Kanske i morgon

By Lina Erkelius

"Då var det nånting som brast inom Leni. Det gick så fort att hon inte hann tänka efter, inte hann känna förändringen, signalen från hjärnan. Den ena sekunden tryckte hon flickan ömt intill sig, den andra höll hon ut henne från sin kropp på raka armar, i ett hårt grepp runt hennes mage, och ruskade henne så kraftigt att det lilla runda, närapå skalliga huvudet vickade fram och tillbaka."Leni hade hoppats och trott att genom att bli mamma skulle hon äntligen bli vuxen. Att hon skulle bli självklar, lugn, orädd - som andra mödrar. Trygg, osjälvisk, ansvarsfull. Men så är hon inte. Och Gud svarar inte på hennes böner.Hennes liv som småbarnsmamma börjar likna allt mer en mardröm. Hur står andra ut? Och vad är det med henne, som inte står ut?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 13, 2020
• ISBN: 9788726569773

Book preview

Beskow)

Ett

Flugorna hade återvänt en masse, eller återvänt, förresten, de bodde i huset året om. På somrarna satte hon upp nät för fönstren, men flugorna hittade in i alla fall. Det fanns små springor och otäta ställen, osynliga för människoögat. Hon brukade sticka ut huvudet genom sängkammarfönstret och titta. För det mesta satt flugorna i klungor på husfasadens Falu rödfärg, eller gick sävligt omkring och sökte efter sprickor att tränga in genom. När de kom in var de så dumma i huvudet att de nästan genast satte sig på nån av de dödliga flugtejpspiralerna som hon hade nålat upp med häftstift i husets alla tak. Där upptäckte de förstås att de satt fast med fötterna. Deras fötter hade helt enkelt fastnat i ett illaluktande klibb. De försökte höja fötterna, en i taget, men det gick bara inte. De lyfte hysteriskt vingarna och surrade med dem för att ta sats och få större kraft. Men icke. De satt ohjälpligt fast. Rätt snart insåg de att de skulle dö, men inte gav de upp för det. De väntade tålmodigt på ett mirakel, på att nånting skulle ske som gjorde att de plötsligt skulle kunna lyfta åtminstone ett av de svarta trådbenen ur det sega klistret och känna hur livet tog tag i dem igen, att det kanske fanns en chans ändå. Vissa surrade med vingarna några sekunder en gång i halvtimmen ett helt dygn innan de till slut såg sig tvungna att ge upp.

En del flugor flög baklänges med resultatet att det inte var fötterna som fastnade mot tejpen, utan vingarna. Korsfästa satt de så och sprattlade med benen i luften i upp till två dygn medan deras vingar sakta smälte längre och längre in i klistret för att till slut lösas upp helt och hållet. Då brukade kroppen, utan dess vingar, ramla ner från tejpen, ner på golvet, och bli liggande där som en svart kula med sex ben spretande i olika vinklar.

Under vinterhalvåret sov flugorna en månad, i december. Då såg man aldrig till dem. De sov på den så kallade kallvinden, som inte alls var kall, för i så fall skulle de inte ha valt den som övervintringsplats. Hon föreställde sig att flugorna byggde några slags bon i det klistriga, stickiga isoleringsmaterialet däruppe direkt ovanför taket på övervåningen, men att de egentligen aldrig sov på riktigt. De slumrade bara, låg beredda, vakande, kände av temperaturen. Vältrade sig tillfredsställda i värmen som strålade ut från isoleringen. Snart så. Snart är det dags, tänkte de segervisst.

Nu var det i slutet av november och solen lyste mot fönstren i sydväst. Strålarna var vintermatta, men det gjorde ingenting vad flugorna anbelangade. Det svaga skenet räckte för att de skulle slå upp ögonen och fatta beslutet att leta sig ner från vinden genom en spricka nånstans. Och söka efter något, något, något som de ville ha och som de inte hade funnit däruppe på vinden, giriga var de, offer för sina primitiva drifter.

Hon satt i ateljén och hörde hur de dunsade ner ovanifrån, flugor stora som humlor, feta, svartgrönglänsande med välputsade vingar. Alltför slöa och tunga för att orka flyga ordentligt föll de ner på golvet och blev liggande på rygg medan de surrade så besinningslöst att de roterade runt, runt. De ropade verkligen på hjälp, de små satarna. Så oerhört fåfänga de var. Trodde de verkligen att de skulle kunna uppnå det de ville med hjälp av egoistisk girighet? Idioter.

