Fader vår

By Stig Hansén

Jag vecklade upp hemarkivspapperen och förstod det jag redan borde förstått. Pappa är rödhårig och jag är mörkhårig. När jag ser hur han ser ut på bilder som barn och jämför med bilder på mig själv i samma ålder ser jag inga likheter. Mamma och jag har inte heller några likheter. Jag är inte lik någon av dem. I Fader vår får vi följa Stigs brors syn på fadern, familjen och uppväxten. Fader vår är tredje och avslutande delen i Stig Hanséns romantrilogi om sin egen far.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 30, 2021
• ISBN: 9788726862652

Book preview

den tredje gången Stickan kom kunde jag inte längre ljuga. Jag erkände då att jag kände till att farsan fanns innan mamma och pappa berättade om honom för mig. Jag hade rotat i deras hemarkiv, sett klumpigt tjocka, nikotingula myndighetspapper som stoppats i ett vadderat kuvert. När jag skulle pilla fram dem så låg de i ännu ett halvgult, igenklistrat kuvert.

Jag gjorde som jag lärt mig i en av de detektivböcker som pappa givit mig. Jag ångade upp kuvertet. Några av papperna hade stämplar på, det fick dem att se så definitiva ut.

Jag var elva då.

Farsan var tjugosju.

Morsan var nog tjugosex.

Mamma och pappa var båda trettiofem.

I hemarkivspapperen angavs det datum då jag hade adopterats av mamma och pappa. I kuvertet låg också en lapp som mamma hade skrivit med ljusblått bläck:

Mitt livs största dag.

Sådant där kan jag undra över. Barn kan väl inte vara livets mening?

Nej, jag tänker inte säga om jag själv har barn.

Jag bara försöker tänka lite vidare. Om man nu inte får barn, om man kanske är över fyrtio, säg att tjejen är över fyrtio i alla fall, och veckorna och månaderna och åren och menscyklerna och ägglossningarna kommer och går, och man fortfarande inte har fått något barn, varför ska man då ligga och gråta nätterna igenom bara för att det inte händer något? Alla i hela världen vet att det inte blir något om man satsar alla krafter på att bli föräldrar. Då kan man älska med varandra hur länge som helst, hon på honom, han på henne, stående och liggande, framifrån och bakifrån. Dag ut och natt in.

Så jävla lätt är det inte, man kan tvingas hålla på i många år.

Sådant kan fastna i hjärnan som ett klibbigt kryp. Man kan hamna i att man tänker på det när man vaknar och när man somnar. Man kan börja se allt i frågetecken: kan jag vara ihop med henne om det aldrig blir något barn trots allt älskande? Eller vad säger jag, kanske menar jag på grund av allt älskande.

Det är inget roligt att älska då.

Man vill knappt gå och lägga sig för snart har man hennes hand mellan benen.

Det är ingen kärlek, det är akrobatik.

Och det är då det är lätt att hon börjar ifrågasätta: älskar jag honom för mycket? Det är fanimig rena sjukdomen. (Stickan, du behöver inte skriva ut alla svordomar.)

Jag tänker på det nu, när jag i minnet ser mammas lapp med de klumpiga och efterhängsna orden:

Mitt livs största dag.

Som om det var hennes barn bara, inte pappas. Det måste ändå ha varit ett gemensamt beslut.

Jag hoppas i alla fall att pappa inte blev omkulltjatad.

Jag kan alltid fråga honom om det när vi träffas på söndag. Då är det söndagsmiddag. Stek tillagad i ugn, persikor av bästa sorten och hårt vispad vispgrädde. Jag kan få en välrökt whisky till kaffet om jag vill.

Mamma säger: Säg vad du vill ha, så ställer jag fram det.

Då känner jag mig som om jag har vass andedräkt.

En whisky, lite mer sås, rårörda lingon av bästa sort, mer skånerostat kaffe, en persika till, ytterligare grädde som jag kan forma till en pyramid.

Ibland undrar jag var det tar slut om jag bara fortsätter mala fram krav.

Hursomhelst: jag vecklade upp hemarkivspapperen och förstod det jag förstått redan tidigare. Pappa är rödhårig och jag är mörkhårig. När jag ser hur han ser ut på bilder tagna när han var liten och jämför med bilder på mig som liten, så är vi inte ett dugg lika. Mamma och jag har inte heller några likheter, det ska vara munnen i så fall, men då tolkar man välvilligt.

Jag är inte lik någon.

Jo, jag är lik farsan.

Stickan och jag har också något likt över oss.

Jag kan tänka mig att om Stickan och jag möttes på gatan utan att känna till varandra, så skulle vi nog haja till. Över likheterna alltså.

