16 procents ränta på ränta och det gick snabbt upp för Anna att en kombination av skulder, naivitet och brist på ekonomisk expertis var de beståndsdelar hos låntagarna som Fenston Finance profiterade på. Här hade vi en bank som tycktes glädjas åt kundernas oförmåga att återbetala sina lån.

Anna tänjde på stegen när hon passerade karusellen. Hon tittade på klockan – tolv sekunder längre än vanligt. Hon rynkade pannan, men ingen hade åtminstone sprungit om henne. Tankarna återvände till Wentworthsamlingen och det råd hon tänkte ge Fenston samma morgon. Anna hade bestämt sig för att begära avsked om styrelseordföranden inte ville följa hennes råd, trots att hon hade arbetat för banken i mindre än ett år och var smärtsamt medveten om att hon fortfarande inte kunde hoppas på en anställning hos Sotheby’s eller Christie’s.

Under det gångna året hade hon lärt sig leva med Fenstons fåfänga och till och med att stå ut med enstaka utbrott när han inte fick som han ville, men hon kunde inte medverka till att föra en kund bakom ljuset, speciellt inte någon så naiv som Victoria Wentworth. Att lämna Fenston Finance efter så kort tid skulle kanske inte se så bra ut i cv:t, men hellre det än att figurera i en bedrägeriutredning.

Kapitel 5

När får vi veta om hon är död? frågade Leapman och smuttade på kaffet.

Jag väntar bekräftelse i dag på förmiddagen, svarade Fenston.

Bra, för jag måste kontakta hennes advokat och påminna honom om att …, han gjorde en paus, … biläggande av eventuella tvister faller under staten New Yorks jurisdiktion …, en andra paus, … vid misstanke om icke naturlig död.

Konstigt att aldrig någon av dem ifrågasätter den klausulen i kontraktet, sa Fenston och bredde smör på ytterligare en muffin.

Varför skulle de göra det? frågade Leapman. De har ju ingen aning om att de ska dö.

Och polisen har inga skäl att misstänka inblandning från vår sida?

Nej, svarade Leapman. Ni har aldrig träffat Victoria Wentworth, ni signerade inte originalavtalet och ni har inte ens sett tavlan.

Det har ingen förutom familjen Wentworth och Petrescu, påminde honom Fenston. Men jag skulle behöva veta när det är riskfritt att …

Svårt att säga, men det kan dröja år innan polisen vill erkänna att de inte ens har någon misstänkt, särskilt i ett fall som detta, med hög uppmärksamhetsfaktor.

Det räcker med ett par år, sa Fenston. Vid det laget kommer räntan på lånet vara tillräckligt hög för att jag ska kunna behålla van Gogh-porträttet och sälja av resten av samlingen, utan att förlora vad jag initialt investerat.

Då var det tur att jag läste Petrescus rapport i tid, sa Leapman. Om Victoria Wentworth hade följt Petrescus råd skulle vi inte ha kunnat göra något åt saken.

Precis, sa Fenston. Men nu måste vi hitta på ett sätt att göra oss av med Petrescu.

Ett svagt leende skönjdes på Leapmans läppar. Det är lätt gjort, sa han. Vi utnyttjar hennes enda svaghet.

Och det är? frågade Fenston.

Hennes hederlighet.

Arabella satt ensam i sällskapsrummet, oförmögen att uppfatta vad som hände runt omkring henne. En kopp Earl Grey-te på bordet bredvid henne hade kallnat utan att hon märkt det. Det starkaste ljudet i rummet var tickandet från klockan på spiselhyllan, men för Arabella hade tiden stannat.

Flera polisbilar och en ambulans stod parkerade på grusplanen utanför. Folk klädda i uniformer, vita rockar, mörka kostymer och till och med ansiktsmasker, kom och gick och gjorde vad de skulle, utan att störa henne.

Det hördes en svag knackning på dörren. Arabella såg upp och upptäckte en gammal god vän i dörröppningen. Överkommissarien tog av sig skärmmössan med silvertränsarna och steg in i rummet. Arabella reste sig från soffan; hennes ansikte var askgrått och ögonen röda av allt gråtande. Den långe mannen böjde sig ned och kysste henne varsamt på båda kinderna och väntade sedan tills hon satt sig igen, innan han slog sig ned i läderfåtöljen mitt emot henne. Stephen Renton beklagade djupt sorgen. Han hade känt Victoria i många år.

Arabella sa tack, sträckte på sig och frågade: Hur kan man göra något så fruktansvärt och mot en så oförarglig människa som Victoria?

Det verkar inte finnas en enkel, logisk förklaring, svarade kommissarien.

Och inte gör det saken bättre att det dröjde flera timmar innan kroppen upptäcktes, vilket gav angriparen gott om tid att försvinna spårlöst. Han gjorde en paus. Tror du att du klarar av att svara på några frågor, kära Arabella?

Arabella nickade. "Jag ska göra allt för att hjälpa dig få fast våldsmannen." Hon uttalade ordet med avsky i rösten.

Den första frågan jag normalt brukar ställa vid en mordutredning är om du vet om din syster hade några fiender, men jag måste erkänna att eftersom jag kände henne så väl förefaller det omöjligt. Men jag måste ändå fråga om du känner till om Victoria hade några problem, för …, han tvekade, " … sedan en tid tillbaka går det rykten i trakten att din syster blivit hårt skuldsatt efter er fars