Med jämna mellanrum reste hon sig från staffliet, tog flugsmällaren och gick runt och piskade ihjäl dem mot golvet. För det mesta måste hon slå två gånger för att helt ta kål på dem. De hade en sån jävla livsgnista!

Efter första smällen lyfte de på huvudet lite och såg häpet på henne samtidigt som de förebrående pekade på henne med ett av sina ledade ben. Hon ställde sig på knä och såg en av dem i ögonen på en decimeters avstånd. Ett överseende leende spred sig i hennes ansikte.

– Heeej, sa hon inställsamt och la huvudet på sned.

Sen höjde hon flugsmällaren och slog en gång till; den här gången blev det en svartblodig massa på golvet, en salig röra av kropp, vingar, huvud och ben. En del av geggan fastnade på flugsmällaren och hon gick och sköljde den i tvättstället i badrummet. Flugliken fick ligga kvar, hon tänkte ta dem sen, med dammsugaren.

Efter bara några minuter vid staffliet stördes hon åter i arbetet. Det var nåt ljud igen. Hon avbröt sig och gick in i sängkammaren. Det var en speciell fluga där som surrade runt i luften, tungt, med nivåskillnader i både luftfärden och själva ljudet. Den tappade höjd hela tiden, men lyckades på nåt sätt ändå undvika att hamna på golvet. Vår konstnärinna var efter flugan med smällaren, men lyckades inte få in den i nåt hörn.

Så med ens blev det tyst, hon hörde den inte längre. Med smällaren i handen stod hon stilla och lät blicken svepa över rummet, över byrån, över väggarna och tavlorna, varav många var hennes egna – hon tyckte inte om falsk blygsamhet – över nattduksborden, den obäddade dubbelsängen, de mörkblommiga tapeterna, den grå golvmattan där fluglik låg utspridda i klumpar med jämna mellanrum så att hon måste sicksacka på tå för att inte kliva på dem. Hon tittade upp i taket, kisade och spanade. Där var den. Den satt på kanten till ett kvisthål i trätaket. Utan att släppa den med blicken smög hon dit och höjde flugsmällaren. Men just då gick flugan på stela ben raskt in i hålet och försvann. Då återstod inget annat för vår konstnärinna – för övrigt hette hon Leni – än att vidta drastiska nödåtgärder. Flugan fick skylla sig själv. Leni halvsprang till badrummet, tog en burk med hårspray och slet av en bit toalettpapper, rusade tillbaka till sängkammaren, sträckte sig på tå, sprutade en lång, hård dusch med hårspray in i kvisthålet där flugan hade försvunnit, stoppade sen upp toapapperet i hålet och försäkrade sig om att det blev fullkomligt tätt, så att flugan omöjligen skulle kunna ta sig ut igen.

Sen stod hon stilla en stund, lyssnade uppmärksamt och undrade vart hålet egentligen ledde, men det hördes ingenting. Det låg inga halvdöda flugor kvar på golvet heller, bara heldöda. Så hon gick tillbaka in till ateljén. Dit kom flugorna sällan av nån anledning. Förmodligen för att rummet låg i norr och för att det stank av lacknafta.

En halvtimme satt Leni vid staffliet, sen reste hon sig och gick in i sängkammaren igen. Med granskande blick iakttog hon papperstussen i kvisthålet i taket och sträckte sen upp handen mot den. Nu måste väl flugan ändå vara kvävd?

Men i samma ögonblick som hon lossade på papperet störtade de emot henne, rasande och galna av hårsprayen, hundratals flugor med jetmotorljud i vingarna vällde ner över henne, en landade rakt i ögat innan hon hann blunda, och när hon väl blundade försvann den innanför ögonlocket och vidare in bakom ögongloben och sen, tänkte hon, simmar den mot hjärnan.

Andra trasslade in sig i hennes hår, föll ner mot målarrocken och in i springan mellan halskragen och huden, och de kryllade och kröp överallt på hennes kropp innan de en efter en föll till golvet, redo att möta döden. Hon slet av sig alla kläder, böjde sig fram och ruskade ut flugorna ur håret; måste gräva med fingertopparna i hårbotten för att få loss de mest blodtörstiga. Sen fick hon tag i flugsmällaren och började slå vilt omkring sig, slå, slå, slå, i flera minuter stod hon naken med kläder och flugor i högar omkring sig på golvet och slog och slog.

