Värre framåt natten

By Sara H. Olsson

Johanna Seger har fullt upp, både på jobbet och hemma. Hotellet Vita huset, som hon driver tillsammans med väninnan Nina Becker, upptar en stor del av hennes tid och hon dras med ständigt dåligt samvete över att inte räcka till för sin treårige son Bertil, som nu har börjat stå väldigt nära sin pappa. Samtidigt kämpar Nina och hennes sambo med att försöka skaffa barn, ivrigt påhejade av Ninas mamma som sparat varje babyplagg och pryl sedan sjuttiotalet.

När Vita huset får besök av ”Lord Cosmos” och hans anhängare kan de två hotellägarna till en början bara skratta åt det förmodade och märkliga rollspelsgänget. Men när Klarne Karlsson, hotellets frispråkige vaktmästare, får syn på en av gästerna storgråtande i fönstret börjar han ana att allt inte är som det ska. Vad gör de i Hallvetet egentligen, och varför har de ingen packning med sig?

”Värre framåt natten” är den fjärde, fristående delen i Hallavikserien, där föräldraskap, karriär- och livsval beskrivs med en stor portion humor.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 22, 2021
• ISBN: 9789180001793

Book preview

Värre framåt natten

Sara H. Olsson

Copyright © Sara H. Olsson och Word Audio Publishing 2021

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-179-3

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Prolog

Mörkret bröts från en sekund till en annan och hela Vita huset lystes upp. Genom alla fönster flödade det starka vita ljuset och letade sig in i varje skrymsle och vrå, ingen kunde undkomma det. Ljudet från himlen var öronbedövande, och gruppen i rummet skyddade sina huvuden med armarna. Nina stirrade på dem där de stod tätt intill varandra och sökte skydd, deras blickar utstrålade både förvåning och förväntan.

Det är verkligen sant, viskade hon. Sanningen var svår att ta in.

När ljuset försvann verkade gruppen inse samma sak som henne, och strax blev det tumult i rummet. Gruppen snubblade mot ytterdörren och kastade sig ut på gräsmattan. Nina tog sig upp från golvet och sprang efter. På en lång rad försvann de genom skogen på jakt efter ljuset.

Kapitel 1

Ljudet från ett träd som knäcktes på mitten ekade över Hallvetet och fick Klarne Karlsson att sätta sig upp i sängen. Vårstormen hade ökat i styrka under småtimmarna, och nu började skogen ge vika. Det var ett ovanligt fenomen, hade de sagt på nyheterna, att en så stark storm slog in över Sverige vid den här tiden på året. Det var vintertid de brukade förekomma, väldigt sällan så här nära sommaren. I maj, då var man i full gång med att rensa och plantera. Då åkte trädgårdsredskapen fram och lämnades ute dygnet runt. Kanske var det därför de varnade så ofta, tryckte på att man skulle plocka in alla lösa föremål från trädgårdarna. Annars kunde de flyga omkring och krossa fönster. Och ingen ville få en sekatör i huvudet när man låg och sov, det var en sak som var säker.

Klarne satte fötterna i fårskinnstofflorna och gick ut i köket för att försöka få en uppfattning om förstörelsegraden. Det fanns några farligt sköra träd i närheten, och om de gav vika i stormen kunde skadorna bli omfattande.

Trädet utanför Bengtssons var ett sådant riskobjekt. Togs det av stormen skulle det dra både Bengtssons och Klarnes villor med sig i fallet. Klarne kikade ut genom köksfönstret. Än stod eken, även om den vajade oroväckande kraftigt. Han tittade runt i Hallvetet, det lilla av området man kunde se i den mörka vårnatten. Men någonting illavarslande kunde han inte se, förmodligen var det längre upp i skogen på höjden trädet fallit. Kanske var det en av de högsta granarna? Det fick han utforska när stormen bedarrat, helt enkelt.

Klarne satte på kaffebryggaren och tog ner Volvo-muggen från skåpet. Nu var han uppe och att somna om var inte att tänka på. Vinden drog in genom väggar och golv, och fick husets gamla trädörrar att knarra. Ljuden skulle hålla honom vaken resten av natten, så han kunde lika gärna stanna uppe och underhålla sig med en kopp kaffe. Tidningen hade inte kommit än, men inte spelade det någon roll i stormen. Klarne skulle inte våga lämna huset för att ta sig till brevlådan ändå. I stället tog han fram gårdagens Hallaviksnytt och skummade igenom artiklarna en gång till medan bryggaren ångade på diskbänken.

Några hundra meter bort, på andra sidan Hallvetet, låg Klarnes arbetsplats, hotellet Vita huset. Där hade han tillbringat flera dagar i veckan sedan Johanna och Nina öppnade för tre år sedan. Tack och lov. Klarne kunde inte föreställa sig livet utan Vita huset. Vad skulle han gjort med all ledig pensionärstid då? Han rös av bara tanken på att sitta ensam dag ut och dag in.

