Nu bygger vi, Oscar

By Göte Brink

Familjen Kvist har beslutat sig för att lägga utvandrarplanerna åt sidan och i stället stanna i sitt Landala. Oscar har äntligen fått arbete som murare och framtiden ter sig något ljusare. Men lyckan blir kortvarig. Löneförhållandena är inte hållbara och snart bryter arbetslaget ut i strejk. En strejk som inte bara pågår i några veckor, utan i fem långa månader. Månader som gräver hål i en redan ansträngd ekonomi. Livet i Landala fortsätter att vara kantat av enträgna prövningar."Nu bygger vi, Oscar" är den tredje delen i Göte Brinks romansvit om Oscar Kvist och hans familjs liv i 1930-talets Göteborg. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 18, 2021
• ISBN: 9788726845709

Book preview

1

19 september 1985. – Ingenting i världen rår på mina minnen, tänkte han. Allt snabbare förändras allt omkring en. Bara minnet är sig likt – där lever de gamla människorna, i de gamla trakterna, i de gamla tiderna.

Oscar satt framme vid köksfönstret och filosoferade. Sina sista år bodde han högt uppe i ett av de nyare husen uppe på Södra Viktoriagatan med utsikt över Landala – det Landala som var hans hembygd i över åttio år.

Betagen betraktade han de löddrande vita molnen som sakta, nästan omärkligt vandrade österut. I den ljusa septemberdagen försjönk han i minnen av gångna tider.

– Milde Gud, tänkte han. Alla dessa människoöden. Varför är dom alla spårlöst borta och varför finns det inga svar på mina många frågor?

Valborg Lundborg exempelvis – hur i all sin dag gick det för henne och hennes fem ungar när den försupne gubben försvann? Eller för Maja Anderssons ungar när hon själv och äldsta dottern dog i lungsot och gubben strax efter söp ihjäl sig? Hur gick det för Valter Håkansson som söp ner sig i unga år? Reste han sig någonsin? Pelle Krala som blev förvisad till Straffskolan på Fjärde Långgatan – vart tog han vägen sedan? Majorna-Lasse, som i många år talade vitt och brett om att bygga ett egnahem – blev det någonsin av?

Han kunde ännu se dem framför sig, kvinnorna med huvuddukar och yllesjalar som nödtorftigt skyddade mot kyla och vind. Han kunde se gubbarna i vegamössor och mollskinnsvästar, ibland trötta och tysta, ibland tjoande i fyllan och raglande på väg hem. Han kunde se de gråbleka ungarna med lappade kläder och trasiga kängor, ofta hostande och snoriga. Han kunde ännu se framför sig de gråbruna husen kring de mörka gårdarna där råttorna kilade mellan källartrappor och stinkande soptunnor.

Han mindes sjuksängar – med unga och gamla som han aldrig hade mött mer. Fattigbegravningar med eller utan hackat granris på trottoaren.

Ja, han kunde i minnet framkalla små och stora händelser från över åttio år tillbaka i tiden. Han mindes när det sista huset längst uppe på krönet fick vattenpump på gården och när gatlyktorna bytte från gas till el. Vid storstrejken var han elva år och han kom ihåg att han tillsammans med sin mor stod i kö nere vid fattigvårdsanstalten för att få paltebröd. Han kunde också minnas lukten av kokta kålrötter. Lukten som länge envist höll sig kvar i de små köken. Lukten som följde med en i kläderna.

Episoder, bilder, människoröster från långt tillbaka i tiden kom honom allt oftare i minnet. Där fanns till och med fragment av minnen från källarlägenheten – den råa källarlukten.

Han var fem år när dom flyttade därifrån till Landala Långgata 18. Där fick dom visserligen dela lägenheten med familjen Falk och han fick i gamla madam Falk en vän för livet. Hon tog till sig honom som om han hade varit hennes egen. Nu var hon för längesedan borta den goda människan.

I gamla tider hade Viktoriagatan två ansikten. Där den började nere i Vasastaden, var stenhusen pompösa och ståtliga med pelare, konstfärdiga portvalv, statyetter och stuckaturer. Innanför fönstren kunde man på en del håll skymta gnistrande kristallkronor och piedestaler med tropiska krukväxter. I många av fönstren fanns exklusiva gardinuppsättningar av muslin och siden.

Vid gatans övre del, söderut var allting så annorlunda. Där låg den länge folkrika arbetarstadsdelen Landala. Många av de gråbruna trähusen hade flagnade och murkna fasader. Några av de äldsta och minsta påminde om stugorna ute i de bohuslänska fiskelägena. Andra liknade de landshövdingehus med en undervåning i sten och två övervåningar i trä, som då var så typiska för de göteborgska arbetarstadsdelarna.

