Giftigt besök

By Erik Fagerholm

TV:s nyhetsankare Suzanne gör PR-intervjuer på kändisarnas framtidsfest vid Stockholms stadshus. Den ryske ambassadören viskar statshemligheter med svenske statsministern. Det är nya tider i Sverige. Moderlandet, Ryssland, tar allt större makt i Sveriges styre såväl som i stockholmarnas mobiler. Man vet aldrig vem som lyssnar. Stockholms ungdomsmiliser kämpar mot kaos, men blir till slut ett hot mot det ryska styret.Göran, fredsforskare och ledare för ungdomsmilisen på Östermalm, är en av få som redan tidigt förstår det slutliga målet för Rysslands "besök". När han så upprepade gånger stöter på den ryska "Operation 211" hamnar han ofrivilligt mitt i en personlig intrig, där hans egna drifter skapar skalvets epicentrum ...I ett Stockholm fullt av ryska agenter, giftmördare, bombdåd och korruption försöker milisledarna Göran och Ahmed tillsammans med journalisten Suzanne att skapa lugn och rättvisa. Men när intrigerna tätnar blir det allt svårare att skilja vän från fiende.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 29, 2020
• ISBN: 9788726520286

Book preview

möjligt.

1. Framtidsfesten

Suzanne tar en laxtartar till från den stora festbuffén med kall plockmat framför stenmuren. Hon avslutar sitt andra glas med ljust guldglänsande vin, franskt Chablis Premie Cru, och blickar upp mot Stadshustornet högt över hennes huvud och över den folkbemängda park hon befinner sig i. Tornets tre guldkronor glimmar mot en blå himmel med lätta molnslöjor.

Suzanne fyllde fyrtio härom året. Hon jobbar som allmänreporter vid tidningen Nyheterna liksom även som nyhetsankare vid Tv-nyheterna. Hon har ny frisyr idag, ponnylugg och långt askblont hår, som delvis samlats ihop till en knut i nacken. Suzanne vänder sig om och viskar tyst till sin unga fotograf och nyhetsfilmare Ofelia, som står bredvid henne, att redaktionschefen, redaktör Karlebring, just kommit in på festen.

Vi måste nog backa från buffébordet nu. Det ska se ut som vi jobbar hårt. Du och jag är aporna som alla tittar på. Dom här gästerna har nog inte sett folk som jobbar förr. Ofelia rättar till sina ljust skära lösflätor som omgärdar hennes huvud likt en kejsarkrans. Flätorna går i färg med hennes lika ljust skära fotografväst som hon nyligen vunnit i en feministisk fototävling. Hon lyfter kameran högt och tar en bild snett uppifrån av Suzanne just som väninnan stoppar en ny laxtartar i munnen. På bilden ser det ut som Suzanne står i ett hav av plockmat och käkar friskt likt en gourmetfestens gudinna.

De två journalisterna befinner sig på Riddarfjärdens norra strand i Stadshusparken. Skulpturerna och Eldhs statyer, symboler för det fria svenska folket, speglar sig i vattnet framför Stockholms stadshus, en jättelik brun tegelbyggnad med grönt koppartak och ett hundrasex meter högt torn i ena hörnet. Här hålls idag på förmiddagen torsdagen den 11 augusti ett stort kändisparty med champagne, dyrt vin, horder av VIP-gäster och journalister, berg av plockmat från lyxleverantören A Tasty World Catering och långa rader av prominenta talare. Bland gästerna finns arkitekter, politiker och diplomater från hela Europa. Framtidsfesten kallas tillställningen som ska visa att Stockholm åter fått upp farten framåt efter många svåra år av lågkonjunkturer, återkommande virus och inre splittring. Framför allt firar man Stadshustornet som nu restaurerats efter den stora branden för några år sedan. Branden benämns terrorbrand. Men än idag vet ingen vad som egentligen hände.

Du och jag har redan jobbat hårt, rättar henne Ofelia. Vi har bilder av mörka kostymer, uppsminkade sekreterare och högtravande ord så det räcker för en helkväll på TV. Till nyhetssändningen behövs, som du vet, bara någon enstaka minut. Det här kan inte kallas nyheter utan bara skryt. Men dom baconlindade dadlarna smakade supergott. För att inte tala om pannacottan.

