Tio meter luft

By Lina Erkelius

"Man kan gå ut, vika undan smala buskgrenar och leta efter fåglarna.Man kan gå med spänd arm och slå knytnävsslag mot björkstammarna.Men ingenting hjälper.Man kan skriva sitt namn hundra gånger på ett pappersark medan man tänker på sin pappa."Flickan står tio meter över simbassängen, redo att hoppa, när hon inser att pappa aldrig kommer flytta tillbaka igen. Allting i livet förändras med den insikten. Hur mår pappa nu? Hur kan man skydda sig från förluster? Och hur tar man bäst tillvara på livet, när man är medveten om allt som kan förloras?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 13, 2020
• ISBN: 9788726569742

Book preview

författaren.

Del ett

Ett tak är ett bordstak som under är en grotta, ett hus med skära lakan till väggar, skära lakan, skärt ljus i grottan, säger: hemma nu.

Pappa är hemma och hälsar på nu.

I min skära grotta under bordet. Ovanpå bordet, på takets golv: en bred rulle med vitt papper. Papperet drar jag ner framför mig. Det blir den fjärde väggen.

Pappa, jag ska ha föreställning!

I bruna kalasbyxor under bordet, fyra väggar, utanför pappersväggen vet jag: pappa i soffan, blicken mot vita arket, ena benet över andra, armar i kors.

Med tuschpennor i olika färger ritar jag, och papperet är tunt, tuschen tränger igenom till andra sidan och min åskådare kan se teckningar växa fram: vackra flickor, en prins, berg, en sjö, älvor, och i soffan en pappa som får höra berättas om allt detta av en röst i en skär grotta, berättar: så, så, stackars flickan får inte sin prins, men så, så blir hon en älva som prinsen gärna vill gifta sig med, berättar: gula berg, glittrande hav och en pappa som måste sitta kvar hela tiden och inte får ha försvunnit, för alla bara försvinner hela tiden, alla bara åker, när den ena skära lakansväggen efter föreställningens slut dras åt sidan och ett par bruna kalasbyxor kikar ut åtföljda av två ögon som är som pappans när han tittar efter dottern i fönstret i damernas omklädningsrum.

Det var den bästa föreställning jag har sett, säger pappa från soffan och i mitt huvud virvlar redan nästa föreställning förbi, och nästa, för jag ska ge honom många.

Å pappa, hur vi smyger tätt bredvid varandra i skymningen, i varsin badrock, hukande under prasslande buskar, hoppande över vassa stenar, ner till simbassängen.

Hur jag står på tå, klädd i röd baddräkt, på bänken inne i damernas omklädningsrum och kikar ut genom fönstret: den grå himlen, hopptornen, det rykande blå vattnet.

Då ser jag dörren till herrarnas omklädningsrum bredvid damernas öppnas och ut sticker ett par knotiga, ljusbruna ben, ett par blå badbyxor och en undrande blick: min pappas blick.

I samma stund som han ser mig, vänder han blicken ifrån mig, ut mot vattnet, och tar på sig en triumferande min, spänner armmusklerna ett ögonblick och börjar springa med lustiga steg mot bassängkanten; knäna knycker han upp mot magen i varje steg.

Han vet att jag står kvar i fönstret och skrattar.

Vi leker så. Det är bestämt att han ska vara den som först hoppar i vattnet av oss två. Det är också bestämt att han ska göra ett skämthopp, olika varje gång och utan att visa minsta tvekan.

Den här gången tvärstoppar han sitt märkliga galopperande ett par meter innan bassängkanten, låtsas stuka foten mot cementplattorna, stapplar haltande mot kanten, som av tvång, och dråsar utan någon som helst kontroll över sin kropp i vattnet med ett dovt plask.

När han visar sitt förväntansfulla ansikte ovanför ytan jublar jag och applåderar, trots att jag sett honom göra roligare hopp.

