Och pistolen full av smärta

By Jean Bolinder

Vi kände oss lyckliga och fria, Eva och jag. Vi visste inte att att en av gruppens medlemmar skulle bli kvar i Lund, oförmögen att följa med till fler inspelningsplatser. Död. Mördad. Under ett filminspelning hittas en av projektets medlemmar död. Kallblodigt mördad med en pistol. En enda fråga upptar gruppens medvetande. Vem ligger bakom mordet? Kommissarie Gustaf Nilbjörn tilldelas fallet och sätter sig omedelbart in i utredningen. Att förhöra rädda människor är inte det lättaste men när ytterligare ett mord sker inser han att han inte kan låta sig distraheras av någonting om han ska kunna lösa fallet innan ytterligare offer skördas ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 9, 2021
• ISBN: 9788726783339

Book preview

Tyrberg

Ӏ

När Mellbom i krig skulle draga

När Mellbom i krig skulle draga —

militam tam ta militalia lej —

när Mellbom i krig skulle draga,

han lovade komma igen.

Lova’ han komma igen?

Ja, han lovade komma igen.

Trefaldighets dag var inne —

militam tam ta militalia lej —

trefaldighets dag var inne,

men Mellbom kom inte hem.

Kom han inte hem?

Nej, Mellbom kom inte hem.

(Gammal fransk soldatsång,

fritt översatt av Måns Hultin)

1.

— Den kallas Blomman för dagen, sade Eva. Det är för att själva blomman bara lever en enda dag. Slår ut på morgonen och vissnar på kvällen.

Klockan var åtta på morgonen och blomman för dagen höll på att spänna upp tre intensivblå himmelstält. Utanför var människornas himmel lika intensivblå och sjön Sommen låg kav lugn. Bleke kallade min far generalen det när jag var pojke och vi stod och tittade ut över samma vattenyta.

Sommens blå och himlens blå. Aspanäs udde speglade sig i det blanka vattnet och Bäcka holmar flöt på synranden som en bortseglande vikingaflotta. Måsarna svävade på balanserande vingar och skriade i tomheten mellan två glasklara element i möte. Luft och vatten.

Solen brände från en alltmer upphöjd position. En solfläck gav liv åt den dammiga väggen bakom pianot i Evas och mitt rum på Klockaregården i Malexander. Solen gav också livskraft åt de tre blommorna för dagen.

Under hela denna dag skulle Malexanders kyrkby bit för bit vridas under solen till dess eldklotet tycktes sjunka bortom Borgskalleuddens tunga silhuett. Och när ljus inte syntes längre och skymningen smög över vattenytan, då var det tid för de tre blommorna att dö.

Eva stod i fönstret och vattnade i blomkrukan med ett trasigt senapsglas som vattenkanna. Hon hade just stigit upp och var fortfarande klädd i sitt vita bomullsnattlinne. Jag såg henne i motljus och solen bakom hennes huvud fick det ljusa håret att skimra som en gloria kring hennes söta ansikte. Den festliga uppnäsan, kinderna som hennes tjugoen vårar till trots var barnsligt mjuka och runda, de snälla blå ögonen.

Min skottskada sved som ett dåligt samvete när jag ytterst försiktigt satte mig upp. Det sved i maggropen också och jag kände mig matt och usel. Någonstans i bröstet gnagde en skuldkänsla, namnlös, fegt flyende alla försök att låta sig definieras.

Dessutom var jag rädd för att dö. Var detta den dag då jag skulle dö? Många vaknar den sista dagen utan föraningar. Drar på sig smutsiga underkläder och opressade byxor utan att veta att andra människor kommer att ta av plaggen. Jag var åtminstone varnad.

Håglöst stack jag ut de nakna fötterna över sängkanten. Jag gäspade och sträckte på mig och kliade mig i armhålorna. Slutligen repande mod knegade jag bort till stolen med kalsingarna, jeansen och ylletröjan.

— Men fy Erland! ropade Eva då. Din lortgris! Nu går du och tvättar dig och borstar tänderna och det med detsamma. Usch!

— Men vi ska ju i alla fall gå och bada med Bundins om en timme, gäspade jag. Det gör vi ju varje morgon.