Titta, Ofelia. Den ryske ambassadören har anlänt. Vi måste få en intervju med honom. Sedan tar vi rast, säger Suzanne. Han ser så snäll ut, en riktigt go gubbe som det inte går att reta upp. Han älskar Sverige. Suzanne går fram till den gråhårige äldre mannen i svart kostym som just står och pratar med en lång, skallig, något dyster man med grå kostym, trötta ögon och två livvakter bakom ryggen. Skulle TV-Nyheterna kunna få en kort intervju med Ambassadören?

Aleksandr Medinskij, Moderlandets ambassadör i Sverige sedan tio år, nickar jakande. Det går bra, Suzanne. Jag ska bara avsluta samtalet med er statsminister först. Suzanne drar sig några meter tillbaka till Ofelia som håller på att sätta upp kameran på stativet. Hon ber Ofelia att filma från en låg position med vidvinkel, så att Stadshusets fasad och torn ända upp till kronorna syns tydligt i bakgrunden under intervjun. Suzanne tänker anknyta till själva huset i första frågan.

Samtalet med statsministern tycks dra ut på tiden. De två männen står och småviskar med varandra. Ingen annan ska höra. Ofelia ställer på skoj in teleobjektivets skärpa. På bildskärmen försöker hon läppläsa vad de säger. Hon anses ganska bra på att läsa läppar. Selektivt krig? ser hon statsministern fråga.

Dom två har varit polare i många år, viskar Suzanne i Ofelias öra. När statsministern var statssekreterare misstänktes han av Säpo för att spionera åt ambassadören. Men det kunde aldrig bevisas. Statsministern har en penna i högerhanden. I brist på papper trycker han spetsen mot vänstra handflatans insida. Ofelia ser hur han snirkligt formar de tre siffrorna 211. Hon pekar på sökarbilden, så även Suzanne ska se.

Undrar vem som spionerar åt vem, mumlar Suzanne mest för sig själv.

Efter en liten stund kommer ambassadör Medinskij fram till tjejerna. Tid att jobba, tjejer. Intervjun startar. Suzanne gymnastiserar läpparna och harklar så rösten blir tydlig.

Stadshuset invigdes på dagen fyra hundra år efter Stockholms befrielse från danskarna, säger hon. Det här huset anses vara en symbol för Sveriges självständighet. Det föranleder denna min fråga. När tänker Moderlandet ge Sverige friheten tillbaka och åka hem?

Ambassadören skrattar lätt. Ni är lika självständiga som ni har varit ända sedan Gustav Vasa befriade Stockholm från danskarna år 1523. Moderlandet vill bara hjälpa er svenskar att komma på fötter igen efter alla era interna bråk. Vi åker hem när ni klarar er själva. Det beror alltså på er, inte oss.

Suzanne öppnar munnen och andas in för nästa fråga. Men ambassadören viker undan med blicken och tittar istället på sitt armbandsur, en gammal klocka från Sovjettiden med hammaren och skäran i rött mitt på urtavlan. Han låtsas få bråttom och bryter intervjun.

Jag måste tyvärr gå nu. Du får gärna ringa mig Suzanne om du vill ställa fler och mer intelligenta frågor än det där tramset, säger han vänligt men bestämt sedan kameran stängts av. Du är en erkänd journalist. Ställ inte så erbarmligt dumma och provokativa frågor. Idag firas det fest för framtiden.

Ambassadören vinkar åt sina tre ryska livvakter som diskret väntat några meter bort. De försvinner med sitt skyddsobjekt ut mot parkeringen. Där står den ryska ambassadbilen vaktad av några tungt beväpnade mannar ur polisens nationella insatsstyrka som i övrigt denna förmiddag slagit en järnring runt Stadshuset i syfte att förhindra terror mot festen. Flera hot har redan inkommit till Polisen per telefon.

Den intervjun blev kort. Dags för fikapaus, säger Ofelia. Bra försök i alla fall. Du är modig som vågar prata klartext, Suzanne. Sätt dig på stenmuren där nere vid vattnet, så hämtar jag kaffe och chokladcroissanter.

Suzanne skakar med en suck på huvudet åt croissanterna. Hon älskar croissanter. Men kilona tynger. Redaktionschefen har sagt att hon inte får gå upp i vikt mer om hon ska ha jobbet som nyhetsankare kvar. Hon känner sig faktiskt avundsjuk på Ofelia. Fotografen är liten som en fågelunge mot henne själv, trots att hon vräker i sig mat och godis. När Ofelia kommer tillbaka har hon med sig två croissanter. Till sig själv.

