Samir flyr till Sverige

By Josef Stenlund

Samir har äntligen fått sin chans att åka från sitt krigshärjade hemland till Sverige. Hans far har sedan ett bra tag tillbaka hittat arbete i Göteborg, men Samir har av olika skäl tvingats stanna kvar i Turkiet. Men nu, äntligen, är det dags. Men det är lättare sagt än gjort att ta sig till hamnen i tid för att hinna med fikonbåtens avfärd. Staden, Izmir, som fortfarande är svårt präglad av krig, är en plats som kantas av faror ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726848625

Book preview

länder.

Samir går till sjöss

En skarp blixt skär genom det stora hotellet och hissarna stannar. De innestängda hamnar i beckmörker. Några skriker på hjälp, men de flesta tar saken med ro. Strömavbrott är en vanlig företeelse i asiatiska Turkiet, inte minst i storstaden Izmir.

Mest oroligt är det i hiss nummer tre. Den sitter fast en bit ovanför sjunde våningen och har bara en passagerare, en pojke i femtonårsåldern. Det är första gången i sitt liv han åker hiss, och så måste detta hända. Paniken är inte långt borta. Inte för att han är åkrädd, men för att det är bråttom.

Om tjugofem minuter går båten. Båten till Sverige.

Samir Bayrami hör till de assyriska flyktingar, som tvingats lämna sina hem i sydöstra Turkiet och söka sig västerut. Far arbetar i Sverige sedan ett år tillbaka och nu äntligen har Samir fått sin chans: en lastbåt som går till Göteborg med fikon. Han och en kamrat skall arbeta ombord och åker gratis.

De kom hit till Izmir i går kväll och tog in på samma hotellrum. Mest hela dagen har de jagat runt stan för att finna rederiets kontor. Där skulle de efter överenskommelse mönstra in som däckspojkar och få sina sjöpapper. Tyvärr hade Samir sitt pass i resväskan på hotellet, varför bara kamraten fick den nödvändiga sjömansboken.

Han lovade att stanna på rummet, medan Samir kilade upp till rederiet med passet. Det råkade vara kö på kontoret, så han fick vänta två dyrbara timmar. Sedan detta med hissen!

Om han ändå hade använt trapporna som tidigare. Men ett par välvilliga herrar närapå föste honom in i hissen. Själva stannade de på tredje våningen och skickade honom vidare till åttonde.

Samir stirrar på sin klocka. Ser han inte fel, är den tjugo minuter i åtta. Några tunga ord från rederiet ringer i hans öron:

– Kom ihåg, precis klockan åtta lägger båten ut! En lättmatros mer eller mindre spelar ingen roll.

Nu skriker Samir. Han sparkar vilt och slår sönder knogarna mot dörren.

– Öppna! Jag måste ut! ropar han. Båten går. Hjälp, hjälp!

Äntligen blir det ljust och hissen rycker igång. Väl ute i korridoren skjuter han fart mot rum 917. Bultar på dörren, men ingen öppnar.

– Dali, Dali! ropar han gång på gång.

Nej, kamraten har säkert gått. Samir tittar på klockan och springer gatlopp i den långa korridoren. Halvvägs utför trapporna blir det nytt strömavbrott. Han följer ledstången, kolliderar med andra, stupar och famlar sig ner till receptionen.

Där flämtar några stearinljus på disken. Portiern lyser honom i ansiktet med en ficklampa och försöker klara ut en mycket forcerad fråga.

– Dali! Vilken Dali? undrar han. Vilket rum gäller det?

– Nummer 917.

Han lyser på nyckelväggen och tittar i postfacket.

– Nyckeln är inlämnad, säger han, men här finns ett meddelande till Samir Bayrami.

Samir tar papperet och läser:

»Har gått till båten och tog med din väska. Du passar väl tiden! Dali.»

Receptionens sifferur slår just över till 19.50.

Kan man springa från hotellet till kajen på tio minuter? Det är frågan. Trafiken är hård i affärskvarteren så här kring stängningsdags och sträckan är minst 1 km.

Nu gäller det att ta rätt väg. Några gatunamn har Samir inte lagt på minnet, men han har en bra riktpunkt. Mitt på den öppna platsen framför hotellet står ett väldigt monument av Atatürk, Turkiets frihetshjälte och förste president. Han som drev ut grekerna ur Smyrna och gav staden namnet Izmir.

Hela staden har strömavbrott, men i skenet från billyktorna kan Samir se Atatürk, där han sitter på sin häst med ansiktet mot hamnen.

