Allt som är rätt och rent

By Michaela Winglycke

Det är julafton i Vimmerby och tre familjer firar helgen tillsammans. Utåt sett verkar de ha allt: kärlek, vänskap, vackra hem och mycket pengar. Men under ytan döljer sig en mängd hemligheter.

Sent på natten hittas en av männen brutalt mördad och än en gång får polisinspektör William Johnson leda en mordutredning. Spåren leder honom och hans kollegor till ett religiöst samfund som den döde tillhörde under sin uppväxt. Samtidigt kämpar Williams sambo Josephine med problem i sin egen familj. Och som om inte det räckte fortsätter hans lillebror James att ställa till problem.

I takt med att snön faller tätnar mystiken, och frågetecknen blir bara fler och fler.

Michaela Winglycke, själv uppvuxen utanför Vimmerby, är beteendevetare och studerar juridik. ”Allt som är rätt och rent” är en fristående uppföljare till hennes debut ”Jag tvivlar på ditt ord". Det är en fängslande deckare där karaktärernas relationer och småstadslivet står i centrum.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 16, 2020
• ISBN: 9789178299997

Book preview

mina.

Kapitel 1.

Tisdag den 24 december

Gabriella Lundström rörde om med en träslev i den stora kastrullen med risgrynsgröt som hon värmde på spisen. För att inte behöva tillbringa någon längre tid av julaftonskvällen i köket hade hon förberett gröten redan dagen innan. Ur en låda till höger om den svarta induktionshällen tog Gabriella fram en sked och smakade av. Den var bra, nästan lika bra som mammas, tillät hon sig att tänka innan hon snabbt motade bort bilden av sin mor från näthinnan.

Mamma, mamma, när ska vi äta gröt?

När Gabriella vände sig om möttes hon av sin femåriga dotter Liv som kom in i köket hoppande på ett ben.

Alldeles strax, gumman, svarade Gabriella och rufsade om i sin dotters korpsvarta lockar. Du kanske kan hjälpa mig att duka?

Javisst, svarade Liv med stolthet i rösten.

Hennes dotter hade alltid tyckt om att hjälpa sina föräldrar med olika sysslor här hemma. Sedan hon hade blivit något äldre, och inte längre smutsade ner mer än vad hon faktiskt gjorde rent när hon torkade av köksbordet eller fyllde diskmaskinen med smutsig disk, var Liv faktiskt ofta till hjälp i hemmet. Antagligen var hon så ordentlig och lillgammal för att hon var enda barnet, tänkte Gabriella. Fast å andra sidan hade hennes dotter av samma anledning lika gärna kunnat bli bortskämd och odräglig. Liv fick allt hon pekade på och hade alltid båda sina föräldrars odelade uppmärksamhet, men var trots det en godhjärtad och ödmjuk liten flicka. Liv försvann ut i det stora vardagsrummet med flera djupa skålar balanserande i sina små händer.

Tidigare under dagen hade Gabriella hällt upp socker och kanel i matchande granitgrå skålar och hon plockade nu fram dessa ur ett av de svarta överskåpen och ställde dem på en bricka som stod på köksbänken. Därefter vände hon sig om och öppnade dörren till det stora kylskåpet och tog fram mjölk, smör, resterna av julskinkan och senap. Hon funderade ett ögonblick över om hon skulle göra vanligt bryggkaffe, hälla upp den svarta drycken i en kaffekanna och ta med sig de vita kopparna med guldkant till vardagsrummet. Eller iddes hon göra speciellt kaffe till var och en, i den exklusiva kaffemaskinen som hon var medveten om att hennes man Fredrik var mer än stolt över? Hon visste vilka i sällskapet som ville ha cappuccino, macchiato och espresso och vem som föredrog att dricka sitt kaffe svart. I själva verket var det bara en person i samlingen som drack sitt kaffe i form av en slät svart kopp. Bara en sådan trivial sak som kaffedrickande kännetecknade deras grupp väl. Allt skulle vara särskilt utvalt, allt från kläder, inredning och intressen till vilket slags kaffe man föredrog.

