En dag vaknade jag i en GROP: Följ med på en färd mot försoning och återerövring av den största kärleken. Resan från utbrändhet till medveten närvaro går från rädsla till tillit.

By Camilla Martikander

Är jag en illusion, är denna Camilla verkligen jag eller någon som ser ut som jag? Spelar jag bara en roll i detta liv? Jag vill försvinna. Alltså, jag menar det. Jag vill låta detta jag dö. Hennes begränsade föreställningar, hennes rädslor, hennes kontrollbehov, hennes instängdhet och hennes förminskande av sig själv ska begravas. Det bagaget gagnar mig inte.

Dagboksanteckningarna berättar om en personlig utveckling och ett andligt uppvaknande. De belyser livets gropar. Gropar som vi inte får hoppa över, även om vi kan, för snubblingarna vill berätta något. Berättelsen tar oss med på en resa från att göra till att vara, från prestation till nöjdhet, från krav till tacksamhet. Följ med på färden från rädsla till kärlek.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 28, 2021
• ISBN: 9789179697488

Camilla Martikander

En dag vaknade jag i en grop är en samling dagboksanteckningar skrivna under en period av intensiv personlig utveckling. Detta är författarens första utgivna bok.

Book preview

Bok 1 New beginning

2015 september

Drömmer

Var är jag? Mörkret är kompakt, jag trevar med händerna, ser ingenting. Det är fuktigt, en rå kyla sprider sig i hela kroppen. Jag spänner mig, hela kroppen låser sig, jag kan knappt andas. Stressen stegrar till panik. Hjärnan som alltid brukar hitta logiska och praktiska lösningar, försöker nu snabbt tänka ut Hur ska jag lösa detta? Hitta en utväg, hitta en utväg, nu fort Men hjärnan och tanken är sega som sirap. Hjälp, jag kan inte tänka klart! Jag har tappat kontrollen och jag förstår inte var jag är eller hur jag kan fly från detta obehag. Hur hamnade jag här, vad händer? Är jag fast i en grop, i ett djupt hål? Hjärtat bankar, tankarna snurrar, kroppen värker och jag är rädd, så rädd. Då hör jag en svag, märklig men lugn röst i mitt inre som viskar du kommer bli så lycklig.

Verklighet

Hjärtat dunkar så hårt att det gör mig rädd. Jag svettas fast det är kallt i rummet. Håller jag på att få en hjärtattack? Livet som jag känner till det, har tagit slut. En dag rämnar allt. Bara så där, utan förvarning. Jag slutar att fungera, kan inte tänka klart. Min hjärna går på högvarv och lågvarv samtidigt. Två osynkade system igång samtidigt. Vad är det som händer med mig?

Drömmer

Jag är kvar i den mörka gropen. Efter en stund, oklart hur lång tid, det kan ha varit timmar eller möjligen flera veckor, noterar jag ett svagt ljus ovanför mig. Jag tittar upp och en strimma av hopp lyser svagt mot mig. Jag strävar dit, måste upp. Hjärnan som känns som om den varit med om en hårddisk-krasch kan inte leverera som jag är van vid. Förstår inte om det är en befrielse att slippa tänka, att inte kunna reda ut, att inte ta ansvar och göra min plikt eller om detta är någon sorts straff. Jag måste upp, måste komma ur detta, men jag är för tung för jag har en stor fullpackad ryggsäck fastspänd på ryggen. Men jag sträcker på mig allt vad jag kan och baxar mödosamt först upp ryggsäcken över gropens kant, sedan segar sig min ömmande kropp sig upp samma väg. Utmattad, men över kanten, reser jag mig på vacklande ben och rätar försiktigt upp ryggen. Det känns ganska bra. Jag känner mig fortfarande förvirrad men lättad. Jag öppnar den tunga ryggsäcken och ser på röran av livshändelser som ligger där huller om buller. 

Verklighet

Morgonen då allt rasar är en måndag tror jag, en vanlig komma-iväg-till-skola-och-jobb-måndag. Kläder är framlagda kvällen innan efter väderprognos, ryggsäckarna packade med rätt innehåll, rena idrottskläder till den ene sonen och näringsriktig matsäck till den andre. De inplastade läxböckerna är också med förstås. Först frukost på bordet till familjen, fixar sedan iordning mig själv. I telefonen plingar det en påminnelse från jobbet om dagens första möte. Fan, har missat att förbereda det under helgen. En irritation smyger sig på och ökar. Kollar tågtiderna igen men kan inte riktigt tolka sifforna. Förseningar?! Va, det regnar ju, det skulle inte regna. Hittar inte regnjackorna. Börjar svettas, känner mig jagad, blicken flackar, det flimrar för ögonen. Sen minns jag inte så mycket. Tror att jag skriker åt barnen och maken att de får klara sig själva för jag orkar inte mer! Som i en sista kraftansträngning knycklar ihop ett par glasögon med ena handen som om de vore gjorda av piprensare. Jag faller ihop, ligger på golvet i fosterställning och gråter hysteriskt. De går.