Ut i hallen och in i badrummet plötsligt, instinktivt, kräktes en sprutande brun stråle ner i toaletten. När hon var färdig rätade hon på ryggen, spolade, tog ett steg åt sidan och betraktade sitt ansikte i spegeln. Armbandsklockan hade hon kvar runt handleden. Halv sex. Om en halvtimme skulle Stefan komma.

Ute steg snön decimeter för decimeter.

Då gick vattnet.

I begynnelsen var det bara hon och den nyfödda. Hon och den nyfödda, trots att både den nyföddas storebror och far var närvarande varje eftermiddag och varje kväll.

Mia sov i en vackert klädd tvättkorg på golvet i den lilla barnkammaren som Leni hade inrett. Korgens botten var försedd med en bekväm madrass och ett mjukt lakan som Lenis mamma en gång i tiden hade sytt för hand och broderat hennes initialer på. Leni hade själv sovit i samma korg när hon var spädbarn, sen hade det varit Hannes tur, och nu Mias.

Den första tiden sov Mia nästan hela dagarna. Leni kunde dammsuga utan att hon vaknade, kunde stöta till den lilla tvättkorgen av misstag utan att hon reagerade. När Mia hade sovit mer än fem timmar i sträck började Leni längta efter henne. Då var hennes bröst stinna och ömma och hon förstod varför grannarnas mjölkkor i hagen intill deras trädgård råmade så förtvivlat mot kvällningen. Hon behövde bara ta av sig behån så att bröstvårtorna fick luft och rätade ut sig för att det skulle börja spruta mjölk ur vårtorna, fem strålar ur varje. Ibland måste hon böja sig över tvättstället och låta mjölken flöda fritt för att lätta på trycket när lillflickan sov för länge.

Hon gick in i barnkammaren och satte sig på huk vid tvättkorgen. Mia var så rysligt liten. Trots att korgen inte var större än en ordinär vagga fyllde hon inte upp mer än hälften av utrymmet. Leni lyfte försiktigt på lapptäcket och kikade på sin dotter. Hon låg på mage med stjärten putande i luften, benen krökta under sig och hjässan tryckt mot korgväggens flätade kvistar. På hennes huvud växte glesa blonda fjun som i vissa ljus skiftade i rött. Vänster sida av huvudet stack ut i en topp, svagt blå och så mjuk att Lenis fingrar sjönk in några millimeter när hon tryckte där. Fostersvulst, hade de sagt på sjukhuset, ofarlig. Berodde på att hon hade kommit ut med en sån fart, hel och hållen med en gång, som skjuten ur en kanon hade hon landat mellan sin mammas ben, plaskande i blod och fostervatten, medan den nyblivna tvåbarnsmamman stod på alla fyra och med ena handen ömsom krampaktigt kramade sin makes underarm, ömsom bet honom i den.

Den skulle växa bort, svulsten, hade de fått veta. Vilken tur, hade Stefan sagt, och Leni hade hållit med, men medan dagarna gick hade hon i hemlighet börjat önska att den skulle bli kvar, inte för alltid, men ett tag. Den stora bulan gav Mia ett hjälplöst utseende som förstärkte Lenis kärlek till henne.

Leni visste inte riktigt hur hon skulle bete sig mot flickan, hur hon skulle ge uttryck för sina känslor. Det är som om hon vore mitt första barn, tänkte hon. Hon hade lust att slå armarna om den späda barnakroppen i ett hårt grepp och trycka den mot bröstet. Men Mia var innesluten i sin egen värld, den värld som finns bara en kort stund; världen mellan livmodern och själva livet. Hon var inte mottaglig. Och hon var alltför skör för en sån omfamning.

Leni smekte Mia över ryggen för att varsko henne om sin närvaro. Sen vände hon henne med magen upp, la ena handen under den vadderade stjärten och den andra runt hennes nacke. Med pekfingret hindrade hon hennes huvud från att falla bakåt medan hon lyfte upp henne. Hon satte sig i den gamla korgstolen intill fönstret i barnkammaren. Det var december, den enda månad då flugorna lyste med sin frånvaro. Utanför fönstret glimmade juleljusen i körsbärsträdets kala grenverk. Mia sov än. Sakta vyssjade Leni henne mot axeln, nynnade nånting: Sko, sko liten häst, i morgon är det snö och frost, då blir skorna dyra, tre daler för fyra …

Mias andetag blev tydligare och snart stockade de sig av gnäggande läten. Leni frigjorde ena handen och knäppte upp klänningen framtill, hakade loss behån och fick fram ett stint bröst. Hon la ner Mia i famnen så att deras magar hamnade mot varandra. Mjölken trängde på, den spände ut bröstvårtan så mycket att den blev nästan helt slät, men Mia fick tag ändå. Hon visste hur man skulle göra. Läpparna började arbeta så att hennes blåådriga tinningar vibrerade av kraften. Pulsen bultade i hennes gulgredelina huvudsvulst. Mjölken kom, det stack och brände i vårtan medan det andra bröstet sympatidroppade. Innanför behån blev bomullsinlägget varmt och blött.