Tanken på allas uppskattning, men kanske främst tanken på Marielles avundsjuka uppsyn när hon fick se Gabriellas perfekta kvällsfika fick henne att bestämma sig. Vanligt simpelt bryggkaffe kunde de dricka en annan gång. Hon hade ägnat hela gårdagen åt att städa för att huset skulle vara tipptopp inför det förestående julfirandet och vid närmare eftertanke tänkte hon inte förstöra sitt hitintills felfria värdinneskap genom att bjuda på blaskigt bryggkaffe.

Gabriellas tvillingbror Tobias och hans fru Marielle hade renoverat sitt kök för lite drygt ett år sedan, medan Gabriella och Fredrik med nöd och näppe hade slutfört en renovering bara några dagar innan julafton. Och ändå hade ingen av familjerna bott i sina nybyggda arkitektritade villor i mer än några år. När Gabriella tänkte på sin familjs överkonsumtion och lyxvanor skämdes hon lite grann, men hon hade alltid ursäkter redo för att rättfärdiga överdådet så snart skammen kom över henne. De drev trots allt ett företag som erbjöd sina kunder inte bara sprillans nya kök, utan all hjälp från planering och ritning till byggnation och installation. Hur skulle det se ut om de själva inte ständigt uppdaterade sig? Hur skulle någon bekant som var på besök vilja anlita dem om de själva inte hade det senaste att visa upp? Dessutom hade de stressat sig igenom sina husbyggen, både för att bli klara så snabbt som möjligt och för att byggnationerna hade varit en enda stor tävling mellan henne och Marielle.

Tobias och Marielle hade valt ett enplanshus i trä, som numer var målat i en ljusgrå nyans, medan Gabriella och Fredrik hade byggt ett tvåplanshus i vit puts. Båda villorna hade såväl åtskilliga panoramafönster och skjutdörrar som specialritade utbyggnader, terrass och pool. De två hemmen var nog i själva verket ungefär lika flådiga men samtidigt väldigt olika, vilket medförde att Gabriella och Marielle ständigt gav varandra subtila pikar med syfte att påpeka den andras dåliga smak. Hon visste inte hur många gånger Marielle hade antytt att det var otroligt praktiskt att ha allt på samma plan, medan Gabriella själv i förbifarten brukade påpeka det fantastiska med att Liv hade en egen övervåning.

Även Gabriellas bästa väninna Jill och hennes man Olav var grannar med Gabriella och Marielle på Marmorgränd i Vimmerby och det kom nog inte som en överraskning för någon att Jills hem var det mest anspråkslösa av de tre villorna. Ett klassiskt vitt trähus i två plan utan några särskilda extravaganser. Ganska tråkigt, om Gabriella skulle säga vad hon egentligen tyckte.

Det här var tredje året i rad som de tre familjerna tillbringade julafton tillsammans. Tre vuxna par och fem barn. Inga föräldrar eller andra släktingar som man ändå inte hade något gemensamt med.

Gabriella och hennes bror hade ingen kontakt med sina föräldrar, som fortfarande var medlemmar i församlingen där de vuxit upp som Jehovas vittnen, och de hade inga fler syskon. Det faktum att Gabriella och Tobias och deras föräldrar hade vitt skilda sätt att se på livet i kombination med en rad gamla olösta oförrätter, medförde att föräldrarna aldrig hade träffat varken Liv eller Tobias och Marielles treåriga tvillingar Vincent och Vendela.

Gabriellas man Fredrik var adopterad från Indien och han hade inte heller någon vidare kontakt med sina adoptivföräldrar, som han alltid kallade dem, utan påstod att de under hans uppväxt sett på honom mer som ett välgörenhetsprojekt än sitt eget barn. Några år efter att Fredrik kom till familjen Lundström i Vimmerby hade hans föräldrar, precis som många andra ofrivilligt barnlösa som till slut valde att adoptera, fått ett biologiskt barn. Dottern, Fredriks lillasyster, hade ända sedan sin ankomst favoriserats av föräldrarna. Visst kände Gabriella med Fredrik, även om hon visste att hon inte visade tillräckligt intresse för sin mans familjeproblem. Hon förmådde helt enkelt inte och hade tillräckliga svårigheter att försöka undvika minnena av sina egna stränga föräldrar för att orka bry sig om någon annans brustna familjeband.

