Gamla lejon vet när det är dags att dö: berättelsen om en man som försvann

By Mats Arehn and Staffan Engström

Den nyexaminerade journalisten Benny Lilja befinner sig i Calais, Portugal på ett frilansuppdrag när han av en slump fångar han en välbekant person på bild. Mannen är i sjuttioårsåldern, har grått, tunt hår och blå klubbjacka. Det går upp för Benny att han är märkligt lik en rik affärsman som försvann spårlöst från sin villa i Sverige för sex år sedan. Året är 1999 och mannen på bilden är Ottar Boge, som en gång hette något annat. När Benny börjar gräva djupare i fallet hamnar han snart mitt i en jakt på liv och pengar. Han inser snabbt att han kan ha tagit sig vatten över huvudet... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 5, 2021
• ISBN: 9788726581386

Book preview

författaren.

Cascais, Portugal, 1999

H ans namn var Ottar Boge och det var den sista augustimånad han skulle få uppleva.

Nu satt han på den lilla altanen som omgavs av ett snirkligt räcke i svart järnsmide. Nedanför låg en stor olivlund som inte slutade förrän vid en mindre grusväg flera hundra meter bort. Han kisade till ett ögonblick i den starka förmiddagssolen och såg en svartklädd gammal kvinna med huckle försvinna in i skuggan under ett av olivträden. Hon hade spänt ut ett nät på marken och slog på trädgrenarna med en käpp så att de svarta oliverna trillade ner. Det var alltid fascinerande att se hur käppen träffade trädgrenarna och först en halv sekund senare registrera ljudet och därefter smattret när oliverna föll till marken. Som en dåligt synkroniserad film.

Han höll upp glaset med dagens andra dry martini mot den molnfria himlen och lät solljuset brytas i den svagt gröna vätskan en kort stund innan han tömde i sig drycken och tuggade på oliven. Alkoholen gjorde honom för ögonblicket lite lugnare. Långsamt ställde han ner glaset på rottingbordet, skakade fram en cigarett och förde paketet till munnen, slöt läpparna om filtret och drog ut den.

Det första djupa halsblosset fick honom att omedelbart börja hosta våldsamt. Kvinnan i olivlunden tittade upp men fortsatte sedan sitt arbete. Ottar Boge mosade cigaretten i askkoppen, lutade sig bakåt och vidgade lungorna för att få mer luft. Han svor för sig själv över att röksuget aldrig gav med sig.

Trots att det gått drygt fem år hade han inte vant sig vid sin nya identitet och det nya namnet. I början tänkte han nästan inte alls på Sverige, men ju mer besvär han fick med hälsan desto värre plågade honom alla minnen. Avståndet till hemlandet var inte längre bara en sträcka utan verkade mer som ett bottenlöst djup. Han hade aldrig trott att tankarna skulle jaga honom så envist.

Han blundade och försökte koppla av en stund. Sedan såg han på kvinnan under olivträdet igen och försökte uppskatta hur mycket oliver som kom från ett träd och sedan räkna träden i lunden. Men tankarna på Sverige dök åter upp. Irriterad över att inte kunna koncentrera sig på det han ville konstaterade han med en viss bitterhet att han inte visste så mycket om sina barn. Det var ju snart fem år sedan han såg dem senast. Flickorna hade kanske till och med egna småungar. Hade han blivit morfar? Och sonsonen – Boge räknade på fingrarna – grabben borde stå på egna ben nu! Vad tänkte han om farfar? Det var inte så mycket saknaden som ovissheten som stundvis kändes ohyggligt smärtsam. Han ångrade en del också, och det skulle han nästan göra vad som helst för att ställa till rätta. I alla fall gentemot sina närmaste.

