Kära Liv

By Åke Leijonhufvud

Liv Petrén är 43 år och arbetar som sakkunnig i statsrådsberedningen. Samma vår som stasministern mördas drabbas hon av ett par till synes bagatellartade motgångar. Hon råkar i obalans och hela hennes tillvaro kommer i gungning. För att hitta sig själv ger hon sig ut på en lång resa. Under resans gång upptäcker hon att hennes liv varit fullt av svek och förljuganden. Hon hamnar i en personlig kris och drömmer om den flicka hon en gång var – radikal, omutlig och livsbejakande. Samtidigt inleder hon ett kärleksförhållande med en många år yngre man.Kära Liv är en spännande och inträngande roman om en medelålders kvinnas uppgörelse med sig själv och sitt liv.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726628432

Book preview

författaren.

Liv

E n kvinna vaknar i sin säng. Hon är rödlätt, har bruna ögon, höga kindknotor, fräknig hy. Namn: Liv Petrén. Yrke: sakkunnig i statsrådsberedningen. Civilstånd: gift med Roland, kostymchef vid Operan. De har varit gifta i tjugo år. De har två pojkar, fjorton och sexton år gamla. Ingen som känner dem skulle säga annat än att de har lyckats i livet. Själva har de ingen anledning att klaga. De trivs med tillvaron. Rimligt sett borde de ha tjugo år av aktivt, självförverkligande liv framför sig.

Så långt verkar allt normalt.

Men var det inte lite underligt att hon låg kvar i sängen en helt vanlig vardag i början av veckan? Hennes man var på Operan för länge sedan och hennes söner Per och Mårten hade redan avverkat dagens första lektioner. Själv borde hon ha varit på Rosenbad för en timme sedan. Men halv nio hade hon ringt och sagt att hon var sjuk, telefonen stod på nattduksbordet och hon hade sträckt ut handen efter luren och känt sig riktigt eländig när hon snodde ihop sin lögn, som när hon inte ville gå till skolan när hon var liten flicka och låtsades att hon var sjuk och genast skämdes så att hon rodnade.

Ute hördes tallarnas sus och brevbärarens moped. En av fördelarna med att bo i den stora, gula trävillan på Lidingö var att de slapp innerstadens buller. När mopedknattret dött bort var det bara barnrösterna från villadaghemmet en bit upp i backen och en entitas tjatiga omkväde i den avlövade björken utanför sovrumsfönstret som bröt tystnaden.

Denna morgon i slutet av februari kände hon att det snart var vår, med hela sin kropp kände hon det, men det betydde ingenting.

Hon kände också att paniken när som helst kunde gripa tag i henne, och det betydde mer.

Anade hon också att det bara var början och att ingenting skulle bli sig likt igen…? Hon hade sina föraningar. Ända sedan hon var liten hade hon känt på sig i förväg när någonting obehagligt skulle hända, precis som när människor förutspår åskväder i en öm tå eller en värkande arm.

Hon sträckte på sig så att det ilade i hela kroppen, slappnade av, drog in magmusklerna som hon läst att man skulle göra om man ville hålla sig slank, slappnade av igen och satte på sig morgonrocken och gick ner i köket.

Det var en lyx hon sällan unnade sig – att stiga upp långt efter de andra och komma ner i ett tomt kök. Oftast var det Liv som steg upp först, Liv som satte fram koppar åt Per och Mårten medan Roland drack sitt te någonstans i det stora huset, Liv som såg till att de kom iväg i tid och planerade vad som måste köpas hem och försökte stjäla sig till ett par minuter av lugn och ro när hennes familj hade störtat iväg.

Ett par minuter var allt hon behövde för att klara av dagen. De minuterna var så viktiga att hon för deras skull avstod från att följa med Roland i bilen och istället tog bussen in till stan.

