Den låsta kistan

By Lars Kjædegaard

88-åriga Else Berthelsen skulle aldrig göra en fluga förnär. Hon älskar barn och gör sitt bästa för att hjälpa till på den närliggande flyktingförläggningen. Ändå blir hon en natt brutalt ihjälslagen när hon ligger i sin egen säng. Vem kan få för sig att göra något sådant mot en oförarglig gammal dam? Uppdraget att lösa mordet faller på Agnes Hillstrøm och hennes unge assistent Otto Vang - och det visar sig bli en allt annat än lätt uppgift. Det verkar helt enkelt inte finnas en enda person som skulle vinna på att göra sig av med Else för gott. Så varför är hon död?"Den låsta kistan" är den fjärde delen i Lars Kjædegaards serie om polisen Agnes Hillstrøm. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 4, 2021
• ISBN: 9788726570441

Book preview

Kapitel 1

Hon hade sett barnen igen. Hon hade till och med vinkat till den ljushårige pojken med den gula cykeln när han dök upp i trädgården från stigen vid ån. Men han vinkade inte tillbaka fastän hon var säker på att han hade sett henne.

Barnen var välkomna i hennes trädgård, fast det visste de inte. Ibland var det som att barn inte var välkomna någonstans. För längesedan hade de varit en del av stadsbilden. Nu såg man inte till dem så mycket och hon undrade varför.

En del sa att de satt hemma och hade tråkigt framför sina datorer och telefoner. Eller så tittade de på tv. Det kunde hon inte förstå. Barn hade alltid varit ute. Hon förstod inte varför de hellre satt inne när de kunde gå vart de ville.

Ju mindre de rörde sig ute, desto mer ovanligt blev det att se lekande barn. Och ju mer ovanligt det blev, desto mer komplicerad och konstig blev kontakten mellan barn och vuxna.

Tänk på något annat, sa hon till sig själv. Det är inte värt det. Du är 88 år gammal. Vilken dag som helst kör de dig till kyrkogården. Det finns ingen som bryr sig om vad du tycker om vuxna och barn.

Det finns ingen som bryr sig om vad du tycker om något överhuvudtaget.

Det finns ingen som bryr sig om dig.

Hon tillrättavisade sig själv. Självömkan låg inte för henne, men den var ändå hennes värsta fiende. När man inte längre hade någon runt sig blev dagarna och nätterna ensamma och långa, och då letade sig självömkan lätt in bland tankarna. Åt man inte tillräckligt blev de dagliga göromålen halvhjärtade och likgiltiga. Och varför skulle man göra sig omaket att städa eller diska – eller för den delen äta – när man egentligen bara väntade på att dö?

Svaret var enkelt. Man skulle, för att man skulle. Även om det bara var man själv som brydde sig om en, så var man skyldig att göra sig en tjänst så att man kunde lämna livet med en viss portion värdighet i behåll.

Nu önskade hon att barnen skulle komma tillbaka. De fick gärna leka i trädgården. Hon skulle i alla fall blanda saft till dem. Hon hade saft i kylskåpet. Kylskåpet surrade tomt i köket. Det var det enda ljudet hon hörde. Hon hade stannat pendeluret på väggen för ett tag sedan när hon märkte att hon lyssnade till det träaktiga tick-tacket, nästan rörde sig i takt med ljudet, som om klockan slog takten till en långsam dans som snart skulle vara över.

Det var för makabert. Så hon hade stannat tiden.

Men den gick ändå.

Hon såg brevbäraren ute vid vägen. Bara det att se den unge mannen på sin elektriska cykel var en händelse. Han hade sällan med något till henne. Brev existerade nästan inte längre. Det gjorde inte de som hade skrivit till henne förr i världen heller.

Hon såg honom stanna och för ett ögonblick kände hon sig spänd. Jo, han kom in nere vid grinden och strax efteråt hörde hon smällen i brevinkastet och något som föll ner på botten.

Reklam skulle vara en besvikelse, men ändå något som bröt monotonin.

Hon drack långsamt det sista av kaffet och gladde sig och drömde. Vågade man hoppas på ett riktigt brev från Axel, sonsonen som studerade vid ett universitet i Nya Zeeland? Axel var en fri kille med långt hår. Han hade skrivit till henne före jul och det långa brevet hade gjort henne glad i flera dagar. Axel tyckte om henne, älskade henne kanske. Hon älskade i alla fall honom och hon hade skrivit tillbaka, långsamt och omsorgsfullt. Hon hade frankerat brevet och lagt det i brevlådan uppe vid stationen. Hon kunde minnas ögonblicket när hon hade släppt kuvertet – nästan bävande vid tanken på den långa resan det skulle ut på, innan Axel kunde öppna det på sitt rum på andra sidan jordklotet.

