Sänk Estonia

By Dan Larsson

När fartyget M/S Estonia den 27 september 1994 lämnar Tallinns hamn är passagerarna lyckligt ovetandes om att 852 personer redan är dödsdömda. Under färjan sitter två minor, ditplacerade av ett ryskt specialförband, som ska förhindra att en sovjetisk atombomb når den svenska gränsen. Och det visar sig snart att ryssarna är långt ifrån de enda som vet vad som befinner sig ombord...Det är den svenske vapensmugglaren Sebastian Sylvard som är ansvarig för den förbjudna last som sitter på Estonias bildäck. Även han har gjort upp planer för att sätta färjan i sjönöd - och när legoknektarna spränger bogporten är det dags att hämta det dyrbara smuggelgodset. Räddningsaktionens kaos är den perfekta täckmanteln och snart ska atombomben vara på väg till sina nya ägare i Mellanöstern. Frågan är bara vad de tänker använda den till - och vad som händer om planerna går i lås. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 20, 2021
• ISBN: 9788726762990

Book preview

www.sagaegmont.com

Förord

Estonia förlisning är den största katastrofen till sjöss i Europa i fredstid. 852 människor dog – 137 överlevde. Överlevande och drunknade kom från flera nationer, Sverige drabbades värst, 501 svenskar kom aldrig hem levande. Det fanns passagerare ombord från Sverige, Storbritannien, Ryssland, Finland, Norge, Tyskland, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Kanada, Frankrike, Vitryssland, Ukraina och även Marocko, Nigeria samt Nederländerna. Spekulationernas om orsaken till hennes öde den här natten den 28 september 1994 Östersjön är många.

Sabotage, befälsfel eller att hon gick med för hög fart i hög sjö, något hon inte skulle klara av, enligt vissa förståsigpåare. För klena bogportar och dåligt underhåll framförs också som orsak till förlisningen, för ett skepp som endast var 14 år. Men terrorism i grunden och sabotage är en allvarlig version som orsak till katastrofen. Den vinkeln drar jag på i den här romanen om Estonia. Boken beskriver syftet med smugglingen av en plutoniumbaserad atombomb var att skapa en världsbrand. En kärnvapenladdad stridsspets, 20 gånger starkare än den över Hiroshima, skulle smugglas från det forna sovjetimperiet via Sverige till Mellanöstern. Den skulle användas mot Israel som sannolikt då slog tillbaka med kärnvapen. Ett världskrig blev den troliga följden när länder med kärnvapen som Kina, Ryssland och USA med allierade blev inblandade på var sin sida.

Estonia sänktes i bokens version eftersom hon troddes ha en atombomb ombord, som smugglades i en svensk långtradare till en svensk vapenhandlare. Ryssarna ville till varje pris förhindra att den nådde Sverige, och minerade Estonia. Specialförbandet Spetsnaz använde en miniubåt för att ta sig in i Tallinns hamn och under Estonia. För säkerhets skull låg en rysk atomubåt beredd att sänka henne, om Spetsnaz laddningar inte exploderade under färjan. I Sveriges huvudstad Stockholm väntade efter tips från en dubbelagent CIA och svenska säkerhetspolisen Säpo på att ta hand om bomben. De gonade sig i skandalen som skulle avslöjas att en av ryssarnas atombomber från sovjettiden var på villovägar. Nu blev det inte så, färjan fick aldrig nå Sverige. Estonia var dödsdömt när hon lämnade Estlands huvudstad Tallinn, en kvart försenad 19.15 lokal tid den 27 september 1994. Drygt sex timmar senare låg hon på botten. 852 offer krävdes för att ryssarna skulle stoppa smugglingen av deras stulna atombomb – trodde de…

De räknade inte med den svenske vapenhandlaren Sebastian Sylvards planering. I den fanns inget som kunde hindra honom att komma över atombomben och sälja den till terrorister.

Dan Larsson

Ps Noterbart är att år 2002 skrevs det i svenska medierna, bland annat Svenska Dagbladet, om att 200 sovjetiska kärnvapenladdade stridsspetsar placerat i Ukraina under det Kalla kriget saknades. De försvann under transport från robotbaser i Ukraina 1994, finns på denna webbsida: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ukraina-slarvade-bort-karnvapen_64690.svd . Texten återges nedan.