När jag stod med stomatollödder i mustaschen och långt ner på hakan, hörde jag att familjen Bundin hade vaknat där uppe. Åtminstone ungarna, treårige Magnus och Anna Caroline, sju, och engagerad att föreställa den heliga Birgitta som barn i den TV-film, som just höll på att spelas in och vars manus jag hade totat ihop.

Det unga helgonet och hennes mer ohelige broder sprang fram och tillbaka i övervåningen och skrek av hänförelse och entusiasm. Vi hade inte bott länge på Klockaregården tillsammans med Bundins innan jag gjorde samma reflektion som en gång Nils Ferlin, nämligen att taket, mitt tak, var en annans golv.

Resignerad började jag laga mat på det förbaskade spritköket. Löskokt ägg åt mig och hårdkokt åt Eva. Kaffe. Fram med marmeladburk och ostbitar. Salt till äggen. Kaffekoppar. Osthyvel. Äggskedar. Bröd. Smör. Smörkniv. Göra i ordning melittaapparaten.

Så var äggen klara och kaffet överbryggt. Vi slog oss ner vid bordet med den obehandlade träskivan. Östgöta Correspondenten hade anlänt och jag läste bygdereportage. Vid gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm hade som elev antagits K. Arne Blom, Horn. En syföreningsauktion med gott netto hade hållits i Blåvik. Yxnerums diskotek Vasco da Gama hade fått mellanölsrättigheter.

På radio körde man Du konsument.

Fem i nio vällde familjen Bundin in genom dörren. Långa skrangliga pappa Jöran, som doktorerar i historia, söta mamma Marianne med axellångt brunt hår och mjuka gråblå ögon, Anna Caroline rödkindad, blond och temperamentsfull samt Magnus, alltid med ett belåtet uttryck i klarblå ögon och gärna med ena handens lång- och pekfingrar i munnen och den andra handen pillrande i det lockiga guldgula, av marmelad här och där hopklibbade håret.

Familjen hade av någon obegriplig anledning fattat tycke för oss, eller var det kanske för Eva, som de kände sedan flera år tillbaka. De hade hyrt Klockaregården tillsammans med oss under den tid inspelningarna i Malexander skulle pågå och vi tillbringade en hel del av fritiden tillsammans. Nu skulle Anna Caroline avlevereras på inspelningsplatsen där hon säkert snart skulle höja vår koleriske regissör Janne Bengtssons blodtryck till livsfarlig nivå. Därpå tänkte resten av familjen utnyttja det olympiska lugn, som alltid uppstod då Anna Caroline var frånvarande, till att bada och sola. Hade vi lust att följa med?

Eva sade att vi hade lust till det. Själv sade jag ingenting. Mitt kontrakt föreskrev att jag skulle vara närvarande vid alla inspelningarna men Janne Bengtsson var lika glad om jag uteblev. I varje fall fick jag aldrig medverka med synpunkter. Och mitt ursprungliga manuskript — ja, det hade jag svårt att märka några spår av vid tagningarna.

Hela sällskapet klev ut i morgonluften och det blanka solljuset. Klockaregårdens förvildade trädgård med tovigt gräs och enstaka knippen av svärdsliljor, löjtnanshjärtan och digitalis surrade av bin och humlor och det ångade dävet från växter vars dagg kondenserades i förmiddagsvärmen.

Ute på vägen snubblade Magnus i sina träskor och föll framstupa i gruset. Det susade stilla i de gamla träden ovanför oss. En traktor brummade bakom en trädridå. Två måsar gled från sjön in över land och spanade skriande efter något ätbart.

2.

Alltihop började i Rom en och en halv månad tidigare. Jag har skrivit en bok Himmelrikets godhet och jämmerdalens skugga, som handlar om den heliga Birgittas liv.

Boken sysslar avgjort mer med det som sker i denna jämmerdal än med det som hör himlen till. Faktum är att jag försökt åskådliggöra det mänskliga i helgongestalten med en hel del uppdiktade erotiska historier ur hennes liv, ett grepp som fått mången god recensent att protestera högljutt.

En vän av ordning blev så indignerad på Birgittas vägnar att han JO-anmälde mig och en stockholmsk kvällstidning gjorde ett mittuppslag med färgbilder och rubriken: Var den heliga Birgitta tidernas porrbrud? Uppståndelsen blev sedan bara värre och tryckpressarna gick varma. Jag blev rekordsnabbt en formidabel kändis och figurerade i alla upptänkliga tidningar. Radio och TV höll sig också framme och boken översattes till sju språk. Samt totalförbjöds i USA.

