Undset, Hamsun och kriget

By Björn Fontander

Både Sigrid Undset och Knut Hamsun upplevde höjden av prestige i Stockholm när de tilldelades varsitt nobelpris. Hamsun 1920 och Undset 1928. Två prominenta norska författare som i övrigt hade få saker gemensamt. Allra mest på det ideologiska planet. Undset fick gå i exil för sitt uttalade motstånd mot den tyska ockupationen medan Hamsun sedermera såg som en svikare på grund av sina nazisympatier.I "Undset, Hamsun och Kriget" skildras två norska litterära giganters diametralt annorlunda inställning till den nazistiska ockupationsmakten.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 5, 2021
• ISBN: 9788726784909

Book preview

Hamsun

Inledning

S igrid Undset upplevde i Sverige sitt lyckligaste ögonblick och sitt bittraste.

Det var i Stockholm hon hämtade sitt Nobelpris 1928 och det var också där hon underrättades om äldste sonen Anders död 1940. Han hade fallit för en tysk kula i striderna mot de tyska ockupanterna. Till Sverige hade Sigrid Undset flytt undan gratulanterna på sin 50-årsdag. Här satt hon i relativt skydd på Stadshotellet i Vadstena. Hon hade följt sin dyrkade Carl von Linné till hans Hammarby utanför Uppsala, hon hade följt honom på gotländska stigar.

Också Knut Hamsun hämtade sitt Nobelpris i Stockholm. Det var 1920. Hans Sverigekontakter ligger mycket på brevplanet. Framför allt är det hans brev till Albert Engström och Erik Axel Karlfeldt som äger sitt intresse. Sverige var viktigt för Hamsun. Det påpekade han då han 1943 satt hos Hitler för att försöka få bort den hatade tyske rikskommissarien i Norge, Terboven.

Hur skulle det bli med Sverige, undrade Hamsun. Sverige tillhörde ju den germanska gemenskapen. Vänskapen över Kölen var nödvändig, men Sverige försvinner mer och mer från oss. När tolken irriterat undrade vad det landet egentligen hade med saken att göra ropade Hamsun:

Har man hört på maken! Sverige angår oss i allra högsta grad!

Norge har haft tre Nobelpristagare i litteratur: Björnstjerne Björnson, Knut Hamsun och Sigrid Undset i nämnd ordning.

Björnson hade i tal och med sin penna kämpat väldeliga mot den påtvingade unionen med Sverige. Han hade varnat och manat till motstånd. Det trampar av väldiga stövlar i öst … skrev han. Svenska stövlar. Men 1903 blev han mörare i tonen och förordade en annan, en mjukare linje än vapnens. Han rådde sina landsmän att förhandla. Många satte detta i samband med att han i december det året reste till Stockholm för att hämta sitt Nobelpris.

Upprörda landsmän talade om förräderi. Björnson stod ju som en symbol för allt norskt. Nu skulle han till Stockholm och ur den hatade svenske kungens hand hämta en fet check.

Det svinet gick över till svenskarna i sitt 71:a år för 140.000 kronor, skrev Knut Hamsun i ett brev till Gyldendals förlag i Oslo. 1905 var trätan ur världen. Norge hade efter 91 år fått sin frihet.

Orden om att det svinet bytt åsikter och sida skulle senare i livet som en bumerang slå tillbaka på Hamsun själv. Han skulle för sin vrede mot England, sitt engagemang för tyskarna efter överfallet på Norge i april 1940, dömas för landsförräderi. Det var bara det att han inte bytt vare sig åsikter eller sida. Han hade alltid stått på tyskarnas sida, men det var inte känt för den stora publiken.

Däremot hade Hamsuns sympatier länge stått klara för Nobelpriskollegan Sigrid Undset. Hon var emellertid lika antitysk som han var antibrittisk. Därmed ägde Norge två litterära och politiska motpoler av världsformat.

