Rossystrarna del 2: Stephanie

By Hanna Christenson

Stephanie klarar knappt av att tänka på sina föräldrar. För att slippa smärtan knyter hon näven så hårt att naglarna gör avtryck i handflatan. Det känns bättre då. Men ibland önskar hon att hon inte var så ensam, trots systrarna som bor i samma hus, och alla likes som rullar in på Instagram. Känslan av utanförskap från barndomen är fortfarande kvar, fastän hon har vänner nu. För visst har hon vänner?
Efter en social kalldusch i universitetets kafeteria står Stephanie utan samarbetspartners till ett viktigt grupparbete. Då träder plötsligt Noel, barndomsvännen från kyrkan, in i bilden och räddar henne från ett förödmjukande nederlag. Under arbetets gång tvingas Stephanie komma till flera insikter om sig själv - samtidigt som Noel inte alls är vad hon väntat sig...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 16, 2020
• ISBN: 9788726627237

Book preview

Hanna Christenson

Rossystrarna del 2

Stephanie

SAGA Egmont

Rossystrarna del 2: Stephanie

Copyright © 2020 Hanna Christenson och SAGA Egmont

All rights reserved

ISBN: 9788726627237

1. E-boksutgåva, 2020

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Kapitel 1

Nio år tidigare

Stephanie bromsade in sin cykel utanför skolbyggnadens kalla tegelvägg, sköt in den i stället och låste med en van rörelse. Förväntan rusade runt på insidan när hon lade en hand på den nya axelremsväskan för att försäkra sig om att den fortfarande var där. Flera av tjejerna i klassen hade burit liknande väskor i månader, och nu tillhörde Stephanie dem. Hon var inte längre bara tjejen i de ärvda kläderna, dottern till föräldrarna som gav bort alla pengar till fattiga människor i andra länder.

Det hade inte varit lätt att övertyga dem om att låta henne köpa en ny väska. Hennes mamma hade fört fram argument som att det inte var något fel på Stephanies gamla väska, att det var onödigt att betala så mycket pengar för något som förmodligen var en övergående trend och att det fanns människor som hade mycket större behov än dem. Men den här gången hade Stephanie inte gett sig. Hon hade skrivit en lista med egna argument och dekorerat den med klistermärken, bokmärken och små illustrationer innan hon högtidligt lämnat den till sin mamma. Dessutom hade hon lovat att jobba ihop pengarna till väskan genom att diska, hänga tvätt och dammsuga i en månad.

Undrens tid var tydligen inte förbi, för till slut hade hennes mamma gett efter. En känsla av overklighet hade präglat ögonblicket när Stephanie plockat ner den svarta väskan i skinn från kroken i butiken, andäktigt burit fram den till kassan och räckt fram sedlarna hon fått i förskottsbetalning för extraarbetet hon lovat att utföra. När hon kommit hem hade hon noggrant placerat väskan på sin skrivbordsstol, så att märkesloggan på framsidan syntes och axelremmen hängde naturligt slarvigt från sitsen. Sedan hade hon tagit ett foto med mobilen och skickat ett sms till sina klasskamrater: Köpte denna skönhet idag. Som om det vore ett spontaninköp, i förbifarten.

Reaktionerna hade inte låtit vänta på sig. Flera av de andra tjejerna i sjätteklassen hade svarat med positiva omdömen i superlativ, följda av uppmuntrande emojis. Till och med en av killarna hade gett bilden tummen upp. Deras godkännande hade fyllt Stephanie med uppslukande eufori och allt inom henne hade längtat till morgondagen.

Doften av nytt skinn svävade runt henne medan väskan guppade mot hennes höft. Hon fick syn på sina klasskamrater på skolgården och skyndade på stegen. De stod samlade runt något och när Stephanie kom fram till dem, med handen vilande på den nya väskan, sträckte hon på halsen för att se vad. Många av tjejerna i klassen hade skjutit iväg i växten under året, men hon var inte en av dem och fick anstränga sig för att få en skymt av vad eller vem som fångat de andras uppmärksamhet.

Emilia, hennes enda vän bland klasskamraterna, vred på huvudet och fick syn på Stephanie. Steph, du är här! Du är nog den enda som inte hunnit hälsa på Diana än.

Diana? Stephanie stirrade på Emilia utan att förstå vad hon pratade om. Sedan träffade insikten henne som när man kastar pil mot en måltavla. Diana var den nya tjejen som skulle börja i klassen. Ämnet hade varit på allas läppar innan jullovet och spekulationerna om den nya klasskamraten varit många, men i sin upprymdhet över väskan hade Stephanie glömt bort det.

Medan hon fortfarande försökte se in mot mitten av cirkeln som bildats på skolgården öppnades den och plötsligt fann sig Stephanie stå öga mot öga med klassens nya tillskott. Hon var ungefär lika lång som Stephanie, men hade till skillnad från henne långt kastanjebrunt hår som föll i kaskader över hennes axlar. Stephanies pappa brukade skämta om att tillgången av melatonin minskat för varje barn de fått. Isabelles hår hade en fyllig brun färg som påminde om sprakande höstdagar och varm choklad medan Amandas glänsande blonda nyans fick henne att se ut som en sagolik alv. Stephanie var den av syskonen som fått mellantonen, det råttfärgade håret.