Nu hade hon all tid i världen på sig men visste plötsligt inte vad hon skulle använda den till. En liten lögn – och där låg förmiddagen tom och ödslig framför henne. Det var så mycket hon borde göra – tvätta pojkarnas jeans, lägga upp de nyinköpta Marimekkogardinerna i vardagsrummet, läsa den där boken om Per Albin som hon inte hunnit börja på ännu. Men lögnen nyss var inte bara ett sätt att komma undan arbetet för en dag och hinna ifatt sig själv. Hade det varit så enkelt hade hon inte känt den spänning i kroppen som hon gjorde nu och som inte bara berodde på vårtrötthet eller mens eller något annat lika lättförklarligt.

Det här var något annat. Det förstod hon när hon tog fram den engelska frukostkoppen och den bara gled henne ur händerna. Visst hade hon tappat saker förut. Vissa dagar kändes kroppen så ovig och kantig att hon gick på möbler och inte kunde öppna kylskåpsdörren utan att mjölkpaketen ramlade ut. Men aldrig förr hade en kopp bara glidit henne ur händerna.

Hon stirrade på skärvorna i diskhon och kände en torr, stickande klåda över hela kroppen. Vad betydde den? Om hon bara hade satt den i samband med vissa saker som inträffat den senaste tiden hade mycket klarnat för henne.

Men klarhet var inte något hon strävade efter just nu. Bara att skyla över det pinsamma som just hänt och börja dagen på nytt med tidningen och en stor kopp kaffe i sängen.

Hon återvände upp på övervåningen och lutade sig tillbaka i sängen med en suck. Det hörde till hennes arbete att läsa tidningar, men hemma läste hon morgontidningen med en förströddhet som släppte igenom allt: popmusik, vardagsbekymmer, tankar som bara hade kommit halvvägs upp till ytan. Det var vad som hände nu. Mitt i en artikel om Fermentaaffären gled hennes uppmärksamhet över till vad som hade inträffat de sista veckorna och månaderna.

Hon lät tidningen sjunka åt sidan. Om man såg till det yttre var det inte mycket som hänt. Hela hösten och vintern hade hon skött sitt arbete med den samvetsgrannhet som hon gjort sig känd och uppskattad för och som fört henne till maktens toppar – ett uttryck som hon inte tyckte om eftersom hon aldrig hade känt sig ha makt över någon. Men i början av januari hade budgetpropositionen lagts fram och en inflammerad debatt hade följt. Medan de nyfattiga led nöd i sina förortslägenheter höjde statsråden sina löner med tjugo procent. De socialdemokratiska tidningarna talade om svek. Några hetlevrade ombud nere i Nässjö krävde statsministerns avgång. I Rapport och Aktuellt intervjuades unga, försagda men ursinniga arbetare som inte hade råd att försörja sina familjer.

Liv var ingen folkvald, bara en politiskt tillsatt expert. Ändå satt en liten tagg kvar i henne när hon kom hem från Rosenbad de dagar debatten rasade som värst, hon talade med Roland om det medan de gjorde i ordning middagen, hon envisades till och med att ta upp det i sängen på kvällarna, men han slog bort det och menade att hon överdrev det hela.

Kanske hade han rätt? Kanske var det bara hennes egna samvetskval alltsammans?

Så småningom lade sig debatten. På Rosenbad härskade åter den trivsamma blandning av disciplin och oreda som hon hade lärt sig att betrakta som en trygghet – att statsministern nickade vänligt och förvånat åt henne varje gång de möttes som om han hade svårt att komma ihåg vem hon var och att han tog emot främmande statsöverhuvuden med tandkräm på kinden och slarvigt knuten slips skänkte på något sätt bara en mänsklig dimension åt de stela, nyinredda, bedövande vackra marmorsalarna vid Strömmen.