Slutligen bestämdes att TV 2 skulle göra en film i fem delar av boken. Själv fick jag i uppdrag att skriva manus samt övervaka inspelningarna som skulle ske i Spanien, Jerusalem, Rom och på olika platser i Sverige. Regissören Janne Bengtsson envisades nämligen med att det skulle vara äkta lokalfärg, hur det nu skulle kunna vara möjligt sexhundra år efter helgonets livstid.

En jippoartad pristävling om vem som skulle spela Birgitta som barn vanns av Anna Caroline Bundin, dotter till Jöran och Marianne Bundin. Jöran Bundin har ett förflutet som journalist och lyckades hanka med i inspelningarna som PR-man med uppgift att förse pressen med så mycket stoff som möjligt.

Birgitta som ung spelades av Kersti Wistrand, internationellt känd stjärna, medan Anna Magnusson, stöttepelare på TV-teatern, tog hand om det åldrade helgonet. Ett annat känt namn i rollistan var Fredrik Dardanell, som skulle vara biskop Alfons de Jaen, av mig helt i stick och stäv mot den historiska verkligheten, utnämnd till Birgittas älskare.

Med i truppen var också mina vänner Bodil och Lars-Åke Winnerberg, som stod för smink och masker och jag blev dessutom genom min (andra) hustru Charlotta, aldrig kallad annat än Lotta, bekant med en liten mörkhårig och fjantig karl vid namn Bengt Mellbom. Han var docent i medeltidsarkitektur och med som expert på de miljöer, som handlingen skulle utspelas i.

Lotta var regiassistent åt Janne Bengtsson. Hur detta vackra, rödhåriga och vid behov oändligt charmfulla, men i grund och botten totalt omöjliga stycke kvinna, kunde gå och bli kär i den stackars docenten Mellbom är mig en gåta. Hur som helst var det befriande för mig och otur för honom.

Alltihop började som sagt i Rom. Lotta och jag bodde på Pensione Ferari vid den ganska smala Via Flavia inte långt från Via Veneto, ett av de stora stråken i världsstaden. Det var i början på maj och luften mellan Via Flavias höga gulbruna hus kändes redan nästan kvalmigt varm. Men inne i trapphallen var det svalt och där fanns också en hiss som man måste stoppa 5 lire i för att få att fungera.

Lotta inledde vår vistelse på Pensione Ferari med att gräla på värden över att man måste betala för att åka hiss. Dessutom utgöt hon sig på klingande italienska över det faktum att vårt rum saknade handfat men hade dusch. Skulle man borsta tänderna eller skölja av fingrarna fick man ge sig in i duschen. Det var inte speciellt bekvämt och Lotta tog det som en personlig förolämpning.

Det stackars värdfolket kan inte ha fått någon mer gynnsam föreställning om svenska TV-människor. Förutom Lottas gnistrande temperamentsutbrott satt den eländige Fredrik Dardanell och rökte hasch i sitt rum så fort han var där. Sedan gick han omkring och var hög och muttrade konstiga saker på dålig italienska i sitt egenhändigt odlade medeltida skägg.

Värdinnan sade alltid okay till allt som hon inte begrep och därpå log hon vänligt för hon var en sådan människa som inte för allt på jorden vill råka i dispyt eller ens diskussion med någon.

Under de här majveckorna bågnade väggarna på pensionen under trycket av ständiga, lidelsefulla diskussioner.

En eftermiddag då det regnade satt truppen och drack cappucino på Caffè Greco dit Ibsen och H. C. Andersen brukade gå en gång. Janne Bengtsson förklarade att hela inspelningen skulle barka åt pipan på grund av manuskriptets totala undermålighet och skådespelarnas himmelsskriande brist på talang.

— Vad manuskriptet har med den saken att göra kan jag då i varje fall inte begripa, anmärkte jag giftigt, för det följer du ju inte. Man skulle snarast tro att du inte kan läsa innantill och försöker gissa dig fram. Dessutom tycks du vara dålig, t. o. m. som gissare.

Janne stirrade på mig med ovilja i sina ögon.