Marielle, som var född och uppvuxen i Malmö, hade endast sin mamma kvar i livet. Mamman led sedan några år tillbaka av Alzheimers sjukdom och bodde därför på ett boende med personal som tog hand om henne. Men Gabriella visste att Marielles mamma sällan fick besök av sin dotter, som tycktes ha lagt ner åtskillig energi på att försöka sudda ut spåren av en svår uppväxt med en psykiskt sjuk mamma och en alkoholiserad pappa.

De enda i samlingen som hade någon familj att räkna med var Jill och Olav. Det förvånade dock inte Gabriella att hennes väninna i stället för att vara med sin egen familj tillbringade julen med sina vänner. Jill var alldeles för rädd för att inte längre få vara med och vågade därför inte missa något så viktigt som en julafton med vännerna. Men till sin egen förargelse hade Gabriella på senaste tiden inte kunnat undvika att lägga märke till att något hade förändrats i dynamiken mellan henne själv och Jill. Allt berodde på att Jill helt plötsligt, likt en vågmästare, visade tendenser till att välja mellan henne och Marielle.

Från vardagsrummet kunde hon höra sin man och sina vänner prata och skratta högt. Marielles breda skånska hördes ända ut hit och Gabriella fick rysningar av hennes gapiga röst. De satt runt det stora rustika träbordet med svarta designstolar. Hon kunde även höra regelbundna dunsar blandade med spridda skratt och skrik från övervåningen där barnen lekte med det överflöd av leksaker de fått av tomten tidigare under eftermiddagen. Julklappar var inget undantag från den ständigt pågående tävlingen mellan Gabriella och hennes svägerska.

Hon lät blicken svepa över det nya köket. I fönstren hängde vita julstjärnor som spred ett varmt ljus över svarta matta luckor, marmorbänkar och en diskho i vit keramik. Alla vitvaror var av senaste modell.

Utanför kökets stora fönster singlade otaliga snöflingor ner från himlen och landade på det vita täcke som snön redan bildat på marken. Ljusslingorna i träden bidrog till att den varma känslan inomhus spred sig även till trädgården.

Egentligen skulle allt kunna vara så bra, tänkte Gabriella. Här stod hon i sitt eget nyrenoverade kök, mitt i en idyll som borde medföra harmoni och trygghet. Ändå kunde varken julstjärnorna i fönstren eller ljusslingorna ute i trädgården ge henne ett lugn. Inte heller sorlet från hennes närmaste vänner, lätena som kom av barnlek en trappa upp eller ljudet av tv:n med SVT:s julvärd som stod på i bakgrunden gav Gabriella någon känsla av hopp.

Vem som helst som såg henne nu skulle säga att hon hade allt.

Men de hade ingen aning.

Kapitel 2.

Tisdag den 24 december

Josephine Carlberg slog sig ner bredvid sin sambo William i soffan. De tillbringade julaftonskvällen hemma i hans föräldrar Ylva och Roberts hus på Smedjegatan. Eftersom Robert var från USA var jularna hemma hos familjen Johnson influerade av amerikanska traditioner, men Josephine misstänkte att Roberts kulturella arv från sitt hemland ändå inte fick det utrymme han egentligen önskade.

Även Josephines egna föräldrar satt en bit bort i samma hörnsoffa. Hon fick fortfarande nypa sig själv i armen varje gång hon såg på sin mamma. Hennes mamma. En mamma som Josephine hade saknat i hela sitt liv, en mamma som hon alltid trott var död men som genom ett mirakel kommit tillbaka till henne och hennes pappa. Hon kunde fortfarande inte tro att det var sant, men trots att hon var obeskrivligt lycklig över att ha sin mamma hos sig gjorde det ont att tänka på vad hon varit med om. Att en okänd man kidnappade hennes mamma för att hämnas på Josephines pappa Per-Erik, som var advokat. Han hade försvarat den som varit misstänkt för att ha orsakat mannens frus död, och fått honom friad.