Ds

Ukraina slarvade bort kärnvapen

Ukrainska myndigheter har slarvat bort 200 kärnvapenstridsspetsar. Det påstår Petro Symonenko, ordförande i det ukrainska kommunistpartiet. Han hävdar att stridsspetsarna försvann 1994 när Ukrainas kärnvapen fördes till Ryssland. Efter USA-ledda förhandlingar gick Ukraina med på att lämna iväg alla kärnvapen från Sovjettiden till Ryssland. Ryssland mottog dock bara 2 200 stridsspetsar, vilket är 200 mindre än vad Ukraina hade. Ukrainska militärens talesman Mykola Honcharenko sade att militären undersöker Symenkos påstående, men tillbakavisade bestämt att kärnvapnen nått ett annat land eller en terroristorganisation. TT-DPA

Dan Larsson

Kodnamn Estonia

En roman om ett fruktansvärt brott

Katastrofen med Estonia 1994 tog 852 liv. Färjan sänktes för att mörka smugglingen av kärnvapen från forna Sovjetunionen via Baltikum till Sverige. Ryska specialsoldater, Spetsnaz, använde en miniubåt för att minera Estonia. Misslyckades de låg en atomubåt utanför finska Utö med order att torpedera Estonia. Hon fick inte nå Sverige och köparna av atombomben, terrorister.

Alla inbladade utom den svenske vapensmugglaren Sebastian Sylvard trodde att världsfreden säkrats genom Estonias sänkning. Han fortsatte planeringen att sälja atombomben till terrorister i Jemen. Trots att ett världskrig med atomvapen hotade om bomben användes. Det hade den svenske vapenhandlaren också en plan för.

Sylvard lurade alla.

Av Dan Larsson har tidigare utgivits:

Mytomanen Thomas Quick, 1998, Vietaskuppen eller vissla inte på norrskenet, 2011, Mytomanen Thomas Quick från början till slutet, 2012.

Förkortningar som förekommer i boken.

Säpo, svenska säkerhetspolisen. KGB, sovjetryska underrättelsetjänsten, efter Sovjets sönderfall uppdelat i FSB, den inrikes säkerhetstjänsten, SVR, den utrikes underrättelsetjänsten. Kortfattat agerar FSB inom Rysslands gränser, SVR utanför dessa. Säkerhetstjänsten ansvarar för säkerheten inom landet mot spioneri och terrorism. Underrättelsetjänsten samlar information främst utomlands, rekrytering av spioner ingår också.

GRU, den ryska militära underrättelsetjänsten.

CIA, amerikanska underrättelsetjänsten.

Spetsnaz, specialförband i Ryssland typ Navy Seals i USA och SAS, Special Air Service i Storbritannien.

Nato, försvarsalliansen North Atlantic Treaty Organization

CCCP, Socialistiska rådsrepublikernas union.

OSS, Oberoende staters samvälde.

Fotnot: För att underlätta för läsaren används dagens namn på FSB och SVR. KGB delades efter Sovjetunionens fall upp i dessa enheter. Enda landet där KGB fortsatt verkar under namnet är i Vitryssland.

Fakta och källor

Paula Liikamaa, croupier på Estonia, enda svenska kvinnan som arbetade ombord som överlevde. Intervjuer, Södersjukhuset 29 september 1994, Stockholm, november 1994, september 1999, 2013 och i telefon.

Karin Bergqvist, fd elitsimmerska, jobbade på passenheten Norr Mälarstrand i Stockholm, intervju november 1994 tillsammans med Paula Liikamaa som hon räddade livet på. Kvinnorna drog upp minst fyra människor i deras flotte och räddade därmed flera liv.

Estoniasamlingen.

The Estonia Project.

Slutrapport, Ro-ro passagerarfärjan Estonias förlisning i Östersjön den 28 september 1994. Svenska översättningen av den för Estland, Finland och Sverige gemensamma haverikommissionen.

M/S Estonia, Estlines häftade bok om båten och förlisningen.