Förvånat konstaterade Ottar Boge att han var nära att ta till lipen. Självömkan och sentimentalitet brukade inte ligga för honom. Män som visade sådana känslor hade han alltid haft svårt för. Visa känslor! Jo, han visade att han gillade Gunilla. Hon hade fått ett par örhängen som burits av Sveriges mest kända sångerska. Nog kunde han visa sin uppskattning vid rätt tillfälle. Men nu var Gunilla ett avslutat kapitel. Nej, i vardagen var det absolut nödvändigt med en benhård självkontroll, och med det hade han inga problem. Om kroppen var i trim så måste man kunna kontrollera känslolivet också. Han tog ett djupt andetag och blundade. För femte året satt han på samma altan, och nu upptäckte han att han faktiskt tyckte synd om sig själv.

Läkaren hade sagt åt honom att han måste sluta röka. Det var jobbigt att gå uppför trappor och backar, visst hostade han våldsamt på morgonen och egentligen ville han sluta röka, men ändå trängde han bort doktorns varningsord.

På mottagningen hade de röntgat hans lungor och konstaterat att han redan hade ett rätt långt utvecklat lungemfysem. Men med lite tur kunde han leva flera år till och kanske också hinna dö en naturlig död. Han undrade vad som egentligen räknades som en naturlig dödsorsak. I värsta fall, hade läkaren sagt, kunde lungemfysemet utvecklas snabbt och då fanns det risk för att han skulle kvävas eller också skulle hjärtat inte orka med att pumpa runt det syrefattiga blodet.

Men nu var det inte rökningen som gjorde honom mest nedstämd. Det största problemet var att dö i ensamhet. För hur det än var med lungorna så kunde han inte räkna med att leva särskilt länge till. Sådant känner man på sig, tänkte han när han tände en ny cigarett.

Han saknade inte huset i Rydebäck i närheten av Helsingborg. Det hade varit för mycket trassel och tjafs med det stället. Han hade varit tvungen att skriva över det på flickorna. Inte för att vältra över skulderna på dem, han hade inte ens tänkt på att det var så hårt belånat, utan för att klara sig ur samhällets vansinnesjakt på honom. Nu spelade det ingen roll och han önskade att han inte hade dragit in döttrarna i alltsammans. Det skulle han säga till dem om …

Det hände för drygt fem år sedan. På försommaren hade de dykt upp och knackat på dörren till villan i den lilla idylliska byn. Och Erik Mattsson hade inte blivit överraskad. Han hade faktiskt väntat på att de skulle komma.

Det regnade den förmiddagen. Hjälpredan Backman hade dukat fram frukosten och sedan sagt att han måste åka hem till sin familj för att passa barn. Mattsson kände redan då att det var en ovanlig dag. När han hörde hur en bil saktade in bakom de höga syrenhäckarna som dolde byvägen genom samhället kände han det på sig. Därefter hände allt mycket fort.

Två storvuxna män i skinnjackor, båda i trettiofemårsåldern och av utländsk härkomst. Han var tvungen att le när han mindes att de verkligen såg ut som man föreställer sig att torpeder ska se ut. Hade de inte mörka solglasögon båda två?

De sa inte mycket men de hade tvingat honom att packa ner kläder för någon veckas semester. Sedan band de ihop hans händer på ryggen med ett vasst och skavande nylonsnöre och förde ut honom längs häcken. Ganska omilt hade de sedan knuffat ner honom på golvet i baksätet på bilen som han trodde var en stor Mercedes. Vit var den i alla fall, och även om den var stor och flott var golvet hårt och kardanaxeln tryckte mot hans bröstkorg. När han försökte lyfta huvudet för att andas bättre pressade en av dem ner hans nacke så att näsan slog i golvet.

Av bilfärdens längd och ljuden kunde Mattsson sluta sig till att de hade kört honom till Helsingborgs hamn och färjan till Danmark. De slängde en filt över honom innan de körde ombord på båten. Först efter vad han bedömde som en timmes resa in i Danmark hade de tagit bort snörena runt hans handleder. Den ene hade satt sig bredvid honom i baksätet med en pistol i knät medan den andre körde. Han hade varit livrädd hela tiden.