Flickan hade så stark integritet. Fastän Mia bara var tre veckor gammal och helt beroende av sin mamma kände Leni att hennes dotter hade en svårgenomtränglig stolthet. Också när hon låg vid hennes bröst, när de var som närmast varandra, tyckte Leni att det var svårt att nå henne. Vem är du, älskade flicka? tänkte hon. Ibland undvek Mia sin mammas blick mycket tydligt. Hon lät bli att skratta när Leni log stort och brett och gullade med henne. Dög inte Leni? Dög hon kanske inte som mamma?

När Stefan och hon satt vid köksbordet och Stefan hade Mia i knät såg Leni i ögonvrån hur flickan betraktade henne intensivt, avvaktande, granskande – nästan kritiskt. Med ens blev hon självmedveten och undrade hur hon såg ut i sin dotters ögon. Mia var ordlös och full av hemligheter.

När Leni ammade henne och såg ner på hennes huvud, på hennes vackra nacke och de små ljusa, spikraka hårstråna som slutade i en tvär kant i linje med örsnibbarna, då ville hon gråta.

I Mias omedvetenhet om sig själv, om mänskliga normer och beteenden, fanns en märklig oberördhet. Hon skämdes inte för nånting. Det fanns ingen baktanke med hennes beteenden. Hon bad inte om att bli älskad. Det är i stället jag som kommer att få kämpa för att bli älskad, tänkte Leni. Tanken slog henne plötsligt och skrämde henne.

Hon såg på sin dotter, på hennes månlika, närapå genomskinliga ansiktshud, på hennes slutna, franslösa ögonlock, hennes välformade öra och blankvåta, energiskt arbetande överläpp. Det brände och stack i bröstet och Leni kände en stark drift att gråta, skratta, sova, älska och dricka vin. Allt på samma gång. Så kändes det när hon ammade. Allt detta kom över henne, tumultartade känslor, omöjliga att stoppa, precis som krystvärkarna: en lögn att vinna kontroll över, bara att ge efter för, kapitulera för, låta sig övermannas av.

När Mia släppte taget tog Leni upp henne mot axeln igen och försökte få rapen att komma genom att daska henne mjukt mot blöjstjärten, så som mödrar i alla tider hade gjort. Där kom så det grymtande lätet i Lenis öra tillsammans med överflödig mjölk mot trasan på hennes axel. Hon förde undan behåkupan från det andra bröstet och bjöd mer, men Mia vände bort huvudet och skrynklade ihop ansiktet i en äcklad grimas. Så somnade hon igen, på rygg i sin mammas armar, med munnen en decimeter från hennes bröst, lagom nära ifall hon skulle vilja dit igen.

Hon vaknade på bestämda klockslag om nätterna. Då vaknade även Leni i sängkammaren bredvid, skyndade in till henne, tog upp henne och ammade halvsovande i korgstolen. Varför hade Gud inrättat det så, att mödrar blev utmattade av att amma? Det verkade tyda på slarv och bristande engagemang och förstärkte Lenis övertygelse om att Gud var man, om han nu fanns. Är vi inte tillräckligt trötta ändå, efter graviditet och förlossning? tänkte hon. Men Mia fick förstås dia tills hon blev nöjd, tills hon släppte taget och somnade om. Då la Leni ner henne i korgen igen och drog lapptäcket över hennes kropp.

Vid en dryg månads ålder började Mia få svårt att somna om vid bröstet. Hon släppte sina regelbundna tider och vaknade när som helst på nätterna, och hur ofta som helst. Leni blev allt tröttare. Hon skyndade upp tre, fyra gånger varje natt, ofta mer än varannan timme, och tog henne till bröstet. Visserligen åt flickan varje gång, men efteråt kunde hon inte komma till ro. Hon grät och vred sig i Lenis famn. Leni tog upp henne mot axeln och vyssjade henne, gick runt med henne i famnen och sjöng, drog henne i vagnen fram och tillbaka över tröskeln, men det hjälpte inte.