Manhattan Project, Nuclear weapon,

Nationalencyklopedin

Submarines-Military Factory, Torpedo boat.

Wikipedia, Kaliningrad, Sevastopol, Ukraina.

Övrigt, dagstidningar, Internet, utländska åsikter om förlisningen, böcker av de så kallade Palmespanarna om Estonias förlisning, sabotage enligt de flesta av dessa författare. Böcker skrivna av överlevande från Estonia. Jutta Rabe, tysk journalist, filmen Baltic Storm (2003) om Estonias öde, baseras på hennes uppgifter.

Pervomaysk

Att händelserna i Pervomaysk i Ukraina 1990-1991, då ingående i Sovjets konkursande imperium, skulle få färjan Estonia, 155 meter lång och 24 meter bred, att sjunka till havsbotten hösten 1994 var utopiskt. I inledningen av nittiotalet trafikerade hon under namnet Silja Star linjen Stockholm till finska Åbo. Fartyget hade levererats av ett västtyskt varv 1980. Under sista namnet Estonia blev skeppets livslängd 14 år.

Hon hann ändra namn många gånger under åren innan hon blev Estonia. Och den slutliga färden på rutten från Estland till Sverige blev i slutet av september 1994 då hon sjönk snabbt, mycket för snabbt hävdar många. Anhöriga till de 852 som drunknade och 137 överlevande samlades och väntade på besked främst i Stockholm och Tallinn, destinationerna på linjen. Färjan som var en symbol för det fria resandet från öst till väst och Estlands frigörelse från det sovjetiska oket blev i stället en symbol för sorg. Orsaken var i grunden det Kalla kriget som skapat en enorm arsenal av kärnvapen i världen. Och agerandet från vissa militärer när Sovjet höll på att haverera på grund av en ekonomi i ruin.

Det här med Estonias kommande undergång, som han indirekt skulle medverka till, visste naturligtvis inte sovjetiske generalmajoren Mikhail Firsov. Chefen för 46 raketdivisionen ingående i 43 raketarmén utanför ukrainska Pervomaysk hade annat att tänka på. Han var sedan lång tid stationerad i Ukraina på en plats tre timmars bilresa söderut eller cirka 30 mil från Kiev mot Odessa vid Svarta havet. Ukraina, med 45 miljoner innevånare, var 1990 så belamrat med kärnvapen att om landet då varit självständigt skulle legat i topp bland världens länder med atomvapen. Men då ingick fortfarande landet som en viktig del i Sovjetunionen och dess robotförsvar. Och personer som en genuin ryss som Firsov våldgästade landet som kommendant för robotbasen i Pervomaysk.

Pervomaysk var en idyll omgiven av en rik växlighet dominerad av aprikosträd och böljande fält med solrosor. Men robotbasen i området hade kapacitet att döda allt levande på jorden. En kontrast som få innevånare i staden visste om eller brydde sig. Var man bosatt bakom järnridån var informationen om omvärlden en bristvara. Och för den delen också från närområdet.

Generalmajor Mikhail Firsov kände det som världen runt honom höll på rämna. Att det mäktiga Sovjet, med allt det förde med sig i förmåner för dignitärer, snart var historia.

Vad ska det bli av mig? Jag måste göra något.

Malande tankar som plågade den 55-årige militären; han kände inte till något liv utanför den sfären. Han hade alltid i vuxen ålder tjänat Sovjet. Han hade avancerat som brukligt i unionen på andras bekostnad. Nu var han en silverhårig 55-åring. Till form och utseende såg Firsov ut som en försupen före detta boxare. I ansiktet tog en näsa som fick en att tänka på potatis den största platsen. Nedanför andningsorganet en mun som oftast var snipig och till det intensiva bruna ögon, svarta, tyckte de som råkat i onåd hos honom. Buskiga svarta ögonbryn gjorde inte utseendet bättre men det fick han leva med. Firsov gick alltid omkring i uniform – utom när han var och knullade sin älskarinna i staden. Nu skulle det snart vara slut med att rulla i sänghalmen med en betydligt yngre ukrainska. Sovjetunionen rämnade.

