Grefvinnan de Charny

By Alexandre Dumas

Den revolutionära stämningen i Frankrike börjar nå sin bristningsgräns. I hela landet kokar missnöjet och många är bönderna som börjar samla ihop vapen för att vara beredda på den konfrontation som börjar bli allt mer oundviklig. Den 5 och 6 oktober 1789 räknas i efterhand som två av de viktigaste dagarna under den långa konflikten mellan Frankrikes adel, kungahus och bondestånd. Det är just under dessa dagar, kokande av konflikt, som vår berättelse tar sin början. Vi följer den franska kungafamiljen, som lämnar Versailles och reser till Tuilerierna, deras palats i centrala Paris. Detta skulle att komma att bli både deras hem och deras fängelse under revolutionstiden. Under dessa stormiga oktoberdagar 1789 möter vi kungafamiljen och deras förtrogna, men också många av de revolutionärer vars namn fortfarande ekar genom historien.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788711667361

Alexandre Dumas

Alexandre Dumas (1802-1870), one of the most universally read French authors, is best known for his extravagantly adventurous historical novels. As a young man, Dumas emerged as a successful playwright and had considerable involvement in the Parisian theater scene. It was his swashbuckling historical novels that brought worldwide fame to Dumas. Among his most loved works are The Three Musketeers (1844), and The Count of Monte Cristo (1846). He wrote more than 250 books, both Fiction and Non-Fiction, during his lifetime.

Book preview

Grefvinnan de Charny

är översat från franska av Carolina Wancke efter

La Comtesse de Charny

Copyright © 17, 2018 Alexandre Dumas og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788726042528

1. L&R-utgåva

SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com

Grefvinnan de charny.

HISTORISK ROMAN

ALEXANDRE DUMAS.

ÖFVERSÄTTNING.

TREDJE DELEN.

1.

Herr de bouillé.

Låt oss nu se, hvad under dessa timmar af ångest markis de Bouillé företog sig, hvilken med så mycken otålighet väntades i Varennes och på hvilken den kungliga familjens sista hopp hvilade.

Klockan nio på aftonen, det vill säga ungefär vid samma stund, som flyktingarne anlände till Clermont, lemnade markis de Bouillé tillika med sin son Louis Stenay och närmade sig till Dun för att invänta konungen.

Men anländ på en qvart mils afstånd från denna stad fruktade han, att hans närvaro der skulle kunna märkas, hvarför han stannade med sina följeslagare och lägrade sig vid vägen i ett djupt dike, med hästarna bakom sig.

Tiden var inne, då kuriren, enligt all förmodan, skulle ankomma.

Men vid sådana tillfällen pläga minuterna förefalla långa som timmar, timmarna åter som århundraden. Man hörde nu med den långsamhet och jemnhet, som de, hvilka vänta, skulle vilja påskynda i öfverensstämmelse med sina hjertans slag, klockan slå tio, elfva, tolf, ett, tu och slutligen tre på morgonen.

Emellan tu och tre började dagen gry; under dessa sex timmars väntan hade hvarje ljud, som nått deras öron, medfört ett hopp, hvilket snart förvandlats i förtviflan.

I dagningen hyste den lilla truppen ej mer några förhoppningar.

Herr de Bouillé tänkte, att någon olyckshändelse inträffat; men då han naturligtvis ej kunde veta, af hvad natur den var, så beslöt han att återvända till Stenay, der han befann sig midt ibland sina trupper och så mycket som möjligt kunde med lämpliga mått och steg minska följderna af denna olyckshändelse.

De stego således å nyo till häst och återtogo långsamt och i skridt vägen till Stenay.

De hade endast en qvarts mil till staden, då Louis de Bouillé vände sig om och på långt håll såg damhvirflar uppjagas på vägen genom flere hästars galopperande.

De stannade för att invänta ryttarne, hvilka de, i den mån dessa kommo närmare, till och med tyckte sig igenkänna.

Snart var intet tvifvel mer öfrigt; de ankommande voro herrar Jules de Bouillé och de Baigecourt.

Den lilla truppen vände om och ilade dem till möte, frågande med en mun:

— Hvad har händt?

— Konungen är häktad i Varennes, blef svaret.

Klockan var nu omkring fyra på morgonen.

Nyheten var förfärlig, och så mycket förfärligare, som de tvenne unga officerarne, hvilka uppehållit sig i änden af staden i värdshuset Store monarken, der de plötsligt funnit sig omringade af upproret, tvungits att bana sig väg genom folkmassan utan att erhålla några bestämdare underrättelser.

Så förfärlig denna nyhet än var, beröfvade den dem likväl ej allt hopp.

Herr de Bouillé, liksom alla högre befälhafvare, som förlita sig på en oinskränkt disciplin, trodde, utan att taga hindren i betraktande, att alla hans order blifvit utförda. I följd deraf borde, om konungen blifvit uppehållen i Varennes, de olika truppafdelningar, som erhållit order att sluta sig till konungen, nu befinna sig i Varennes.

Dessa trupper skulle utgöras af fyrtio husarer af Lauzuns regemente under hertigen af Choiseul, af tretio dragoner från Sainte-Menehould under Dandoins, af hundra fyrtio dragoner från Clermont under Damas, samt slutligen af de i Varennes under Bouillé och Raigecourt stående sextio husarerne, med hvilka de unga männen visserligen icke kunnat sätta sig i beröring vid sin afresa, men hvilka under deras frånvaro stodo under befäl af herr de Rohrig.

Sant är, att man inte velat anförtro något åt denne unge, tjuguårige man, men han skulle få order af de andra befälhafvarne, herrar de Choiseul, Dandoins och Damas, samt förena sitt manskap med dem, som skyndade till konungens hjelp.

Konungen borde således i denna stund ha omkring sig ungefär hundra husarer och hundra sjutio dragoner, en tillräckligt talrik trupp för att kunna hålla stånd mot ett uppror i en liten stad med aderton hundra invånare.

Men vi ha sett, hur händelserna gjort de Bouillés strategiska beräkningar om intet. För öfrigt dröjde det ej länge, innan denna säkerhet rubbades.

Under det att herrar de Bouillé och de Baigecourt gåfvo generalen upplysningar, såg man nämligen en ryttare komma i sporrsträck. En ryttare, det var nyheter. Allas blickar vändes derför mot honom, och man igenkände den unge löjtnant Rohrig. Då generalen igenkände honom, ilade han honom till möte, ty han befann sig i det slags sinnesstämning, då man ej har någonting emot att låta till och med en oskyldig få uppbära sitt dåliga lynne.

— Hvad vill detta säga, min herre, ropade generalen, och hvarför har ni lemnat er post?

— Herr general, svarade Rohrig, ursäkta, men jag kommer på grefve de Damas’ befallning.

— Nå, är ej grefve de Damas i Varennes med sina dragoner?

— Jo, grefve de Damas är visserligen i Varennes, men med en officer, en adjutant och ett par, tre man.

— Än de andra då?

— De andra ha vägrat att marschera.

— Nå, herr Dandoins och hans dragoner? frågade Bouillé.

— Det säges, att de hållas fångna i Sainte-Menehould.

— Men åtminstone är väl herr de Choiseul med sina och era husarer i Varennes? utropade generalen.

— Hertig de Choiseuls husarer ha förenat sig med folket och ropa: Lefve nationen! Mina husarer äro i kasernen, bevakade af nationalgardet i Varennes.

— Och ni satte er ej i spetsen för dem, min herre, ni anföll ej det der packet och skyndade er att omgifva konungens person?

— Herr generalen glömmer, att jag inte hade några order, att herrarne de Bouillé och de Raigecourt voro mina chefer och att jag var fullkomligt okunnig om, att hans majestät skulle fara genom Varennes.

— Det är sant, sade på en gång herrar de Bouillé och de Raigecourt.