Drömmer

Nu öppnar jag ryggsäcken igen och sprider ut allt som finns där i, allt som jag burit på hittills i mitt 50-åriga liv. Jag sprider liksom ut mig själv i delar där på ängen bredvid gropen. Jag betraktar mig som ett rart och lydigt men argt flickebarn, som sökande destruktiv tonåring, som plikttrogen, målinriktad och stressad arbetstagare, som pålitlig men ständigt orolig mamma, som en duktig och vacker men förminskad hustru. Så stora krav, så mycket rädsla för misslyckanden, en sådan enorm ansträngning att vara till lags och att vara rätt. Vissa delar är fina, mjuka och kärleksfulla minnen, annat är kletigt och luktar illa. Många delar visste jag inte ens om att de fanns. De gör mig obehaglig till mods. Är detta jag? Alltså på riktigt jag? Är detta vem jag egentligen vill vara eller bara den jag har blivit? Jag börjar sortera.

Plötsligt är jag naken, på en scen med alla aspekter av mig själv utspridda på golvet. Strålkastarljuset är riktat rakt mot mig. Det är obehagligt. I publiken sitter det bara en person som betraktar mig ingående och dömande, det är jag själv med en kritiskt min. Jag är utlämnad till mig själv. Ingen kommer att rädda mig, jag måste göra detta själv. Återigen granskar jag alla utspridda delar, känner sorg, känner glädje, känner längtan, känner oro. Jag begrundar, gråter, hittar ledtrådar, reflekterar, funderar, vänder och vrider, sover och gråter lite till. 

Verklighet

Vaknar av mitt eget hulkande. Mitt yngste barn vaknar och tror först att jag skrattar, men blir sedan förtvivlad av min gråt. Jag kan inte hejda mig, trots att jag vill skona honom. Känner mig så maktlös, mår så dåligt. Kroppen värker, huvudet värker. Det är svårt att ta djupa andetag, hjärtat bankar. Det känns som jag blivit överkörd av en lastbil. Kan inte tänka klart, men måste försöka tänka. Måste göra en plan för att ta mig ur detta.

2016 januari

Verklighet

Månaderna går. Jag sover så dåligt, vaknar och kan inte somna om. Ligger och ältar allt som hänt på jobbet, hur jag inte klarat av mina åtaganden och vems fel det egentligen är att jag är sjukskriven. Tvivel. Hur ska jag någonsin komma vidare när jag är så rädd? Rädd för att inte räcka till, rädd för att barnen ska dö, rädd för att bli ensam, rädd för att inte orka, rädd för att inte duga, rädd för att inte vara tillräcklig. Tankarna mal på i en oändlig, aldrig sinande ström. Ställde jag fram stövlarna? Måste komma ihåg att ringa Försäkringskassan. Varför glömde jag påminna om pianolektionen? Stressen sliter i mig, men samtidigt förundras jag över hur det kan komma sig att jag blir väckt av att någon liksom ropar på mig samma tid på natten under nästan en hel vecka nu. Ja hallå, vem där?  

Dåsar till och ser plötsligt, för mitt inre, något som strålar i ett starkt blått sken och jag hör en stämma förmedla: Att se utan att titta, att höra utan att lyssna. Vilken märklig och speciell känsla, så annorlunda. Sound and vision, ett budskap? Under dagen har jag känt mig upplyft på nåt sätt, ja nästan glad. 

Drömmer

Drömmer om änglar, många strålande änglar. De säger: Omfamna framtiden med ett öppet sinne och ett öppet hjärta. Förvänta dig det bästa. Syftet är inte att manifestera önskningar. Livet handlar om att upptäcka inre gåvor och uppleva och dela glädje. Du är för hård mot dig själv.

Verklighet

Jag går och går och går. Först väldigt långsamt för det är trögt, kroppen motsätter sig. Men dag för dag blir det lite lättare. Jag börjar uppfatta omgivningarna, ser hur vackert det är med isen, snön och havet som ligger öppet. Sedan vi flyttade hit för ett halvår sedan har jag inte haft ork att uppleva den nya miljön. Här är vackert, med en fantastisk utsikt. Det kanske finns nåt bra ändå med att vara sjukskriven, man hinner ju ta del av livet på ett annat sätt. Att huset behöver renoveras och att barnen saknar sina kompisar stressar mig och gör mig ledsen.