Knut Hamsun (1859—1952) gjorde sitt bästa för att stötta de tyska ockupanterna i ord och även i handling. Han skrev i nazistiska tidningar, och han skänkte sin Nobelmedalj i guld till Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels. Jag vet ingen som så outtröttligt år efter år har skrivit och talat Europas och mänsklighetens sak så idealistiskt som Ni, herr Riksminister, skrev Hamsun i ett följebrev. Det kan te sig som gjorde han sitt yttersta för att bli avskydd av sina landsmän.

Sigrid Undset (1882—1949) flydde till Sverige då tyskarna ockuperade Norge. En kort tid 1940 bodde hon i Stockholm hos väninnan Alice Lyttkens innan hon fortsatte exilåren i Amerika. Redan i Stockholm hade hon börjat sitt outtröttliga arbete för ett fritt Norge, och i Amerika arbetade hon intensivt som journalist, författare och turnerande föredragshållare. Då hon efter kriget kom tillbaka var hon slut.

Arbetet och den mäktiga vreden mot Tyskland hade tärt hårt på henne.

Inte heller Sigrid Undset bytte sida. Hatet mot det tyska hade nått henne med modersmjölken. Ideligen gjorde hon frontalangrepp mot fascismen. I sin inställning till det tyska röjer hon en rent rasistisk grundinställning. Hon gör precis som Knut Hamsun fastän bara tvärtom. Om kollegan sa hon i en intervju i Stockholms-Tidningen omedelbart efter kriget att han kan väl inte dömas till döden för vad han gjort. Men han bör få fängelsestraff, och hans egendom bör konfiskeras. Han borde väl spärras in på ett eller annat hem.

Det är något av motsättningarna mellan Sigrid Undset och Knut Hamsun jag vill försöka ge en bild av. I mycket har jag betraktat de båda Nobelpristagarna med svenska ögon.

Detta arbete bygger på en tids funderingar, en tids studier i arkiv, på andras biografier, brev, händelser, uttalanden och samtal med inblandade. Jag har varit fascinerad av spänningarna mellan dessa litterära giganter, som ytligt sett gick åt varsitt håll med början den 9 april 1940; fascinerad av deras överord och extrema, för att inte säga befängda åsikter i motsatta riktningar. De bars båda av en stor vrede. Kriget utlöste vreden.

De stod så långt ifrån varandra. De står så nära varandra vad gäller några av de bästa böcker världen har läst.

Och det är någonting helt annat.

Björn Fontander

1.

L astfartyget Montevideo lade sakta in till kaj i Oslo. Det var måndagen 30 juli 1945, ett par månader efter att de första extratågen med tiotusenden lyckliga norska flyktingar börjat rulla från Stockholm mot Oslo.

Exiltiden var över.

Montevideo hade kommit från New York, tagit norsk lots ombord utanför Bergen och fortsatt söderut inomskärs mot Oslofjorden. Bland dem som vandrade över landgången till den väntande skaran på kajen var en 63-årig kvinna, stewardess ombord i fartyget. Hennes yngste son var där för att ta emot sin mor, och dessutom den unga kvinna som skulle ha blivit hennes svärdotter. Äldste sonen hade redan första krigsvåren fallit i striderna mot de tyska inkräktarna.

Nu var det fred i Europa. Segeryran hade för många ersatts av krassare verklighet. Hur överleva? Också Oslo hade återgått till vardagen, men ingen hade glömt glädjescenerna när kronprins Olav efter den tyska kapitulationen åter satte fötterna på norsk mark, bilkortegen uppför Karl Johan mot slottet, människomyllret, jublet, glädjetårarna.

Den 63-åriga uppasserskan som nyss lämnat sitt fartyg var lågt kvalificerad för sin yrkesbeteckning men högt kvalificerad på andra sätt. Hon hette Sigrid Undset och var världsberömd Nobelpristagare i litteratur. Nu var hon åter hemma efter fem års landsflykt i Amerika. Att resa som civil passagerare var ännu inte tillåtet — militär personal väntade på transport — men med sjöfartsmyndigheternas goda minne kunde reglerna kringgås. Många förvandlades till besättningsmän. Sigrid Undset var inte den enda som återvände hem den tiden under falsk flagg.