— Vid första buller jag hörde, fortfor underlöjtnanten, gick jag ned på gatan för att underrätta mig om, hvad som var å färde, och fick då veta, att en vagn, hvari man påstod att hela den kungliga familjen befann sig, hade blifvit anhållen för ungefär en qvart sedan, och att personerna blifvit förda till kommunens prokurator. Jag begaf mig genast till prokuratorns hus, utanför hvilket en stor beväpnad folkmassa samlat sig. Trumman gick och larmklockan klämtade. Midt i detta tumult kände jag någon lägga handen på min axel, och då jag vände mig om, igenkände jag grefve de Damas, som bar en kapprock öfver uniformen. — Ni är ju underlöjtnant vid de i Varennes stationerade husarerne? sade han. — Ja, herr öfverste, svarade jag. — Ja så, ni vet, hvem jag är?— Ja, ni är grefve Charles de Damas. — Godt, kasta er upp på en häst, rid till Dun, ända till Stenay, om så behöfs … men stanna ej, innan ni hunnit fram till markis de Bouillé. Säg honom, att Dandoins och hans dragoner äro fångna i Sainte-Menehould, att mina dragoner vägrat lyda order, att Choiseuls husarer hota att förena sig med folket, att konungen och den kungliga familjen, som äro qvarhållna i det der huset, ej kunna hoppas på någon annan än honom. Mot dessa order ansåg jag mig ej böra göra någon invändning, utan antog tvärt om for min skyldigbet att blindt lyda dem. Jag kastade mig således på hästen, red af i sträckt galopp, och nu är jag här.

— Och herr de Damas sade er ingenting annat?

— Jo, han tillade, att man skulle använda alla möjliga medel för att vinna tid, på det att ni, herr general, skulle kunna hinna komma till Varennes.

— Välan, sade markis de Bouillé suckande, jag ser, att hvar och en gjort, hvad han kunnat. Låt oss nu äfven göra vårt bästa.

Derpå vände han sig till grefve Louis de Bouillé och sade:

— Louis, jag stannar qvar här. Dessa herrar skola framföra de order jag ger dem. Först och främst skolå afdelningarna vid Mouza och Dun genast begifva sig till Varennes, bevaka bron öfver Meusefloden och börja anfallet; herr Rohrig, lemna dem denna order å mina vägnar och säg dem, att de snart skola få förstärkning.

Den unge man, hvilken denna order gafs, bugade sig och ilade af på vägen åt Dun för att framföra den.

Markis de Bouillé fortfor:

— Herr de Raigecourt, ni skall begifva er af att möta schweiziska regementet Castella, som är på väg till Stenay, och hvar ni anträffar det, skall ni berätta chefen ögonblickets utomordentliga vigt och lemna honom mina order att påskynda marschen.

Då han såg, att den unge officern begifvit sig af i en motsatt riktning till den, Rohrig med sin redan uttröttade hästs hela snabbhet tagit, vände markisen sig till sin yngste son och sade:

— Jules, byt om häst vid Stenay och rid till Montmédy. Laga så, att Klinglin låter infanteriregementet Nassau, som är i Montmédy, marschera på Dun, medan han sjelf beger sig till Stenay. Skynda!

Den unge officeren bugade sig och galopperade i sin ordning bort, då markisen vände sig till sin äldste son:

— Louis, sade han, regementet Royal-Allemand är ju vid Stenay?

— Ja, min far.

— Och har erhållit order att hålla sig uppbrottsfärdigt vid dagbräckningen?

— Ja, jag gaf öfversten dessa order å era vägnar, min far.

— För hit öfversten, jag invantar honom här på vägen; kanske erhåller jag inom kort andra underrättelser. Royal-Allemand är ju pålitligt, eller hur?

— Ja, min far, det är det.

— Välan, Royal-Allemand får vara oss nog; vi tåga med det mot Varennes. Skynda!

Grefve Louis ilade af i sin ordning, men återkom efter tio minuter.

— Royal-Allemand följer mig hack i häl, sade han till generalen.

— Du fann det således marschfärdigt?

— Nej, och det till min stora förvåning. Chefen måtte ha missförstått mig i går, då jag lemnade honom era order, ty jag fann honom liggande i sin säng. Men han steg genast upp och lofvade mig att gå till kasernerna för att påskynda affärden. Af fruktan, att ni skulle bli otålig, har jag emellertid nu kommit hit för att säga er orsaken till dröjsmålet.

— Nå, han kommer väl då snart? sade generalen.

— Ja; chefen svarade mig, att han skulle följa mig i spåren.

Emellertid väntade man tio minuter, en qvart, tjugu minuter, utan att någon syntes till.

Generalen betraktade otålig sin son, som sade:

— Min far, jag skall åter rida dit.

Derpå galopperade han å nyo till staden. Emellertid hade chefen ganska illa användt minuterna, som herr de Bouillé i sin otålighet funnit så långa; knapt voro några man tillreds; den unge officern beklagade sig bittert öfver denna försummelse, förnyade generalens order, och på chefens uttryckliga löfte, att han och hans soldater inom fem minuter skulle vara utom staden, återvände han till sin far.

Då han återvände samma väg han kommit, märkte han, att den tull, genom hvilken han nu för fjerde gången red, bevakades af nationalgarde.

Generalen och hans son väntade nu å nyo fem, tio minuter, en qvart, utan att någon syntes till. Och likväl insåg herr de Bouillé, att hvarje minut, som förlorades, skulle måhända med ett år förkorta de fångnes lefnad.

Nu syntes en kabriolett. Det var Léonard, som allt oroligare och oroligare till sinnes fortsatte sin väg. Herr de Bouillé hejdade honom, men som han verkligen rest ifrån Varennes, innan den kungliga familjen blifvit anhållen derstädes, kunde han ej säga generalen någonting nytt.

Detta lilla afbrott hade emellertid kommit generalen att lugna sig för några minuter. Men en timme var nu snart förliden, sedan regementet Royal-Allemand erhållit order till uppbrott, och generalen bad således sin son att för tredje gången återvända till Stenay och ej återkomma utan truppen.

Utom sig af harm återvände grefve Louis å nyo dit, och då han kom till torget, stegrades hans vrede, ty knapt femtio man voro till häst. Dessa femtio man tog han emellertid med sig till tullen för att försäkra sig om att utan uppehåll få färdas derigenom samt skyndade sedan till sin far för att försäkra honom, att åtminstone denna gång truppen följde honom.

Så trodde han åtminstone; men ej förr än tre minuter derefter, och då han för fjerde gången vände om samma väg och ämnade sig in i staden, syntes teten af Royal-Allemand.

Vid hvarje annat tillfälle hade generalen låtit chefen häktas af hans eget folk; men i ett sådant ögonblick som detta fruktade han att göra både manskap och befäl missnöjda, hvarför han endast förebrådde honom för hans långsamhet; sedan talade han till truppen, sade dem, hvilken ärofull sändning de hade att uppfylla, hur ej allenast konungens och den kungliga familjens frihet, utan äfven deras lif berodde af dem: han lofvade officerarne utmärkelser och manskapet belöning samt lät genast bland de senare utdela fyra hundra louisdorer.

Talet, som slutade på ett så lofvande sätt, hade åsyftad verkan: ett enhälligt rop af: Lefve konungen! skallade i luften, och regementet begaf sig i sträckt traf på väg till Varennes.

Vid Dun fann man, bevakande bron öfver Meusefloden, en afdelning af tretio man, som Deslon, då han tillika med Charny lenmat Dun, hade förlagt derstädes.

Dessa tretio man införlifvades nu med de öfrige, och vägen fortsattes.

Man hade nu åtta mil att tillryggalägga genom ett backigt landskap, hvilket förhindrade marschen, emedan man måste akta sig att allt för mycket trötta truppen, om den skulle kunna duga både till anfall och försvar.

Emellertid öfvertygades man allt mer och mer, att man befann sig å fiendtlig ort, ty larmklockan klämtade till höger och venster i byarna, och framför dem hördes smattrandet af gevärssalvor.

Likväl framtågade de obehindradt, då vid la Grange au Bois en ryttare utan hatt, nästan liggande på hästen, som framrusade med förfärlig fart, syntes på långt håll göra tecken åt dem. Man på skyndar marschen; regementet och mannen närma sig till hvar andra. Denne ryttare var herr de Charny.

— Skynda till konungen, till konungen! ropade han på så långt håll, man kunde höra honom, och i det han upplyfte handen.

— Lefve konungen, ropade till svar både officerare och soldater.

Charny tog plats i leden och framstälde i få ord belägenheten.

Men som konungen ännu befann sig i Varennes, då han afreste, så var icke allt förloradt.

