Synd

By Robert Warholm

Utåt sett följer Frykeboda socken de tio kristna budorden till punkt och pricka. Men säg den fasad som aldrig spricker. Utan förvarning är det någon som bryter mot det femte budordet: Du skall icke dräpa. Syndarens offer är socknens klockare. Vem har begått det fruktansvärda brottet? Återigen är det upp till länsman Nathanael Efraimsson och hans fjärdingsman Alfred Karlsson att sätta gärningsmannen bakom lås och bom. Men allt eftersom utredningen fortskrider står det klart att det syndas betydligt mer i Frykeboda än vad folk vill låtsas om. Att lagens långa arm måste ha både ögon och öron på skaft råder det ingen tvekan om. Några villovägar har de nämligen inte råd att hamna på... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 18, 2020
• ISBN: 9788726552058

Book preview

Ludwig)

Personer (i den ordning de dyker upp)

Edgar Fredman. Klockare och poststationsföreståndare.

Lovisa Fredman. Edgars hustru.

Ivar Wallmark. Kyrkoherde i Frykeboda pastorat.

Kristina Wallmark. Prästfru.

Alfred Karlsson (Alfred på Åsen). Fjärdingsman

Ester på Åsen. Alfreds hustru.

Olaus Söderberg. Lärare.

Hilda Söderberg. Olaus hustru. Dotter till Ivar och Kristina Wallmark.

Karl-Oskar. Dräng på Åsen.

Nathanael Efraimsson. Länsman.

Ingeborg i Mossen.

Marta i Mossen. Ingeborgs och Olas dotter.

Joel i Mossen (den yngre). Son till Ingeborg och Ola.

Fabian Åkesson. Poliskonstapel.

August Helmersson. Lanthandlare.

Jesper Eriksson. Ståltrådsarbetare och hästhandlare.

Lotten. Jespers käring.

Berta i Nolhagstorpet. Jordemor.

Bengt Andersson på Högtofta (Stor-Bengt). Storbonde.

Johannes Andersson. Diversearbetare.

Hans Kristian Bergdahl. Advokat.

Carl Moberg. Borgmästare.

Daniel Bengtsson på Högtofta. Stor-Bengts son.

Inga Bengtsson. Daniels hustru.

Ola i Mossen. Ingeborgs make.

Claes Herman Rundgren. Biskop i Karlstad.

Arvid i Gilldalen. Bror till lanthandlaren August Helmersson.

Jakob Jonsson. Frikyrkopastor.

Eberhard Lundström. Lärare.

Rakel. Hembiträde.

Fritiof Stark. Poliskonstapel.

Jens. Dräng på Åsen.

Joel i Mossen (den äldre). Far till Ola.

Hanna i Mossen. Mor till Ola.

Agda på Berga.

Anna-Greta Helmersson. Dotter till lanthandlaren August Helmersson.

Frida Bengtsson. Föreståndarinna på ålderdomshemmet.

Björn Olsson. Boende på ålderdomshemmet.

Melvin Larsson. Fjärdingsman.

Engelbert Kruse. Häradsdomare.

Rut. Sköterska på mentalsjukhuset.

Fritz Lagerlöf. Läkare på mentalsjukhuset.

Georg Alvén. Läkare.

Gustav på Backen.

Anders i Backen. Gustavs son.

Agaton Ahlberg. Läkare.

Josef Hagberg. Kyrkoherde i Stora Kil.

14 februari 1894

Det är en helt vanlig onsdagskväll i Herrens år 1894, då klockaren i Frykeboda församling, Edgar Fredman, lämnar jordelivet. En yxa, i handen på en ogärningsman, klyver hans skalle och för honom till en värld som, enligt vad prosten skulle komma att säga i griftetalet, är mycket ljusare och vackrare än denna jordiska jämmerdal.

Edgar Fredman är inte bara klockare, utan även poststationsföreståndare. Den lilla poststationen är en flygelbyggnad, belägen intill klockarbostaden, och det är här som klockaren slutar sina dagar.

Han har suttit vid skrivbordet på poststationen och sorterat värdeförsändelser, när någon dödat honom. Då han gick dit sade han till sin hustru att det skulle ta högst en timme att göra i ordning allting.