I de flesta fönstren hängde blommiga eller rutiga bomullsgardiner och stod i bästa fall en pelargonia eller flitiga lisa.

På tjugo- och i början av trettiotalet såg man mycket folk i rörelse där uppe, även mitt på dagen. Detta berodde på arbetslösheten och på barnfamiljernas mängd och storlek. Gubbarna kunde man hitta i klungor uppe bland bergen ovanför stadsdelen, spelande kort eller kastande varpa, håglöst sittande på förstutrappan eller stående i grupper nere på torget. Kvinnorna vistades mest inomhus – men överallt fanns ungar!

Där Viktoriagatan slutade i en krök var det bara några meter till Landala Långgata. Den var förmodligen stadsdelens äldsta gata och där låg länge de gamla skjulen kvar som tidigare tjänat som stallar och fähus för hästar, får och höns. Om inte fattigdomen så länge och envist gripit hårt om människorna, så kunde Landala ha varit en idyll.

Oscar tittade på köksklockan borta på skänken. Märkvärdigt tänkte han. Klockan är snart tolv och Åke, hans gamle hantlangare skulle faktiskt ha varit här klockan elva. Det kan väl inte ha hänt honom något? Han går så illa nu för tiden. Det var inte så konstigt förresten att de var värkbrutna båda två. Murarjobbet var ett tungt arbete, i alla tänkbara väder. De hade det ungefär lika besvärligt med reumatismen.

Han satte på kaffekitteln igen och gick fram till fönstret. Jojomen, där nere i backen kom Åke sakta sakta gående med sin nyförvärvade käpp. Han lutade sig framåt som i storm.

Högt här uppe hade Oscar en storslagen utsikt över den moderna hamnstaden. På den tiden då han bodde nere i Landala och då han ännu hade kvar duvslaget brukade han ofta gå här förbi.

Äntligen hördes Åkes mödosamma steg i trappan.

– Kom in gamle grabb och häng av dig. Vart tog du vägen? Jag trodde att du skulle utebli.

– Det är andra krafter nu för tiden som bestämmer när man kommer fram, sa Åke och log matt.

Det blev var sin kaffehalv med en sockerbit mellan läpparna.

Åke gned sina lår där han satt och sa inte så mycket i början.

– Jo du, sa Oscar eftertänksamt, man blir på något vis snopen när benen inte fungerar som förut. Här har man i ett långt liv trampat upp och nedför byggnadsställningar och upp och nedför backarna till och från Landala – och så plötsligt…

– Nåja, sa Åke, förr eller senare blir vi alla gamla – ja, om vi får leva förstås. Förresten, man kanske inte ska klaga. Det finns murare som blivit skröpliga tidigare än du och jag.

– Jo, det förstås – men jag blir ändå missmodig när krämporna kommer. Jag blir allt oftare påmind om att jag har mitt liv bakom mig. Jag går numera mest med ryggen mot morgondagen och längtar tillbaka till den tid då det var som bäst. Minns du när vi hade gått arbetslösa länge och fick vara med om att bygga Stadsteatern? Jag kan ännu gå förbi där och se gula tegelstenar som jag fogade in på plats för femtio år sedan. Femtio år du. Det var en fin tid…

Åke lät blicken svepa över staden där nere och log.

– Du har ett dåligt minne ibland, Oscar. Åtminstone minns jag att vi faktiskt gick i strejk medan vi höll på med Stadsteatern. Dom hade ju sänkt våran lön utan förhandlingar. Först sju procent och sedan ytterligare åtta procent. Så var det, du.

– Jo, det förstås. Nog minns jag strejken men jag menade arbetsglädjen och lagandan. Sammanhållningen medan vi byggde allt det nya. Sten för sten. Det var våra bästa år, Åke.

– Den största glädje jag fick den gången – vet du vad det var? Jo, skottkärran och hissen. Tänk att få bruket med hiss upp till våningsplanet i skottkärra. Att slippa bära bruk och tegel. Annars tycker jag att det var samma eländiga slit där som på alla andra byggen vi varit. Men strejken du, den gjorde ont den. När arbetslösheten var som störst – då strejkade vi. När vi fick jobbet på Stadsteatern så trodde vi inte att det var sant. Vi hade varit lika luspanka allesammans. Och så – efter bara två månader – då kom strejken. Med ens var vi samma fattiga råttor igen – ute i samma tramp och samma mörker som vi trodde att vi lämnat bakom oss.

– Jo, jag kommer också ihåg att dom sa att vi bara skulle strejka högst en vecka. Det blev över fem månader och folk omkring oss kunde inte begripa varför vi strejkade när det var ont om arbete. Brita ville först inte tro mig när jag kom hem på blanka förmiddagen den gången.

– Jag minns att jag var både bitter