Numer bodde även Josephines föräldrar i Vimmerby. Det hade inte varit lätt och det hade tagit sin tid, men de hade hittat tillbaka till varandra efter alla år isär. Så snart Per-Erik hade förstått att Josephines mamma Ellinore inte lämnade honom och sina två barn av fri vilja för att aldrig mer höra av sig, hade hans bitterhet och uppgivenhet varit som bortblåsta.

Han hade bestämt sig för att gå i pension något år i förtid, vilket inte varit några problem med tanke på den goda ekonomiska situation han lyckats frambringa efter åren som framgångsrik advokat. De hade dessutom, efter många och långa diskussioner, slutligen bestämt sig för att sälja Josephines farföräldrars sommarhus i Stockholms skärgård. Alla i familjen kände sig klara med huvudstaden och ville gärna lägga det livet bakom sig. Trots dramat som utspelat sig i Vimmerby bara ett halvår tidigare kändes den småländska småstaden trygg. Framför allt kändes den som deras hem. Här kände sig Josephine hemma och hon visste att hennes föräldrar började göra detsamma. De hade köpt sig ett litet radhus i centrala Vimmerby och letade efter ett torp eller en sommarstuga lite utanför stan eftersom Ellinore tyckte om trädgårdsarbete och gärna ville odla egna grödor. Josephines mamma var sjukskriven, hon var diagnostiserad med posttraumatiskt stressyndrom och åt starka mediciner för att klara av sin vardag, och Josephine tvivlade på att hon någonsin skulle kunna leva ett helt vanligt liv igen.

Det var en omöjlighet att inte oroa sig för hur hennes mamma mådde, även om Ellinore ständigt förmanade Josephine att hon måste tänka på sig själv och sitt barn i stället. Reflexmässigt flög hennes hand ner mot magen så snart hon tänkte på barnet som låg där inne, om hon nu någonsin inte tänkte på det. Efter att i somras ha förlorat ett några veckor gammalt foster hade Josephine och William inte varit säkra på om de kände sig redo för att försöka så snart igen. Men så hade det bara hänt. Varken på grund av att de verkligen försökt eller varit oförsiktiga, utan mer för att de inte riktigt tillät sig att tänka på det. Förlusten hade fortfarande gjort så ont att de knappt vågat hoppas på att en graviditet kunde bli verklighet igen. Förra gången hade Josephine bara hunnit vara gravid i några få veckor och de hade endast vetat om graviditeten några dagar när hon fick missfall. Ändå hade händelsen satt djupa spår i hennes själ. Hon kunde inte ens föreställa sig hur det kändes för dem som förlorade ett barn i magen längre in i graviditeten.

Mordet på hennes syster Helena hade gjort Josephine fullständigt förkrossad. Det hade varit startskottet på en händelsekedja som senare utmynnat i att hon själv och Helenas son Olle kidnappats av Helenas älskare Jesper Broman, och att hon på grund av traumat förlorat sitt barn. Josephine och Helena hade aldrig träffats i vuxen ålder och medan hon själv inte mindes den fasansfulla dagen då deras mamma fördes bort av Jespers pappa Bengt Broman, hade både Helena och deras dåvarande barnvakt Rebecca Brändsten tvingats leva med de fruktansvärda minnena. I dag avtjänade både Jesper och Bengt Broman fängelsestraff och det skulle de göra under lång tid framöver.

Det hade senare visat sig att Jesper Broman var pappa till Helena och hennes man Stefans son Olle. Till en början hade Jesper hotat med att anlita ett juridiskt ombud för att försöka få till ett umgänge med sin son i fängelset, men än hade inget hänt och Josephine var ganska säker på att det enbart varit tomma hot. Hon tyckte inte synd om Jesper, han hade trots allt berövat Helena livet och skadat både henne själv, Olle och Rebecca. Men hon var säker på att allt regisserats av hans pappa och att ingenting egentligen varit Jespers egen vilja. Stefan hade i alla fall äntligen blivit tillräckligt stark för att själv orka anlita juridisk hjälp och på så sätt vara förberedd ifall Jesper skulle få för sig något.