Edgars hustru Lovisa lagar till rotmos och fläsklägg. Det är en av Edgars favoriträtter. När Edgar varit på poststationen en timme är middagen färdig. Lovisa låter maten ligga kvar i grytorna i avvaktan på att maken ska komma in. Det kan ju tänkas att han är lite försenad. Inte säger Lovisa något om det. Hon vet att det är ett ansvarsfullt arbete att vara poststationsföreståndare.

Men när han varit borta i två timmar börjar hon bli lite gramse. Maten blir förstörd av den här väntan. Rotmoset kommer att vara torrt. Hon bestämmer sig för att gå ut till poststationen och se vad det är som får honom att dröja så.

Med bestämda steg går hon över gårdsplanen. Den frusna snön gör att det knarrar under hennes skor. Dörren är olåst, så hon öppnar den och kliver in.

– Edgar! Är du där?

Hon får inget svar och tar några steg in på kontoret. Ljuset från en fotogenlampa lyser upp rummet. Då ser hon hans fötter, men resten av kroppen skyms av skrivbordet.

– Ligger du och sover?

Lovisa går runt skrivbordet och då ser hon honom. Hans ögon är öppna, men den bruna irisen har förlorat glansen. Hon ser att hans skalle är kluven och det är blod över golvet. Det är när hon ser den grå massa som kladdat ner hans ansikte, och inser att det är delar av makens hjärna, som hon hör vrålet. Det är en kvinna som skriker förtvivlat. Det tar några sekunder innan hon inser att det är hon själv som skriker.

På något sätt lyckas hon ta sig ut ur posthuset. Storgråtande beger hon sig i rask takt mot prästgården. När hon kommer fram bankar hon på dörren.

Dörren öppnas av kyrkoherden, Ivar Wallmark. Denne är en medelålders man, lång och gänglig. Hans bruna hår har grånat vid tinningarna. Han har bara varit kyrkoherde i drygt ett år. Tjänsten blev ledig sedan företrädaren Emanuel Berglund plötsligt avlidit på julaftonen 1892.

Berglund hade tjänat länge i socknen, och därför känner Wallmark att församlingsborna jämför dem. Kyrkoherde Wallmark har en bestämd känsla av att denna jämförelse utfaller till hans egen nackdel. Det är svårt att konkurrera med de döda. Många av byborna hade nog inte varit så förtjusta i den stränge Emanuel Berglund när han var i livet, men döden har förärat honom martyrskapets krona. Idag är han väl närmast ett helgon.

Nu står kyrkoherde Wallmark i dörröppningen till prästgården och ser klockarens hustru gråtande stå och hulka och huttra i det kalla vintermörkret.

– Men Lovisa, vad är det som har hänt? Kom in i värmen och berätta.

Han flyttar sig från dörröppningen så att Lovisa kan komma in. Hans hustru Kristina kommer ut från köket, där hon just har diskat.

– Kristina, ordna med lite kaffe är du snäll, säger kyrkoherden.

Lovisa får följa med honom in i salen, det större rummet på prästgårdens bottenvåning. Några tavlor hänger på väggarna. De flesta har bibliska motiv. Jesu födelse i stallet, korsfästelsen och Kristi himmelsfärd. Dessutom finns där ett tryckt ark med Martin Luthers bild. Prästen ber Lovisa slå sig ned i soffan. Hon fortsätter att huttra, men det är osäkert om det beror på kylan eller på det hon alldeles nyss har upplevt. Ivar Wallmark sätter sig på en stol mitt emot henne.

– Berätta nu, säger han på nytt. Vad är det egentligen som har hänt?

Hulkande och stammande börjar Lovisa att berätta. Det blir lite osammanhängande till en början. Hon berättar ingående hur hon oroat sig för att rotmoset skulle bli torrt, men till slut kommer hon ändå fram till den del av historien som handlar om hur hon hittat sin make med kluvet skallben.

– Men detta var ju alldeles förfärligt, säger kyrkoherden.

I samma stund kommer hans hustru in med kaffet och ett fat med kakor. Hon ställer kaffekannan, brödfatet och två koppar med fat på bordet. Sedan ilar hon ut till köket igen och hämtar socker och grädde. Hon ser lite i smyg på klockarens hustru. Hon förstår att något hemskt har hänt och undrar vad det kan gälla, men hon drar sig ändå tillbaka. Hon brukar göra det när maken har besök.