Kanske hade hon, där hon stod på kajen den där sista måndagen i juli, anledning att fundera över de fem åren som gått, landsflyktens år, den korta tiden i Sverige, den långa tiden i Amerika. Hur det hela hade börjat tisdagen 9 april 1940.

Kvällen före hade hon legat i sin säng på Hotell Bondeheimen och läst.

Hennes dag hade som vanligt varit fylld av plikter, ärenden och åtaganden. En Nobelpristagare kunde inte räkna med anonymitet. På kvällen hade hon hållit föredrag i Studentersamfundet om kristendomen och vår tid. Det var ett tal i tiden. Men oron ute i världen pekade på att det kristna budskapet var satt ur spel.

Gud sov.

Klockan hade passerat midnatt. Det hade blivit 9 april. Plötsligt gick luftsirenerna i gång med sina hårda, ekande ljudstötar. En lägre ton omväxlande med en högre. Om och om igen.

Sigrid Undset sänkte sin bok och lyssnade ut i natten. Hon steg upp, satte på sig strumpor och skor och drog pälsen över nattlinnet. Ingen syntes till i hotellkorridoren. Hissen fungerade inte och nattportieren fanns inte på sin vanliga plats. Sigrid Undset gick nedför alla trapporna till entrén, öppnade den tunga porten mellan de två granitpelarna och stod tillsammans med några andra oroliga hotellgäster och spanade mot natthimlen.

En piccolo visade på en källartrappa som förde till ett rum under Teatersalen i samma hus. Där stod den lilla skaran i mörkret, huttrade i nattkylan, rökte cigarretter och spekulerade om vad larmet kunde betyda. Övning eller allvar?

Europa befann sig i krig, men oron hade också trängt sig inpå de norska kusterna. Engelsmännen hade minerat norska farvatten för att hejda järnmalmstrafiken från Narvik till de tyska kanonsmedjorna. Rapporter hade också anlänt om att tyska flottstyrkor var på väg norrut genom Stora Bält.

Det norska försvaret låg inte precis i larmberedskap. Måndagskvällen den 8 april hade en del av generalstaben varit på ett möte där det kåserades över ämnet Stora fältherrar och bordets fröjder. Efter framställningen vankades öl och smörgås.

Den lilla gruppen hotellgäster i lokalen under Teatersalen hörde hur signalen för faran över ljöd, men snart ekade nytt larm. Någon kom med nytryckta extrablad som berättade om tyska bomber mot Oslos flygplatser och om norska kanoner mot tyska krigsfartyg i Oslofjorden.

Då kom det första bombplanet.

I den grå dagningen flög det över torget utanför hotellet, så lågt att vi kunde se det svarta och vita malteserkorset och männen som satt i planet. Det kom fler och fler. Skott smällde i alla riktningar. Det är Sigrid Undsets ord. Torget utanför hotellet var Professor Aschehougs Plass, en liten trekantig öppning som nu hyser en taxistation, en pressbyråkiosk och blanka spårvagnsspår.

Då Sigrid Undset den 9 april gick till morgonmässan i den katolska S:t Olavskyrkan kretsade de tyska flygmaskinerna över staden. Människor gick till sina arbeten, men oro och osäkerhet rådde. Mässan bevistades av endast fem äldre kvinnor, av vilka Nobelpristagarinnan var en. Hon skulle månaden därpå fylla 58 år. Mässan blev säregen, ackompanjerad av skottsalvor och flygplansmotorer.

Då hon återkom till hotellet stod yngste sonen Hans och väntade. Hotell Bondeheimen var sedan länge en träffpunkt för familjen. Det låg utmärkt till; ett par minuters väg från stråket Karl Johan, nära de stora bokförlagen Aschehoug och Gyldendals. Bondeheimen var och är inrymt i ett tungt 1910-talshus i hörnet av Rosenkrantzgatan och Kristian IV:s gata, snett emot det klassiska Hotel Bristol. Huset är byggt i närmast nordisk barockstil och hållet i en obestämbar smutsgrön färg.