Hon satte ifrån sig koppen och reste sig sakta. Hon gick ut i hallen och såg kuvertet på dörrmattan. Hennes puls steg. Ingen reklam. Bara ett avlångt vitt kuvert. Det låg med framsidan uppåt och hon kunde se att det inte var ett fönsterkuvert, utan ett riktigt brev med handskriven adress. Hon tog griptången som hemtjänsten hade tagit med från hjälpmedelscentralen när hon hade beklagat sig över att hon inte längre kunde böja sig ner.

Med griptångens klo fick hon tag i kuvertet och gick tillbaka till köksbordet där hon lade brevet innan hon hällde upp ännu en kopp kaffe från kaffebryggaren. Socker. Dagen till ära.

Hon satte sig, rörde i koppen och tittade på kuvertet.

Men öppna det då, din gamla kärring, tänkte hon för sig själv.

Hon satte ner koppen, tog kuvertet och stack in skaftet på teskeden under fliken. Hon tog ut brevet. Det var ett enkelt ark, vikt två gånger. Det fanns ingen avsändaradress. Hon visste inte vem brevet kunde vara ifrån eller vad det innehöll.

Hon tog läsglasögonen som hängde i ett snöre om halsen, satte dem på näsan och började läsa.

Kapitel 2

Det var bara mörkt några timmar per natt och inte ens då var det riktigt mörkt. Hon hade gått omkring i rummen och köket större delen av dagen, rastlös, utan att kunna koncentrera sig, och längtat efter den tidiga kvällen då hon fick ta sina tabletter och känna deras mjuka, trygga verkan innan hon långsamt klättrade uppför trappan och gick till sängs.

Det gällde att hålla på rutinerna. Hon tog tabletterna kvart över nio. De verkade ordentligt först efter en timme. Hon gav dem en extra kvart och använde de femton minuterna till att komma upp och göra sig klar.

Om hon hade tur och var noggrann sammanföll ögonblicket då hennes huvud föll mot kudden med tabletternas effekt så att hon under loppet av några minuter slocknade som ett ljus.

När det hände kunde hon vakna klockan fem i samma ställning, som om hon varit tillfälligt död. Då blev hon liggande helt stilla på sidan, med knäna uppdragna under sig och tittade på rullgardinen som långsamt ljusnade.

Så var det inte i kväll.

I kväll var en av de kvällar då hon på förhand visste att den missmodiga fruktan som fanns i tankarna skulle övertrumfa tabletternas kemiska inverkan och hindra sömnen från att infinna sig. Det skulle bli en natt där hon fick lägga sig bara för att hon inte orkade hålla sig upprätt längre.

Hon kröp in under sitt lätta täcke och lade sig till rätta. Hon hade hört ljudet av en bil som tutade längre ner på vägen. Det var ett dämpat, vanligt ljud som gav henne en känsla av att världen omkring henne fungerade som den skulle, att någon var på väg hem eller på väg ut.

Ljuden och det grå kvällsljuset i sovrummet framkallade minnet av en sommarkväll från hennes barndom. Hon hade av någon anledning skickats i säng tidigt – hon mindes inte att hon hade gjort något fel eller varit sjuk – och från sin säng hade hon lyssnat på de avlägsna klara rösterna från de andra barnen som fortfarande var ute.

Det hade gett henne en känsla av att vara utestängd, en ensam och lite skamfylld känsla av att vara överflödig.

Hon längtade efter den känslan.

Den var ren och okomplicerad, nästan hoppfull.

Jag vill gärna vara med.

Hon ville fortfarande gärna vara med trots att det inte längre fanns något att vara med på.

Mot all förväntan dåsade hon bort i det grå ljuset. Det kändes inte som om hon sov, men nästa gång hon rörde lite på huvudet för att se på de eukalyptusgröna siffrorna på väckarklockan, var den nästan halv två och det var mörkt i sovrummet.

Hon måste ha drömt om Axel för hon kände hans närhet och hörde hans korta kärleksfulla skratt.

Hon tänkte på något som han hade berättat för henne en dag när hon klagade på sin sömnlöshet. Hon hade sett det som ett tecken på ålder och ensamhet men Axel hade nickat och sagt: Jag har ärvt det, sa mamma. Det har inte Jens.

Jens var Axels storebror. Han var speditör i Århus.

Sover Jens bra? sa hon.

Som en stock.

Men det gör inte du?

Axel skakade på sina långa, tovade lockar som hette något som påminde henne om bread box men som hon inte kunde minnas. Nej, jag sover dåligt. Som du.

Det är ett elände. Jag vaknade halv fyra i morse och sedan kunde jag inte somna om.

Axel nickade. Då kommer tankarna, om man inte är försiktig.

Försiktig? De kommer i alla fall, Axel.

Axel skrattade. Jag har en metod.

En metod?

Ja, om jag vaknar tidigt har jag ett mantra.

Ett vad?

"Ett mantra. Något jag säger till mig själv. Ett ljud som säger till mig att jag inte ska tänka på allvarliga saker, att jag ska … avfärda