Från sin plats på stenmuren blickar Suzanne ut över Riddarfjärdens blå vatten. Inga gäss går på vågorna. Men en frisk, varm nordvästan blåser luggen ur pannan på henne. Temperaturen har redan stigit över tjugofyra grader före lunch. Den globala uppvärmningen är farlig men just idag även förföriskt skön. Solen tittar fram genom de tunna molnen högt över Stadshusets kronor. Måsarna skriker. En stor segelbåt på kryss når nästan fram till kajen innan den vänder utåt igen. I sittbrunnen på en annan båt, en ruffad, svartskrovad familjebåt som driver sakta i riktning mot Riddarholmen vid inloppet till Norrström, ser Suzanne två kvinnor. De verkar gräla. En av kvinnorna lyfter något som ser ut som en båtshake. Hon tycks måtta ett slag.

Fikarasten är slut nu. Vi måste hämta utrustningen så vi kommer hem nån gång. Ofelia manar Suzanne att sätta fart. Suzanne reser sig sakta från den låga stenmuren. På vägen upp får hon en stor kram av Ofelia.

Förlåt mig att jag tog två. Jag kunde inte låta bli.

Kånkandes på sin filmutrustning går de upp mot det jättelika huset. På långt håll skymtar Suzanne en gammal kompisar på väg att lämna festen via Stadshusets innergård. Han heter Göran och jobbar numera för en av Stockholms ungdomsmiliser. Miliserna var från början tio av Stockholms värsta ungdomsgäng. En klok politiker lyckades pacificera gängen genom att ge dem i kommunalt uppdrag att utan vapen hålla fred och ordning i sina egna stadsdelar. Det fungerade faktiskt. En skön blandning mellan ligister och poliselever som lär av varandra. Frisksportare, haschare, datanördar och kampsportare, rikemanssöner och tjejer på dekis. Bara nazisterna, nationalisterna och ökenrävarna valde att kollektivt stå utanför.

Göran är en solbränd och någorlunda vältränad lintott en bit under de trettio med blågröna ögon. Han har behagat att gå på denna kändisfest iförd långa röda fotbollsshorts, gula gympadojor och fotbollströja i Djurgårdens blårandiga färg.

Suzanne har viktiga saker att prata med Göran om. Hon skulle ha ringt honom för flera dagar sedan. Men nu har han redan sällskap av Ahmed, en mörkhårig liten grabb kanske något äldre än Göran själv. De har fiskegrejor med sig och omges av ett gäng på tio unga livvakter beväpnade med påkar, järnrör och annat som gör ont utan att kunna kallas vapen. Vapen är förbjudna här på festen. Suzanne får ringa Göran senare. Ofelia ser hennes blickar. Du ser farlig ut, Suzanne. Tänker du ragga på lintotten där?

Nej fan, inte på den. Han kvalar bara som bra kompis. Jag älskar honom som en lillebrorsa. Söt som en kantstött persika. Men klok, socionom. Drygt tjugotvå år gammal skrev han en uppmärksammad uppsats om hur den nya ryska militärdoktrinen efter statskuppen i Moskva för fem år sedan hotade Sveriges säkerhet. Strax därefter låg ryska Östersjöflottan på Stockholms Ström. Bara han förutsåg ryssarnas ankomst. Nu lär han ha en ny bok på gång om Sveriges roll i den ryska utrikespolitiken och ska komma med nya avslöjanden. Ofelia skakar på huvudet.

Verkar vara en alldeles för begåvad typ för mig. DIF:are också.

Ska du dejta honom lär du få konkurrens. Tjejerna faller som käglor.

Ofelia pekar på Görans kompis. Men han där, den lille grabbstackarn med det svarta barret. Han duger för mig. Ofelia granskar honom. Lika kort som jag.

En polare till Göran, Ahmed Svensson. Han leder Ungdomsmilisen nere på Söder och kallas för ligisten av polisen. Dom avskyr honom sedan han gick ut i pressen och anklagade nationella insatsstyrkan i Stockholm för korruption. Nazisterna avskyr honom också. Dom har satt ett pris på hans huvud.