Kamratskap, tavaritj, floskler som spyddes ur munnarna på Sovjets topp, militärt som politiskt. Men det gällde inte i kritiska lägen. Då var det ens egen person som skulle räddas på bekostnad av vänner och ibland även familj. Sådan var Firsov.

För i Sovjet rådde en hierarki som skapat sådana som generalmajor Mikhail Firsov. Chef på en bas med en mängd nergrävda robotar – snarare kunde de kallas raketer med en storlek på drygt 30 meter − som på kort tid kunde nå USA. Den stora fienden med de små lierade i Nato med Storbritannien och Frankrike som framträdande, även om Frankrike enbart var politisk medlem i Nato efter en schism 1966. Tyskland, som nyligen enats med Östtyskland, var inte en påtänkt fara för de i öst. Utom att områden i före detta Västtyskland var strategiskt viktigt för Nato. Medlemsstaterna i North Atlantic Treaty Organization, Nato, hade före Berlinmurens och järnridåns fall en huvudfiende i Sovjet och vasallstaterna samt länderna ingående i Warszawapakten. De sistnämnda hamnade bakom järnridån efter Andra världskriget.

Men nu hade främst USAs marknadsekonomi slagit ut Sovjet och dess planekonomi, vilket insågs av den reformvänlige generalsekreteraren Vladimir Ivanovitj med perestrojka och glasnost som ledmotiv. Öppenhet och förändring, förbannade politiker, svor Firsov för sig själv, när han tänkte på det och situationen som skapats.

Det mäktiga sovjetimperiet skulle splittras än mer formellt något år senare med självständighetsförklaringar från satellitstaterna ingående i CCCP, Socialistiska rådsrepublikernas union. Ukraina blev självständigt under senare delen av 1991. De länder som hamnade bakom järnridån efter kriget strävade också efter ett frigörande från Sovjet.

Men Sovjet hade fortfarande kvar den militära makten i Ukraina, landet saknade egen försvarsmakt, både före och tiden närmast efter självständighetsförklaringen. Det sovjetiska inflytandet och mentaliteten gick inte bort i första taget. Den påverkan fanns fortfarande kvar genom sådana som generalmajor Mikhail Firsov. En man som aldrig haft en familj enbart militären som hem och arbetsplats.

Och han hade varit med länge i Ukraina. Det vittnade de gamla R-12/SS-4 Sandal robotarna som låg kvar i terrängen på basen. En bit från silorna som dolde och skyddade modernare och mer dödliga saker. De gamla Sandal blev världskända när Sovjet transporterade dem till Kuba 1962 och skapade en situation som höll på att sluta i förintelse: ett tredje och sista världskrig. Supermakterna skulle ha tömt sina arsenaler av kärnvapen. Och skickat dem mot den stora fienden sett från olika sidor av järnridån, främst USA kontra Sovjet och vice versa. Men Frankrike och Storbritannien var dels mål, dels beredda att attackera.

Varje land med atomvapen skulle ha slagit tillbaka med samma medicin. To the bitter end, till det bittra slutet som det heter på det dominerande världsspråket. Nu blev det inte så tack vare att Sovjets dåvarande generalsekretrare Nikita Chrusjtjov besinnade sig, och drog tillbaka de kärnvapenbärande missilerna från Kuba.

Mikhail Firsov hade under åren haft en nyckelposition när det gällde vedergällning till sista raket. Som militär hade han ändå aldrig allvarligt tänkt tanken på ett sådant slut på tillvaron. Ändå hade han makt att trycka på den så kända knappen. Men Firsov ville leva vidare och ville inte trycka på domedagsknappen.

Något som en överstelöjtnant, Stanislav Petrov, lät bli den 26 september 1983. Några månader efter det Sovjet skjutit ner ett koreanskt passagerarplan, en Boeing 747, med hänvisning till spioneri. Något enbart sovjeterna verkade tro på.

Men som visade att en sovjetisk flygare inte tvekade att döda flera hundra oskyldiga människor. Passagerare i ett trafikflyg med tända positionsljus och upplysta fönster. En kort tid efter slakten av oskyldiga människor 1983, när det Kalla kriget var ännu kallare, visade datorskärmen inne i kontrollrummet till missilförsvaret utanför Moskva fel. Att USA skickat iväg ett fåtal interkontinentala robotar mot Sovjet.