Hästarna voro visserligen trötta, men lika fullt ämnade man fortsätta i samma takt; hästarna hade proppats med hafrefoder och manskapet blifvit sporradt genom general de Bouillés tal och utdelade louisdorer; regementet rusade således framåt likt en orkan, ropande: Lefve konungen!

Vid Crepy anträffar man en prest; denne prest är konstitutionel, och då han ser hela denna trupp störta till Varennes, ropar han:

— Gån på, gån på, lyckligtvis kommen I för sent.

Då grefve de Bouillé hör dessa ord, störtar han mot honom med lyft sabel.

— Olycklige, ropar hans far efter honom, hvad gör du?

Den unge mannen hejdar sig, finner, att han vill döda en försvarslös menniska och att denna tillika är prest, hvilket således vore ett dubbelt brott; han drar derför foten ur stigbygeln och ger presten en spark för bröstet.

— I kommen för sent, upprepar denne, i det han tumlar omkull på den dammiga landsvägen.

Truppen fortsätter emellertid vägen, svärjande öfver denne olycksprofet.

Nu hör man på allt närmare håll gevärsskott. Det är Deslon, som med sina sjutio husarer är i skärmytsling med ett ungefärligen lika stort antal nationalgardister.

Man anfaller och skingrar nationalgardet och fortsätter vägen. Men af herr Deslon får man veta, att konungen klockan åtta lemnat Varennes.

Markis de Bouillé ser på sin klocka, den fattas fem minuter i nio. Allt hopp är ej förloradt, men man kan ej tänka på att rida genom Varennes för barrikadernas skull, utan man måste färdas omkring staden, och detta åt venster till, ty åt höger blefve detta omöjligt i anseende till markens ojemnhet. Till venster hade man floden att färdas öfver, men Charny försäkrade, att man kunde vada öfver den.

De lemna således Varennes åt höger och kasta sig in på ängarna, i afsigt att på vägen till Clermont anfalla eskorten, hur talrik den än måtte vara, att befria konungen eller låta döda sig.

Då de ankommo till floden, är Charny den förste, som vadar öfver med sin häst; de båda Bouillé, far och son, följa honom och efter dem officerarne, som åtföljas af truppen; vadet vimlar af hästar och uniformer, inom tio minuter ha alla kommit öfver. Vattnet har uppfriskat både hästar och folk, och med fördubblad ifver galopperar truppen snart å nyo rätt fram åt vägen till Clermont.

Men Charny, som rider en tjugu steg framför truppen, håller plötsligt in sin häst och ropar häftigt till. Han ser nämligen framför sig en djup kanal, den han alldeles glömt, ehuru han upptagit den på sin karta. Denna kanal sträcker sig på flere mils längd och är öfver allt lika djup som på det ställe, der de nu befinna sig.

Således, om de ej nu komma öfver den, så kunna de ej göra det på något annat ställe.

Charny vill ge efterdömet och störtar med sin häst i vattnet; kanalen kan ej vadas öfver; men hans häst simmar kraftfullt mot andra stranden.

Men denna strand är så brant och slipprig, att hästskorna ej få fäste der. Ett par tre gånger försöker Charny att komma upp, men oaktadt ryttarens skicklighet och oaktadt hästens förtviflade, nästan menskligt förnuftiga ansträngningar, glider hästen oupphörligt tillbaka i brist af fotfäste och faller, flåsande och utmattad, nästan baklänges på sin ryttare.

Charny inser nu, att då hans häst, som är af fullblodsras och riden af en fulländad ryttare, ej förmår komma öfver, kunna fyra hundra sqvadronshästar omöjligen göra det.

Försöket strandar således; olycksödet är starkare än alla menskliga bemödanden. Konungen och drottningen äro förlorade; men om han ej förmår rädda dem, så återstår honom likväl den pligten att dela deras öde.

Han gör ännu ett sista bemödande att uppnå stranden, detta lika fruktlöst som de första. Under denna ansträngning nedstack han till hälften sin sabel i leran. Denna sabel stod der som en stödjepunkt, oanvändbar för hästen, men nyttig för ryttaren.

Charny släpper då tygel och stigbyglar och låter hästen ensam vända tillbaka i detta olycksaliga vatten, medan han sjelf simmar till sabeln, fattar den med handen, fasthakar sig dervid och lyckas efter några försök att få fotfäste och svinga sig upp på stranden.

Då vänder han sig om och ser general de Bouillé och hans son gråta af harm och förtviflan, medan truppen står stum och orörlig, inseende omöjligheten af att våga ett försök, som misslyckats för Charny.

I synnerhet är general de Bouillé utom sig af sorg, han, hvars alla företag dittills lyckats, så att han inom armeen gifvit anledning till ordspråket: Lycklig som Bouillé.

— Ack, mina herrar, ropar han i smärtsam ton, kommen nu också och sägen, att jag är lycklig!

— Nej, herr general, svarar Charny från andra stranden, men var lugn, jag skall säga, att ni gjort allt, hvad en menniska kan göra, och man skall tro mig. Farväl, herr general!

Och till fots öfver ängar och diken, nedsmutsad, genomvåt, utan sabeln, hvilken satt qvar i leran, och utan att kunna begagna sina pistoler, hvilkas krut är förderfvadt af vattnet, störtar Charny bort och försvinner mellan de trädgrupper, hvilka stå som skogens förposter vid vägen. Men denna väg är åtminstone den, söm de kungliga fångarne tagit, och han behöfver således blott följa den för att upphinna dem.

Men innan han går vidare, vänder han sig ännu en gång tillbaka och ser, hur, på den andra sidan om den fördömda kanalen, general de Bouillé ännu står qvar med sin trupp utan att, oaktadt det erkändt omöjliga att komma öfver, kunna besluta sig till att vända om.

Han helsar dem ännu en gång och försvinner slutligen alldeles vid en krökning af vägen, på hvilken han ledes framåt af det sorl, han på afstånd förnimmer och hvilket orsakas af tio tusen menniskors skrik, skratt, verop och hotelser.

2.

Afresan.

Man vet, att konungen afrest, men likväl vilja vi tillägga ett par ord om denna affärd och denna resa, under hvilken vi skola se de trogna tjenares och de sista vänners öden uppfyllas, hvilka olyckan, slumpen eller tillgifvenheten hade grupperat omkring den döende monarkien.

Låt oss således återkomma till Sausses hus.

Såsom vi ofvan sagt, hade Charny knapt vidrört marken, innan dörren öppnades och Billot inträdde.

Hans ansigte var dystert; hans blick, tankfull och forskande, öfverfor hastigt kretsen af personerna i detta sorgspel och tycktes göra tvenne iakttagelser. Först Charnys flykt, hvilken var påtaglig, emedan grefve de Damas stängde fönstret efter honom, och i det Billot lutade sig fram, såg han grefven hoppa öfver trädgårdsmuren. Den andra var det slags öfverenskommelse, som drottningen och herr de Romeuf ingått och hvilken bestod deri, att denne skulle förhålla sig neutral, hvilket var allt, som han kunnat lofva.

Det yttre rummet hade å nyo fylts med samma menniskor som förut, hvilka voro beväpnade med liar, sablar eller bössor och dem blott en vink af arrendatorn för en stund sedan affärdat.

Dessutom syntes alla dessa menniskor genom ett magnetiskt inflytande instinktmässigt benägna att lyda denne anförare, en plebej liksom de, och hos hvilken de anade en lika stor patriotism eller, rättare sagdt, ett lika stort hat som deras.

Billot såg sig tillbaka, och de blickar, som besvarade hans, försäkrade honom, att han kunde räkna på massan, till och med i den händelse, att det komme i fråga att begagna våld.

— Nå, ha de beslutit sig till att resa? sade han till herr de Romeuf.

Drottningen kastade på Billot en af dessa blickar, som skulle krossat hennes motståndare, om hon kunnat gifva dem åskans förstörande makt.

Derpå satte hon sig utan att svara i en länstol och fattade tag i armstödet, som hade hon velat haka sig fast dervid.

— Konungen begär några ögonblicks uppskof, svarade herr de Romeuf; ingen har sofvit i natt, och deras majestäter äro uttröttade.