Det verkar kul. Då behöver han en äventyrlig tjej som jag. Ofelia gör en liten piruett som hon själv kallar den fallande svanen. Mamma ville satt Ofelia skulle bli danserska. Det ville däremot varken Gud eller Ofelia.

Knappast. Han lär vara troende muslim – sunni. Samma gren av islam som IS. Hans pappa sägs ha jobbat för IS nere i Irak. Det finns faktiskt dom som påstår att Ahmed i hemlighet stöder jihadisterna i Sverige.

2. Dödligt fiske

Klockan i Storkyrkans torn bakom Stockholms slott slår tolv. Göran, tjugosju bast och stockholmare sedan generationer, svingar sitt flugspö över huvudet och siktar snett in under Norrbro. Bland skuggorna under den gamla stenbron finns bakvatten invid brofästet. Storlaxen brukar stanna där och vila en stund, innan den kämpar sig vidare uppför Stallkanalens vilt forsande vattenmassor på sin väg till Riddarfjärden och Mälarens alla vikar. Göran lägger sin fluga. Linan viner genom luften. Rullen släpper med motstånd precis så mycket lina som behövs.

Görans blick glider över en rostig gammal röd och gul förbudsskylt. FISKE FÖRBJUDET, på Norrbros stenmur precis hitom vattnet. Ahmed vet också om förbudet. Ändå kom han bärandes på två flugspön till deras möte här idag i den lilla parken Strömparterren mitt i Stockholms ström. Då kunde ju inte Göran fronta honom och dissa fisket. Bra relationer bygger på samsyn och inte på konflikt, tänker han.

Den ryske vakten med sin skjutklara Kalasjnikov på Strömbron längre ner längs Strömmen tittar dessutom åt ett annat håll. På vägen hit mutade Ahmed vakten med ett paket amerikanska ciggisar. Mitt över kanalen ovanför Görans huvud reser sig Stockholms slott dystert, smutsigt och tomt mot skyn. De sotiga fönsterhålorna har spikats igen med träskivor efter den stora branden i byggnadens norra del.

Mitt på Norrbro på utsidan av broräcket av sten och riktad uppströms ser Göran något som inte fanns där förra gången han var här, en liten bevakningskamera bakom sin runda, glänsande plastkupa. Ryssarna sätter upp dem överallt de kommer åt i staden. På den här kameran ser de allt som kommer flytande nerför Stallkanalen. Ganska oskyldigt kanske, om man inte badar näck i Stallkanalen förstås. Värre för medborgarna är det med de andra kameror som känner igen och minns alla ansikten som passerar Sergels Torg i middagsrusningen. Bilderna sparas i Moskva.

Göran pekar på kameran med spöet. Ahmed nickar att även han har sett den. Men han tar det lugnt. Ryssen lär inte göra sig besvär att ringa snuten för lite tjuvfiske.

Göran svingar åter sin fluga ut mot strömfåran. Staden har de senaste åren blivit lugnare igen efter alla svåra år med corona, korruption, ekonomisk brottslighet, brutala ungdomsgäng, passiva poliser och värst av allt gatustrider mellan stadsdelarna. Folk känner sig utmattade. Men deras leenden har blivit ljusare. Vissa säger att lugnet skapats av ungdomsmilisernas. Andra tackar ryssarna som kom hit, höll ordning och stödde landets interimsregering. Den har nu suttit långt över lovlig tid. Man skjuter på nyvalen som skulle kommit i maj.

Trots det bättre läget finns dock fortfarande starka krafter som vill skapa kaos. Kaoset är bedrägligt, tänker Göran. Ofta ligger makthavare i samhällets topp eller rent utav andra länders makthavare bakom. De låtsas stå för trygghet och ordning. Med sin makt lägger de lock på kaoset. Det märks bara när de själva vill. Under locket fortsätter kaoset att koka vilt och kan utnyttjas till makthavarnas egen ekonomiska och politiska fördel.

Göran tittar mot Ahmed några spölängder bort. Denne lägger just sin fluga under bron precis där Göran nyss la sin. Ahmed är en kortväxt och spenslig grabb med svart hår och rötter i staden Arbil i nordöstra Irak. Hans hår står åt alla håll som en ryamatta.