Men helt glömd var inte saken. Ett par journalister vid ett av TV:s magasinsprogram tyckte att de måste sammanfatta debatten och hörde av sig till Rosenbad. Förslaget väckte ingen entusiasm. De ansvariga ministrarna hade inte tid, och för övrigt ansågs saken redan överspelad. Ändå kunde man inte nonchalera den; och när någon kom på idén att skicka fram Liv som ju kunde jämställdhetsfrågorna på sina fem fingrar tyckte alla att det var ett utmärkt förslag. Dessutom är hon ju fan så snygg, sade en av de manliga statssekreterarna. Och någon politisk oskuld var hon inte efter sin tid i ungdomsförbundet och kommunfullmäktige.

På TV tyckte man att förslaget var fräscht – det var det ord man använde. Att låta en av de anonyma experterna i maktens korridorer träda fram i rampljuset låg helt i deras linje. Själv visste inte Liv om hon skulle känna sig smickrad eller utnyttjad: det hörde till socialdemokratins urgamla traditioner att inte avslöja de verkliga syftena med ett schackdrag som detta. Det kunde tyda på ett stort förtroende för henne men också på att hon inte var mer oumbärlig än att hon kunde offras.

Samma kväll som hon skulle delta i TV-utfrågningen var hon lugn, nästan kyligt oberörd. Hon visste att hon hade förmågan att ge rappa och koncisa svar. Av en slump hade hon den kvällen för första gången sina halva, guldbågade glasögon som hon bar i en snodd om halsen. De gav henne ett sofistikerat utseende (lite för sofistikerat tyckte hon själv), men de skulle säkert hjälpa henne att sätta journalisterna på plats.

Det märktes att den kvinnliga programledaren hade stor respekt för Liv, så stor till och med att hon tydligen misstänkte att hon blev duperad av hennes svar – för plötsligt frågade hon Liv om hennes privata, personliga åsikter om nyfattigdomen.

Liv förstod att hon hade bläddrat i gamla pressklipp och läst intervjuerna med Roland och henne när han var nyutnämnd kostymchef vid Operan. Tydligen tänkte hon ställa henne mot väggen.

Hon blev först kall och sedan varm innan hon svarade.

– Jag är övertygad om att människor här i landet har det bra, mycket bra till och med. Sett i ett internationellt perspektiv lever vi ett liv i överflöd och lyx.

Det var allt hon sade, men det var tillräckligt.

I ögonvrån såg hon hur programledaren hämtade andan och kastade blickar omkring sig i studion, för att därpå rikta blicken rakt in i kameran.

– Hörde ni det, svenska folk? sade hon med den slipade reporterns mjukt elaka röst. En av regeringen tillsatt expert på jämställdhetsfrågor som själv bor i villa på Lidingö och rör sig i societeten tycker inte att det finns anledning att klaga.

Liv kände först vrede och sedan en märkvärdig trötthet. Villan på Lidingö kunde hon inte förneka. Men livet i societeten? Hon måste tänka på Nobelmiddagen som Roland hade övertalat henne att följa med på. Eller på någon galakväll på Operan.

Med kyla och distans hörde hon programledaren säga några avrundande fraser innan programtiden var slut.

Hon for hem i taxi och trodde att det hela skulle vara glömt nästa dag. Men när kvällstidningarna dök upp på Rosenbad vid lunchtid dagen därpå var hon förstasidesstoff, med foto och levnadshistoria och allt. De hade inte ens sparat sig mödan att gräva fram den gamla veckotidningsintervjun där Roland och hon satt framför Operan och höll om varandra.

Hon läste alltsammans med samma kyliga distans som hon känt under TV-utfrågningen. Det var inte henne det handlade om. På kvällen diskuterades saken vid middagsbordet. Hennes söner tyckte att det var häftigt att deras mamma var i tidningen. Hennes man skämtade bort saken och tyckte att hon både i TV och tidningarna framstod som mycket torrare och tråkigare än i verkligheten. Varför strök hon inte ett streck över alltsammans?

På Rosenbad tystades saken helt enkelt ner med den vana man hade att aldrig låta övertramp i massmedierna störa det långsiktiga arbetet med att styra landet.