Sigrid Undset hade råd att bo på högklassigare ställen när hon var i Oslo. Men här hade hon tagit in sedan sina fattiga ungdomsdagar. Nu, efter berömmelsen, skulle hon på Grand och Bristol uppmärksammas, kommenteras och besväras av människor. Hon ville inte bli besvärad. Hon ville vara i fred.

Sigrid Undset var inte den enda författaren som trivdes på Bondeheimen. Knut Hamsun brukade också ta in där. De båda Nobelpristagarna lär ha stött ihop i receptionen eller vid frukosten i det stora hotellkaféet — kaffistova — inrymt i en av övervåningarna. De skall ha hälsat avmätt på varandra. Inte mer. Ibland såg de inte varandra.

Nu, i oron på morgonen den 9 april, tog Sigrid Undset och sonen Hans taxi till amerikanska legationen vid Nobels gata. Lokalerna var utrymda. Ministern, Mrs Daisy Harriman, hade gett sig av undan tyskarna tillsammans med kung Haakon och regeringen. Mor och son kunde inte uträtta mer i Oslo. Hon ville hem till sin gård Bjerkebæk i Lillehammer. Där väntade tre finska småbarn som evakuerats undan krigseländet i Finland och som hon tagit hand om.

På Östbanestationen var tåget norrut fyllt till bristningsgränsen av civila, utlänningar och soldater som förgäves letat efter sina truppförband i Oslo. Sigrid Undset och hennes yngste son satt på sina resväskor ute i korridoren. Just som tåget lämnade stationen föll bomber så nära att hon trodde att vagnen var på väg att hoppa av skenorna. Hon berättade att fönsterrutorna tycktes bågna av lufttrycket, men de höll.

Tåget gjorde uppehåll i Hamar. Där såg Sigrid Undset några av landets mest kända riksdagsmän. Stortinget var på sin flyktväg norrut församlat i Hamar. Sent på kvällen kom mor och son äntligen hem till Bjerkebæk i Lillehammer. Det var mörkt i huset. Elektriciteten var avstängd.

Det var fortfarande 9 april.

De här dagarna hände en episod i en liten stad på Sörlandet, ett 30-tal mil landsvägen sydväst från Oslo. En gammal man stod på torget och slog upprörd med sin käpp i marken medan han talade högt. Han talade till en klunga unga män som höll på att embarkera en lastbil. De var rekryter, beväpnade med gevär. Pojkarna skulle sättas in i striderna mot tyskarna som bitit sig fast också i Kristiansand ett stycke längre västerut.

Den gamle stötte med sin käpp och uppmanade pojkarna på lastbilsflaket att kasta bössorna och gå hem. Motstånd var lönlöst. De hörde på, tysta och bleka. Också en skara människor som stod runt lastbilen hörde på. Den gamles hustru fick in honom i en bil som körde dem hem.

Gamlingen var känd av Grimstadsborna. Det var i denna lilla stad som episoden inträffade, och den skulle bli ihågkommen och ligga honom i fatet några år senare. Den upprörde mannen var Knut Hamsun, kollega till Sigrid Undset, också han en av världens stora författare. Också han hade varit i Stockholm och hämtat sitt Nobelpris. Det var 1920, åtta år före Sigrid Undset.

Han hade den 9 april hissat flaggan hemma på sin gård Nörholm utanför Grimstad för att hälsa de tyska ockupanterna välkomna. Så skrev den norska tidningsdraken Aftenposten efter kriget. Andra menade att det där med flaggan inte var sant. Det var en av de förbättrade sanningar som ofta följer av andras förvärrade oförrätt och med distansen i tiden.

Som en norsk frihetskämpe uttryckte saken — "Det är fan så många fler vi har blivit efter kriget."