Det var svårt att sova den natten som jag upptäckte att jag adopterats. Det är nog så att de som inte är ens föräldrar, att det lyser kring dem. De kan inte dölja hemligheter oavsett hur uppblåsta ord – Mitt livs största dag – de försöker skyla sig med.

När jag väl fick en blund i ögonen drömde jag att jag ångade upp kuvertet och insåg att det kan finnas hur många kuvert som helst, att pappa och mamma kan ha fler hemligheter för mig. Jag förstår och vet att vissa hemligheter ska man ha för sina barn, men att slicka igen kuvert? Som om det skulle hindra mig.

Dagen därpå frågade mamma: Har du rotat efter något i hemarkivet? Jag? Jag vet inte ens att vi har ett hemarkiv, än mindre var det är. Och förresten, är inte rota ett rätt oförskämt ord?

Hon tittade på mig, jag vek inte undan med blicken.

Jag gillar inte att mamma och pappa under de där åren tills jag fyllt elva visste mer om mig än jag visste. De kunde sinsemellan samförståndssäga där och där är han född, så och så heter hans föräldrar, medan de för mig var mamma och pappa. De var mina föräldrar, inte farsan och morsan. Och så fanns det en halvbror som heter Stickan. Vem fan vill ha en halvbror?

Vem vill ha något halvt?

Dagen därpå ångade jag upp kuvertet igen och läste allt en gång till och då tvekade jag inte längre för då var det det enda som fanns i mitt huvud. Jag skrev i min dagbok: JAGA RÄTT PÅ FARSAN OCH MORSAN.

Det är klart att jag visste vad det kunde få för konsekvenser fastän jag glömt frågetecknet.

Men jag visste inte hur och var jag skulle börja leta. Och vad letade jag efter? Någon jag aldrig sett, aldrig luktat på, aldrig hållit i handen. Farsan kunde inte vara lika … betydelsefull som mamma och pappa, det sa sig självt. Så varför skulle jag jaga rätt på honom? För att överlista mamma och pappa? Vad skulle de säga om jag tog hjälp av lite äldre kompisar i skolan, sådana som gick i åttan och nian och var nästan vuxna? Om jag gav dem kopior på papperna i hemarkivet var jag säker på att de skulle veta var de skulle leta.

Jag ville bli gammal nog då.

Jag ville inte behöva berätta om mina hemligheter för sådana som gick i åttan och nian. De kunde utnyttja mig. De kunde skriva på väggarna KENNETHS FÖRÄLDRAR HETER INTE DET NI TROR UTAN STIG OCH CHRISTINA.

Jag visste inte då att farsan hette Stig och att morsan hette Christina, men jag nämner det redan nu, för jag kunde ha vetat det, det kunde ha stått i papperna i hemarkivet.

Jag läste halvbrorsans bok Far, far. Halvbrorsan heter Stig Hansén. Han kallas Stickan så det kallar jag också honom, för att ingen ska kunna förväxla honom med farsan som också heter Stig Hansén.

Det är inte så konstigt att Stickan och jag har olika bilder av farsan. Jag försöker tänka så där förmildrande, för jag vill inte bli ovän med Stickan.

Samtidigt är det så att Stickan inte förstår mig, jag märker det, vissa betoningar bara passerar. Jag kan tänka: han vill ha sin bild av vår far, hans far och min farsa, för att den ska passa honom. Det hjälper honom att förstå.

Han går inte med på det när jag talar så.

Jag försökte säga det en gång när han ringde och ville att vi skulle träffas. Då hade jag läst hans Far, far och den kunde jag förstå. Det var hans bild. Men han skrev som om han satt inne med sanningen. Och den, den lät lite … falsk får jag väl säga till honom, för då vet han vad jag menar. Han står inte ut med sådana som sjunger falskt. De får gärna sjunga som Dylan – den mannen har jag inget förhållande till – men Dylans så kallade sång är mer en attityd, en hållning. Det var så Stickan formulerade det när jag nämnde Dylan.

Jag uttalade tydligen Dylans namn fel. Ska jag bry mig? Dylan hette ju inte ens Dylan. Det är taget. Det läste jag i Stickans bok.

Mitt namn är inte taget och ingen ska få ta det ifrån mig. Kenneth. Stickan får det inte att låta rätt, han liksom låter förnamnet komma ut från bakre delen av munnen, som om namnet inte tål ljuset.

Det sa jag till honom när jag märkte det.

Han uttalar det fortfarande på samma sätt, som om mitt namn inte är ett namn.

Det är sådant man kan bli förbannad på.