Den stora Hallandslängan låg inte särskilt skyddad från stormen utan hade ganska öppet omkring sig sånär som på några träd på framsidan ut mot grusvägen och inget skydd alls på baksidan där det låg ängar och fält. Gärdesgården runt tomten hade Klarne fått laga efter stormar förr, men han hoppades att han placerat stenarna så pass bra att de höll den här gången.

De hade inga gäster på hotellet just nu, då de som bokat hade ångrat sig när väderläget började se värre ut. Och som det nu lät utanför huset var Klarne lättad över det. Om skogen höll på att kollapsa i stormen ville man inte ha hotellgästers säkerhet att ansvara för. Träffades Vita huset av en fallande gran i natt var det bara materiella skador att ta hand om, även om det var illa nog. Så mycket som man hade renoverat de senaste åren.

Johanna och Nina hade i princip haft gäster hela tiden sedan de startade hotellet. Det var omåttligt populärt att bo i det mysiga och personliga lilla huset i Hallvetet på västkusten. Klarne visste hur god service det var, och om han skulle vara ärlig var det nog hans insatser som vaktmästare som drog det tyngsta lasset i verksamheten. De hade inte klarat sig en dag utan honom, det var han övertygad om.

Hotellet hade fem ganska små men lantligt charmiga rum. Fyra av dem var dubbelrum och bara ett var ett enkelrum. De flesta som bokade var par, så det var rummen med två sängar som användes mest. En gång i veckan gick Klarne sin inspektionsrunda genom rummen för att skruva åt sängbenen. Ju fler gäster desto lösare sängben. Vad de höll på med om nätterna kunde han inte ens föreställa sig. Han ville nog inte veta heller, men att de inte låg stilla visste han med säkerhet.

Kaffet var klart och Klarne reste sig för att fylla Volvo-muggen. Då brakade det loss i skogen igen. Ännu ett träd föll i stormen. Klarne skyndade till fönstret, men än var det för mörkt för att se vilket det var. Bengtssons ek stod fortfarande förvånansvärt stadigt på uppfarten. Värre var det med deras pargrind i trä, med det trasiga låset. Det räckte nästan med en liten sjöbris så åkte den upp och slog emot stolparna i sidan. Nu stod de två grindarna som uppspärrade måsvingar och fladdrade i stormen, det var bara en tidsfråga innan de skulle flyga i väg över nejden. För att de skulle klara natten var det inte tal om, det kunde Klarne svära på.

Han tog sitt kaffe och satte sig i soffan. Det ven utanför huset, och fönstren skallrade obehagligt. Klarne var orolig för grenar och lösa föremål. Han hade själv plockat undan både på sin egen tomt och kring Vita huset. Han och Nina hade surrat fast utemöbler, krattat upp lösa pinnar och ställt in krukor. Noggrant och ordentligt. Men vad hjälpte det om deras grannar inte varit lika noggranna? Bengtssons, eller för den delen någon ute längs landsvägen? En storm kunde föra med sig saker längre sträckor än man trodde. Tänk om en gren skulle flyga rakt in genom en ruta? Vad gjorde man mitt i natten i en storm med ett trasigt fönster?

Kanske det gick någon film på SVT? De hade sändning dygnet runt nu för tiden, vilket för det mesta var konstigt men just i natt rätt bekvämt. Klarne tryckte på tv:n och bläddrade bland sina kanaler. Fyran visade en James Bond, med Klarnes egen favorit Sean Connery i rollen. De andra var ingenting att ha, Connery var den enda som kunde gestalta agenten ordentligt. Klarne lät filmen stå på, det var lagom underhållning i vårnatten.

Då blev det svart. Lampor och tv slocknade på ett ögonblick och lämnade huset i ett kompakt mörker. Klarnes puls gick upp, han tyckte inte om strömavbrott. Inte när det blåste så förbannat utanför. Nu var han fast utan ljus inne i huset och kunde inte ta sig någonstans, för gick han ut kunde han när som helst träffas av ett fallande träd eller något flygande föremål. Och vart skulle han ta vägen? Knacka på hos Bengtssons mitt i natten? Det kom inte på frågan. Och Vita huset kunde han inte gå in i heller. Där var han lika ensam och utsatt som i sitt eget hem.

Klarne satte upp fötterna i soffan och drog filten om benen. Det kändes genast kallare inomhus, fastän elementen bara varit avstängda i ett par minuter. Han satte händerna runt den varma kaffekoppen. Det lugnande honom. Medan stormen fortsatte rasa med full styrka satt Klarne i sin soffa och väntade. Snart skulle morgonen komma.

Kapitel 2

I efterdyningarna av stormen låg Johanna Seger i sin röda stuga i Kattegattsvik med sin treåriga son Bertil intill sig. Bakom henne låg Mårten, hennes man, med handen tryggt på hennes höft.

