Hus och hem eller Hu, så hemskt

By Novellmästarna

Borta bra men hemma bäst - så lyder det välkända ordspråket. Men skenet bedrar! Egentligen är hemmet faktiskt en av de absolut farligaste platserna att befinna sig på. Olyckor och annat hemskt händer så lätt - särskilt efter ett par snaps på en kräftskiva. Och allra säkrast är det nog att inte gå till sängs som ovänner, för man vet aldrig vad som kan ske under nattens gång. Fråga bara Edvin Andersson vad som hände med hans Astrid... "Hus och hem eller Hu, så hemskt" är en novellsamling som sammanställts av Novellmästarna. Den innehåller texter skrivna av Ulf Durling, Ahrvid Engholm, Bertil Falk, Kjell E. Genberg, Niki Loong, Helena Sigander och Cecilia Wennerström.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726711455

Book preview

författaren.

Förord

Mitt hem är min borg!

Många tror det och känner sig bedrägligt säkra i hemmet. Men statistiken säger att det faktiskt är en av de farligaste platserna i tillvaron. Inte nog med att man kan skålla sig på det vatten man kokar på spisen eller trilla av stolen och slå ihjäl sig när man sätter upp gardiner.

De människor man har närmast omkring sig kan också vara en risk … för att inte tala om alla man bjuder hem utan att kolla upp deras bakgrund.

Det är kanske säkrast att hålla sig borta från hemmet.

Helena Sigander

Ordförande för Novellmästarna

Nocturne

Av Ulf Durling

Det började bli en aning kyligt. Skymningen var i antågande. Som på ett givet tecken svepte vi våra plädar tätare omkring oss. Om en kvart eller så skulle vi gå in i stugan och förbereda oss för natten.

– Vi tar en lång och skön sovmorgon, sa frugan och kvävde en gäspning. Eller skulle du hellre vilja vara i tjänst och tvingas inställa dig på polisstationen? Som förr om åren?

Frågan var retorisk. Jag skakade på huvudet. Det hade ofta hänt att jag inte kunnat ta ut min semester förrän i augusti eller rentav i september när badsäsongen för längesen var över!

– Säkert? Är du riktigt ärlig nu?

– Ja. Jag ljuger bara i nödfall.

Vilket gav mig en finfin anledning att utnyttja vår förlängda kvällsstund i bersån till att dra historien om makarna Andersson.

Hade jag berättat om dem tidigare? Det är svårt att säga, vid fyllda sjuttio hade minnet en tendens att svika mig. Det är den enda skröplighet jag besväras av. Vi har båda turen att vara friska. Vi är också lika mottagliga som tacksamma för livets många återstående glädjeämnen. Framför allt njuter vi av varandra, av närheten och gemenskapen.

– Har du hört om Edvin och Astrid Andersson, frågade jag.

– Inte vad jag vet. Jag är idel öra.

Uppmuntrad av hennes iver och intresse drog jag igång:

Det var en sommar i början av nittiotalet. Tillsammans med min kollega hade jag gjort en utryckning till ett av stadens östra bostadsområden. Larmet gällde en äldre kvinna. Hon satt död i vardagsrummet, i ett soffhörn, och så snart den nyblivne änkemannen väl fått ordning på sin hörapparat framgick det att hon i princip inte rört sig ur fläcken sedan nyheterna i TV2 föregående dag. På den tiden sändes Rapport med väder klockan 19.30.

Efter ett tag kröp det fram att de hade grälat. Det hände ytterst sällan, betonade Andersson. Vad som utlöst kontroversen kunde han inte erinra sig men det ena hårda ordet hade gett det andra tills han vid åttatiden slutligen tröttnat på käbblet, vräkt ur sig ett antal dumheter – bland annat något om att hon, Astrid, var en hopplös satmara – och gått och lagt sig. Enligt hans mening hade det helt enkelt blivit nödvändigt att sätta punkt för resonemanget, annars kunde han mycket väl och av ren upprördhet ha drabbats av en