Knut Hamsun hade samma ingrodda motvilja mot England som Sigrid Undset mot Tyskland. Hans kärlek till Tyskland var framsidan av hans hat till England. Han tyckte också illa om socialdemokrater, kommunister och kvinnosakskvinnor. Till sin hustru Marie talade han om Englands råa maktmissbruk, den skamliga Versaillesfreden och det förfördelade Tyskland. Detta eländiga England. Varför ska den där lilla ön sitta som en råtta på fläsket! fräste han och liknade Tyskland vid ett stort frodigt träd, dignande av frukt. Från alla näraliggande håll sträcktes giriga händer efter frukten.

Denna ödesdag, den 9 april 1940, visade Nobelpristagaren Knut Hamsun var han stod. Han stod på fel sida.

Några olyckliga dagar gick. De tyska ockupanterna hade över en dag lyckats besätta Danmark praktiskt taget utan motstånd. Norge tog emot fienden med betydligt större kampvilja. Vad gäller dålig beredskap, usel planering och omodern utrustning var Norge i det stycket till och med sämre ställt än Sverige, vars regering inte heller insett världsläget i tid.

Det lömska tyska överfallet stöttades också av trojanska hästar, till synes fredliga handelsfartyg som låg i norska hamnar och väntade. I stället för laster av kol och annat allmängods lossades plötsligt militära förband, bilar och kanoner. Den hakkorsprydda krigsmaskinen rullade fram, men fick inte Norge på knä.

Sigrid Undset hade avvaktat hemma på Bjerkebæk i Lillehammer. Förutom sina små finska skyddslingar hade hon också en tysk präst boende där, en man som skyddat judiska barn och därmed stämplats av Hitlerregimen.

Han var otvivelaktigt en bra man och en bra präst, men vår ofrivilliga motvilja mot allt som var tyskt hade redan växt sig stark — och prästen var så genuint tysk. Han gick mig på nerverna, skrev Sigrid Undset.

Hon ägnade sin omsorg åt barnen från Finland. Deras papper hade ännu inte kommit och hon visste därför bara deras förnamn, men uppskattade åldrarna till mellan två och fyra—fem. Efter deras kläder, hemsydda, lappade och fint stoppade, gissar jag på barn till småbrukare eller nåt sånt … skrev hon till en vän. Hon talar om språkförbistringen men det var ett skönt ögonblick då vi blev eniga om att potta heter piiti.

Oslo hade varit i tyska händer sedan 9 april. Också radion — NRK — i Oslo hade erövrats, och inte många trodde på det som därefter sades därifrån. Är det sant eller tyskt? kommenterades nyhetssändningarna. Men ännu var sändaren i Hamar fri. Engelska BBC och Radiotjänst i Sverige sände oupphörligt nyheter som avlyssnades i Norge.

Tyska trupper trängde norrut i Gudbrandsdalen. En mot tio ställdes. Norge behövde hjälp. Den anlände 14 april, lite halvhjärtat, i form av ihoprafsade engelska trupper, franska alpjägare, främlingslegionärer och polska bergsjägare. De allierade behövde sitt folk på viktigare krigsskådeplatser. Engelska flottstyrkor gjorde raider in i Narviks hamn och sänkte stora tyska (och norska) tonnage.

Hemma i Lillehammer anmälde sig Sigrid Undset som censor vid norska postverket och läste de dagarna igenom mer än tusen brev. Tyskarna närmade sig Lillehammer söderifrån. Engelska trupper och deras allierade norrifrån.

Sigrid Undset hade från regeringshåll fått en vink om att hon borde dra sig norrut. Hon hade ständigt skrivit och talat mot nazismen och även tagit aktiv del i flyktingarbete. Ingen tvekade om på vilken sida hon stod. Dessutom hade hon fått höra, att herrefolket brukade försäkra sig om bemärkta kulturmänniskor och tvinga dem att i radio berätta positivt om tyskarna. Annars kunde det gå illa med gisslan. En Nobelpristagare borde smälla högt.