Kyrkoherde Wallmark häller upp kaffe i kopparna, men sedan reser han sig och går till ett vackert ornamenterat skåp och hämtar en konjaksflaska och ett glas. Han häller upp en rejäl konjak i glaset och räcker till Lovisa.

– Nej tack, säger hon. Inget till mig. Jag nyttjar inte starkt.

– Ta den i alla fall. Bara för den här gången. Det kan Lovisa behöva.

Lovisa tar emot glaset och smuttar försiktigt på dess innehåll. Hon grimaserar lite. Är detta sådant som de fina herrarna dricker alldeles frivilligt? Inte ens Fredman dricker konjak, trots att han är både klockare och poststationsföreståndare. Tanken på maken gör att hon återigen ser hans sargade huvud framför sig och tårarna väter på nytt hennes kinder. Hon tar en större klunk av konjaken, för den värmer faktiskt, det gör den.

Klockarhustrun dricker ur sin konjak, men sedan tar hon lite kaffe och en kaka, för hon vill ha bort den otäcka spritsmaken. Tuggandet på kakan avbryts då och då av hulkanden.

Kyrkoherden väntar tålmodigt tills Lovisa har druckit sitt kaffe. Det finns ingen anledning att skynda på henne i onödan. Klockaren lär ligga där han ligger. Men när hon är färdig reser han sig.

– Stanna här medan jag går till poststationen och ser hur det ser ut där.

Lovisa nickar bara. Hon är tacksam över att han inte bad henne följa med. Hon vill aldrig mer se sin make i det skick han var när hon hittade honom.

Ivar Wallmark tar på sig sin vargskinnspäls, som till hans glädje hade funnits kvar i prästgården efter hans företrädare. Det är kallt den här kvällen. Hans hustru undrar vart han ska.

– Det är någon som har slagit ihjäl Edgar på poststationen. Jag ska gå dit och se hur där ser ut.

– Men vad är det du säger? Har någon…? Men så hemskt! Men ska du verkligen ge dig ut? Tänk om mördaren lurpassar på dig där ute.

– Det måste göras. Ta hand om Lovisa så länge.

Han drar ner sin mössa över öronen och går ut i vintermörkret. Snön knarrar under hans stövlar när han går mot klockargården. Det hade nog varit skönt att spänna hästen framför släden, men eftersom Lovisa Fredman hade gått den här vägen, så vill han inte vara sämre.

Väl framme vid klockargården går han mot flygeln som innehåller poststationen. Dörren står på vid gavel. Antagligen har Lovisa i förskräckelsen glömt att stänga.

Där inne ser allt ut som Lovisa har sagt. Han stannar bara någon minut. Sedan går han tillbaka till prästgården. Inne i salen sitter den nyblivna änkan där han lämnat henne och Kristina sitter bredvid och håller hennes hand. När han kommer in, reser sig hans hustru och skyndar ut i köket.

– Det blir ingen annan råd än att jag omedelbart får fara till fjärdingsmannen, säger han. Lovisa får stanna här så länge.

Kyrkoherden går ut i köket där hans hustru plockar med lite saker. Han har aldrig förstått riktigt vad fruntimren håller på med i köket, men det är inte heller något han funderar över. Han redogör snabbt för henne vad som har hänt och ber henne att ta hand om klockarhustrun.

– Men ska du verkligen ge dig ut i mörkret när det går en mördare lös? säger hans hustru och tvinnar sina händer.

– Det finns inget annat att välja på. Fjärdingsmannen måste omedelbart underrättas.

Han går ut och spänner hästen för släden. Så sätter han sig till rätta och smackar på dragaren. Hästen skrittar lugnt, men kyrkoherden manar på den och får den att gå upp i snabbt trav. Detta är inte en kväll för en lugn slädtur.

Det är molnfritt denna afton. Han ser Karlavagnens stjärnor tindra på den svarta vinterhimlen. En fin februarikväll, som bäst borde upplevas genom fönstret. Inga andra människor syns till. Annars hade nog folk undrat vart prästen var på väg med sådan fart.