Någon timme senare hade hela proceduren med det övertäckta golvläget upprepats under båtfärden mellan Danmark och Tyskland.

Karlarna hade suttit tysta nästan hela resan genom Tyskland ner till gränsen mot Schweiz. Han hade inte ens fått något att dricka. Själva hade de turats om, den ene höll vakt medan den andre försvann in på ett motell i en by utanför München. Det var inte svårt att gissa vad de gjorde där. Rapningarna från den som kom tillbaka fyllde bilen med en lukt av stekflott och lök.

I bilen hade han funderat mycket på varför de lät honom svälta. Ville de göra honom svag och mör så att han skulle vara lätt att bearbeta senare? Visste de om att han tränat och idrottat regelbundet nästan hela livet? Han trodde att han utan vidare skulle slå dem båda i tennis, men det var knappast något som skulle bli aktuellt.

Alldeles före den schweiziska gränsen i Bad Krozingen hade de stannat framför ett mindre värdshus i alpstil. I vanliga fall skulle Erik Mattsson ha tyckt att det var charmigt att ta in på ett sådant enkelt och lantligt ställe – något att berätta om och visa bilder ifrån. Men när han lotsades upp till rummet med en pistol i ryggen kände han bara skräck för vad som skulle hända. De hade kedjat fast honom vid ett element. Visserligen hade han fått en kudde och en filt, men på det hårda golvet hade han bara kunnat slumra till någon timme. Skurkarna hade turats om att sova i hans rum.

Mattsson hade läst en bok om hur ett offer för kidnappning lyckats klara en lång och hotfull tid i fångenskap genom att inte bli passiv. Han bestämde sig för att försöka lista ut från vilket land de kom. Han registrerade ord i deras konversation. Ibland lät det som om de pratade något Balkanspråk, kanske serbokroatiska. Sedan tyckte han att det påminde mer om rumänska som han mindes det från en gymnastikuppvisning där de små flickorna från Rumänien tog hem nästan alla medaljerna. Han hade fått träffa truppen eftersom han sponsrat priserna.

I alla fall var det uppenbart att de här grabbarna var proffs. De undvek hela tiden att säga någonting som liknade namn och han fick heller aldrig tillfälle att se deras ögon. Den ene talade en nästan felfri svenska, medan den andre bröt kraftigt. Båda två såg ut att vara vältränade. Den som talade sämst svenska höll förmodligen på med någon styrketräning, han hade lår som skavde mot varandra när han gick så att jeansen blivit alldeles trådiga. Det var inte snyggt, men det ingav en viss respekt.

Mattsson var från början helt övertygad om att kidnappningen hängde ihop med en skuld som han inte betalat när han gjorde konkurs. Den han var skyldig pengar var en jugoslavisk affärsman, Jovanovic, som han hade haft en del framgångsrika affärer ihop med. Mest hade det rört sig om konst och fastigheter, men de hade också organiserat ett system av skalbolag som underlättat kapitaltillväxten. Jovanovic, som blivit sjuk, hade låtit Mattsson disponera en del av bolagsförmögenheterna. När kraschen kom hade fordringsägarna slitit åt sig allt som var synligt, däribland också en bra bit av Jovanovics förmögenhet.

I själva verket hade nog inte Jovanovic varit särskilt förtjust i kontraktet som Mattsson tecknat med honom. Eftersom Jovanovic vid det tillfället varit sjuk hade Mattsson vänt sig till sonen, som han visste inte var fullt så noga med detaljerna som den gamle. Och eftersom hans läge på marknaden just då var lite ansträngt hade det känts helt rätt med den fria dispositionsmöjligheten. När det sedan gick åt skogen hade han faktiskt försökt att bjuda igen. Jovanovic hade fått en hel del pengar och en riktigt snygg Bruno Liljefors men var ändå inte nöjd. Han ville ha mer och visste att det fanns.