— Herr de Romeuf, svarade Billot, ni vet ganska väl, att det ej är derför, att deras majestäter äro uttröttade, som de begära uppskof, utan derför, att de hoppas, att herr de Bouillé under tiden skall hinna ankomma. Men, tillade Billot med konstlad ton, må deras majestäter emellertid akta sig, ty om de ej godvilligt resa, så skall man släpa dem vid fötterna till vagnen.

— Usling! röt herr de Damas och rusade mot Billot med lyft sabel.

Men Billot vände sig om med korslagda armar. Han visste nog, att han ej behöfde försvara sig, ty ett halft tjog karlar störtade genast in ur det yttre rummet, och herr de Damas såg sig på en gång hotad af tio olika vapen.

Konungen insåg, att det ej behöfdes mer än ett ord eller en åtbörd, för att alla de öfrige, som voro honom trogna, genast skulle dödas.

— Grodt, sade han, låt spänna för. Vi resa.

Fru Brunier, en af drottningens kammarfruar, uppgaf vid dessa ord ett häftigt skrik och nedföll afdånad.

Detta skrik väckte de båda barnen, och dauphin började gråta.

— Ack, min herre, sade drottningen, vänd till Billot, ni har då inga barn, efter ni kan visa er så grym mot en mor?

Billot spratt till, men sansade sig genast och svarade med ett bittert småleende:

— Nej, madame, jag har icke mer några barn.

Derpå tillade han, vänd till konungen:

— Vagnen behöfver ej spännas för, efter den redan är förspänd.

— Nå, låt den då köra fram.

— Den står redan för porten.

Konungen gick fram till fönstret åt gatan, lutade sig ut och såg, att vagnen verkligen stod förspänd framför porten; under det häftiga sorlet utanför hade han ej hört den komma.

Då folket upptäckte konungen genom fönsterrutorna, höjdes enhälligt ett ofantligt rop eller rättare hot, hvarvid konungen bleknade.

Herr de Choiseul gick fram till drottningen och sade:

— Hvad befaller ers majestät att vi skola göra; jag och mina kamrater vilja hellre dö än se, hvad som föregår här.

— Tror ni, att herr de Charny är räddad? frågade drottningen sakta och lifligt.

— Ja, det kan jag ansvara för, svarade herr de Choiseul.

— Nå väl, låt oss då resa. Men i himmelns namn, och snarare för er egen än för vår skull, lemnen oss ej, hvarken ni eller de öfrige.

Konungen förstod drottningens farhåga och tillade:

— Ja, herrarne de Choiseul och de Damas följa oss; men jag ser inga hästar för dem.

— Det är sant, anmärkte herr de Romeuf, vänd till Billot, vi kunna ej hindra dessa herrar att följa deras majestäter.

— De der herrarne få följa deras majestäter, om de det kunna; våra order innehålla blott, att vi skola återföra konungen och drottningen, men de nämna ej ett ord om de der herrarne.

— Men jag, sade konungen med mera beslutsamhet, än man kunnat vänta af honom, jag förklarar, att jag inte reser, om de der herrarne ej få hästar att följa oss.

— Hvad sägen I om det der? frågade Billot dem, som voro i yttre rummet. Konungen reser inte, om ej herrarne der få hästar.

De tillfrågade utbrusto i ett gält gapskratt.

— Jag skall gå och höra efter hästar, sade herr de Romeuf.

Men herr de Choiseul tog ett steg fram och hejdade honom.

— Lemna ej deras majestäter, sade han, ert uppdrag förskaffar er en viss myndighet öfver folket, och det tillkommer er heder att ej tillåta ett hårstrå krökas på deras majestäters hufvuden.

Herr de Romeuf stannade, Billot ryckte blott på axlarna och sade:

— Nå väl, så skall jag gå då.

Dervid närmade han sig till dörren, men kommen dit, vände han sig om och frågade, i det han rynkade ögonbrynen:

— De komma ju efter, eller hur?

— Åh, var trygg, svarade folket med ett vildt gapskratt, som betydde, att, i fall det rönte motstånd, det ej ämnade visa något medlidande.

Också behöfde Billot ej komma upp tillbaka, utan en af folket, som stält sig vid fönstren för att se efter, hvad som tilldrog sig på gatan, ropade snart:

— Der komma hästar, fort i väg nu!

— Ja, i väg! ropade de öfrige med en ton, som ej tillät någon invändning.

Konungen gick då först, och efter honom herr de Choiseul, ledande drottningen, derpå herr de Damas, ledande prinsessan Elisabeth, sedan fru de Tourzel med de båda kungliga barnen, och efter och omkring dem den lilla trogna truppen.

Herr de Romeuf, sänd af nationalförsamlingen och följaktligen iklädd egenskapen af okränkbarhet, hade sig uppdraget att bevaka den kungliga familjen, men man kan tillägga den anmärkningen, att han sjelf behöfde bevakas: ty det rykte hade nämligen spridt sig, att han ej allenast med eftergifvenhet utfört nationalförsamlingens order, utan att han äfven, om ej verksamt, åtminstone genom försumlighet bidragit till en af konungens tillgifne tjenares flykt, hvilken, sade man, lemnat deras majestäter endast för att till herr de Bouillé skyndsamt framföra ordern att komma till deras bistånd.

Af detta härflöt, att medan Billots uppförande berömdes och beundrades af folket, hvilket syntes benäget att erkänna honom som sin ende anförare, hörde Romeuf omkring sig hotelser, åtföljda af orden: aristokrat, förrädare.

Alla stego nu upp i vagnarna i samma ordning, som de gått utför trappan, och de båda ädlingarne intogo sina platser på kuskbocken. Men innan Valory steg upp, närmade han sig konungen och sade:

— Sire, min kamrat och jag ha en ynnest att utbedja oss af ers majestät.

— Hvilken då, mina herrar? svarade konungen, förvånad öfver, att han nu kunde förmå bevilja någon sådan.

— Jo, sire, den ynnesten, att, emedan vi ej nu ega lyckan att tjena ers majestät som militärer, vi få omgifva ers majestäts person i egenskap af betjenter.

— Af betjenter, mina herrar? utropade konungen. Det är omöjligt.

Men herr de Valory bugade sig och sade:

— Sire, i den belägenhet, hvari ers majestät befinner sig, anse vi, att en sådan plats skulle hedra prinsar af blodet och således med ännu större skäl ett par stackars obetydliga adelsmän som vi.

— Godt, mina herrar, må göra då, svarade konungen med tårar i ögonen. Stannen och lemnen oss aldrig.

Det var på detta sätt, som de båda unga männen gjorde en sanning af sina antagna roler och livreer och återtogo sina platser på kuskbocken.

Herr de Choiseul stängde vagnsdörren.

— Mina herrar, sade konungen, jag ger er den bestämda befallningen att föra mig till Montmédy. Postiljoner, till Montmédy!

Men liksom sammansmälta i en enda stämma, skreko tusentals röster:

— Till Paris, till Paris!

Under det ögonblicks tystnad, som följde derpå, pekade Billot med sin sabel på den väg de skulle taga och ropade:

— Postiljoner, till Clermont!

Vagnen sattes genast i rörelse för att åtlyda denna befallning.

— Jag tar er alla till vitne, att man nyttjar våld, sade Louis XVI.

Den olycklige konungen, utmattad af denna viljeansträngning, som öfverträffade alla, dem han hittills förmått göra, neddignade derpå i vagnen mellan drottningen och prinsessan Elisabeth.

Vagnen fortsatte sin färd. Men efter knappa fem minuters förlopp, och innan den ännu hunnit två hundra steg framåt, hördes ett starkt oväsen bakom dem.

Både genom sin plats i vagnen och kanske också i följd af sitt lynne var drottningen den första, som såg ut genom vagnsfönstret.

Men i samma sekund kastade hon sig å nyo tillbaka, betäckte bäfvande sitt ansigte med sina händer och sade:

— O, ve oss! De mörda herr de Choiseul!

Konungen försökte nu, i sin ordning att se ut, men både drottningen och prinsessan Elisabeth höllo honom tillbaka och förmådde honom sitta stilla. Dessutom hade vagnen vändt omkring ett gathörn, så att det nu var omöjligt se, hvad som tilldrog sig rjugu steg derifrån.

Se här förhållandet:

Utanför Sausses hus hade herrar de Choiseul och de Damas stigit till häst; men herr de Romeufs häst, som var en posthäst, hade deremot försvunnit.