Snart ser han Åsen längre fram. Det lyser i fönstren. Mangårdsbyggnaden är rödmålad, precis som de flesta husen i socknen. Det gäller även prästgården. Högtofta är ett lysande undantag med sin vita färg. Prästen styr ekipaget in på gårdstunet. Det verkar inte vara någon på gården som lagt märke till att en häst med släde just ankommit. Ivar Wallmark kliver ur, går fram till dörren och bankar.

Han behöver inte vänta länge förrän Alfred Karlsson öppnar. Alfred på Åsen har varit fjärdingsman i många år. Det stora grå skägget ger honom ett utseende som för tankarna till Bibelns patriarker. Han höjer sina buskiga ögonbryn av förvåning när han ser vem besökaren är.

– Kyrkoherden? Det var då ett oväntat besök. Stig in i värmen.

Wallmark är inte sen att lyda uppmaningen. Även om han själv är varm innanför vargpälsen är det dumt att låta dörren stå öppen, så att vinterkylan kan komma in.

– Guds frid, säger han.

Det är varmt och skönt i huset och han tar av sig sin päls. Fjärdingsmannens hustru Ester tittar fram ur en vrå. Det är en liten kvinna som har en grå klänning på sig och även hennes hår, som är uppsatt i en sedesam knut, är grått. Hon ser kuvad och oansenlig ut, men skenet bedrar. Alla som känner henne vet vilken urkraft som döljer sig bakom det grå yttre.

– God kväll kyrkoherden, säger hon.

De flesta kvinnor i socknen niger när de träffar kyrkoherden, men inte Ester på Åsen. Hon niger bara för Gud och möjligen kungen. Och hans majestät har till dags dato inte gjort något besök i Frykeboda.

– Kanske vi kan få lite kaffe i salen, säger Alfred.

Han säger det med mild stämma. Hustrun är den enda människan i socknen som fjärdingsmannen fruktar. Med kyrkoherden i släptåg går han in i salen, där de båda männen sätter sig vid ett bord.

– Det är lika bra att jag går rakt på sak, säger kyrkoherden. Som fjärdingsmannen förstår är detta inte ett artighetsbesök. Det gäller klockaren.

– Edgar? Vad kan han ha gjort?

– Det handlar inte om vad han har gjort, utan om vad någon har gjort med honom. Hans hustru hittade honom ihjälslagen på poststationen för bara lite mer än en timme sedan.

Än en gång höjs Alfreds ögonbryn av förvåning.

– Herre Jösses! Ja förlåt mig, men detta kom då som en fullständig överraskning. Jag träffade honom så sent som i söndags.

– Ja, det gjorde jag också.

Kyrkoherden berättar hur Lovisa kommit till honom med det förfärliga budskapet och att han själv varit inne på poststationen och kunnat konstatera att allt såg ut som hon hade berättat. Ja, till och med ännu värre. Hon hade nog inte orkat med att sätta ord på allt.

Alfred reser sig och går fram till det stora skåpet som han öppnar. Han tar ut en brännvinsflaska och två glas. När han hällt upp spriten i glasen räcker han det ena till kyrkoherden.

– När man får ett sådant besked kan det behövas något stärkande, säger han.

Kyrkoherden nickar och tar emot glaset. De båda männen sveper snapsarna.

Fjärdingsmannen stryker med handen över skägget, som han ofta gör när han är tankfull.

– Jag har varit fjärdingsman i trettio år, säger han. Det mesta har handlat om någon tattare som har stulit en höna eller grannfejder, där man inte kunnat komma överens om var gränsen mellan två skiften går. Men det här är tredje mordet på bara ett par år. Vart är vårt samhälle på väg?

– Ja, det känns allt mer som att vi lever i ändens tid. All denna laglöshet. Så många syndfulla människor.

Ester kommer in med kaffe och ett fat med bröd.

– Vi tar väl en kopp, säger Alfred till sin gäst. Men sen får vi allt ge oss av till poststationen.

De äter kakorna och stjälper i sig kaffet ovanligt snabbt. Helst hade de velat ge sig iväg med det samma, men nu var det ju faktiskt så att Alfred hade bett sin hustru att göra i ordning kaffe, och både han själv och kyrkoherden inser att det inte skulle gagna husfriden på Åsen att tacka nej till den spis som bjuds.