Ahmed har själv berättat för Göran att han skulle blivit affärsman om inte flykten till Sverige kommit emellan. Det märks faktiskt på klädseln. Vuxna svenskar klär ner sig på fritiden. Ahmed föredrar att klä sig med stil i alla situationer som männen gör hemma i Arbil om de har råd. Mörka långbyxor med äkta pressveck och vit struken skjorta och gärna slips. Så klär man sig när man gör affärer eller utövar ledarskap, anser Ahmed. Det handlar om att visa respekt för motparten och att kännas som en i gänget för andra makthavare runt omkring.

Ahmed gömmer demonstrativt ett oöppnat paket ciggisar mellan två stenar i kajens stenläggning. Skulle bevakningskamerans operatör efter jobbet vilja komma förbi och hämta paketet är han välkommen. Det ryska manskapet i staden har det inte så fett. De uppskattar små gåvor från den som vill stödja dem och de tittar gärna åt ett annat håll.

Du Ahmed, det känns stort att stå här och fiska med dig, säger Göran med sitt breda, vinnande leende. Våra kära livvakter där uppe på bron tycks trivas dom också. Lite frisk luft har aldrig varit fel för en riktig man. Göran nickar upp mot Norrbro några meter ovanför deras huvuden. De har faktiskt publik. Där står två gäng av ungdomar i tjugoårsåldern, fem i varje grupp, totalt nio grabbar och en tjej, Ninna, och följer deras fiskelycka. Gängen står en bit från varandra och snackar inte över gränsen dem emellan.

Alla bär tunga tillhyggen som käppar och järnrör. De har även olika armbindlar. Det ena gänget i Bajens och det andra i Djurgårdens färger. Grabbarna kastar ibland bevakande blickar på varandra. De försöker alla se farliga och kaxiga ut. Flera håller sig ständigt småskäggiga. De två gängen avskyr varandra som pesten och pucklar gärna på varandra hårt, länge och blodigt när de möts. Men nu ser de fromma ut som små lamm. Fast hotet jäser under ytan. Göran funderar på om de kanske förundras över att deras respektive ledare, han själv och Ahmed, umgås så avspänt med varandra nedan för dem på kajen?

Himlen har mulnat efter Stadshusfesten och blivit neutralt Stockholmsgrå. Vädret är varken varmt eller kallt utan bara helt lagom. Vinden finns förstås där. Men den känns inte lika hård som uppe vid Stadshuset.

Ahmed flinar. Mina små boys har en enda önskan, att jag ska ränna största kockkniven i dig, Gorra lille. Men det ska du veta, mannen. Jag säger till dom att jag har hemsk respekt för dig och det ska dom också ha. Respekt, Gorra.

Jag älskar dig också, Ahmed. Fast jag heter Göran. Det vet du.

Du borde heta Gorra. Det ger mer respekt. Men nu trasslar du till allt så förbannat.

Stackars liten, kan du inte uttala Göran? Känns det jobbigt? Ett flin spelar över Görans ansikte.

Inte alls, Gorra. Men nu har du lagt din rev rakt över min. Det här blir rena megatrasslet. Du måste lära dig flugfiska som en riktig man om vi ska fortsätta. Ahmed flinar tillbaka mot Göran, pekar mot hans bara ben och fortsätter.

En riktig man, Gorra, i riktiga långa vuxenbyxor. Shorts gäller för kidsen. Förlåt min sågning, Gorra, men du borde klä dig som en ledare och inte som en dagisfröken.

Jag har fått napp! En bjässe. Göran vinklar upp spöet och håller emot, så flugans krok fäster bättre i bytet. Linan spänns. Han släpper efter. Rullen surrar. Bytet går nedströms men känns alldeles dött. Det gör inga lova rupp mot Göran som en kämpande fisk skulle ha gjort. Göran kan inte ta in på linan. Den är sträckt till bristningsgränsen.

Hjälp mig, Ahmed. Spöet kan brytas. En så här stor fisk har jag aldrig fått förr.

Bytet kommer upp till ytan. Först ser de ryggen sedan en lätt utspänd mage, fylliga bröst och sist bålen klädd i en fotsid, vit festklänning. Den unga kvinnan har munnen öppen som hon dött med ett skrik på läpparna. Svart och av vattnet bakåtslickat hår och vidöppna, skräckfyllda ögon med brusten blick.