I kombination med de rödbruna lockarna var Diana klädd i trendigt skurna byxor och den sortens tröja Stephanie längtansfullt stirrat på genom skyltfönstren de senaste veckorna. Allt hos den nya tjejen andades modemedvetenhet och orubblig självsäkerhet. Hon hade till och med ett diskret lager makeup i ansiktet, något de andra tjejerna i klassen inte börjat med än. Medan Stephanie studerade Diana med en krypande känsla av olust, smalnade Dianas blick i gensvar. Sedan togs den nya klasskamratens docklika ansikte över av ett hånleende. Hennes finger for ut och pekade mot Stephanies väska.

"Såna där väskor är så förra året. Ingen på min gamla skola använder dem längre."

Alla blickar vändes mot Stephanie, först mot väskan som hängde vid hennes höft och sedan mot hennes ansikte, som om de ville kontrollera hennes reaktion på Dianas uttalande. Ingen röst höjdes till Stephanies, eller väskans, försvar. Förtärande hetta skar genom Stephanie och färgade hennes hals, kinder och öron röda. Allt inom henne brann. Av förnedring och besvikelse. Hon visste inte vad hon skulle svara, så hon höll tyst medan våg efter våg av skam rullade genom henne.

Till slut, efter vad Stephanie upplevde som en tillintetgörande evighet, avbröts de stirrande blickarna och sneda leendena av klockan som ringde in. Det fick de andra i klassen att vakna upp. De samlades runt Diana, som om hon var det nya centrumet för deras existens, och knuffade varandra i sin iver att få vara den som visade nykomlingen till klassrummet.

Stephanie stod kvar på skolgården, fortfarande med handen vilande på väskan som inte doftade nytt skinn längre. Istället tycktes stanken av förruttnelse hitta till hennes näsborrar. Hon ryckte undan fingrarna från väskan, som om accessoaren framkallat en allergisk reaktion, och började gå mot byggnadens ingång. Kanske borde hon ha köpt nya skor istället, för dem hon hade på sig hade fått sulor av bly.

Kapitel 2

Stephanie drog ut översta byrålådan i skrivbordet och plockade upp pappret hon börjat skriva på som femtonåring. Hon hade alltid dekorerat listor, dikter och hemmagjorda skyltar. Allt som var värt att notera i skrift. Listan i hennes hand, nedtecknad på rosa scrapbookingpapper, var inget undantag. Rubriken, Min drömkille, var snirkligt skriven med guldpenna och omgiven av hjärtformade klistermärken. Hon hade hittat listan med egenskaper hon skrivit ner som tonåring för ett par månader sedan, när hon flyttat tillbaka till huset hon växt upp i. Hennes föräldrar hade låtit hennes flickrum stå orört efter att hon flyttat till studentkorridor för två år sedan, vilket innebar att hennes gamla skrivbordslådor fortfarande innehöll alster hon skrivit för länge sedan.

Tanken på föräldrarna orsakade ett hugg i magen på henne, ett som spred kyla genom ådrorna till resten av kroppen. Det var samma känsla som attackerat henne varje gång hon tänkt på dem sedan hon nåtts av beskedet att de dött i en flygplanskrasch i Tanzania. Det isande angreppet hade plågat henne flera gånger om dagen och hållit henne vaken om nätterna tills hon hittat ett sätt att hantera det. Varje gång det dök upp nu knöt Stephanie handen så att naglarna skar in i handflatan. Sedan fortsatte hon pressa tills kylan gav med sig. En smärta som fördrev en annan. Hon öppnade långsamt knytnäven igen och betraktade de månformade avtrycken i handen som sedan några veckor tillbaka antagit en permanent, lila nyans. Stephanie skakade ut handen och återgick till att studera listan.

De egenskaper som fanns nedskrivna i den överdrivet sirliga handstil hon använt som tonåring var: snygg, äventyrlig, spännande, social, rolig, trendig och charmig. Precis som när hon först hittat pappret blev hon imponerad av sitt femtonåriga jag som uppenbarligen haft höga ambitioner när det gällde en framtida partner.

På våningen en trappa ner satt Isabelle och Kevin förmodligen kvar vid köksön och Stephanie kunde enkelt frammana bilden av hur de sett ut när hon ätit frukost för tio minuter sedan. Isabelle hade berättat något om en av de gamla på äldreboendet hon arbetade på och Kevin hade hängt vid vartenda ord som lämnat hennes mun.

Stephanie sträckte sig efter en guldpenna från stället på skrivbordet och placerade den smala spetsen mot pappret, strax under den senast tillagda egenskapen på listan. Uppmärksam, lade hon till och försökte kopiera den snirkliga stil de övriga orden var formade i. Hon hade fortfarande inte mött killen listan beskrev, så det fanns ingen anledning att sluta fylla på den. Vem visste? Kanske kunde drömmar slå in, även om hennes liv hittills inte bestått av uppfyllda önskningar.

Hon rätade på ryggen och kastade en blick på sig själv i helfigursspegeln bredvid skrivbordet. Blusen hon fyndat på mellandagsrean föll snyggt ner mot höfterna och dolde effektivt de extrakilon hon arbetade på att bli av med. Hon hade inte haft tid att få ordning på håret med locktången den här morgonen och som ett andrahandsalternativ satt upp det i en medvetet slarvig knut på huvudet. Ett par slingor hade fallit ur uppsättningen och ramade in hennes ansikte. Stephanie avgjorde att hon var tillräckligt nöjd med spegelbilden för att föreviga den. Hon pressade ihop läpparna och plutade samtidigt