Natten hade varit fruktansvärd. De hade flyttat dubbelsängen och ställt den direkt mot väggen och lagt sonen längst in och sina egna kroppar skyddande framför, så långt ifrån sovrumsfönstret de kunde komma. När strömmen gick hade Johanna inte kunnat sluta skaka, obehaget i det svarta som lade sig över huset och att allt man var beroende av togs ifrån en på sekunden gjorde henne rädd. Hon visste att mobilerna var fulladdade vilket gjorde att de åtminstone kunde ringa, men annars fanns det i princip ingenting i hemmet som fungerade. Det mesta var beroende av ström.

Bertil hade somnat en stund efter att strömmen gått sedan han varit vaken hela natten. Nu sov han hårt, med vidöppen mun och sin nalle tryckt mot bröstet. Johanna vågade inte lämna sängen av risk för att väcka sin lilla familj, men till slut var hon så kissnödig att hon var tvungen att gå upp. Hon hade hållit sig sedan midnatt, eftersom hon inte hade vågat gå upp när det stormade som värst.

Det var nästan onaturligt tyst ute nu när stormen bedarrat. Vindstilla och ljudlöst, inga människor ute och inga ljus i fönstren. Johanna provade lampknappen på väggen. Än var det strömlöst. Förhoppningsvis skulle det inte dröja länge innan elen var tillbaka, nu när det gick att vistas utomhus och man kunde röja fram elstolparna.

Som de flesta andra dagar fick Johanna börja med att leta efter sina glasögon. Det var otroligt hur hon kunde slarva bort dem hela tiden. Aldrig låg de där de borde vara, utan hon fick leta igenom halva huset varje gång hon inte hade dem på sig. Och att strunta i dem var aldrig en bra idé, då skulle hon vara grinig och trött redan innan lunch.

Åldern hade verkligen tagit ut sin rätt. Samma dag hon fyllde fyrtio fick hon kallelse till mammografi och rabatt hos optikern i brevlådan. Brösten hade mått utmärkt, till skillnad från ögonen. Johanna fick snällt välja ut ett par brillor och det dröjde inte lång tid innan hon vant sig vid dem. Nu kunde hon inte gå en dag utan dem, men varje morgon var det samma visa. Det tog längre tid att leta efter de borttrollade glasögonen än att göra resten av morgonbestyren. Nu suckade hon, och dunkade handen i byrån. Då hörde hon hur det ramlade ner någonting på baksidan. När hon drog ut byrån hittade hon glasögonen på golvet innanför den, i en ordentlig hög av damm. Tack och lov!

Johanna dukade fram frukost åt sig själv och lät Bertil och Mårten sova vidare. Något kaffe skulle det inte bli, inte något rostat bröd eller kokt ägg heller. Johanna tittade på utbudet hon hade i skåpen och insåg att det skulle bli magert så länge strömmen var borta. Det slutade med att hon tuggade i sig ett par knäckebröd med ost och drack ett glas apelsinjuice.

Hon behövde ta sig till Hallvetet ganska omgående, för att titta till hotellet. Hon var oerhört orolig för Vita huset, och eftersom all ström var borta och Klarne hade fast telefon skulle han inte kunna ringa och meddela om någonting hade hänt under natten. Skräckbilder på ett vrak till husrest flimrade framför ögonen på Johanna. Tänk om allt hade rasat? Om taket hade blåst av och väggarna bara sjunkit ihop i en hög och krossat varenda omsorgsfullt inköpt inredningsdetalj? Johanna kunde knappt andas. Vita huset var hennes livsverk! En dröm hon förverkligat och förvaltat. Inte kunde väl en storm rasera alltihop? Knäckebrödstuggan växte i munnen. Hon var för stressad för att äta. Snabbt dukade hon av och kastade resterna i soppåsen.

Hon skyndade sig in i sovrummet och plockade med sig jeansen och luvtröjan som låg på golvet. Sedan tassade hon försiktigt ut igen för att inte väcka Bertil, men han såg ut att fortfarande sova tungt. I hallen tog hon på sig kläderna och satte upp det bruna håret i en rufsig tofs på huvudet. Snabbt slog hon Ninas nummer, men kom bara till telefonsvararen. Kanske var hennes mobil urladdad? Johanna gick ut ur huset och låste ytterdörren innan hon joggade de få metrarna runt häcken.

Nina och Johanna var bästa vänner, grannar och kompanjoner. De hade ett företag ihop. Att deras liv skulle se ut så nu hade nog ingen kunnat tro vid deras första träff för fem år sedan, när Nina flyttade in i huset bredvid Johanna. Men de hade blivit vänner, trots Johannas initiala och fullständiga motvilja till att någon skulle flytta in i grannhuset, och trots tjejernas olika bakgrund, deras olika erfarenheter och framtidsvisioner. Ingenting hade talat för att de skulle fungera ihop som företagare – den noggranna före detta revisorn Nina och den naiva och drömmande Johanna. Men trots detta, eller kanske snarare tack vare detta, så fungerade samarbetet finfint. De kämpade fortfarande sida vid sida.

Nina var redan vaken. Hon sprayade sitt långa