Sega uppkastningar tycks ha runnit ur mungipan. Inte ens Stallkanalens virvlar har förmått skölja bort dem. Handen sträcks mot Göran med fingrarna utspärrade som i dödskramp. Görans krok har fastnat i ringfingret på hennes vänstra hand. Hon ser rädd ut, tänker han.

Ahmed hjälper Göran med spöet. Men Strömmens virvlar vill inte släppa sitt byte. Först följer kvinnan med in mot land snällt som ett timmersläp längs Norrlandskusten. När grabbarna sedan drar hårdare i reven lossnar dock kroken ur den våta huden. Den unga kvinnan försvinner ner igen i en virvlande dans ut mot de djupa, svarta vattnen där hon ska vila i tidernas evighet. Hennes kropp tycks fortfarande mjuk under klänningen. Hon kan inte ha legat i det kalla vattnet någon längre stund. Ja i alla fall inte mer än en timme.

Stackars människa, säger Ahmed. Guzzin måste komma från stora kändisfesten i Stadshusparken. Eller så har hon ramlat av någon båt uppe i Riddarfjärden? Eller så har ryssarna kastat i henne? Hon kanske var en liten rysk sparv som sjöng för högt.

Bäst att vi ringer polisen, tycker Göran. Han har sjunkit ner på marken och stirrar efter kvinnan som skymtar i vattenbrynet några gånger innan hon passerar Strömbron och är borta för alltid. Göran tycker synd om henne. Sparv eller inte!

Ingen idé att ringa snuten, protesterar Ahmed. Vi hamnar bara i minst en timmes telefonkö. Göran öppnar munnen och tänker säga något om att kroppen borde bärgas för de anhörigas skull. Men Ahmed argumenterar vidare.

Det registreras ändå bara som ett pappersärende, Gorra. Snuten har inga resurser att skicka folk. Hon är ju redan död, tjejstackarn. Men vi löser det här själva. Från Bergrummet, som Ungdomsmilisen på Söder lånar av Försvaret, nere vid Skanstull har vi access till alla övervakningskameror i stan. Jag ringer Rutger.

Ahmed ringer och pratar en lång stund med Rutger som ansvarar för Bergrummets ledningsdesk. Han har en lång rad TV-skärmar framför sig att välja bilder från.

Sorry! Ahmed avslutar samtalet. "Det blev en nit. På den korta stunden sedan stackarn flöt förbi har någon okänd varit framme och hunnit redigera bilden. Rutger hittade filen. Men det hängde ingen död kvinna på kroken utan bara en bamsig stor lax som sen slet sig. Den som redigerade hade till och med signerat jobbet. LHS stod det. Det måste varit en höjdare. Bara vår säkerhetspolis och ryssarnas SVR får redigera övervakningsbilder från kamerorna. Personen måste ha vetat att kvinnan nog skulle flyta förbi.

Inget att göra, suckar Göran.

Vad fan säger du? undrar Ahmed. Vi har minst tio möjligheter kvar. Han vänder sig upp mot bron, där alla livvakterna står, de flesta med mobilerna framme. Har någon fått en bra och tydlig bild av guzzin? Skicka den i så fall genast till Gorras mobil. Han vänder sig till Göran igen. Det ingår i mina grabbars jobb att ta massor med vittnesbilder, när de inte slåss.

Någon rackare vill inte att kvinnan ska bli identifierad som död. Då är det helt klart ett mord. Det plingar vilt om Görans mobil, när minst ett 20-tal bilder laddas ned från livvakternas mobiler.

Skicka dom bästa vidare till mig, säger Ahmed till Göran, "Jag sänder över dom till min kontaktkvinna, Annika, på Säpo. Så länge Säpo själva inte stoppat bilden, och det tror jag inte dom har, hjälper hon oss med ansiktsigenkänning. Säpo skulle aldrig byta ute en död kvinna mot en lax.

Nej nu slutar vi fiska, suckar Göran med kritvitt ansikte. Jag mår illa. Ska vi snacka istället? Det här mötet skulle vara en brainstorm, ett snack alltså.

Göran arbetar som verksamhetsledare vid Östermalms Fria Ungdomsmilis. Ahmed har samma jobb som Göran fast vid Södermalms och Gamla Stans Ungdomsmilis. Göran har bett Ahmed om en stunds brainstorm efter Stadshusfesten. De ska tillsammans försöka lösa ett gemensamt problem och skapa samsyn. Då kom Ahmed dragandes med spön och laxdrömmar. Han är inte mycket för babbel. Ahmed borstar bort lite skräp och sätter sig på en gisten parkbänk med kommunalgrönt, trasigt ryggstöd. Ahmed verkar stressad. Han har ADHD och orkar inte lyssna nån längre stund.