Mattsson hade också gett Jovanovic en större pant – fyra tavlor av Picasso och Matisse. Men på ett villkor, och det var att tavlorna fick hänga kvar i hans villa på Lidingö i utkanten av Stockholm. Vad Jovanovic aldrig fick veta var att tavlorna som erbjöds sonen i pant vid tillfället inte längre fanns i Mattssons ägo. Han hade redan intecknat dem och placerat pengarna på ett av sina konton i en bank i Gibraltar. Till Jovanovic hade han sedan sagt att tavlorna förvarades i ett bankfack i Schweiz för att de svenska myndigheterna inte skulle lägga beslag på dem.

Nu låg han fastkedjad på golvet på ett litet pensionat i alpstil och var livrädd, hungrig och trött. På sängen låg en av kidnapparna med kläderna på. Han sov med öppen mun och våldsamma snarkningar, men så fort Mattsson rörde på sig ryckte mannen till och blängde åt hans håll.

Redan klockan sex följande morgon knackade det på dörren och den andre kidnapparen grymtade något om att de skulle ge sig av på en gång.

De hade åkt över den tysk-schweiziska gränsen och några timmar senare kört in i Basel. Under resan genom Tyskland hade kidnapparna frågat var han hade de fyra konstverken. Han hade försökt förklara att han inte visste var tavlorna fanns och att de faktiskt hade sålts. De ville förstås inte tro honom och till slut sa han vad han hade sagt till Jovanovic – att han hade låtit placera dem i ett bankfack i Schweiz. I Basel, hittade han på.

Han visste inte om det var slumpen eller om han omedvetet valt just Basel. Han hade varit där för några år sedan på en konstauktion och passat på att öppna ett konto på Basler Bank. Det borde fortfarande finnas några hundra tusen kvar på det kontot. Det var en sådan bank där de säkert skulle känna igen honom om han dök upp igen och kanske skulle det ge honom en chans att lura kidnapparna. Han visste säkert att bankens tjänstemän aldrig skulle låta två främmande män följa med in i bankvalvet. Problemet var att han inte hade något bankfack, så han fick hoppas på att han skulle komma på ett sätt att få någon från banken att följa honom in i valvet.

Mattsson insåg att hans plan var bräcklig och osäker, men han bestämde sig ändå för att ta chansen. Vad hade han för val? Skulle de här gorillorna inse att han försökte lura dem så kunde han antagligen råka riktigt illa ut. Vad som än hände skulle de nog se till att göra sig av med honom, med eller utan tavlor, så vad hade han att förlora?

Så snart de kom till Basel tog de in på ett litet hotell med det polskklingande namnet Pension Wyszovska, några kilometer från centrum. Det kontor hos Basler Bank som han skulle till låg någon halvkilometer på andra sidan om stadskärnan.

Kidnapparna bar in väskorna i ett stort dubbelrum som de hade bokat i hans namn. Sedan hade de tvingat honom att byta till en snygg och fläckfri kostym, kört över hans ansikte med en rakapparat och skvätt rakvatten på honom innan de pekade mot dörren. Han kände att den stund i livet närmade sig då allt som tidigare hade hänt bara skulle vara ett slags lek, som ett skuggspel som visades upp bakom ett lakan i motljus. Efter detta skulle ingenting vara som förr.

Alla tre hade promenerat till banken och kidnapparna hade följt med in. Där hade de placerat sig i varsin ände av lokalen, bredbenta och med armarna i kors över bröstet. Bankpersonalen trodde säkert att det var hans livvakter. Som tur var kände man igen honom när han nämnde sitt namn och han blev mycket artigt bemött.