Men så snart som anständigheten tillåter det, reser sig de båda herrarna. Kyrkoherden tar på sig sin vargskinnspäls och fjärdingsmannen ikläder sig en rejäl långrock. Bägge drar ner sina mössor över öronen. Alfred tar fram hästen och spänner den för släden. Han tar med sig en lykta för säkerhets skull. Sedan far två slädekipage mot klockargården och poststationen. Det hade varit en vacker bild, om det inte varit för den fasansfulla anledningen till slädfärden.

De parkerar slädarna vid klockargården och går den korta biten till poststationen. Alfred tänder sin lykta för att vara säker på att se ordentlig. När de kommer in, får fjärdingsmannen se samma syn som mötte klockarens hustru och kyrkoherden. Fotogenlampan lyser fortfarande. Fastän han vet att det ligger en mördad person där inne, är det en chock att se den illa tilltygade klockaren.

– Kors i Jesse namn, det var det jävligaste, undslipper sig Alfred Karlsson.

Sedan ser han skuldmedvetet på kyrkoherden, men denne verkar tack och lov inte intresserad av att tillrättavisa fjärdingsmannen för ordvalet.

– Vem som än har gjort detta verkar ha drivits av ett ursinnigt raseri, säger han när han samlat sig något. Ingen vettig människa orsakar sådana skador på sitt offer.

Han står sedan kvar och funderar. Suckar och skakar på huvudet.

– Det finns inga tecken på strid. Antingen blev Fredman överraskad av sin baneman, eller också var det någon han kände.

– Låt oss för allt i världen hoppas att det inte var någon han kände, säger kyrkoherden. Det vore hemskt att tänka sig att det är någon av församlingsborna som gjort detta.

Fjärdingsmannen går till poststationens bakdörr och känner på den. Den är olåst.

– Det var lustigt, säger han. Jag vet att Fredman alltid höll bakdörren låst. Och det är samma nyckel till den dörren som till stora porten.

Han ser sig omkring. Motvilligt känner han i mordoffrets fickor.

– Nyckeln verkar vara borta. Måhända har mördaren tagit nyckeln och låst upp bakdörren för att inte riskera att Lovisa ska se honom om han går ut på framsidan.

Han släcker fotogenlampan och tar sin lykta i handen och öppnar bakdörren. Likt en spårhund söker han efter något som kan leda honom.

– Det har ju inte snöat på flera dagar och det är skarsnö. Någon tycks ha gått här, men det är helt omöjligt att urskilja några fotspår. Men jag skulle gissa på att gärningsmannen har begett sig mot skolan.

– Ska vi gå bort och tala med skolläraren och höra om han har sett eller hört något? frågar prästen.

– Jag vet inte. Det är ju ganska sent.

– Det är nog ingen fara. Olaus är ju min svärson.

– Tänk, det hade jag glömt. Nåja, om kyrkoherden tror att det går bra, så kan vi väl gå dit och knacka på. Det skadar väl inte.

De tvekar om de ska ta slädarna eller inte, men de bestämmer sig för att gå, för Alfred Karlsson konstaterar att man aldrig vet om man hittar något intressant längs vägen.

Det är några hundra meter till skolan och lärarbostaden och de båda männen går under tystnad. Kölden biter i kinderna. Nackdelen med att det inte finns några moln på himlen är att det blir så kallt, men fördelen är att månen ger ljus åt vandringsmännen.

När de kommer fram, knackar kyrkoherden på dörren, varefter han öppnar den så att han och Alfred kan gå in.

– Olaus! Hilda! Är ni där?

Kyrkoherdens rop får skolläraren Olaus Söderberg att komma ut i hallen.

– Men se farbror, säger han. Det var ett oväntat besök.

Hans hustru Hilda kommer och ställer sig bredvid sin man.

– Ja, som ni ser har jag fjärdingsmannen med mig. Edgar Fredman har hittats död ikväll. Någon har slagit ihjäl honom när han var på poststationen och arbetade.

Hilda Söderberg ser blek ut och hon tar tag i sin makes arm för att få stöd. Olaus tycks inte märka det. Han ser på de oväntade gästerna.

– Det är ju alldeles förfärligt. Vet ni vem som har gjort det?

– Nej, svarar fjärdingsmannen. Men vi misstänker att han har gett sig av den här vägen. Har ni sett eller hört något ovanligt de senaste timmarna?

Olaus skakar på huvudet.

–