— Du ska vara glad, kväkte han, att vi har bättrat på ditt manus. Värre smörja har någon människa aldrig skrivit än den fullkomliga gallimatias som du ödslat bort din värdelösa tid med att sätta på papper. Jag skall säga dig…

— Hur någon kan ödsla bort tid som är värdelös är mer än stackars lilla jag begriper, avbröt Lotta. För min del tycker jag att ditt språk är lika ologiskt och bristfälligt som ditt regisserande.

Jannes kulögon stirrade bakom de oinfattade glasögonen. Han strök sig genom sitt krusiga hår och bet ihop käkarna så att musklerna uppe vid öronen bulnade. Sedan reste han sig häftigt och lämnade bordet.

— Sorti till vänster, mumlade Bodil Winnerberg.

Vår sminkös Bodil är en ganska färglös liten flicka med kortklippt ljust hår, krusbärsgröna ögon och en späd, bystlös kropp. Hennes inlägg i gruppens samtal brukar vara få, men ibland kan hon vara riktigt giftig.

Lotta avvaktade sortin och höll sedan en stor monolog om Jannes vara eller icke vara i truppen. Hon fann det icke ädlare att lida och fördraga en bitter regissörs stygn och pilar utan förordade varmt att vi skulle ta till vapen mot detta hav av kval.

— Gapar och skriker, sammanfattade hon och spärrade indignerat upp de stora bruna ögonen som stod så bra mot hennes flammande röda hår och hennes genomskinligt vita hy.

— Gapar och skriker. Är dessutom inkompetent för sin uppgift. Skyller på alla andra. Fel på manus, fel på regiassistenten, fel på skådespelarna. Fel på allting utom på Janne Bengtsson!

— Det är outhärdligt, höll Bengt Mellbom med. Hans små blå ögon tittade bräddfulla av kärlek på Lotta och han strök sig nervöst över håret, fjäskigt angelägen att vara sin gudinna till lags.

— It will be a long hot summer, sade Fredrik Dardanell och var efter vanligheten hög av sitt förbaskade hasch.

— Håll käft på dig, sade Lotta och jag började tycka riktigt bra om henne.

Runt oss låg miljonstaden Rom i majs bländande soldager. Himlen ovanför de höga husen var knall blå utan en molntapp, sol och skugga avskiljdes knivskarpt från varandra på gatans stenar. Luften var torr och klar. Signorina Lorri som förestod Pensione Ferari hade svettrosor under armarna och signore Lorri hade svettpärlor på flinten.

Och det artade sig verkligen till en lång het sommar. Lotta och jag grälade intensivare för varje dag till dess hon lämnade Pensione Ferari och flyttade ihop med Bengt Mellbom på Pensione Louisiana, som också ligger vid Via Flavia och som var det ställe som truppen fått sig anvisat som frukostrestaurang.

Ingen gillade Janne. Janne gillade inte heller någon. Alla fann Fredrik Dardanell odräglig. Dessutom visade han sig vara en i förhållande till sin relativa berömmelse, tämligen svag aktör.

Fredrik Dardanell fattade å sin sida tycke för sminkan Bodil Winnerberg och följde henne som en trogen om än lite korkad hund. Var man såg Bodils späda gestalt såg man också den smale, skönlockige Fredrik. Vackre Fredrik med olivfärgad hy, stora bruna ögon och veka, rena drag. Med Bodil konverserade Fredrik om livets väsentligheter. Priset på hasch och priset på Roms dåliga flickor.

— 10 000 lire, sade Fredrik. För en timme va!

— Du får 10 000 lire av mig om du sticker din väg, sade Bodil.

— Far åt helvete! förtydligade Lars-Åke Winnerberg, Bodils maskläggande man. Annars stryper jag dig.

Under maj månad blev irritationen i filmtruppen värre och värre för var dag som gick. Inspelningarna blev alltmer en parodi och det är mer eller mindre ett underverk att något över huvud taget blev skjutet. Den 20 maj, när vi hade en vecka kvar i Rom, förklarade Janne att han tänkte hänga sig.

— Gör det snälla Janne, sade Lotta med värme i rösten. Vi skulle allesammans bli så tacksamma…

3.

Det knackade på dörren.

Jöran Bundin, PR-chefen, satt och skrev maskin i sitt rum på Pensione Louisiana. De höga fönstren stod vidöppna mot Via Flavias värme och mot