Vill ni ha något mer? frågade Ylva en aning spänt.

Nej, tack, det är så bra, svarade William glättigt samtidigt som han klappade sig på magen för att demonstrera hur mätt han var.

De andra som satt samlade i Ylva och Roberts vardagsrum skakade på sina huvuden och mumlade i kör att de också var mätta. Josephines svägerska Sara satt i en fåtölj med sin son Theodor i famnen. Alla var tysta och stirrade antingen ner i golvet eller på någon osynlig punkt framför sig. Anledningen till den spända stämningen var att Williams bror James bara några minuter tidigare hade brusat upp, rest sig och försvunnit ut genom ytterdörren som slagit igen med en hård smäll.

Eftermiddagen och kvällen hade fortskridit smärtfritt. De hade kommit hem till Ylva och Robert vid tvåtiden och hade sedan dess ätit mängder av mat och godis, spelat julklappsspelet och diverse andra sällskapsspel och haft ett kort besök av tomten. Theodor hade inte alls varit rädd för mannen i röd rock och med stort vitt skägg, utan hade ganska snart satt sig i tomtens knä, till Saras stora förtjusning. Sara hade tagit massor av kort på Theodor och tomten, medan James hade suttit och stirrat ner i sin telefon och sett ointresserad ut.

Efter tomtens besök hade de spelat ett frågespel. Det gick ut på att alla i tur och ordning fick svara på samma fem frågor samtidigt som man bara fick veta antalet rätt varje person hade, inte specifikt vilka frågor man svarade rätt på. Helt plötsligt hade James sagt att han svarat något helt annat än vad de andra med säkerhet hört honom säga. När William retsamt pikat sin lillebror för att han försökt fuska hade James tappat fattningen helt och ställt sig upp och skrikit att William alltid skulle hacka på honom. Därefter hade han försvunnit ut ur vardagsrummet och bara sekunder senare hade de hört ytterdörren slå igen.

Det var tydligt att Sara knappt lyckades hålla tillbaka tårarna. Hur mycket hon än kämpade för att de andra inte skulle se hur ledsen hon egentligen var kunde hon inte hålla sin fasad uppe längre. Det var julafton och Instagram och Facebook svämmade över av idylliska firanden, och Josephine hade förstått att Sara lät sig påverkas mycket av hur andra hade det. Hon visste också att Sara inte hade någon nära relation till sina egna föräldrar och att hon med största sannolikhet haft stora förhoppningar om det som skulle bli hennes egen lilla familj. Förhoppningar som James beteende inte bara grusade, utan förintade.

Hon visste att hon var ute på hal is, men Josephine var så oerhört trött på det hela. Trött på att James beteende alltid förstörde deras familjesammankomster, trött på att William satt bredvid henne i soffan lika tafatt som sina föräldrar och trött på Saras ledsna uppsyn, trots att hon egentligen visste att det var fel att bli irriterad på Sara. Efter allt som hade hänt i somras tyckte Josephine att Williams familj borde ha insett att livet var för kort för att ha det så här, att de någon gång måste göra något åt sin situation. De var en varm och kärleksfull familj som tycktes kunna prata om det mesta, förutom James problem.

James hade druckit flera öl under kvällen, medan resten av sällskapet på sin höjd tagit ett glas vin till maten. Han hade knappt ägnat Theodor någon uppmärksamhet alls, varken lyssnat på honom när han försökt berätta något med de få ord han behärskade eller engagerat sig i att hjälpa honom att öppna de paket han fått av tomten. Återigen slogs Josephine av att det var som om Sara var ensamstående och att James inte ens tillhörde dem.

Det gick nästan att ta på den dåliga stämningen i rummet. Allt det mysiga som i normala fall hörde julen till kändes just nu långt borta. Josephine, som sällan brukade irritera sig på Ylva, kunde inte låta bli att reflektera över hur patetiskt det var att det enda hon kom sig för att fråga var om någon ville ha mer mat. Lika fega tyckte hon att Robert och William var som bara satt tysta.