Herr de Romeuf och de öfrige följde således tåget till fots, i hopp att finna nägra dragon- eller husarhästar, antingen på det sätt, att de dragoner eller husarer, som förblifvit trogna, skulle erbjuda dem sina, eller också att de skulle påträffa några af de hästar, hvilka öfvergifvits af egarne, som fraterniserade med folket och drucko till nationens ära.

Men knapt hade de gått femton steg, innan herr de Choiseul, som red bredvid vagnsdörren, blir varse, att Romeuf och de öfrige löpa fara att omringas, skingras och nedtrampas af massan.

Då stannar han ett ögonblick, låter vagnen fara förbi sig, och inseende, att herr de Romeuf, i anledning af det uppdrag, hvarmed han är beklädd, ibland dessa fyra personer, som alla löpa samma fara, ändock är den, som kan vara den kungliga familjen till mesta nytta, ropar han till sin betjent James Brissac, hvilken är med i massan:

— James, gif min andra häst åt herr de Romeuf.

Knapt har han yttrat dessa ord, innan folket börjar hota och omringa honom, skrikande:

— Det der är hertig de Choiseul, det är en af dem, som velat bortföra konungen! Död åt aristokraten, död åt förrädaren!

Hvar och en vet, med hvilken hastighet under folkupplopp handlingen åtföljer hotet.

Ryckt ur sadeln, faller herr de Choiseul baklänges och försvinner i denna hiskliga afgrund, som kallas en uppretad folkmassa, och den ingen menniska den tiden, då alla lidelser voro lössläpta, lemnade utan att vara söndersliten.

Men just då han tumlade ned, framrusade fem personer till hans bistånd.

Dessa voro Damas, Floirac, Romeuf, adjutanten Foucq och samme James Brissac, som hertigen ropat och hvilken, emedan folket ryckt hästen ifrån honom, nu hade fria händer att söka försvara sin husbonde.

Ett ögonblicks förfärlig brottning uppstod nu, en brottning, ej olik den, som forntida folkslag och i våra dagar araberne utföra omkring deras kroppar, som fallit eller sårats.

Tvärt emot all förmodan var herr de Choiseul lyckligtvis hvarken död eller sårad, åtminstone ej farligt, oaktadt alla de mer eller mindre mördande vapen, som träffat honom.

En gendarm parerade med sin gevärspipa ett hugg af en lie, som var honom ämnadt, och James Brissac parerade ett annat med en käpp, som han ryckt af en af de kämpande.

Käppen hade visserligen bräckts som ett rör, men hugget hade, ehuru det måttats åt Choiseul, genom Brissacs mellankomst endast träffat hästen.

Adjutanten Foucq fick då det infallet att ropa:

— Hitåt, dragoner!

Några soldater lupo till vid detta rop, och som de utan tvifvel skämdes öfver att låta massakrera den, under hvars befäl de stått, banade de sig väg fram till honom.

Herr de Romeuf kastade sig framför honom.

— I nationalförsamlingens namn, hvars ombud, och i general de Lafayettes, hvars fullmäktig jag är, ropade han, uppmanar jag er att föra dessa herrar till stadshuset.

Dessa ord, nationalförsamlingen och general de Lafayette, åtnjöto då ännu all sin popularitet och frambragte derför också genast sin verkan.

— Till stadshuset, till stadshuset! skrek ett stort antal röster.

Några välvilliga personser ansträngde sig nu att understödja detta beslut, så att Choiseul och hans kamrater snart befunno sig på väg till stadshuset.

Man använde mer än half annan timme att komma dit; hvarje minut af denna tid innehöll en hotelse och ett mordförsök, och äfven genom det minsta mellanrum, som de försvarande lemnade mellan sig, träddes genast en sabel, en högaffel eller en lie.

Slutligen anlände de till stadshuset, der det ej fans mer än en enda magistratsledamot, hvilken högligen uppskrämdes af det ansvar man påtvingade honom, och för att befria sig derifrån befalde han, att herrar de Choiseul, de Damas och de Floirac skulle häktas samt bevakas af nationalgardet.

Herr de Romeuf förklarade då, att han ej ville lemna herr de Choiseul, hvilken för hans skull utsatt sig för hvad som nu hände honom.

Magistratsledamoten befalde då, att äfven herr de Romeuf skulle hållas i fängsligt förvar.

Vid ett tecken af herr de Choiseul aflägsnade sig dennes betjent, som var en allt för obetydlig person, att man skulle syselsätta sig med honom.

Dennes första omsorg var — han var stalldräng — att höra efter hästarna. Snart fick han också veta, att dessa, i det närmaste utan skavank, blifvit införda i ett värdshusstall och bevakades der.

Tryggad i detta afseende, gick han in på ett kafé, begärde der ta samt papper och penna, skref till fru de Choiseul och fru de Grammont för att lugna dem i afseende på deras son och brorson, hvilken otvifvelaktigt vore utan all fara, efter som han nu var fången.

Den stackars James Brissac sade för mycket, då han berättade detta som en god nyhet; visserligen var hertig de Choiseul häktad, visserligen satt han i en fängelsehåla, visserligen bevakades han af nationalgardet, men man hade glömt att ställa några poster vid källargluggarna till denna håla, i hvilka man skot på fångarne.

De nödgades således taga sin tillflykt i vrårna, och denna osäkra belägenhet räckte i tjugufyra timmar, hvarunder herr de Romeuf med beundransvärd hängifvenhet vägrade att lemna sina kamrater.

Då nationalgardet slutligen den 23 juni anlände från Verdun, utverkade herr de Romeuf, att fångarne skulle öfverlemnas åt detsamma, och han öfvergaf dem ej, innan han erhållit officerarnes hedersord att ansvara för dem, tills de kommit i öfverdomstolens fängelse.

Hvad beträffade den olycklige Isidore de Charnys kropp, så släpades den in i en väfvares hus och begrofs af visserligen fromma, men främmande händer, häri vida sämre lottad än Georges, som åtminstone bragts i sitt sista hvilorum genom sin äldste brors samt Gilberts och Billots välvilliga omsorger.

Ty då var Billot en tillgifven och vördnadsfull vän. Vi ha emellertid sett, hur denna vänskap, denna tillgifvenhet och denna vördnad förvandlats till ett hat, lika oförsonligt, som vänskapen, tillgifvenheten och vördnaden varit djupa.

3.

Återfärden till paris.

Emellertid fortsatte den kungliga familjen vägen till Paris.

Långsamt färdades man framåt, ty hästarna kunde ej gå fortare än eskorten, och denna eskort, hvilken, som vi redan sagt, till största delen utgjordes af män, beväpnade med bössor, liar, högafflar, sablar och pikar, ökades af en tallös hop qvinnor och barn; qvinnorna upplyfte barnen, på det att dessa skulle få se denne konung, som nu med våld återfördes till sin hufvudstad och den de troligen utom denna omständighet aldrig skulle ha fått skåda.

Och midt i denna massa, som följde vägen och äfven på båda sidor öfversvämmade den, liknade konungens vagn, åtföljd af kabrioletten, ett fartyg med sin slup kämpande mot ursinniga vågor, hvilka i hvarje ögonblick hota att sluka det.

Tid efter annan vållade någon oförutsedd omständighet, att — må man tillåtå oss fortsätta liknelsen — denna storm ökades, ty skriken, oqvädinsorden och hotelserna stegrades stundom; menniskovågorna stego och föllo som ebb och flod samt dolde då i sina svallningar både farkosten med de skeppsbrutne och äfven den bräckliga slupen, som denna hade i släptåg.

På detta sätt anlände man till Clermont utan att på dessa fyra mil ha sett den hotande eskorten minskas, ty de, som af sina göromål hindrades fortsätta vägen, ersattes genast af nya, hvilka från alla håll lupo till för att i sin ordning njuta af det skådespel, hvaraf somliga redan fått nog.