Och själv återgick Liv mycket snart till den vanliga ordningen. Om de hätska angreppen hade någon effekt på henne var det snarast den motsatta mot vad man kunde vänta: istället för att erkänna att de närgångna journalisterna hade rätt blev hon mer och mer uppmärksam på sig själv, på sin kropp, sitt utseende, sin klädsel, sina känslor, sin sexualitet: på allt som gjorde henne till en kvinna med önskningar och behov och inte bara en kugge i ett maskineri av avtalsförhandlingar och lönestrider. Hon tänkte: jag har inget att skämmas för, jag har inga skuldkänslor för någonting – och så gick hon ut en eftermiddag i mitten av januari och vandrade från affär till affär och köpte saker som hon inte alls behövde. Själva tanken att vad hon gjorde var en akt av trots fick henne att känna en lätt upphetsning. Där hon stod i klädaffärernas provhytter och valde ut en ny garderob, inget nytt och djärvt men exklusivt och dyrt och mycket smakfullt, kände hon att hon hämnades på den offentliga bilden av sig själv genom att bekräfta och överdriva den. Det var som en anfäktelse i henne när hon nöp i blusarna och strök med handen över de glansiga tygerna, när hon såg sig själv i de stora speglarna och med nyktert värderande blick konstaterade att vad hon såg fann nåd inför hennes ögon. Det var tjugo år sedan hon gifte sig med Roland, men åren hade farit vänligt fram med henne och gett henne vad de ger somliga kvinnor: stil. Hon var inte längre den färgstarka, livsbejakande flicka som erövrade männen (och till sist Roland) för snart ett kvartssekel sedan, men en attraktiv kvinna som visste att ta vara på ögonblicken. Kosmetika och förnuftig diet hade gjort sitt till. Hennes rödlätta hår hade inslag av grå stänk som hon inte skämdes över, huden var tunnare nu än för tjugo år sedan men hade den lyster den får av god sömn, mycket kärlek och en sund livsföring. Hennes figur hade alltid varit smal; men nu hette det inte längre att hon var tanig, nu var hon slank. Alltsammans gav intrycket av att hon bestämde över sin tid och sitt liv.

Men hur var det i verkligheten? Hon kisade en aning mot sin spegelbild eftersom hon av fåfänga eller lättja sällan använde glasögon eller kontaktlinser. Vad hon såg fick godkänt, som sagt; men samtidigt blev hon skrämd av att den gestalt som stod framför henne och valde mellan en kritstrecksrandig dräkt och en rak, beige jerseyklänning kunde fortsätta det här spelet i tjugo, kanske trettio år till. Hon skulle vara attraktiv i ytterligare ett decennium, och sedan skulle hon åldras med behag och allt skulle bli vackert och grått på henne utom ögonen som skulle fortsätta att vara så där varmt bruna. Och hela tiden skulle hon vara den kloka, den humoristiska, den vinnande Liv. Var det inte svindel alltsammans? Hon blev yr där hon stod i provhytten. Om hon vägrade spela med i spelet längre, vad skulle hända då? Om hon tog ett steg åt sidan – inte långt, bara så att hon kom nära falluckan inom henne och föll genom skikten av år, utbildning, karriär och vanor? Om sprickan i henne blev synlig? Vad skulle hända?

Hon valde dräkten till slut. Åren hade lärt henne precis vad som passade henne. Det fick inte se för pråligt ut, bara enkelt och smakfullt i en lagom blandning.

När hon gav expediten sitt köpkort märkte hon att hon darrade på handen. Den kvinnliga expediten var oföränderligt vänlig. De har lärt sig att vara uppmärksamma och samtidigt låtsas som om ingenting hänt, tänkte Liv och kände att någonting höll på att bryta fram i henne, som febern före en långvarig förkylning. Men det var ingen förkylning, det var ingen sjukdom över huvud taget – det var ett tillstånd som hon sakta gled in i.