Det kanske är dags att någon säger ifrån till honom, sa hon. Jag menar, han mår inte bra och ni mår ju inte heller bra. Vi måste väl kunna prata om det i alla fall?

Först sökte Josephine Ylvas blick och därefter Saras, men de låtsades inte notera hennes försök till ögonkontakt.

Jag orkar inte mer, sa Sara till slut.

Hon torkade sig under näsan med ärmen på den röda klänningen eftersom tårarna som hon nu tillät komma gjorde att även snoret rann.

Josephine pustade ut inombords. Efter Saras utbrott i somras när Josephine försökt fråga henne hur hennes och James relation egentligen var hade hon inte vågat ta upp det här med Sara igen.

Förvirrat såg Ylva och Robert på varandra. Det var tydligt att James var deras gemensamma ömma punkt, de verkade stå helt handfallna när det kom till sin yngste son. William hade inte heller helt lätt för att prata om sin lillebror och Josephine förstod fortfarande inte hela bakgrunden till James problem.

Jag förstår det, lilla gumman, sa Ylva och gick fram till Sara och höll om hennes axlar. Så här kan du inte ha det. Du är värd bättre.

Fajmoj, sa Theodor och sträckte ut armarna mot Ylva omedveten om dramat som utspelade sig framför honom.

Ylva lyfte upp Theodor i famnen och kramade honom hårt.

Det kommer att bli bra, sa hon med munnen i hans hår. Det kommer att bli bra. Din pappa menar inget illa.

Josephine förstod att Ylva inte upprepade orden bara till Theodor, utan också till sig själv.

Kapitel 3.

Tisdag den 24 december

Marielle Larsson såg hur Gabriella kom in i vardagsrummet med en stor överfull bricka i händerna.

Då var det dags för gröt! Hoppas att ni har hunnit bli hungriga igen, kvittrade Gabriella med en tillgjordhet i rösten som gav Marielle rysningar.

Både Jill och Olav log uppskattande mot Gabriella. Men Tobias och Fredrik, som var mitt uppe i en diskussion om hur mycket av skattebetalarnas pengar som gick till storstäderna och hur lite resurser som faktiskt lades på glesbygden, verkade knappt ta någon notis om henne. Marielle log inombords. Hon kände aldrig en sådan skadeglädje som när något inte gick Gabriellas väg, om det så bara handlade om att hennes gröt inte fick den uppmärksamhet den förtjänade.

Barn, gröt! ropade Gabriella mot övervåningen.

Hon fortsatte att springa in och ut ur köket några gånger för att hämta allt som behövdes till julaftonskvällens obligatoriska risgrynsgröt och skinkmackor. Som vanligt hjälpte inte Fredrik till. Inte för att Tobias var särskilt hjälpsam hemma han heller, men han var nog i alla fall snäppet bättre än Fredrik.

Jill reste på sig för att hjälpa Gabriella med det sista, men Marielle satt kvar. Hon erbjöd sig inte ens att hjälpa till. Det kunde hon ha, tänkte Marielle och slängde ett blängande ögonkast på Gabriellas ryggtavla när hon återigen försvann ut i det nyrenoverade köket.

Det var väl självklart att de skulle vara hemma hos Gabriella och Fredrik den här julen, trots att det egentligen var Jill och Olavs tur att hålla i julfirandet. Det här var tredje året i rad som de firade högtiden tillsammans och de gick efter ett rullande schema, eller det var i alla fall vad Marielle hade trott. Som från ingenstans hade Gabriella kommit på att hon och Fredrik skulle renovera sitt kök så att det skulle vara färdigt precis lagom till jul. Hon hade därför så gärna velat att de skulle vara hemma hos dem det här året och Jill hade i ärlighetens namn inte haft något att säga till om.