Folk vågar inte åka spårvagn längre, börjar Göran. Resenärer misshandlas och muddras varje vecka. Du vet väl vad som hände på 4:an borta vid Zinken i förra månaden?

Ahmed nickar. Det var inte vi, försvarar han sig. Det var Ökenrävarna.

Visst men media skyllde på din milis, Ahmed, kontrar Göran. Ni fanns inte på plats och stoppade inte rånet på passagerarna. Ni har lovat att hålla ordning på rävarna åt bylingen.

Uppe på bron följer livvakterna aktivt deras samtal. De hör inget i vattnets brus och kan inte läsa på läpparna som Ofelia. Men de läser kroppsspråk. De märker när spänningen stiger och bereder sig på att gripa in. Inte mot sina ledare men väl mot det andra gänget av livvakter.

Bara skitsnack. Förr skyllde alla på snuten, Gorra. Nu när vi hjälper till mot kaoset passar dom all kritik vidare till oss. Vi får skit och anses misslyckade. Göran skakar på huvudet. Vi har inte misslyckats, Ahmed. Läget har blivit bättre i Stockholm än på många år. Men det finns krafter, ryssarna till exempel och dom internationella ligorna, som i hemlighet vill ha fortsatt kaos. Det vet du. Dom skyller på oss men vill bara befästa sin makt.

Du tomsnackar Gorra. Jag är visserligen ingen vän av ryssarnas närvaro. Men kika dig omkring. Hela svenska makteliten tjänar på kaoset. Samtidigt säger dom sig vilja slänga ut ryssarna ur landet. Ryssarna och våra egna ledare står sida vid sida och gräver tillgångar ur landet att stoppa i egen ficka. Enda bråket dem emellan gäller egentligen vem som ska få stjäla vad."

Tillbaka till Ökenrävarna! Du måste få pli på dem. Säg till dom att dom rävar som inte lugnar ner sig och släpper sina knivar skickas hem till Nordafrika.

Ahmed råskrattar.

Nu är du lustig, Gorra lille. Vissa rävar har blivit hemskickade tio gånger. Ingen vet varifrån de kommer. Oftast hamnar dom i fel land och skickas tillbaka hit med nästa flyg. Årstaviken är deras enda hem.

Ahmed har fått nog av prat. Han kliar sig skeptiskt i hårbottnen och skakar på huvudet. Det långa svarta håret faller ner i ansiktet. Han ser inte nöjd ut. Mobilen spelar en strof ur Triumfmarschen ur Aida, Verdis gamla opera om Egyptens frihet. Han tar telefonen och får ett litet leende på läpparna. Ja, hela hans ansikte mjuknar. God morgon min sköna … Ja, vi har trevligt. Vi har fiskat. Kommer du sent? Jodå naturligtvis. Bara du inte lämnar mig helt i sticket med alla breven. Ha det så kul. Jag längtar efter dig.

Göran tittar frågande. Inte visste jag att du hade en flickvän, Ahmed. Det har du aldrig berättat. Grattis! Ahmed rodnar. Nej det har jag inte. Det var min sekreterare Fortesa. Strictly business, alltså. Hon får ledigt på förmiddan. Har några privata ärenden att sköta.

Han avbryts av Pedro, en av Ahmeds livvakter, som busvisslar uppifrån Norrbro. Ahmed stelnar till och ser orolig ut. Göran lägger märke till deras tighta samspel. Ahmed och Pedro behöver inte många ord nät de kommunicerar. Ahmed räknar Pedro som sin andreman och assistent trots att grabben kommit med i gruppen ganska nyligen. Två år har Pedro varit med. Han säger sig vara född spanskspråkig men berättar väldigt diffust om sin bakgrund. Chile, Peru eller Kanarieholmarna. Vem vet. Men han anses orädd och streetsmart som Ahmed. De trivs ihop. Pedro känns lätt igen på den kamouflagefärgade amerikanska armékeps som han alltid bär på huvudet, dag som natt, ute som inne. Han bara