Sedan tar jag ett skutt ner från bänken och springer ut i regnet till bassängen.

Pappa är ensam i vattnet.

Den enda som finns på det fotbollsplansstora, inhägnade badområdet förutom vi är tanten i kiosken, hon som både klipper biljetter och säljer godis. Men hon ser oss inte. Hon sitter bakom glasväggen, bredvid en GB-glass-skylt, och stickar.

Ser det skönt ut? ropar pappa och ställer sig upprätt i vattnet med det bruna håret bakåtslickat och med ångande hud.

Ja. Han smackar åt mig med läpparna och jag smackar tillbaka och dyker i och kommer upp mitt emot honom. Han tar tag i mina överarmar och jag ligger på mage, vågrät ut från honom, medan han snurrar mig runt, runt i vattnet.

Med blicken mot hans leende ansikte ser jag himlen snurra ovanför, fort som en virvelvind, och regnet smattrar mot mitt ansikte och jag vill aldrig att han ska sluta.

Du har blivit så tung, stånkar han alltför snart och släpper mig.

Jag glider iväg, bort från honom. Ligger kvar så, stilla, ansiktet mot botten, armarna slappt utsträckta på ytan. Tittar ner på vita kakelplattor. Ser en gul gummisnodd med hårstrån i. Väntar på en reaktion från pappa, en rörelse, en gungning i vattnet, men det kommer ingen.

Måste hämta luft nu, måste bubbla ut ett flämtande skratt. Jag sparkar lite med benen för att kunna lyfta på huvudet, blundar för att inte se vad han gör, och så ner med ansiktet igen. Men nu måste jag titta upp.

Vi badar tillsammans. Jag ser hans huvud guppa bland vågorna. Det här är den sommaren.

Det här är den sommaren.

När han skojar med mig och trycker ner mig i vattnet gör jag först motstånd, men under ytan med hans hand på min hjässa blir jag tung och dåsig. Vattnet behandlar mig väl. Håret dansar runt mig.

Jag öppnar ögonen och tittar på.

Jag ser honom vagga iväg under vattnet på sidan, som en pingvin, med fötterna tätt ihop och armarna sträckta längs kroppen. Så vänder han sig på mage, sträcker ut armarna framför sig precis när han når ytan, och tar ett fjärilstag.

Pappa har lärt mig att simma fjäril. Det är lätt. Jag är hal som en ål i huden och i vattnet formar jag kroppen som jag vill. Den lyder. Armarna lyder mig även de korta sekunder då jag i en rörelse driver armarna ovanför ytan.

Pappa och jag simmar fjäril tillsammans, bredvid varandra, i en ömsom stötig, ömsom böljande dans, beroende på var i simtagen vi befinner oss och beroende på om vi hittar samma takt. När pappa tar ett simtag tar jag två snabba, utan att andas emellan.

Jag tror att kiosktanten har lagt ifrån sig stickningen och tittar på oss bakom glasluckan.

Medan spåren efter fyra våta fötter dränks i regnet på cementplattorna sitter pappa och jag inne i bastun med rinnande klorögon och knackar meddelanden till varandra.

Dambastun och herrbastun ligger vägg i vägg och jag vet att om jag trycker mig mot den heta träväggen sitter pappa inte mer än några decimeter ifrån mig på den andra sidan.

Vi börjar alltid med en knackning var. Den betyder hej. Ofta får jag sitta där och knacka min första knackning flera gånger innan pappa svarar, för han står alltid så länge i duschen.

Efter den första hälsningsknackningen betyder en knackning ja och två knackningar nej. Så inleds vår konversation och vi ställer frågor till varandra genom att knacka stavelserna i de ord som bildar frågan.

Älskar du mig? frågar jag genom att knacka fyra gånger i samma tonfall som när man använder rösten, och jag kan inte tro att det ska gå att ta miste på vad det är jag frågar om, men det gör det, för pappa ger alltid två dova dunkningar till