Under renoveringens gång hade en obehaglig avundsjuka vuxit sig allt starkare inom Marielle. I hemlighet ångrade hon att hon och Tobias inte också hade valt mörka luckor i stället för ljusa när de gjorde om sitt kök förra året. Hela deras enplanshus var inrett i ljusa sobra färger och majoriteten av möblerna var i vitlaserad ek och andra naturmaterial. Visst var ett ljust hem och ett kök med vita luckor ett klassiskt val som aldrig kunde bli fel, men faktum var att katalogerna just nu svämmade över av mörkare materialval och mustigare färgskalor. Marielle ville inte bli förknippad med något mediokert bara för att det var ett säkert kort. Dessutom hade hon begått misstaget att en gång nämna för Gabriella att mörka luckor kanske ändå var att föredra framför ljusa, och bara ett halvår senare hade Gabriella nu svarta luckor.

Men det var otänkbart att Marielle skulle visa sin missunnsamhet öppet. I stället hade hon svalt påpekat att köket var smakfullt, men kanske inte riktigt hennes stil. Hon och Gabriella var rivaler, men för den sakens skull fanns det inte på världskartan att de skulle låta någon utomstående uppfatta deras fientlighet gentemot varandra. Rivaliteten underbyggdes i stället av subtila pikar och ständiga tjuvnyp. De var båda två tillräckligt kontrollerade för att inte ställa till med några scener, vad andra tyckte om dem betydde allt och det skulle även vara dåligt för företaget.

Det där jävla företaget, tänkte Marielle och blev med ens arg. Firman som utåt sett skulle se ut som ett lyckat familjeföretag. Och visst var företaget lyckat ur ekonomisk synvinkel, så mycket hade Marielle förstått trots att hon inte ens var betrodd med att arbeta i butiken som låg i utkanten av Vimmerby. De hade det gott ställt, även om hon inte visste hur gott. Det var endast Tobias, Gabriella och Fredrik som hade insyn i företagets ekonomi och det var Tobias som skötte deras privata.

Tobias, Gabriella och Fredrik hade startat L & L Kitchen för flera år sedan, redan innan hon själv kom in i bilden. L & L som i Lundström och Larsson. Medan Gabriella, som var civilekonom, skötte företagets administration, fakturering, löner och större delen av bokföringen, ritade Fredrik och Tobias köken och skötte alla kundbesök. Jills man Olav var byggnadsingenjör och snickare och bossade över de hantverkare som byggde och installerade köken på plats. Han skötte även samordningen med elektriker, rörmokare och andra yrkesmän som också behövdes för att ett kök skulle bli fulländat.

Efter några år, när firman börjat gå riktigt bra, hade de anställt Jill som butiksansvarig på heltid och när Marielle ytterligare några år senare flyttade till Vimmerby hade de haft så pass mycket att göra att det inte borde ha varit några problem att anställa även henne.

Hon hade erbjudit sig att sköta företagets marknadsföring, men Gabriella hade bara skrattat åt henne. I dag var Marielles enda riktiga uppgift att uppdatera L & L Kitchen’s Instagramoch Facebooksidor, men inte ens det fick hon göra på egen hand. Gabriella skulle alltid vara där och lägga sig i hennes formuleringar innan hon fick publicera inläggen. Marielle var medveten om att hon förmodligen hade dyslexi, men hon förstod inte varför det var så himla viktigt att allt blev grammatiskt korrekt jämt. Hon var den av dem alla som var i särklass bäst på att ta inspirerande foton och komma på roliga tävlingar och event och det var därför omöjligt för henne att förstå hur hon inte kunde få förtroendet att sköta marknadsföringen. Hon var dessutom den som hade mest känsla för färg och form och hon visste att hon skulle göra ett utmärkt jobb som inredare om hon bara fick chansen.

Lagom till årets julskyltning hade hon i alla fall efter mycket tjat fått anordna ett litet event under Tomtenatta då stans alla butiker hade extraöppet. Till en början hade inte Gabriella och Fredrik tyckt att det var nödvändigt att göra mer än att ha öppet lite längre än vanligt precis som alla andra. Det var väl ändå ingen som hade råd att byta kök i januari, resonerade de. Marielle hade dock haft otaliga idéer om tävlingar, utlottningar, rabatter och uppträdanden. Till slut hade hon fått tillåtelse att genomföra några av dessa och till och med Gabriella hade sett gillande ut någonstans under sin sedvanliga bistra min.