Samir löper amok mellan gatuförsäljare och skoputsare, mellan uniformerade och vanligt folk. Det finns tre sorts uniformerade: vitmössor, rödhjälmar och grönskjortor. Vitmössorna fungerar som trafikpoliser och är ofta beväpnade med både visselpipa, mustascher och revolver. Rödhjälmarna är militärpoliser med revolver, automatvapen och barsk uppsyn. Grönskjortorna är vanliga turkiska soldater på vapenfri kvällspermission.

Borde han inte snart vara framme vid båten!

Samir tvärstannar och ser sig om. Gatan har plötsligt smalnat och grenar ut sig till krokiga smågator. Tog han likafullt fel riktning nere vid monumentet?

En tornklocka slår just åtta ödesmättade slag. Han stirrar som en galning, medan pulsen hotar att spränga huvudskålen.

– Gud hjälp! flämtar han. Faaar!

»Kom ihåg, precis klockan åtta lägger båten ut», sa mannen på rederiet.

Tornklockan hörs någonstans åt höger. När Dali och Samir gjorde en tur till båten i morse, hörde de en liknande klocka slå sju slag, men det var till vänster och kom från S:ta Marias kyrka. Då måste han ha kommit på tok för långt åt vänster.

Han går fram till några gubbar som sitter på trottoaren och spelar »tavla», ett slags tärningsspel med brickor.

– Va-var är ha-ha-hamnen? stammar han chockad.

– Vilken hamn? Småbåtshamnen eller …

– Sverigebå …, alltså där de stora lastbåtarna ligger, försöker han förklara.

– Aha, en assyrisk flykting kan jag förstå av dialekten! säger en av gubbarna litet försmädligt. Hälsa till Sverige.

– Däråt! säger en annan och pekar med cigarretten. Tvärs över basarkvarteren och förbi Hisarmoskén. Du ser minareten tätt bakom nästa kvarter.

Samirs ben är som avdomnade efter chocken, men får nytt liv igen. Tydligen är han ganska nära hamnen i alla fall. Dessutom kan han hoppas att några av besättningsmännen är försenade. Det brukar visst hända sjömän på landbacken, har han hört.

Han lägger iväg allt vad trafiken tillåter och litet till. Rätt in i basarkvarteren och med moskén som riktpunkt. På många ställen är gatorna alldeles fullbelamrade med varor. Försäljarna skriker hotfullt, när han hoppar över hela små butiker av utlagda kläder, prydnadssaker och krimskrams.

Till slut halkar han på den kladdiga trottoaren och landar huvudstupa i en fisklåda. Plattfisken »cipra» kan väl inte bli så mycket plattare, men Samir själv blir ordentligt tillplattad. Fiskhandlaren hugger honom i skjortkragen och rycker till, så att knapparna ryker.

Men någonting mer händer. Halskedjan till Samirs krucifix går av. Det lilla silverkorset med Kristusbilden flyger ut på gatan och glänser i skenet från en fotogenlampa.

Fiskhandlaren ser det och spottar däråt. Fanatiska muslimer hatar korset.

– Jaså, sånt folk! muttrar han. Laga dig iväg.

Samir rodnar, plockar upp sitt krucifix och fortsätter. Tyvärr svänger basargatorna både hit och dit i den labyrintliknande stadsdelen. Det lär finnas över tre tusen basarer i Izmir. Inte ens gamla stadsbor hittar i området. Undra på att en främling tappar bort sig.

Efter en stunds hopplöst irrande hör han plötsligt det entoniga skränet från moskéernas utropare. Det är muezzinerna som ropar ut bönetimmen. Numera behöver de inte klättra upp i minaretens korg eller ens anstränga rösten. Allt är inspelat på band. Minareternas högtalare tävlar om att åstadkomma det kraftigaste ljudet.

En jagad hare springer runt och det är just vad Samir måtte ha gjort. Han tycker sig känna igen minareten och vet inte om att det finns fem moskéer bara inom basarområdet. Och alla kör med samma bandinspelning.

Några »rättrogna» muslimer sitter här vid moskéns entré och tvättar fötterna, innan de skall gå in för att bedja. En grupp kadetter står och tittar på.

Sjöfolk! tänker Samir. De borde veta var stora hamnen finns.

– Det är ett bra stycke dit, säger en av dem. Bäst att ta bussen. Förresten, du kan hänga med. Vi skall just ner till vår båt.

Men först skall de ha något att bita i. De ställer sig i kö hos en majskokare. Det tar en stund, innan alla har fått sina kolvar. Samir står vid sidan om och trampar otåligt. Att han själv är minst lika hungrig som kadetterna bekymrar honom inte ett dugg. Om han bara kunde hinna till båten.

Äntligen! De har tur med bussen. Skönt att komma under tak. Det har börjat regna och dimman ligger tung över Izmir. Staden är fortfarande utan elström, så Samir har ingen chans att lokalisera sig det minsta.