Ibland alla de fångar, som det rörliga fängelset innehöll, voro förnämligast tvenne utsatta för hopens vrede och ett mål för deras hotelser: dessa voro de olyckliga ädlingarne, som sutto på den breda kuskbocken. I hvarje ögonblick — och detta var ett sätt att såra den kungliga familjen, hvilken nationalförsamlingens order förklarat för okränkbar — i hvarje ögonblick riktades något vapen mot deras bröst, någon lie, den man med skäl kunde kalla dödens, som höjde sig öfver deras hufvud, eller någon lans, som lik en orm gled fram till dem och instack sin vassa spets i deras kött samt med en lika snabb rörelse återfördes till egaren, hvilken, nöjd med att ej ha förfelat sitt sting, betraktade den fuktiga och blodiga spetsen

Med förvåning såg massan plötsligt en man, utan hatt och vapen och med nedsmutsade kläder, våldsamt bana sig väg fram till vagnen, i förbigående vördnadsfullt buga sig för konungen och drottningen, svinga sig upp på framdelen af vagnens underrede och taga plats på kuskbocken mellan de båda ädlingarne.

Drottningen uppgaf ett utrop af på en gång fruktan, glädje och smärta. Hon hade igenkänt Charny.

Af fruktan, ty hvad han gjorde i allas åsyn, var om den grad djerft, att det väl kunde anses som ett underverk, att han ej blifvit sårad dervid.

Af glädje, ty hon var lycklig att se, det han undsluppit de okända faror, han lupit under sin flykt, faror, för hvilka hon i sin inbillning tusen gånger sett honom duka under.

Af smärta, ty hon insåg, att, då Charny återkom ensam och i detta tillstånd, man borde afstå från allt hopp om bistånd från herr de Bouillés sida.

Förvånad öfver denne mans djerfhet, tycktes emellertid folkmassan just för denna djerfhets skull spara honom.

Vid det sorl, som uppstod omkring vagnen, hade Billot, som red i spetsen för eskorten, vändt sig om, och då han igenkände Charny, mumlade han:

— Nå, jag är rätt glad, att ingenting ondt händt honom; men olycklig den dåre, som nu skulle försöka en dylik sak, ty han finge säkert betala för båda två.

Mot klockan tu på dagen anlände man till Sainte-Menehould.

Bristen på sömn den natt de afreste samt de mödor och sinnesrörelser de utstått hade inverkat på alla, men förnämligast på dauphin, hvilken vid ankomsten till Sainte-Menohould var angripen af häftig feber.

Konungen befalde, att man skulle göra halt, men olyckligtvis var, af alla städer på vägen, Sainte-Menehould måhända den, som var mest uppretad emot denna olyckliga familj, hvars medlemmar nu återfördes såsom fångar.

Man fäste således intet afseende vid konungens befallning, utan den rakt motsatta, att man skulle spänna för, utfärdades af Billot, och den åtlyddes.

Emellertid grät dauphin, och emellan snyftningarna frågade han:

— Hvarför klär man ej af mig och lägger mig i min goda säng, då jag är sjuk?

Drottningen uthärdade ej denna klagan; hennes högmod bröts för ett ögonblick, hon lyfte den unge gråtande, af frossa skakande prinsen i sina armar, visade honom för folket och sade:

— Ack, mina herrar, stanna då af barmhertighet för detta barn!

Men hästarna voro redan förspända, och Billot skrek:

— Framåt!

— Framåt! upprepade folket.

Just som Billot red förbi vagnsfönstret för att återtaga sin plats i spetsen för tåget, vände drottningen sig åt honom och ropade:

— Ack, min herre, jag säger er ännu en gång, ni måtte inte ha några barn!

— Och jag, svarade Billot med dyster min och ton, jag säger än en gång, att jag har haft det, men att jag inte mer har något.

— Nå, gör då, som ni vill, sade drottningen, ni är den starkaste. Men akta er, det fins ingen röst, som högre ropar ve än barnens späda röst.

Tåget satte sig å nyo i gång.

Färden genom staden var grym. Den hänförelse, som uppväcktes genom åsynen af Drouet, hvilken man hade att tacka för den kungliga familjens arrestering, borde för den samma ha varit en förfärlig undervisning, i fall det funnes någon undervisning för furstarne; men Louis XVI och Marie Antoinette sågo i dessa rop ingenting annat än ett blindt raseri och i dessa patrioter med öfvertygelsen, att de räddade Frankrike, endast upprorsmakare.

Konungen var tillintetgjord, blygselns och harmens svett strömmade utefter drottningens panna, prinsessan Elisabeth, denna på jorden förirrade engel, bad tyst, ej för sig sjelf, utan för sin bror, för sin svägerska, för sina brorsbarn, för hela detta folk. Den milda qvinnan åtskilde ej dem, hon ansåg som offer, från dem, hon ansåg som bödlar, och i samma bön anropade hon Guds barmhertighet för dem alla.

Vid ankomsten till Sainte-Menehould kunde ej den väldiga folkströmmen intränga på den trånga gatan, utan delade sig på båda sidor om staden; men som man ej uppehöll sig i Sainte-Menehould längre tid, än som fordrades för att byta om hästar, sammanträffade man å nyo med den samma vid andra änden af staden.

Konungen hade trott — och kanske var det just denna tro, som drifvit honom in på oriktig väg — att endast sinnesstämningen i Paris var vilseledd; han hade deremot ansett sig kunna räkna på den goda landsbygden. Men nu fann han, att hans goda landsbygd ej allenast icke bistod honom, utan äfven till och med oblidkeligt reste sig emot honom. Den hade vid Pont de Sommevelle skrämt Choiseul, hade vid Sainte-Menehould qvarhållit Dandoins, hade vid Clermont skjutit på Damas och nyss under konungens ögon dödat Isidore de Charny; alla och allting hindrade således denna flykt, till och med den prest, som Bouillé sparkat omkull på vägen.

Och ännu värre hade det varit, om konungen kunnat se, hvad som tilldrog sig i de städer och byar, dit underrättelsen om hans arresterande ankom, ty i samma stund reste sig hela befolkningen; qvinnorna togo lindebarnen i sina armar och släpade med sig de äldre, som kunde gå; männen deremot togo med sig alla vapen de kunde finna och skyndade ut, men ej för att eskortera konungen, utan för att döda denne konung, som vid skördetiden lät i det arma Champagne — så fattigt, att folket ordspråksvis kallade det samma det lusiga Champagne! — de öfvermodiga husarerne och de tjufaktiga tyskarne med sina hästar nedtrampa den usla skörden; men trenne skyddsenglar funnos i den kungliga vagnen: den stackars lille dauphin, som sjuk och skälfvande af feber låg i sin moders famn, hans syster, som stod vid vagnsfönstret, betraktande hela detta skådespel med en förvånad, men stadig blick, och slutligen prinsessan Élisabeth, visserligen redan tjugusju år gammal, men ändock omstrålad af den renaste ärbarhets och ungdoms gloria. Dessa män sågo dem; sågo denna drottning lutad öfver sitt barn, sågo denne nedslagne konung, och deras vrede lade sig; de sökte andra föremål derför och vände sig då till dem, som förblifvit konungen trogna, kallade dessa ädla och hängifna tjenare för fega uslingar och eländiga förrädare; och, för att ytterligare stegra detta raseri, föllo på dessa menniskors hufvuden, somliga obetäckta, andra upphetsade af krogaraas dåliga vin, en brännande junisols lodräta strålar, hvilka bröto sig genom det stoft, som detta ofantliga tåg uppjagade på vägen, och omkring det samma bildade liksom en regnbåge af eld.

Hvad skulle konungen ha sagt, om han, som kanske ännu ville förblinda sig sjelf, sett en man skynda ifrån Mezières med bössan på axeln och tillryggalagga sextio mil på tre dagar för att komma och döda honom i Paris, men då han der såg honom så fattig, så olycklig, så förödmjukad, skaka på hufvudet och afstå från sitt förslag?

Hvad skulle konungen ha sagt, om han sett en ung snickargesäll — hvilken trodde, att konungen genast efter sin återkomst omederbarligen skulle ställas inför rätta och dömas — begifva sig långt ifrån Bourgogne och till fots ila framåt på vägar och stigar blott för att åhöra denna dom? Emellertid träffar denne unge man en sin forne mästare, som förklarar för honom, att hvad han önskade se och höra ej skulle komma att ske så snart, samt qvarhåller honom hos sig, hvarpå också den unge snickeriarbetaren stannar och gifter sig med sin mästares dottera.

Det, som Louis XVI såg, var måhända mer talande, men mindre förfärligt; ty vi ha nyss nämt, huru som de trenne oskyldiga varelserna utgjorde liksom en tredubbel sköld och afvände från honom folkets vrede för att låta den återfalla på hans tjenare.