Hennes äldste son Anders hade tröttkörd dykt upp vid några korta tillfällen i hemmet och försvunnit igen till sitt militära förband. Också den yngste, Hans, var nu ute i kriget. De tre finska krigsbarnen hade hon fört i säkerhet längre norrut i Gudbrandsdalen.

Sigrid Undset insåg att det var dags att ge sig av. En eftermiddag hade ett tyskt transportplan med dånande motorer på låg höjd genom norska kulsprutekärvar flugit mot Bjerkebæk. Det såg ut som om planet var på väg rätt in i de gamla timmerväggarna. Den tyske prästen, han som var så genuint tysk, hushållerskan och Sigrid Undset sprang ned i källaren och sökte skydd. Så hördes ett väldigt dån. Planet hade störtat på en äng alldeles utanför gården.

Dagen därpå hade Sigrid Undset lyckats få iväg prästen på ett tåg mot Sverige. Själv packade hon det nödvändigaste i en väska. Hon fick följa med en militärbil norrut i Gudbrandsdalen. Bankerna var stängda, men hon hade lånat 100 kronor av hushållerskan.

Lördagen den 20 april nådde hon Gudbrandsdalens folkhögskola i Hundorp. De 60 kilometrarna från Lillehammer hade tagit flera timmar. Vägen var belamrad av militära kolonner. Då hon kom från bilen med sin väska i handen blev hon igenkänd av sin gamla bekant, folkhögskolerektorn Lise Stauri.

Du store tid, det är Sigrid Undset! Hon måste ha starkt kaffe!

På Hundorp väntade vänner, bland andra doktor Anders Wyller och professor Fredrik Paasche med fru Stina och två barn. Stina Paasche var svenska, född Mörner. I den kretsen blev mycket sagt om det tyska överfallet. Möjligen hade man nåtts av meddelandet om Sveket, Knut Hamsuns svek. Dagen före, 19 april, hade i Oslo distribuerats ett flygblad med Hamsuns text.

Ett ord till oss, var rubriken på bladet, utsänt av Informationsttjänst NORD, lierat med bland annat den tysk-svenska presstjänsten. Det måste ha varit julafton på denna tyska propagandabyrå i Lübeck när de nåddes av den norske Nobelpristagarens manus. Hamsun påpekade att han inte skrev detta för att bli populär. Det var med ålderns rätt han tog till orda.

Från Sverige hade meddelandet nått norrmännen om att stortingspresident Carl Joachim Hambro skulle tala i radio till Norge.

Han var just den rätte, son av en i sin tid invandrad familj som fått vistas här i landet, en pratare, en talmaskin, hånade Hamsun. Hambro saknade grundförutsättningen — detta att vara norsk i sin själ.

England ville inte uppge sin terrormakt på havet. Det ville spärra vägen för införsel till Tyskland och därmed låta tyska kvinnor och barn svälta. Att norska fartyg gick i farliga vatten och blev torpederade av tyskarna var en följd. Knut Hamsun fortsatte temat om hungerblockaden mot Tyskland, ett folk som inte får mat därför att England inte vill det. Det går en stund, så måste de sätta sig, så måste de lägga sig. Så väntade de på döden. Svältdöden var mild, sa man i England. (…) Brittiska mödrar ler åt att tyska barn dör svältdöden. Och Chamberlain skröt nyligen i parlamentet med att ha köpt en hel årsproduktion norsk valolja för att Tyskland inte skulle få en enda droppe fett.

Hamsun spydde sitt gamla Englandshat i Ett ord till oss. Han ställde frågan om Norge var i krig med Tyskland och svarade själv. Nej. Tekniskt sett hade han rätt; tyskarna hade ju utan krigsförklaring överfallit Norge. Vi är neutrala och skall vara det, sa Hamsun. England ville föra kriget på norsk mark. De hade ju redan brutit in med överfall och mord i Jössingfjorden. De hade minerat norska farvatten. Tyskland hade besatt landet för att hejda vidare engelska aktioner. Tyskarna hade skyndat till norska bröders hjälp.