Hon fick sitt paket och log matt mot expediten. Ute på gatan hejdade hon en taxi och bad chauffören köra henne till Bäckahästen trots att det låg bara ett par kvarter därifrån.

Hon måste få sitta ner en stund och samla tankarna innan hon åkte hem och satte fram middagen och mötte sin familj.

Inne i dunklet på restaurangen beställde hon kaffe och ett stort glas konjak. Detta var ett ställe där kyparna var väluppfostrade nog att inte höja på ögonbrynen, tänkte hon.

Hon smuttade på konjaken väl medveten om det skamlösa i att hon satt här i lugn och ro en helt vanlig eftermiddag. Men var det inte just det som var problemet? Efter några aggressiva journalisters angrepp som hotade att avslöja hennes livs bedrägerier hade hon flytt till en klädaffärs provhytt där hon under några obevakade sekunder skymtade ännu en obehaglig sanning om sig själv – och genast hade hon tagit taxi hit till dunklet och konjaken. Höll inte ett mönster på att gå i dagen som hon med sitt vakna jag kämpade för att hålla nere? Alltså även när hon tyckte sig skyddad och lugn. Hon kände hur nära paniken hon var, hur lite som behövdes för att alla hennes skyddsinstinkter skulle falla av henne och blotta en människa som var fullkomligt hjälplös.

Var det inte barnsligt av henne att tänka så? Där satt hon i sina varma vinterkläder, inne på en varm restaurang och drack konjak som värmde i bröstet. Om en stund skulle hon stå i sitt behagligt upplysta kök och plocka fram en fårstuvning eller en laxpudding ur frysen och bjuda sin familj. Vad hade hon att frukta? Ingenting. Men hon var mitt inne i en rörelse som hon inte kunde hejda.

Hon tog en klunk av konjaken och fick plötsligt hjärtklappning när hon i tankarna återvände till provhytten. Någonting i situationen därinne hade ställt henne öga mot öga med den människa hon var tjugo år tidigare. Den mogna Liv som med säker blick valde ut en kritstrecksrandig dräkt fick under några sekunder syn på den flicka hon en gång hade varit. Det var förstås därför hon hade darrat på handen när hon räckte expediten sitt köpkort. Vem var den där flickan som hon var så rädd för att möta igen? Därinne i Bäckahästens dunkel lyckades hon frammana bilden av den tjugoåriga Liv Petersson från Landskrona – naiv, sårbar, otålig, besatt av tanken att hon och hennes generation skulle göra upp med de sociala orättvisorna en gång för alla. Redan hennes yttre skvallrade om hennes personlighet: eftersom hon var anemiskt blek målade hon läpparna knallröda vilket skar sig mot det rödlätta håret som spretade åt alla håll när hon inte hade en blå basker på sig, och det hade hon oftast. Kroppen rak och platt som en planka, inga bröst, knappast några höfter att tala om. Men vad skulle hon med bröst och höfter till när hennes inre var fyllt till brädden av socialt patos?

Vad mer kunde man säga om henne? Tidigt moderlös – hennes mamma dog redan när hon var tretton år och lämnade henne i förvirring och osäkerhet. Men med en bror och en ensam far hade hon ingen tid att grubbla över det orättvisa i moderns död. Hon fick snabbt inta hennes plats och gå ner med tvätten på middagsrasten, städa mellan läxorna och laga middag innan hon på kvällen cyklade till Folkets Hus och mötena med socialdemokratiska ungdomsklubben. Hon var sexton innan hon hann blinka. Samma år – det var 1959 – låg hon med sin första pojke. Hon minns bara att det gjorde ont och skavde och att blodet rann från hennes blekröda buske. Hon var ivrig att få det undanstökat. Det var så mycket annat som trängde på: faderns farliga och slitsamma arbete på varvet först och främst. Ett nödvändigt ont, hette det. Men Liv visste bättre: kapitalets cynism mot människor som inte räknades. Den blyga men orädda flickan stod upp i talarstolen på Folkets Hus med huvudet fullt av slagord, anemisk och eldfängd. Många, bland dem hennes bror, tyckte att hon tog för stora ord i munnen och för tunga bördor på sina späda axlar. Men Liv lät sig inte hejdas. Först när hon kom till Lund och fann att staden var full av överklassungdomar som lekte revolutionärer var hon nära att tröttna på alltsammans. Men lågan i henne var stark. Hon bet samman käkarna och läste som en besatt, statskunskap och ekonomisk historia, deltog inte i några politiska aktiviteter men åkte hem på veckosluten och hjälpte sin far med hushållet. Det var hennes politiska fostran de åren.