Han hade tagit ut femtiotusen schweizerfranc och bett att få hyra ett bankfack, men han ville se det först. Det behövde inte vara stort för det gällde bara några affärshandlingar. En proper kvinna i dräkt och vit blus presenterade sig som Fräulein Neumüller och bad honom att följa med ner i valvet för en egen bedömning. De hade tagit en hiss ner till bankens jättelika källarvalv. Mattsson hade tittat på bankfacket och låtsats bestämma sig.

På vägen tillbaka till hissen hade han berättat för kvinnan att han trodde sig vara förföljd. Två män, de som nu väntade i banklokalen, hade bevakat honom under hela det senaste dygnet. Mattsson spädde på med hur han gått genom halva Basel för att bli av med dem men att de envist hängt efter honom vad han än tog sig till. Nu var han både trött och skrämd. Det verkade faktiskt också som om en av männen hade en pistol under kavajen.

Fräulein Neumüller hade lovat att ta hand om saken och kalla på polis. Hon hade bett Erik Mattsson stanna kvar i våningen under banklokalen tills saken var undersökt. Fräulein Neumüller visade honom till en hall som var möblerad med några skinnfåtöljer och ett lågt mörkbrunt bord med tyska affärstidningar. Hon pekade på fåtöljerna och bad honom vänligen att vänta där.

När hon hade försvunnit hade Mattsson försiktigt smugit sig uppför trappan och hittat en dörr som gick att öppna. Den ledde till en korridor, och i andra änden av korridoren fanns ett enkelt kök. I köket fanns ytterligare en dörr som var låst men kunde öppnas inifrån med ett vanligt låsvred. Han tog av sig i strumplästen och tassade ut i en trång korridor som slutade med en ytterdörr. Också den hade ett vanligt vred.

Nästan med en gång fick han tag i en taxi. Han tryckte darrande en hundrafrancsedel i handen på chauffören och bad honom köra till Pension Wyszovska så fort han kunde. Han höll nästan på att kräkas av nervositet när han sprang in och hämtade väskorna, slängde upp några hundra franc till den förvånade portiern och försvann. Med ytterligare några hundra till chauffören bad han om att få bli körd till Zürich.

Fyra och en halv timme senare satt Erik Mattsson på ett plan till Oman. Han somnade direkt och vaknade först när planet tog mark på Seeb, Omans internationella flygplats.

Ytterligare en halvtimme senare flyttade han in på hotell Al Buraimi. Han duschade, bytte kläder och åt en smaklös europeiskt tillagad strutsfilé. Men han vågade inte ringa hem.

Dagen därpå sökte Erik Mattsson upp sin bank i Oman. Där hade han sedan början på åttiotalet placerat nästan två miljoner dollar. Under åren innan konkursen hade han återvänt flera gånger till Oman för att flytta över pengar till olika konton. Han hade åtminstone tolv konton på olika banker runt om i världen. Några kände familjen och myndigheterna till men inte de riktigt intressanta.

Mattsson stannade tre dagar i Oman och flög sedan via Paris till Madrid. Där hade han sökt upp en gammal affärsbekant som hade alla sorters kontakter. Genom honom fick han ett tips om en firma som sålde förfalskade handlingar.

Ganska omgående hade man fått fram ett nästan färskt pass för en norsk medborgare som bara var ett par år yngre än han själv. Han tyckte till och med att de var väldigt lika, åtminstone som norrmannen såg ut på passfotot. Det enda som tydligt skilde dem åt var att den andre hade mustasch, lite mindre glasögon och mörkare hår. Norrmannen hade tydligen hyrt en båt strax söder om Barcelona för att åka ut och fiska och sedan aldrig återkommit. Polisen hade hittat hans få tillhörigheter på ett oansenligt hotell i Barcelonas gamla stad, tagit kontakt med Norge och fått fram att norrmannen var ungkarl och endast hade en nära släkting i livet – en syster som var över åttio år och som bodde på ett servicehus utanför Trondheim. Polisen hade beslagtagit hans tillhörigheter och passet. Det hade sedan försvunnit och hamnat i Madrid.