Sirenerna ljöd i underjorden. Petrovs uppgift i detta läge var att rapportera att Tredje världskriget inletts. Han tvekade. Varför skulle USA skicka enbart några av tusentals robotar? funderade Petrov högt.

Det nya förvarningssystemet var nytt och han litade inte på det. Han ringde sina överordnande och sa bestämt att det var ett falskt alarm. Petrovs agerande räddade världen. Han premierades och prisades många år senare, Tyskland, Sydafrikas Nelson Mandela med flera, hyllade då mannen som gick mot strömmen och förhindrade armageddon, förintelse i ett eldhav.

En sådan man var knappast general Mikhail Firsov. Han skulle aldrig ha vågat ta ett eget initiativ om att inte vedergälla på minsta tecken att Sovjet var under attack. Firsov, ett ego, såg alltid först till sig själv.

Och nu skulle han ordna en tryggad ekonomiskt framtid. Han hade inte samma fördelar långt inne i Ukraina som kollegorna inom marinen i Murmansk. Den marinpräglade staden beläget i nordvästra Ryssland, nära den finska gränsen och oftast besökt av västerlänningar med dollar innan muren föll och järnridån rämnade. De besöken gjorde det möjligt för generalerna och amiralerna i Murmansk att sno åt sig dollar. De hade kontrollen och möjligheten att göra det i en stad innanför järnridån. Officerare, som under karriären sparat tiotusentals dollar vardera, framsynta, eftersom de anade en kollaps av riket. Dollarna kom fram när haveriet senare var ett faktum.

Mikhail Firsov hade också kommit över en del dollar genom åren i svartväxling under besök i Ukrainas huvudstad Kiev. Han hade fått betala långt över kursen rubler mot dollar. Kiev, som då hade ett av världens främstas klubblag i fotboll FK Dynamo Kiev med frontfiguren Oleg Blochin, hade kontakt med väst och dollar som kom in i landet. Att använda landets egen valuta hryvnia för att växla dollar gick inte. Det var nog svårt med rubler.

Men det räckte inte för att trygga Firsovs framtida leverne i välmåga. Han skulle ordna sin ekonomi på ett fruktansvärt farligt sätt. Medlet och målet var version fem av det man i väst kallade SS-Satan. En interkontinental ballistisk robot med beteckningen R36M/SS-18 modell 5. Den var försedd med tio stridspetsar på 550-750 kiloton vardera drygt 20 gånger kraftigare än atombomben Little boy, som fälldes över Hiroshima i augusti 1945. Roboten SS-Satan, på ryska "R-36M Vojevoda", fanns det mer än nog av i Pervomaysk. Med en vikt på 211 ton, fördelat över en längd på 34 meter dold i en 39 meter djup silo, kunde den träffa ett mål 1100 mil bort med en avvikelse på 220 meter från målet; hastigheten var drygt 20.000 kilometer i timmen. Det fruktansvärda vapnet tog väst på sängen när det upptäcktes.

Mot det hade främst USA interkontinentala robotar som Peacemaker och Minuteman, namnet på den senare antydde att den kunde avskjutas inom en minut från larm. Men Sovjets interkontinentala missil låg liksom The Big Red Machine, Sovjets drömlag i ishockey, klart i täten. Förutseende så insåg Firsov med sin överlevnadsinstinkt att Sovjet snart var tvunget att nedrusta, som en följd av att planekonomin höll på att haverera. Och då kom avvecklingen av baserna i satelitstaterna först på agendan. De hade redan inom de staterna börjat propageras för självständighet nu när Sovjet visade svaghet.