På sitt skrivbord hade hon ett foto av fadern taget på varvet en vårdag 1956. Han kisade mot solen. Fotot var en påminnelse om vad hon inte fick glömma.

I Lund träffade hon Roland som var engagerad vid studentteatern och som målade hennes nakna kropp med täckfärger första gången hon låg över hos honom. När hon vaknade var hon iförd frack och mustascher. Något sådant hade aldrig hänt henne förr. Förtjust tog hon sina böcker och sitt foto av fadern och flyttade in i Rolands vindsrum på Lilla Fiskaregatan.

Och vad hände sedan? Lundatiden blev kort. De trivdes med varandra men inte med det akademiska livet. När Liv hade tagit sin examen flyttade de till Stockholm som var Rolands hemstad. Det var en svår omställning för henne eftersom hon var van vid att resa hem till sin far en gång i veckan. Men hon fann snart att storstadens puls passade hennes temperament bättre än småstaden. Nu började hennes egentliga politiska fostran, eller den del av den som hon inte behövde skämmas för senare i livet: ungdomsförbundet, kurserna på Bommersvik, en kort tid i kommunfullmäktige. Man fick upp ögonen för henne. När hon på sjuttiotalet blev erbjuden arbetet som sekreterare i delegationen för jämställdhetsforskning kände hon att hon hade kommit rätt. Och från det ruffiga rivningshuset på Drottninggatan var steget inte långt till den svala, nyrenoverade lyxen på Rosenbad…

Så lätt det gick att minnas plötsligt. Så här kunde hon fortsätta att lägga år till år, framgång till framgång, barn till barn… Två stycken hade Roland bestämt på ett tidigt stadium. Och därvid blev det. Två pojkar, Per och Mårten, som förgyllde deras redan framgångsrika äktenskap.

Hon andades plötsligt häftigt. När hade hon förlorat kontakten med den otåliga och sårbara Liv? Det hade skett redan något av de första åren hon var gift. Och nu hade flickan i den blå baskern blivit en dam i kritstrecksrandig dräkt… Nej, hon vägrade att se sig själv på det sättet. Hon var fortfarande samma gamla Liv. Men varför var hon så upprörd då? Varför kunde hon inte tala lugnt och sansat med sig själv sådan hon var för tjugo år sedan?

Hon betalade notan och tog taxi ut till Lidingö och plockade fram fårstuvningen ur frysen. Vid middagen var det återigen en harmonisk, lycklig familj som var samlad i köket. Per och Mårten grälade om vem som skulle duka av efter middagen, men det hörde till. Roland berättade att publiksiffrorna på Operan hade sjunkit katastrofalt hela vintern, men att det i alla fall inte var hans fel. Liv behövde inte säga någonting. Hennes familj skötte konversationen.

Men på kvällen när de låg bredvid varandra i sängen sade hon till Roland:

– Jag tror att det är något fel på mig.

Han såg på henne med den där blandningen av ömhet och nonchalans som kunde reta henne till vansinne.

– Du menar att du håller på att bli sjuk? sade han. Det är inte så konstigt. Halva stan ligger hemma i förkylning. Vi får ställa in den ena föreställningen efter den andra bara för att nån jävla sopran tycker att hon inte kan sjunga.