Passet var giltigt till 2001. Mattsson köpte det för tiotusen dollar och tog sedan tåget västerut vidare till Portugal. Från Lissabon begav han sig direkt till hotell Estoril Sol någon mil utanför huvudstaden. Det var ett hotell som han besökt tillsammans med sin hustru för mer än tio år sedan.

Ett par veckor senare hade han köpt sig en bungalow i ett respektabelt område några kilometer därifrån.

Erik Mattsson, som nu var Ottar Boge, grubblade mycket sedan han fick ett nytt liv. Mest tänkte han på sin familj. Vad trodde alla? Han hade inte ens vågat köpa några svenska tidningar utan höll sig till det norska Dagbladet, och han visste mycket lite om vad som sagts om hans plötsliga försvinnande.

Han saknade inte sin hustru Gunilla. Han räknade med att advokat Henrik Malmgren löste alla praktiska frågor med bodelning och elände. Det var värre med barnen. Flera gånger det senaste året hade han varit på vippen att ringa upp Anne, minstingen. Hon var nitton när han försvann och mitt i den period då livet börjar på allvar. Det var tur att de äldre barnen var så pass vuxna. De kunde hjälpa Anne med hennes framtidsplaner, studier och affärer också. Men han skulle vilja förklara en del så att hon förstod honom.

I Portugal hade han skaffat nya vänner, mest tack vare att han hade börjat studera språket. Han umgicks med en äldre tysk affärsman och dennes fru som var riktigt trevliga. De pratade också begriplig engelska. Särskilt frun Ulrike var en muntergök och berättade gärna fräckisar, och även om han inte alltid förstod poängen var det roligt att se henne både rodna och skratta åt sina skämt. Den andra nya bekantskapen var en engelsk pensionerad kapten.

Erik Mattsson oroade sig inte för pengar. Det var det minsta bekymret. Han hade nogsamt stoppat undan så att han kunde klara sig i minst femtio år till. Vid tanken på detta skrattade han tyst för sig själv. Nej, det trista var hälsan. Han avskydde att känna sig skröplig. Han hade beslutat sig för att leva diskret, att inte synas. Det var skönt med tanke på hur han hade levt tidigare. Myndigheterna här nere frågade aldrig något heller. Man fick vara i fred. I höst skulle han fylla 79 år.

Mattsson kisade i det varmgula soldiset och försökte njuta av planerna för kvällen, då han och den engelske kaptenen skulle äta på en av de många trevliga restaurangerna nere i hamnen i Cascais. Han intalade sig att det enda som egentligen bekymrade honom var den ständiga hostan. Nu kändes det som om lungorna bara var ett virrvarr av glödande små trådar som hettade i bröstkorgen på honom. Han blev alldeles svettig. Han måste få träffa barnen.

Uppdraget

J umbojeten passerade de sista molntrasorna och var uppe i det evigt blå där solen alltid skiner.

Benny Lilja var inte den som grubblade över sådant som hänt och som var oåterkalleligt. Han tyckte hjärtligt illa om att gräva i det förflutna, analysera och väga beslut och tänka att man borde ha gjort si i stället för så. Men plötsligt satt han där i det stora flygplanet på väg till Portugal och tänkte igenom allt vad han varit med om. Inte för att han var flygrädd. Det var bara lite jobbigt just när planet skulle lyfta. Han kramade armstöden och tänkte att det kanske var för Lisas skull som han satt och tänkte tillbaka. Benny upptäckte att flygvärdinnan hade stannat till och lutade sig mot honom.

– Det är bara bra, sa han och pressade fram ett leende.

Det var två saker han inte riktigt stod ut med. Först att han bråkat med Lisa om en massa skitsaker. Det var ju inte hennes fel att han inte fick några jobb och blev så rastlös. Men ännu värre var att han inte visste om han egentligen ville bli journalist.

