Cyberdeckarna - gisslanprogrammet

By Mattias Jadesköld

Linus blir en morgon kontaktad av idolen Hackergurun som behöver hans hjälp. En båt I Stockholms skärgård har blivit attackerad av ett gisslanprogram och kaptenen har panik. Båten kan inte åka utan datorn! Lite motvilligt tar Linus hjälp av sin två år äldre syster London. Med hans kunskap om datorer och hennes skicklighet att förstå vuxna formar syskonparet Cyberdeckarna.

London och Linus lever i en framtida värld där el och vatten kommer och går. I Stockholm där de bor finns datorstyrda djur som hjälper människorna samtidigt som människorna gör allt för att spara på energin. De tvättar sina kläder i havet och skapar egen el med generatorer.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 10, 2021
• ISBN: 9789180074209

Mattias Jadesköld

Mattias Jadesköld har jobbat hela sitt liv med datorer och hjälp människor förstå hur viktgt det är att skydda sig själv och sin dator. Tillsammans med en kompis spelar han in IT-säkerhetspodden där de beskriver alla möjliga saker som händer i världen. Mattias tror att om alla kunde lite mer om IT-säkerhet och hur man skyddar sig själv på nätet skulle världen bli mycket mer säker.

Book preview

Innehållsförteckning

Ett

Två

Tre

Fyra

Fem

Sex

Ett

Linus Grip vaknade när hans syster London höll på med det vanliga i badrummet bredvid. Det spolades vatten, blåstes hår och klingade i olika flaskor. Det lät som om det skulle komma vatten genom väggen och överösa hans dator, böcker och kläder. Inte nog med det spelade hon musik samtidigt som hon pratade med kompisar i högtalaren.

Märkligt. Hon var extra tidig idag, tänkte han och såg på telefonen. Han noterade klockslaget men också någonting annat. Ett meddelande på Kryptomessage! Det var Hackergurun som skrivit i den hemliga kommunikationskanalen. Linus blev ivrig och reste sig så snabbt ur sängen att han slog huvudet i hyllan. En bok föll ner i knät och det var just Hackerguruns egen bok «Berättelsen om Neo Ice».

Du vet ju att jag inte är så pigg nu förtiden och en

dag skulle komma där jag behöver din hjälp. Det är

idag. Jag hoppas du kan hjälpa mig. Jag hör av mig i

eftermiddag när jag vet med.

***

Det var morgon i Stockholm och mamma Grip stod på innergården och skrapade av rester från frukosten i komposten. Försiktigt rörde hon sig för att inte kladda ner den nya kavajen hon köpt.

När hon var klar sträckte hon sig så det knakade i ryggkotorna. Hon såg mot de gamla taken som hade funnits i staden i över hundra år.

De hade lagts där förr i tiden när det var svårt och fattigt i staden. Sen hade det blivit bättre. Mycket bättre till och med. Mamman mindes hur hon som liten slängde alla sopor rakt ner i en lucka i väggen som kallades sopnedkast – matrester, papper, plast och till och med batterier. Allt bara försvann och brändes upp någonstans. Alla gjorde så men efter ett tag upptäckte man hur fel det var. Soporna blev stora berg och jordklotets resurser tog slut.

Gårdens enda lampa blinkade till och bytte till ett svagt rött sken. Mamma Grip suckade och mindes igen hur hon som flicka hade tagit elektriciteten för given. Att lampor alltid lös och att alla tekniska apparater alltid fungerade. Men nu kunde man inte lita på någonting. El kom och gick och de som bestämde hade dåliga svar. Antingen var det slut på resurser eller så var det hackingangrepp. En sak var de säkra på – «den eviga tillväxten hade brutits».

På första våningen, en trappa upp, satt hennes flicka London och drack sitt surdegste som hon gjorde varje morgon innan skolan. Teplantorna hängde över balkongen tillsammans med familjens egenodlade tomater och morötter.

Mamman vinkade till sin dotter som nickade långsamt utan att lyfta blicken från telefonen. Musik dundrade inifrån lägenheten. Mamman suckade och sedan klappade hon den stora noshörningen som stod lugnt vid hennes sida.

Djuret ägdes av staden och var kopplat mot GETA-systemet som man kallade det. Det var bara kroppen som var noshörningens. Tankarna och rörelserna styrdes av de som bestämmer. Djuren hjälper människan. Och djuren var lyckliga, sa de som bestämmer. Mamma Grip tittade i noshörningens ögon men såg ingen lycka. Egentligen inget annat heller. Sen slängde hon två soppåsar med plast och papper i korgarna som hängde på noshörningen. Och som hon gjorde varje morgon tog hon upp mobiltelefonen och visade noshörningen.

– Se. Vi är tre i familjen. Det är jag som är vuxen, sen är det London som är min dotter och är femton år och Linus som är fjorton. Här ser du att vi inte överstigit varken plast eller papper. Snarare tvärtom.

Djuret tittade på skärmen och sedan