Mikhail Firsov skulle se till att en stridsspets från en SS-Satan skulle försvinna. I rådande läge med begynnande kaos gick det att ordna. Statistiken kring 1990 visade att det fanns kvar 70 500 kärnvapen av de 128 000 som tillverkats i världen efter 1945. Otaliga stridsspetsar i robotar innehöll atombomber. Och då kunde en stridsspets med en vikt på cirka 200 kilo lätt försvinna. Allt talade för Firsov och hans farliga planering. Han hade redan funderat ut vilka kumpaner som hade position och kunskapen samt var villiga att hjälpa honom på basen utanför Pervomaysk. De stater som hatar Israel och USA är många. De tvekar aldrig att köpa atomvapen. Hur de sedan använder dem är upp till dem, hade Firsov sagt till en av de invigda, överstelöjtnant Alexander Tyshchenko. Han hade högsta rangen bland de vakthavande officerarna i underjordiska bunkrar, därifrån styrdes avfyrningarna av missilerna, främst SS-Satan, som fanns i dussintals silor.

Men hur fan får vi loss en? hade Tyshchenko undrat. Den vältränade, reslige, fyrtioåringen hade sett bekymrad ut, han hade rynkat pannan under det mellanblonda håret ovanför ett par gråblåa ögon.

Det problemet löser vi, trots det självsäkra svaret så var Generalmajor Mikhail Firsov osäker. Han måste planera och inviga fler i planen – vilket innebar fler som skulle dela på en framtida förtjänst. En till som invigdes var en försupen bunker-löjtnant Nikolaievich Chernov; hans arbetsplats låg 40 meter under markytan. Den fjärde medlemen blev en ukrainsk tekniker, Stanislav Blochin, som var uttagen till jobbet med att skrota de gigantiska raketerna. Det hade redan inletts.

Varje inblandad blev ytterligar en risk. Firsovs tankar var inriktade på mördande som en lösning om problem uppstod. Han var inte främmande för något om det var ett hot mot honom – då skulle det elimineras − självklart gick det ännu att mörka ett mord inom en sovjetstat trots att unionen var i upplösning.

En person stod, vid samma tid som Firsov i Ukraina fasade över vad som skulle hända honom efter imperiets fall, utanför sin lyxiga villa på en ö i utkanten av Stockholms skärgård. Sebastian Sylvard var kraftigt byggd med blont, tjockt hår trots medelåldern ofärgat, inget grått behövde maskeras med hårfärg. Och de intensivt ljusblåa ögonen, som smalnade när han studerade opponenter och därmed konkurrenter, var en varning att det här var en speciell människa. Han var till utseendet lik Rik Van Nutter, en gång på sextiotalet gift med svenska bombnedslaget Anita Ekberg, också skådespelerska. Van Nutter känd även på egen förmåga genom rollen som CIA-agenten Felix Leiter i James Bondfilmen Åskbollen från 1965.

Sebastian Sylvard var inte intresserad av en filmkarriär. Hans liv var tillräckligt spännande för att platsa i en actionrulle. Sylvard tittade ner från höjden, där villan byggts för några år sedan, mot hamnen. En hamn som var klart överdimensionerad för de två båtar som låg där. En Wellcraft Scarab med två motorer på 400 hästkrafter som gav båten en toppfart på 70 knop. Den andra båten var en segelbåt, havsseglare, som använts i tävlingar bland annat Gotland runt i Sverige, en prestigetävling.

Miljonären, eller snarare miljardären eftersom han gömt större delen av sin förmögenhet utomlands, Sebastian Sylvard skyltade inte i onödan med sin förmögenhet. Metodiskt och hänsynslöst hade han tagit sig fram under sina femtio levnadsår. Om någon öppet sa något fördelaktigt om att Sylvard pratade engelska, tyska, franska, ryska och arabiska flytande fnös han åt berömmet.

En iskall blick på den talande hade fått denne att hålla käften. Beröm ansåg svensken var ett sätt att fjäska. Han gjorde aldrig det.

Men fåfängan hade ändå fått råda när han byggde sitt slott och sin marina. Med erfarenhet från gruvnäringen på hemorten i landsdelen Norrbotten i norra Sverige utnyttjade han sina kontakter. Han behövde inget tillstånd för att göra en tunnel på sin ö. Det handlade inte om gruvbrytning utan ett skyddsrum om någon eventuellt skulle ifrågasätta hans verksamhet. Han tog ner ett gäng utbildade ortdrivare från Malmfältsgruvorna i norra Sverige. Sylvard ordnade med köp av en specialbyggd låg lastare av märket Cat 980B och ett borraggregat av märket Atlas Copco, samt en Scania lastbil med boggi. Samtliga köpta från Norrbottens gruvorter Malmberget och Kiruna. De transporterades till ön med pråm.