Han tänkte på frihetskänslan – eller var det lycka han kände – då han promenerade Avenyn ner i Göteborg på kvällen efter att han avslutat studierna vid journalisthögskolan och hela stan luktade saltvatten och tulpaner. I alla fall var det en känsla av tillfredsställelse och lugn han hade när han flanerade där helt ensam. Och sedan tåget till Stockholm och Lisa. Tåg var härligt!

När han kommit till Stockholm hade han sökt jobb på flera stora tidningar och till och med varit uppe på Sveriges Radio. Sedan hade han gått till arbetsförmedlingen. Det var ju lite akut just då. Han hade knappt pengar till hyran fast den var låg. Artonhundraåttio kronor för en tvåa i Kristineberg. Den var liten och lite ruffig, men helt okej. Han hade börjat fixa den i ordning, men sedan tog pengarna slut. Benny kom ihåg när Lisa kom upp med mat till honom. Hon hade köpt en kasse basvaror och ett par fläskkotletter och grälat på honom. Det var fyra år nu som han och Lisa hade hängt ihop. Benny längtade efter Lisa så att det nästan värkte. Han skulle nog be flygvärdinnan om en bloody mary.

Vad gjorde hon nu, Lisa? Benny tittade på klockan. Hon satt väl där på advokatbyrån Grönberg & Co och knackade på något kontrakt. Lite oroligt var det för hon fick träffa en massa intressanta snubbar med BMW, och hon var ju själv så motorintresserad att hon gärna körde en Yamaha 600 cc som hon ibland fick låna av en kusin. Det kunde imponera på en sådan där Östermalmsyuppie. Hon kanske tyckte att Benny var tröttsam och tjatig som aldrig kunde bestämma sig. Så fort han hade skaffat ett fast jobb skulle han fria till henne, men han visste att det inte kunde bli tidigare. När han blundade såg han hennes fräkniga näsa och det glittriga i ögonen som han ville ha för sig själv. Nu måste han få något att dricka!

Sedan han gjort en massa försök att få tag i journalistjobb och fått nobben hade han bara väntat. Till slut hade han vankat av och an hemma i lägenheten och glott på telefonen i förhoppning om att någon skulle ringa. Ingenting annat förmådde han ta sig för. Hundra gånger om dagen hade han tittat ut genom sitt fönster på den lilla gården med den stora aspen. Till slut avskydde han den där aspen med sina darrande runda blad, soptunnorna och de två småflickorna som brukade leka där nere, skratta och föra oväsen. De första veckorna ringde Lisa varje dag från kontoret. Då hade han varit optimistisk.

Därefter gick tre månader utan ett napp. Det var förnedrande att behöva vända på slantarna. Mamma stack till honom en del av sin pension. En gång var han bergsäker på att få en slant på travet. Det var två lopp där han visste att två högoddsare skulle vinna. Det sprack på att han tagit bort en av favoriterna i ett annat lopp och att han glömde en hemmakusk i sista loppet, men nära var det.

Flygvärdinnan var söt. Hon påminde om en tjej han träffat i gymnasiet. Hon stod där och såg sval och oåtkomlig ut i sin blå dräkt med blanka knappar.

– Jo, jag undrar om du kunde ordna till en bloody mary? Det skulle sitta bra!

Hon kom med en liten vodkaflaska och en burk kryddad tomatjuice och lite isbitar. Hon log svalt och såg faktiskt ut som Jessica i Farsta gymnasium.

Benny kunde inte komma ihåg att hans föräldrar någonsin drack bloody mary. Det måste vara något han lärt sig på flygresorna. Farsgubben drack väl snaps till sillen, vodka ibland och kanske en flaska rött till lördagsmiddagen. Annars var det öl. Det fanns alltid starkvaror hemma även om det sällan var fylla.

Det var länge sedan han tänkte på gymnasiet. Han hade nog