Men eftersom det här inte ska handla om mitt namn, utan om mitt liv, så ska jag inte dröja vid det. Bara markera. Den som läser det här ska veta att Stickan slirar med småsaker och med storsaker och med mittemellansaker och det är överlag inget gediget. Tvivlar man på det han skriver när det gäller det lilla, så tror man inte på något alls. Det hörde jag en gång en författare säga, en sådan som dubbelkontrollerade allt.

Stickan kontrollerade inget när han skrev Far, far. Han gjorde en sak av att inte göra efterforskningar, det sa han den andra gången vi träffades. Jag vet hur ursprunget till den boken ser ut, det är det som står på den bokens allra första sida. Stickan kom gående längs en gata i Malmö, bort till Drottningtorget, och farsan stod där men ville inte ha med honom att göra.

Jag vet hur där ser ut. Jag åkte dit för att bekräfta att jag mindes rätt.

Det berättade jag för Stickan.

Då sa han att bron var en av de få saker han faktiskt hade kontrollerat, men först långt efter att boken var tryckt. Jo, Stickan kommer gående från Drottningtorget, bort till Skogens bro som den heter, den är byggd några år före det att Stickan möter farsan. I Far, far finns då den där öppningsscenen att han kommer, farsan står där, Stickan blir förvånad, han möter inte farsan så ofta – därav alla fantasier, tror jag – och farsan har inte tid för honom, han är väl packad eller åtminstone har han tagit några öl eller något sådant. Jag kan förstå att farsan inte vill vara med Stickan då.

Vem vill visa sig svag inför sina ungar?

Inte Stickan inför sina tre barn, det vet jag, det har han själv sagt. Han har till och med nästan medgivit att det inte var så kul att se den där bron, för den såg inte ut som han mindes. Den var mycket större i verkligheten, där fanns inte alls den stenmur som Stickan skriver om. Jo, en stenmur fanns vid sidan av vattnet, men en bit därifrån. Det var inte heller så långt ner till vattnet som han påstod när han skrev.

Det är mycket sådant.

Det är det jag menar, om inte det där med bron och mötet med farsan stämmer, vad stämmer då? Jag menar: finns det något i den boken som stämmer?

Jag ska fråga Stickan om det nästa gång han ringer. Jag vet att han kommer att ringa.

Han ringer en tisdagkväll. Det är lustljust ute, det är sommar, eller rättare: ska vara sommar. Jag har nyss kommit hem från en runda i skogen, jag får kraft av att plocka svamp, men det är inte svamptid nu, det har inte regnat tillräckligt mycket, jag har mest gått och tänkt: snart kommer Stickan att ringa.

Innan jag berättar om hans telefonsamtal vill jag bara klargöra att i den här boken kommer jag inte att säga ett ord om min familj, om mina vänner, om var jag jobbar, om jag har något jobb. När det gäller konkreta fakta om var jag bor, anger jag bara att det är i Kristianstad, inte i vilket bostadsområde. Jag vill inte hemlighålla för att göra mig viktig, bara se till att den här berättelsen handlar om det den ska, om min farsa, om Stickans far.

Det är ett avtal mellan Stickan och mig att detta är min röst, men det är allt den som läser får.

Jag vill vara ingen, egentligen, men jag vill, samtidigt, rätta till bilden av farsan. Jag har en annan pappa, jag är inte uppväxt med farsan eftersom han adopterade bort mig. Jag ska dra den historien sedan.

Men jag går alltså i skogen, jag säger det så där allmänt, inte heller den går att identifiera, jag säger bara: jag går där och tänker på att Stickan ska ringa. Så ringer han, och säger: Det låter som om du motionerat hela dagen, som om du inte har krafter kvar. Jag har krafter kvar. Du orkar verkligen med att jag tittar upp? I morgon förmiddag?

Han kommer till mig och jag vet vad som väntar. Jag har träffat honom en gång, det var i förra veckan. Då anlände han med tåg från Göteborg, jag mötte honom. Jag såg på långt håll att det var han för jag vet hur farsan ser ut. Också Stickan är farsans son. Vi är båda farsans söner.

Men det betyder inte att han får skriva vad som helst om farsan.

Det var så orden föll när jag jagade rätt på honom. Han sa då i telefon att han var glad att jag ringde. Det lät som om han menade det. Jag hörde genast att hans röst inte var så malmöitisk, men den var inte heller göteborgsk. Han lät som jag ville att han skulle låta när han sa att han tyckte att vi skulle träffas. Han sa att han vetat länge att jag bor i Kristianstad. Jag frågade hur och då sa han att han har inte snokat, men så mycket visste han, och att det väl ändå inte är någon mening med att dröja kring sådana detaljer. Snackar vi för mycket om det som varit alldeles nyligen, så sa han, "orkar vi inte snacka om det som är väsentligt, det vill säga det som hände för ett bra tag