Med hjälp av de här maskinerna och lastbilen drev gruvarbetarna in en tunnel som strossades, utvidgades längst in till ett stort och ovalt utrymme. Ett bergrum. På sulan, marken, göts betong som underlättade för fordon som körde in och lastade av material i bergrummet. Vid ingången till tunneln ordnade också två gruvbyggare fästen för en bastant ståldörr med lika imponerande lås. Vad som skulle förvaras där inne bakom ståldörren visste enbart Sebastian Sylvard. Gruvarbetarna, som var noga med att inte öppet håna arbetsgivaren för dennes i deras ögon fjantiga efternamn, fick skriva under ett kontrakt. Det var omerta, tystnad, som gällde, den som yppade något om tunneln bröt kontraktet och blev återbetalningsskyldig. Men efter att ha sett in i Sylvards kalla ögon trodde nog de flesta gruvisar att det inte stannade med skadestånd. De fick furstligt betalt vilket lett till att de tagit tjänstledigt från företaget de arbetade på, svenska statliga LKAB; som utan tvivel hade och har världens främsta arbetare under och ovan jord. Det vittnar kvalitén på järnmalmen om, världsklass, vilket räddat företaget från undergång. Konkurrensen från dagbrott i Australien och Sydamerika, där malmen skyfflades fram ovan jord, möttes med utveckling, förädling och kvalité i landsdelen Norrbotten i norra Sverige. Där sprängdes malmen fram under jord, varenda meter av de underjordiska gångarna kallad orter som var körbara hade sprängts fram. Sebastian Sylvard mindes första gången han var under jord i gruvan på hemorten Malmberget. Ett samhälle som vuxit fram som en kopia av liknande i Klondyke. Där i Kanada lockade guldet, i Malmberget det svarta guldet, järnmalm. Han hade inte tidigare insett vidden av att det fanns fyrtio mil körbar väg några hundra meter under hans fötter, där han växt upp i gruvsamhället. Efter den egna erfarenheten att jobba i gruvan i mörkret betraktade han gruvisar med respekt. Gubbarna som i ur och skur bar med sig ner i gruvan det som kallades urnikor, en avlång brun box med bärrem. I den förvarades matdosan av rostfri plåt. Men han ville inte arbeta under jord resten av livet utan högre, mycket högre upp

Fåfängan, en svaghet som han försökte dölja, kom sig av uppväxten i ett sterilt och tråkigt hem i Norrbottens Malmfält tio mil norr om polcirkeln, då hade han ett vanligt sonnamn som efternamn. Hur hans föräldrar ur arbetarklassen i Malmfälten ändå lyckats döpa honom till Sebastian, ett mycket ovanligt namn i landskapet Lappland i nordligaste Sverige, visste han inte. Det måste ha kommit från någon av de böcker fadern regelbundet läste.

Pengar var då en bristvara. Men han var född med en intelligens som skulle inneburit medlemskap i Mensa där det krävs en IQ på cirka 140 för att vara medlem. Det sket Sebastian Sylvard fullkomligt i. Under hans uppväxt visste ingen i omgivningen vad IQ innebar, förmodligen någon större affärskedja långt från Malmfälten vore en slutledning. Klubbar för inbördes beundran föraktade han. Att medlemmar i Mensa skulle ha protesterat, om de hört honom framföra sin åsikt om dem, skulle han bara ha skrattat bort. Han gick sin egen hårda väg och skördade framgång.

Med pengar han tjänat på främst vapensmuggling, som var grundplåten till förmögenheten, men även knark. Han lämnade den smutsiga delen med narkotika och ägnade sig mest åt massivt dödande. Han smugglade på egen hand vapen till suspekta länder som betalade bra. De stora affärerna med vapen från världskända vapenfabriker var han insyltad i som en viktig kugge. När den svenska vapentillverkaren Bofors sålde sina haubitsar till Indien, som använde kanonerna att döda pakistanier med, fanns han med