Då tåget lemnade Sainte-Menehould och befann sig på ungefär en half mil från staden, sågs en ryttare komma galopperande öfver fälten; det var en gammal ädling och riddare af Saint-Louisorden, ty detta ordenskors glimmade i hans knapphål. Ett ögonblick trodde folket utan tvilvel att det var nyfikenheten, som förde honom dit, och lemnade honom plats; men den gamle ädlingen nalkades vagnen med hatten i handen och kallade konungen och drottningen deras majestäter. Folket, som nyss funnit, hvarest det sanna majestätet, den verkliga styrkan fans, harmades öfver, att man åt dessa fångar kunde ge titlar, som tillkommo endast det, och började följaktligen att mumla och hota.

Konungen hade lärt att känna detta mummel; han hade hört det i Varennes och gissade dess betydelse.

— Min herre, sade han till den åldrige Saint-Louisriddaren, drottningen och jag äro högligen rörda öfver det prof på hängifvenhet, ni nu på ett så offentligt sätt gifvit oss; men i Guds namn aflägsna er, ert lif är ej här i säkerhet.

— Mitt lif tillhör konungen, sade den gamle riddaren, och den sista af mina dagar skall bli den skönaste, om jag får dö för min monark.

Några, som hörde dessa ord, började att knota ännu högre.

— Aflägsna er, min herre, aflägsna er! ropade konungen.

Och derpå lutade han sig ut och tillade:

— Gifven rum, mina vänner, gifven rum, jag ber er, gifven rum åt herr Daxnpierre.

De närmaste, de, som hörde konungens bön, gåfvo efter för den och lemnade rum; men olyckligtvis hände, att, då något längre bort häst och ryttare kommo i trängsel, ryttaren sporrade sin häst, der massan var så tät, att den ej var herre öfver sina rörelser. Några klämda qvinnor började då klaga, ett skrämdt barn att gråta; karlarne knöto händerna, den envise gubben deremot viftade med sin piska. Mumlet förvandlades i ett vildt hot, och snart utbröt denna till folket hörande lejonartade vrede. Herr Dampierre var redan kommen ur den tätaste massan; han sporrade raskt å nyo sin häst, den hoppade öfver diket och ilade öfver slätten. Men der vände sig den gamle ädlingen om, och tagande hatten i hand, ropade han: Lefve konungen! Detta var den sista hyllning, han egnade sin monark, men tillika en den oerhördaste förolämpning mot folket.

Ett skott aflossades efter honom, men han uppdrog en pistol ur hölstret och besvarade skott med skott; alla, som hade skjutgevär, lossade dem då på en gång efter den öfvermodige gubben.

Öfversållad af kulor störtade hästen, men om mannen sårades eller dödades af denna fruktansvärda salva, vet ingen. Likt en lavin rusade massan till den fläck, der hästen och ryttaren störtat omkull på omkring några och femtio stegs afstånd från konungens vagn; derpå uppkom ett tumult, en häftig rörelse, ett oredigt kaos, ett virrvarr af skrik och tjut, och plötsligt höjde sig ett hufvud med grått hår upplyft på en pik.

Det var den olycklige chevalier de Dampierres hufvud.

Drottningen uppgaf ett skrik och kastade sig tillbaka i vagnen.

— Vilddjur, kannibaler, mördare! röt Charny.

— Tig, tig, herr grefve, ropade Billot, eljest ansvarar jag inte för er.

— Lika godt, svarade Charny, jag är trött vid lifvet, och hvad kan hända mig värre, än hvad som nyligen hände min bror.

— Er bror var brottslig, svarade Billot, men ni är det icke.

Charny gjorde en åtbörd för att hoppa ned, men de båda lifdrabanterne höllo honom qvar; ty väl tjugu bajonetter riktades mot honom.

— Mina vänner, sade Billot med sin starka och aktningsbjudande stämma, hvad denne man än måtte säga eller göra, härvid pekade han på Charny, så förbjuder jag, att ett hår krökes på hans hufvud … jag är hans hustru ansvarig för honom.

— Hans hustru, mumlade drottningen bäfvande, lika som hade en af de bajonetter, som riktades mot Charny, träffat hennes hjerta, hans hustru! Och hvarför?

Hvarför, det visste ej Billot sjelf. Han hade nämt Charnys hustru, emedan han visste, huru mäktigt ett sådant ord talar till en massa, som, noga räknadt, ej består af annat än fäder och makar.

4.

Återfärden till paris.

Först sent anlände man till Châlons. Vagnen körde in på gården till intendenturen; kurirer hade blifvit afsända för att tillsäga om rum.

Denna gård var till den grad fullpackad med nationalgardister och nyfikne, att man var tvungen att aflägsna åskådarne, för att den kungliga familjen skulle kunna stiga ur vagnen.

Konungen steg först ur, sedan drottningen, bärande dauphin i sina armar, derefter prinsessan Elisabeth och den kungliga prinsessan och sist fru de Tourzel.

I samma ögonblick Louis XVI satte foten på trappan, aflossades ett bösskott, och kulan hven förbi hans hufvud.

Var väl detta ett misslyckadt konungamord, eller var det blott och bart en tillfällighet?

— Nå, sade konungen, i det han med mycket lugn vände sig om, det der var en klåpare, som lät sitt gevär smälla af.

Derpå tillade han med högre röst:

— Man måste se till, att sådant der inte får hända; en olycka kan snart inträffa.

Charny och de båda lifdrabanterne följde obehindradt den kungliga familjen och gingo med den uppför trappan.

Oberäknadt det obehagliga intryck, som det aflossade skottet gjort, tyckte drottningen sig nu inträda liksom inom en vänligare luftkrets. Utanför porten, der vägens stormiga medfölje stannat, hade ropen upphört; ett visst sakta sorl af medlidande hade till och med försports, då den kungliga familjen stigit ur vagnen; då de kommo upp i första våningen, var bordet dukadt, och det med en prydlighet, som förmådde fångarne att förvånade se på hvarandra.

Äfvenså fans der väntande betjening; men Charny och de båda lifdrabanterne förbehöllo sig förmånen att få betjena den kungliga familjen. Under detta slags ödmjukhet, som i våra dagar kunde förefalla sällsam, dolde grefven sin önskan att ej lemna konungen, men att få uppehålla sig i hans nära granskap och vara beredd för hvarje händelse.

Drottningen förstod detta, men hon vände sig ej ens till honom, tackade honom hvarken med blick, åtbörd eller ord, ty Billots ord: Jag är ansvarig för honom hos hans hustru, susade allt jemt för hennes öron.

Charny, den hon trott sig få föra ur Frankrike, Charny, den hon trott sig få se utvandra med henne, denne Charny återkom nu deremot med henne till Paris och skulle återse Andrée.

Olivier å sin sida kunde ej ana, hvad som föregick i drottningens hjerta. Han gissade ej, att hon hört dessa ord; dessutom började han att hysa vissa förhoppningar.

Såsom vi ofvan sagt, hade Charny blifvit sänd att rekognosera vägen och hade samvetsgrant uppfylt detta uppdrag. Han kände således, hurudan sinnesstämningen var äfven i den minsta by. Men i Chalons, en gammal stad utan någon handel och befolkad af borgare, kapitalister och adel, var sinnesstämningen följaktligen rojalistisk.

Följden var också den, att de höga gästerne knapt hunnit sätta sig till bords, innan departementsintendenten steg fram och bugade sig djupt för drottningen, som, icke väntande sig något godt, betraktade honom med oro.

— Madame, sade han, Châlons’ unga flickor anhålla om den nåden att få erbjuda ers majestät blommor.

Helt förvånad vände sig drottningen om och såg först på prinsessan Elisabeth, sedan på konungen.

— Blommor! utropade hon.

— Ja, madame, svarade intendenten, men om ögonblicket är illa valdt eller begäran allt för dristig, så vill jag genast gifva order, att de unga flickorna ej få komma upp.

— Ack nej, nej, min herre, tvärtom! utropade drottningen. Unga flickor och blommor! Åh, låt dem komma upp!

Intendenten aflägsnade sig, och ett ögonblick derefter visade sig på tröskeln tolf unga flickor omkring fjorton och sexton år och af de vackraste i staden.