Drömmer

Ekens skrovliga bark känns mot min rygg, men stammens stabilitet skänker trygghet. Jag sluter ögonen och får en känsla av att eken försöker trösta mig. Jo jag har stått här i hundra år och kommer stå här hundra år till. Jag har upplevt många stormar, sett många människor gråta. Men det har alltid blivit en ny vår, nya tider att återskapa livet. Det blir tillfällen att samla trupperna, plocka ihop lösa delar, hitta tillbaka till sitt ursprungliga jag och tillbaka till fridfullhet och trygghet. Så gråt du, släpp ut känslorna och låt mig sedan fylla på ny hoppfull, vacker och vibrerande växtkraft. Plötsligt kommer en uggla, en jättestor uggla med lysande röda ögon, ljudlöst flygande mot mig. Den landar i toppen av eken. Innan jag hinner bli rädd, upplever jag en oerhörd och rörande fascination för detta vackra djur. Uven presenterar sig som Bubo och säger att han är mina ögon och mina öron och att han ska visa mig vägen. Jag blir helt överrumplad och samtidigt så överväldigande känslosam. En känsla av tillförsikt sprider sig långsamt i min kropp. En strimma av hopp om en ljusare tillvaro trevar sig försiktigt fram. Jag öppnar ögonen och ser mig förvirrat omkring. Det har blivit mörkt. Fullmånens magiska sken letar sig ner mellan ekens knotiga grenar. Hur länge har jag suttit här? 

Skriver

"Din blick som ser allt,

genom tid, genom dimensioner, genom världar.

Som ser mig.

Du kommer till mig ljudlöst.

Du försvinner lika tyst.

Fri, vis och vacker.

Du viskar mina inre sanningar."

2016 februari

Drömmer

Jag vandrar tålmodigt uppför en lång stentrappa till ett öppet tempel omgivet av stenpelare. En mild bris smeker mitt ansikte. Mitt hår är långt, en del är flätat, och jag bär en vit hellång klänning. Utsikten över hav, berg och skogar är milsvid. Strålande varelser närmar sig långsamt och samlas omkring mig. De sträcker ut sina händer och bildar ett stjärnformat nät. Jag lyfts upp och känner att jag måste lita på kraften. En kvinnlig gestalt, vacker och strålande, möter mig. Hon rör vid min panna och säger ömt: You will meet your higher self. Jag tackar henne och backar ut ur cirkeln. Änglar följer mig tillbaka ner.

Verklighet

Känner mig så ensam i detta arbete, som livet är. Att jobba, prestera, vara duktig, framåt och drivande på sitt jobb och samtidigt vara den snälla omhändertagande mamman som hanterar och ansvarar för hela hushållet, ekonomin, barnen, maken, renovering och planering. Plikt och pålitlighet. Det är som att vara mor, materialförvaltare, älskarinna och värdinna samtidigt. Men var kommer kraften från, var finns gudinnan i mig? Var hämtar jag den starka kvinnliga urkraften som ska harmonisera med den mer drivande kraften i mig. Känner mig inte i balans, det saknas nåt. Ett obehag kryper i mig.

Skriver

"Känsla av ensamhet är saknad.

Känsla av evighet är längtan.

Känsla av känslan är motstridig.

Känsla av enkelhet föds ur komplexitet.

Känslan av lätthet.

Jag flyger."

2016 mars

Drömmer

Vargen som jag möter säger att min sociala sida blir starkare och mer naturlig för mig och att hon kommer att hjälpa mig att ta hand om flocken. Berguven Bubo erbjuder mig en flygtur och strax sveper hav och skogar förbi långt under oss. En ljusstråle slår plötsligt emot mig och jag uppfattar en ring av ljusa skepnader omkring mig. En sådan stark känsla!  Det känns som ett vattenfall av strålande ljus som de häller över mig. Jag tittar upp och ser vita ljusvågor i en pelare högt, högt, högt upp som bara fortsätter och fortsätter. Ljuset regnar, flödar ner över mig. En känsla av salighet fyller hela min kropp. En röst frågar mig: 

- Tar du emot Guds ljus?

- Ja jag tar emot. 

- Tar du emot Guds kärlek? 

- Ja jag tar emot. 

Verklighet

Vaknar omtumlad. Det känns som om att detta är första dagen på resten av mitt liv. Något inom mig säger att det visserligen inte finns några självklara svar och jag måste hitta min väg, men att jag får hjälp på vägen. Vad kommer detta leda till? Det känns så fantastiskt. Jag känner mig glad ända in i själen. Bitar kommer falla på plats. Någon sorts bild i det olagda pusslet börjar skönjas. Just nu vet jag bara inte vart livet tar vägen.

Drömmer

Jag flyger med Bubo när jag känner ett starkt pirrande i pannan, det liksom surrar där. Vi flyger högre och högre. Det börjar pirra i händerna också och det känns som något strålar rakt in i mitt huvud. Strålarna flyttar sig och strålar in i mitt hjärta istället. Vi flyger ännu lite högre. Ett gigantiskt stjärnklart himlavalv omsluter mig och en röst förmedlar: Störst av allt är kärleken.

Verklighet

Med jobbkläderna på och datorn i handen går jag med fladdrig känsla i magen till tåget. Jag har laddat rätt länge för första dagen på jobbet, visserligen ska jag bara jobba på deltid men det känns stort och läskigt.

Katastrof! Så fort jag kommer innanför entrén känner jag mig som en liten värnlös prinsessa, endast utrustad med ett tallbarr som vapen, i den gröna drakens