– Jag menade inte så.

Hur skulle hon förklara för honom att hon drabbats av personlighetsklyvning i en klädaffärs provhytt? Hon såg på sin man och undrade hur nära de egentligen stod varandra. Var deras intimitet så stor att han utan vidare kunde avläsa skuggor och dagrar i sin hustrus ansikte? Det var kanske en underlig fråga att ställa efter tjugo års daglig samvaro, men faktum var att hon ställde sig den. Hon kände att Roland inte förstod henne. Den där blicken av samförstånd som borde finnas efter så många år tillsammans fanns där helt enkelt inte. Egentligen borde hon bli överraskad av sin upptäckt, men det blev hon inte. Deras äktenskap hade från första början byggt på överenskommelsen att det var en lek, ett lätt och lekfullt spel – och i lekens regler ingick att alla slags problem var bannlysta. Det hade skonat dem från många uppslitande gräl, ja det kanske till och med hade räddat deras äktenskap. Att diskutera samlivet är att släppa fan lös, brukade Roland säga. Bättre då att leva som om problemen inte fanns. I själva verket hade de blivit så skickliga på det att deras vänner såg med avund på deras lättsamma, improviserade liv. Vad de inte visste var att det byggde på järnhård disciplin utanför hemmet. När de kom hem på kvällen efter en dag av hårt arbete var de båda upplagda på lek. Och lekte gjorde de – med barnen, i matlagningen, i sängen. Deras sexliv var som deras liv i övrigt – fantasifullt och ömt. Men det sista året hade hon märkt hur något förstrött och likgiltigt smugit sig in i Rolands smekningar, som om han tänkte på annat. Hon anklagade honom inte, men hon undrade ofta hur länge leken kunde fortsätta utan att vändas i sin motsats, i kamp, i hat.

Kanske var det så att någonting hade pågått i henne en lång tid utan att hon själv lagt märke till det, att marken i henne blivit torr och sprucken och längtade efter ett befriande regn. Sådant märker en man, men det är inte alltid han vill vara det där befriande regnet, han kanske föredrar att vara solen som gör marken torr och sprucken.

Där hon låg bredvid honom visste hon att hon inte kunde berätta för honom om sina upplevelser under dagen. Det var lönlöst. Han skulle inte förstå henne. Han skulle viska smeksamma saker i hennes öra, han skulle förstrött och rutinerat treva med fingertopparna över hennes kropp tills hon glömde vad hon ville säga och var beredd att ta emot honom – och sedan skulle hon ligga vaken medan frågorna hopade sig i henne. Hur länge kunde hon leva som hon gjorde, med vattentäta skott mellan arbete och privatliv, mellan hennes liv och Rolands liv, mellan den kvinna som hon var nu och den hon en gång hade varit? Hur länge skulle hon få vara ifred för flickan med den blå baskern? En kort tid kanske – sedan skulle sprickan i henne bli för stor. Hon skulle upptäcka lögnerna i sitt liv och sedan… Hennes kropp, nyss uppmjukad av kyssar och samlag, hade styvnat igen och hon hade somnat hårt krökt om de många frågorna som förföljde henne långt in i sömnen.

Och som fortsatte att förfölja henne under resten av vintern. Veckorna efter utfrågningen i TV och upplevelserna i provhytten kände hon ingen lättnad. Tvärtom blev hon dagligen, mitt under en veckoöverläggning eller en föredragning i framtidsgruppen, uppmärksam på spänningarna inom henne. Hon fick huvudvärk, blev yr och illamående eller gled in i ett passivt, frånvarande tillstånd. När en av statssekreterarna, den bussige Bengt Nilsson som alltid gick klädd i rutig sportskjorta och som vägrade lägga av sin dialekt från arbetarhemmet på Masthugget, frågade om han kunde hjälpa henne gav hon honom bara ett milt leende och en huvudskakning till svar. Säkert trodde han att hon hade mens eller hade drabbats av förkänningar av klimakteriet, och det gjorde bara saken lite lättare för henne. Hon skulle ändå aldrig kunna förklara de verkliga orsakerna för honom.