— Kom in, kom in, mina barn! ropade drottningen och utsträckte armarna mot dem.

En af de unga flickorna, tolk ej allenast för sina kamrater och föräldrar, utan äfven för hela staden, hade lärt sig utantill ett vackert tal, som hon skulle upprepa; men vid drottningens tillrop, då hon såg hennes öppnade armar och hela den kungliga familjens sinnesrörelse, utbrast det arma barnet i tårar och förmådde endast af innersta hjerta utropa dessa ord, som i sig innefattade den allmänna meningen:

— Ack, ers majestät, hvilken olycka!

Drottningen tog mot buketten och omfamnade den unga flickan.

Emellertid lutade sig Charny till konungen och hviskade:

— Sire, kanske kan någon fördel dragas af stadens sinnesstämning, kanske är ännu icke allt förloradt; om ers majestät vill tillåta mig att en timme aflägsna mig, så skall jag gå ut och sedan aflägga räkenskap för hvad jag sett, hört och måhända äfven uträttat.

— Gå, min herre, svarade konungen, men var forsigtig; jag skulle aldrig kunna trösta mig, om någon olycka hände er. Det är nog med de tvenne förluster, er familj redan gjort.

— Sire, svarade Charny, mitt lif tillhör min konung, lika som mina bröders gjorde.

Derpå gick han ut, borttorkande en tår. Det fordrades hela den kungliga familjens, närvaro för att göra denne man med sitt ståndaktiga, men ömma sinnelag till den stoiker, som han låtsade vara; då han befann sig ensam, återkom hans sorg.

— Stackars Isidore, mumlade han.

Och dervid tryckte han handen mot sitt hjerta för att känna efter, om han hade qvar de papper, man funnit i hans aflidne brors ficka, dem Choiseul lemnat honom och dem han föresatt sig att läsa vid första lediga och lugna stund.

Efter de unga flickorna, dem den lilla prinsessan systerligt smekte, infunno sig deras fäder, hvilka, som sagdt är, till det mesta bestodo af aktningsvärda borgare och äldre adelsmän; skygga och ödmjuka, kommo de för att anhålla om nåden att få helsa den olycklige monarken. Konungen reste sig upp vid deras ankomst och drottningen ropade med sin vänligaste röst:

— Kommen in!

Med skäl kunde fångarne fråga sig, om de voro i Châlons eller i Versailles och om det verkligen endast var några timmar, sedan de under sina ögon sett den gamle Dampierre mördas och stympas.

Efter en half timmes frånvaro återkom Charny. Drottningen hade sett honom, både då han aflägsnade sig och då han återkom; men äfven för det skarpsyntaste öga hade det varit omöjligt att på hennes ansigte upptäcka det intryck, denna bortgång och återkomst gjort på hennes själ.

— Nå väl? hviskade konungen till Charny.

— Sire, svarade grefven, allt är på bästa fot; nationalgardet erbjuder sig att i morgon ledsaga ers majestät tillbaka till Montmédy.

— Har ni uppgjort någonting bestämdt?

— Ja, sire, med de förnämsta cheferne. I morgon, innan ers majestät aflägsnar sig, skall ni begära att få afhöra mässan; detta kan ej nekas, ty det är i morgon Kristos’ lekamens fest. Vagnen skall vänta utanför kyrkan; då ers majestät uppstiger deri, skola lefverop skalla, och midt under dessa lefverop skall ers majestät ge befallning, att vagnen skall vända och taga vägen till Montmédy.

— Godt, svarade Louis XVI, tack, herr de Charny; om ingenting är förändradt till i morgon, skola vi göra, som ni sagt oss. Men gå nu och hvila er, ty både ni och era kamrater måste behöfva det ännu mera än vi.

Som man lätt kan föreställa sig, räckte de unga flickornas, de beskedliga borgarnes och de hederliga adelsmännens företräde ej särdeles länge, utan klockan nio beredde sig konungen och den kungliga familjen att gå till hvila.

Då konungen och drottningen gingo in i sina sofrum, påminde en skildtvakt utanför deras dörr dem om, att de allt jemt voro fångar.

Likväl skyldrade denne skildtvakt gevär för dem, och på den ordentlighet, hvarmed denna hyllning egnades dem, ehuru de voro fångar, igenkände konungen en gammal soldat.

— Vid hvilket regemente har ni tjenat? frågade han posten.

— Vid franska gardet, sire, svarade denne.

— Nå, då förvånar det mig inte att se er här, sade konungen med kärf ton.

Louis XVI kunde ej glömma, att det franska gardet sedan den 13 juli 1789 gjort gemensam sak med folket.

Konungen och drottningen gingo in till sig. Just utanför deras sängkammardörr var skildtvakten posterad.

Då han en timme derefter aflöstes, begärde han att få tala med eskortens chef, hvilken ej var någon annan än Billot.

Billot satt nere på gatan och åt qvällsvard i sällskap med dem, söm anländt från de vid vägen liggande, olika byarna, och försökte öfvertala dem till att stanna qvar till dagen derpå.

Men de fleste af dem hade sett, hvad de ville se, det vill sagä den kungliga familjen, och mer än hälften af dem var angelägen om att få fira högtiden, hvar och en i sin by.

Billot bemödade sig att qvarhålla dem, emedan anordningarna i den aristokratiska staden oroade honom.

Det hederliga landtfolket svarade:

— Om vi ej återvända hem, hur skall då högtiden bli firad i morgon och hvem skall pryda våra hus till den?

Det var under denna syselsättning, som skildtvakten kom till honom. Båda talade sakta, men lifligt, hvarefter Billot skickade efter Drouet. Samma halfhöga, lifliga och af åtbörder beledsagade samtal förnyades, efter hvars slut Billot och Drouet följdes åt till postmästaren, en vän till den senare. Denne sadlade två hästar åt dem, och tio minuter derefter galopperade Billot på vägen till Reims och Drouet på vägen till Vitry-le-franҫais.

Då dagen grydde, återstodo knapt sex hundra personer af gårdagens följe, nämligen de ifrigaste eller de tröttaste, hvilka tillbragt natten på gatan, liggande på halmkärfvar, som man burit ut till dem. Då de vid morgonens första strålar rörde på sig, sågo de ett dussin uniformsklädda personer gå in i intendentshuset och ett ögonblick derefter springande lemna det.

I Châlons fans nämligen ett qvarter för Villeroys kompani drabanter, och ett dussin af dem var händelsevis qvar i staden. Dessa hade just varit och inhemtat order af Charny, som tillsagt dem att kläda sig i uniform och att, då konungen lemnade kyrkan, befinna sig till häst utanför den.

De skyndade nu att göra sig i ordning härtill. Som vi sagt, hade de tröttaste bland de bönder, som dagen förut deltagit i konungens följe, ej begifvit sig på hemvägen om aftonen, men på morgonen räknade de efter, hvilken väg de tillryggalagt, och somliga hade tio, andra åter femton mil till sina hem. Ett par hundra begåfvo sig å stad på återvägen, huru kamraterne än sökte qvarhålla dem.

De qvarvarandes antal besteg sig således på sin höjd till fyra eller fem hundra, och på ungefär ett lika antal konungen tillgifna nationalgardister kunde man räkna, utom de officerare, man ytterligare kunde vinna och som genom att trotsa alla faror kunde gifva ett det vackraste efterdöme.

Dessutom vet man, att staden var aristokratisk.

Om morgonen klockan sex hade de för konungens sak mest nitiske samlat sig på intendenthusets gård. Charny och draban terne stodo midt ibland dem och väntade likaledes.

Klockan sju steg konungen upp och lät säga, att han ville bivista mässan.

Man sökte då Billot och Drouet för att meddela dem denna önskan, men man fann ingendera.

Intet hinder sattes således emot konungens begäran. Charny gick upp till Louis XVI och underrättade honom om de båda eskortchefernes frånvaro.

Konungen fägnade sig deråt, men icke Charny; ty om han ej kände Drouet förut, så kände han Billot.

Emellertid syntes alla förebud gynnande. Gatorna voro öfverfulla med menniskor; men det var lätt att se, att denna befolkning var deltagande stämd. Så länge gardinerna i konungens och drottningens rum varit nedfälda, hade mängden för att icke störa fångarnes sömn gått af och an under tysta samtal och med