En natt satt hon i korgstolen. Mia hade ätit. Hon grät mot sin mammas axel. Leni la ner henne till det andra bröstet, men då spjärnade hon emot. Hon tog upp henne i famnen, vaggade henne fram och tillbaka, sjöng Sabokoaja kado-kadé, sabokoaja kado-kadé, a-a sabokoaja kadokadé, medan hon tänkte snälla, älskade Mia, jag dör av trötthet, snälla, låt mig slippa resa mig och börja gå runt med dig.

Men Mia fortsatte att gråta. Leni försökte med bröstet igen. Mia spjärnade emot. Leni reste sig och gick omkring med henne en stund, runt, runt i rummet. Sen satte hon sig på nytt och visade bröstet, men Mia vände åter äcklad bort huvudet och skrek ännu högre. Leni försökte prata lugnande och erbjöd nappen, men den hade lillflickan aldrig velat ha och inte nu heller.

Då var det nånting som brast inom Leni. Det gick så fort att hon inte hann tänka, inte hann känna förändringen, signalen från hjärnan. Den ena sekunden tryckte hon flickan ömt intill sig, den andra höll hon ut henne från sin kropp på raka armar, i ett hårt grepp runt hennes mage, och ruskade henne så kraftigt att det lilla runda, närapå skalliga huvudet vickade fram och tillbaka. Hon la henne på mage över sina lår och slog till henne i ryggen med handflatan. Inte särskilt hårt. Inte flera gånger, bara en. Men hon gjorde det. Hon tog upp henne, höll henne på avstånd, och ruskade igen. Mia undvek sin mammas blick, stirrade bara blint åt sidan, ut i den förnedring och den vilsenhet som nu härskade överallt, och hon grät förtvivlat.

– Men vad vill du då? skrek Leni gällt. Hon kände inte igen sin egen röst. På ett sätt önskade hon att Stefan skulle vakna, se detta och, utan att Leni skulle behöva säga nånting, äntligen förstå hur besinningslöst trött och vanmäktig hon var.

Mia tystnade en kort sekund, liksom häpen, eller som om hon tog sats. Sen kom vrålet, olyckligare än nånsin. Ett uppgivet skrik som Leni inte hade hört förut. Ett gällt skrik som liknade hennes eget. Som om Mia härmade henne, den stora, varma massa som gjorde henne illa, men som måste vara hennes mor. Måste. Vem skulle hon annars lita på? Var fanns livet annars?

Hopskrynklat ansikte, hoppressade ögon och det kom tårar. Hon hade börjat gråta tårar. Nu såg Leni det. Stora blanka tårar tillrade på rad nerför Mias ansträngt röda kinder. Och när Lenis egen gråt då äntligen kom tog hon sin dotter intill sig i ett krampaktigt grepp. Hon strök henne över den fjuniga hjässan, de grät tillsammans och Leni viskade:

– Älskade, älskade lilla flicka, förlåt mig. Kan du nånsin förlåta mig?

När hon vaknade nästa morgon var det nånting som malde i magen. Tänk om hon hade flickan till låns, tänk om Gud ville straffa henne. Hon hade slagit sitt barn. Hon hade agat. Gud kanske ville rädda Mia från hennes mamma nu. Och Leni bönade och bad, ensam inne på toaletten: Käre Gud, förlåt mig, förlåt mig.

Hon hade hoppats och trott att hon genom att bli mamma äntligen skulle bli vuxen, det vill säga: självklar, avklarnad, lugn, orädd – som andra mödrar. En aura av ansvarsfullhet, osjälviskhet och trygghet runt henne. Så skulle det vara. Och hon hade haft tid på sig. Hannes var tre år. Och nu fanns även Mia.

Käre Gud, förlåt mig.

Men Gud svarade inte och hon blev inte lugn.

Ibland räckte det med att stanna i dörröppningen och lyssna till Mias andetag, men ofta hördes ingenting från korgen och då trodde Leni att hennes hjärta skulle stanna. Då måste hon ända fram, sätta sig på huk, dra undan täcket och lägga handen mjukt mot flickans rygg, just där hon hade slagit henne, och inte förrän Mias arbetande lungor fick Lenis hand att häva sig svagt kunde hon lugna sig och tänka: Jag får ha henne ännu en stund.

Det var nånting