Det var kontentan av Knut Hamsuns ord till sina landsmän via en tysk propagandacentral.

Han teg med det faktum att den engelska blockaden utanför Norges kust väsentligen handlade om att stoppa den svenska järnmalmsexporten via Narvik för vidare befordran till tyska kanonsmedjor. Han berättade inte att överfallet i Jössingfjorden handlade om en engelsk aktion mot det tyska fartyget Altmark som hade 300 engelska krigsfångar gömda i lastrummen. Dessa fångar hade förbisetts vid norska fartygsinspektioner. Inte heller nämnde Hamsun att svälten i Tyskland (som knappast var någon svält våren 1940) möjligen mildrades av de miljontonnage livsmedel som från härtagna länder redan börjat skeppas hem, och att därmed i stället de slagna skulle åsamkas svält.

Hamsun var blind och döv i sitt Englandshat.

Han menade att det var idiotiskt att sätta sig till motvärn. Är det meningen att vi vill kriga mot Tyskland? Gud nåde oss då! Meningen är väl att vi ska göra motstånd i väntan på utlovad militärhjälp från England. Gud nåde oss också då. Då går vi Polens öde till mötes.

Hamsun slutade sina ord till oss med påminnelsen om den tyska regeringens högtidliga ed att icke kränka konungariket Norges självständighet och integritet. I flygbladet hade han inledningsvis skrivit att han inte tog till orda för att bli populär.

Var det en cynism, en bitter grimas i spegeln?

Knut Hamsun blev avskydd. Kolleger och en medveten krets människor hade länge känt till hans attityder, hans utrikespolitiska favoriter och hatobjekt. Men över huvudet på vanligt folk kom detta som en hink slaskvatten. Knut Hamsun var nazist, förskräcktes många. Hamsun var nazist, fick andra bekräftat.

Svaret på Nobelpristagarens Ett ord till oss var hans böcker, som kastades över det höga gjutjärnsstaketet hemma på hans Nörholm utanför Grimstad på norska sydkusten. Goda norrmän ville inte längre ha hans Pan och Victoria, hans Benoni och Rosa, Landstrykare, hans Mysterier eller Markens gröda, som utlöst Nobelpriset, hemma i bokhyllan. I buntar och i enstaka exemplar återbördades de till författaren, ibland med en hatisk eller syrlig kommentar.

Jaja, så får dom väl trycka nya då, avfärdade Hamsun.

2.

S igrid Undset och Fredrik Paasche lämnade Hundorps folkhögskola i bil klockan tio på förmiddagen den 21 april. Det var en söndag. Paasche bar en armbindel runt rockärmen. Han, pacifisten, hade fått militär fullmakt att ordna med vakthållning mot tyska fallskärmstrupper, att gömma ammunitionslager och inventera det lilla som fanns av försvar mot inkräktarna.

Vid järnvägsstationen i Otta, några mil norr om Hundorp, stod några av norska radions, NRK, inspelningsbilar. Teknikern Gunnar Nygård, som kom att bli en av NRK:s verkliga trotjänare och veteraner, minns dagen.

"På vår väg norrut undan tyskarna gjorde vi på Otta ett uppehåll för att göra en inspelning med statsministern. Sigrid Undset var där, och där fanns också engelska soldater som närmast kommit från Åndalsnes. I väntan på tåget gick en del av dem fram och åter på perrongen. Sigrid Undset talade med ett par av pojkarna, ett par studenter från London.

Jag råkade stå i närheten och hörde vad de talade om. Där gick de tre fram och åter, hon i mitten, och talade bara om litteratur. Kort efteråt hade vi i stinsens kök riggat upp inspelningsutrustningen. På den tiden använde vi lackskivor där ljudet graverades.

Där stod Sigrid Undset och Fredrik Paasche vid köksbänken och höll i en mikrofon patriotiska tal till Norges folk."

Gunnar Nygård fortsatte med de graverade lackskivorna norrut i sin inspelningsbil. Skivorna sändes