Hur kvällen hade slutat hade Marielle dock försökt glömma under de dagar som passerat sedan årets Tomtenatta ägt rum, även om hon inte ansåg att det var en tillnärmelsevis lika stor katastrof som Gabriella och Fredrik verkade tycka. Hon hade lottat ut lite fler vinster än planerat, råkat blanda ihop lotter ur flera olika serier och plötsligt haft två vinnare till varje pris. Dessutom hade Samir och Viktor, som Marielle bokat för ett uppträdande i butiken och flitigt marknadsfört, inte dykt upp. Med facit i hand var det kanske inte så konstigt eftersom hon hade glömt bort att svara på mejlet där hon skulle bekräfta bokningen. Att hon aldrig hade fått något avtal eller någon överenskommelse skickad till sig var inget hon hade tänkt på. Därtill hade både glöggen, pepparkakorna och lussebullarna som hon köpt tagit slut efter bara någon timme. Gabriella och Fredrik hade inte sett glada ut, medan Tobias haft lite mer överseende och Jill och Olav som vanligt gjort allt för att inte behöva ta någons parti.

Det skulle förmodligen dröja innan hon fick förtroendet att anordna något i butiken igen, om hon nu någonsin skulle få det. Marielle bannade sig själv för att hon hade skrivit på äktenskapsförordet innan hon gifte sig med Tobias. Det var inte mer än riktigt att hon skulle ha rätt till halva hans del av företaget ifall de skilde sig. Nu befann hon sig i stället i ett ständigt underläge, inte mer värd än Jill och Olav som var anställda, kanske till och med mindre värd än dem.

Hon och Tobias hade i alla fall tagit livförsäkringar på varandra i samband med att de byggde huset, så om något skulle hända honom skulle hon inte tvingas flytta därifrån.

Tobias och Fredrik verkade äntligen ge upp sin alltmer uppeldade diskussion, som så småningom övergått till att handla om småföretagande på landsbygden. Ibland tyckte Marielle att hennes man och Fredrik var så självgoda att nöjdheten nästan pyste ut ur öronen på dem. För henne, som kom från Malmö, föreföll det ofta patetiskt hur de verkade tro att deras eget företag och Vimmerby var världens centrum.

Marielle kunde se hur Tobias log tacksamt mot Gabriella som log tillbaka.

Vad fint du har fixat, sa han.

Äsch då, lite gröt bara, svarade hon nedtonande.

Hon visste att Gabriella tyckte att hon hade kommit och tagit hennes bror ifrån henne, det var uppenbart. Marielle hade aldrig känt sig välkomnad av sin mans syster. I själva verket störde hon sig på deras nära relation, hur de måste bo grannar, driva företag ihop och ägna både helger och semestrar åt att umgås. Visst förstod hon att de hade haft det tufft när de vuxit upp och att de därför var viktiga för varandra, men det hade väl hon också haft. Till och med tuffare. Att tvingas gå till kyrkan och förbjudas att gå på skoldiskon och dricka alkohol var väl ingenting i jämförelse med att aldrig ha hela och rena kläder på sig och flera gånger i veckan behöva ruska om sin ständigt sovande mamma för att vara säker på att hon fortfarande levde.

De var bortskämda och patetiska, tänkte Marielle föraktfullt.

Och de begick ett stort misstag som stängde henne ute.

Kapitel 4.

Tisdag den 24 december

William Johnson tog på sig dunjackan och vinterkängorna, drog ner mössan så långt det var möjligt och avslutade med de tjocka vantarna innan han öppnade ytterdörren och gick ut i sina föräldrars snötäckta trädgård.

Det var mörkt ute, gatlyktorna och all snö lyste dock upp den skumma kvällningen något.

Han såg sig omkring, en liten gång var uppskottad mellan ytterdörren och grinden som ledde ut till gatan på andra sidan av det vitmålade staketet. Även garageuppfarten hade förmodligen skottats i morse, men det gick knappt