Den närmaste tiden kände hon sig som järnskulpturerna som hon såg nere på Galleri Zero från sitt fönster mot Drottninggatan. Hon visste inte vad de föreställde, men de liknade skeletten av de svältdöda bufflar som man brukade se i reportagefilmerna från det katastrofdrabbade Etiopien. Sena eftermiddagar när hon finslipade en promemoria om EG-ländernas inverkan på ungdomsarbetslösheten i Sverige kastade hon ideliga blickar ner mot det kraftigt upplysta galleriet och kände järnskulpturernas plåga som sin egen.

Den torra, stickande klådan över axlarna och på överarmarna gjorde sig påmint gång på gång och kom henne att förbruka alla våtservetterna som hon hade i sin handväska med den enda effekten att klådan blev ännu värre.

Och när hon kom ut från Rosenbad efter arbetsdagens slut och promenerade mot tunnelbanan på Östermalmstorg gick hon förbi Arbetsförmedlingens platshörna i korsningen av Fredsgatan och Drottninggatan. Den hade gjorts förvillande lik en resebyrå för att ungdomarna skulle få ett intryck av att det var lika lätt att få ett arbete som att beställa en resa till Medelhavsländerna.

De förvridna järnskulpturerna på galleriet och de bedragna ungdomarna på platshörnan var två bilder som förföljde henne genom den torra, blåsiga senvintern.

Och nu låg denna kvinna, denna Liv Petrén i sin säng med tidningen och kaffekoppen en dryg månad senare och tänkte tillbaka på de där dagarna och veckorna i januari då allting förändrades… Solen hade flyttat sig så att den lyste rakt in i sovrummet nu. Den stod lågt mellan de droppande tallarna och gav ett intryck av värme och vår. Kanske var en dag i sängen det enda hon behövde? På nattduksbordet låg Månadsjournalen och Sköna Hem. Det var Roland som prenumererade på dem. Liv skämdes för att erkänna det, men dagar som den här föredrog hon att bläddra i dem framför att läsa Tiden och LO-tidningen som var de tidningar hon själv prenumererade på. Och där låg boken med Per Albins godmodiga ansikte på omslaget. Flärd eller klasskamp – det var bara att välja. Förmiddagen och eftermiddagen skulle flyga iväg utan att hon märkte det.

Men varken tidningarna eller boken kunde fånga hennes uppmärksamhet just nu. Hon blundade så att världen draperades i ett ljusrött skynke fullt av oroliga tecken, och plötsligt blev hon medveten om att ett sådant tecken hade försökt tränga in i hennes medvetande redan kvällen innan och tala till henne där.

Hennes far som aldrig hörde av sig annars hade ringt och bett henne komma ner till Skåne. Det hade aldrig hänt förr. Hon reste självmant hem två gånger om året och det var allt.

Hade det hänt honom något? Var han sjuk? Hon var tyst en lång stund medan hon undrade vad som låg bakom.

– Nå? sade han. Kommer du eller kommer du inte?

Han sade det i en tjurig, ilsken ton som om han bad henne hålla sig så långt borta som möjligt. Men hon kände sin far och visste vad det betydde. Han behövde henne.

– Jag får se, sade hon bara. Jag har hemskt mycket att göra nu.

Efter det korta samtalet kände hon en tyngd i bröstet. Men hon sade ingenting till Roland på hela kvällen. Det var ju så deras överenskommelse såg ut – jag har mina problem och du har dina. Det var den sköra balansens förutsättning. Men när de låg i sängen kände hon att hon måste få tala med honom om detta, om det så skulle rubba den sköra balansen.

– Pappa ringde idag, sade hon. Han ville att jag skulle resa ner och hälsa på honom.

– Det är klart att du ska göra det, sade Roland utan att se upp från