Fel spår

By Gun Jacobson

Mia vill verkligen ha plånboken, men hennes veckopeng räcker inte till. Hon ser sig om, stoppar plånboken under tröjan och springer sedan snabbt ut ur butiken. Men någon hinner se henne. Det är Robbe från parallellklassen. Han hotar att berätta allt för rektorn om hon inte möter honom vid järnvägsstationen imorgon. Trots att hon är fast besluten att inte ge vika för Robbes hot cyklar hon dit. Det är något med Robbe som gör henne nyfiken. Mia får tillsammans med Maggan äran att bli medlem i Robbes, Linkens och Svennes gäng. Och nu börjar de fyra träffas i vindsrummet för att planera olika stölder. De klarar sig länge utan att bli avslöjade, men snart får ett av deras hyss allvarliga konsekvenser ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 27, 2021
• ISBN: 9788726863727

Book preview

1

Mia ser sig om. Hon är ensam vid disken och biträdet vänder sig just bort. Hon tvekar ett ögonblick, spänner prövande blicken i ryggen på expediten och håller andan.

Mia står med en röd plånbok i handen, en glänsande röd plånbok, mjuk att hålla i, vacker att se på och försedd med många fack. Men dyrbar! – 18 kronor, påstår en löjlig liten prislapp. Mia har bara tio.

Det är nästan hopplöst att få någonting över på fickpengarna. Efter flera veckors tappra sparförsök med växlande framgång har hon fått ihop till en femma.

Häromdagen fick pappa ett sällsynt anfall av givmildhet och gav henne en femma till. Mamma, som alltid sparsam, sa genast ifrån att mer än en tia fick hon inte slösa bort på en plånbok.

Men Mia vet, att den plånbok hon vill ha, kostar 18 kronor. Nästan alla flickorna i klassen har skaffat sig en sådan. Visst finns det billigare plånböcker, men inte med så många fack och inte med plats för fotografier.

Biträdet står kvar med ryggen mot Mia. Hon är i färd med att plocka i ordning varor på andra sidan.

Det är inte rätt, det vet Mia. Men hon gör det i alla fall. Hon vill ha – hon måste ha den där plånboken! Hon känner sig plötsligt iskallt lugn. Ännu en blick runt omkring. Fortfarande inga andra kunder.

Det ligger flera likadana röda plånböcker på disken. Kvickt stoppar hon en av dem in under den långa utanpåtröjan. Hon drar in magen och kan lagom peta ner plånboken innanför långbyxornas linning.

Biträdet har inte märkt något. Mias hjärta klappar våldsamt. Hon andas häftigt och böjer sig djupare ned över disken. Hon får tag i en annan plånbok och börjar undersöka den, som om hon tänkte köpa den.

– En fin plånbok det där! Det är biträdet, som pratar med henne. Hon ser helt hastigt upp och sänker sedan blicken med detsamma. Hon kan bara nicka till svar.

– Vi har andra sorter också, men den där är nog den bästa, fortsätter expediten. Ska vi ta den kanske?

Mia skakar på huvudet.

– Jag – jag får nog vänta lite. Orden kommer i en låg viskning. Hon vill helst springa sin väg, men förstår att det skulle verka konstigt. Med en kraftansträngning lyckas hon lugna sig. Dröjande går hon sin väg, tar en sväng förbi disken med skönhetsmedel och står där en stund och bara tittar. Hon vågar inte röra något. Plånboken trycker lätt på magen. Det bränner – men det värmer också skönt. Hon längtar redan till nästa dag, då hon ska ta den med till skolan. Om hon nu bara vågar visa den!

Hon hör steg bakom sig och grips av en våldsam skräck. Innan hon ens har sett vem det är som kommer springande, anar hon det instinktivt.

– Där är du ju! Jag trodde du hade hunnit i väg.

Det är biträdet från plånboksdisken!

Mia önskar sig död. Varför, varför, varför gjorde hon det? Biträdet har upptäckt, att det saknas en plånboks Nu är hon avslöjad. Vad ska mamma säga? Och pappa – han kommer att bli rasande. Skolan: lärarna, rektorn, kamraterna – nej, hon vågar, inte tänka på det!

– Men kära barn, vad du ser förskräckt ut! Skrämde jag dej? Det var inte meningen. Biträdet talar med vänlig och varm röst. Se här, fortsätter hon. Är det inte dina vantar det här? Dom låg kvar på disken, och nu när det är så lite folk, kan det inte vara nån annan, som har glömt dom.

Mia hämtar sig, tar emot vantarna och knixar fram ett tack. Hon vill egentligen niga djupt och tacksamt men känner sig för stor för det. Raskt stoppar hon vantarna i fickan och går mot utgången. Hon måste ut härifrån. Hon står inte ut en minut till.

Tårarna stiger upp i ögonen. Hon skäms – alldeles förfärligt! Hon har stu … nej, hon vill inte använda det ordet. Hon har … ja, hon har knyckt en plånbok, och så kommer biträdet springande efter henne med hennes kvarglömda vantar. I stället för att skälla och ropa på polis har expediten talat vänligt till henne och nästan bett om ursäkt för att hon skrämt henne.

Mia vill lämna tillbaka plånboken, men hon vet inte, hur hon ska bära sig åt. Det värker i magen och dunkar i huvudet. Hon mår illa. Hon måste ut – ut i friska luften. Hon törs inte lämna tillbaka plånboken, vågar inte skämma ut sig genom att visa, vilken simpel tjuv hon är.

Utanför varuhusets portar står Robbe. Hon känner honom knappast men tycker ändå illa om honom. Han är alltid stöddig på skolgården. De flesta av kamraterna är rädda för honom men beundrar honom samtidigt. Mia undviker alltid att komma i närheten av honom. Han går i en av parallellklasserna – 7B. Själv går hon i A-klassen.

Hon tror inte att Robbe vet vem hon är. Därför blir hon förvånad, när han slänger upp huvudet i en halvt omärklig bakåtnick. Hon låtsas inte se den utan skyndar förbi med sänkt huvud.

– Du, vänta ett tag! Robbe rör knappt på läpparna, men ändå hör hon tydligt nog, att han talar till henne. Hon känner sig obehagligt berörd. Robbes röst är olycksbådande. Eller inbillar hon sig bara det? Hon fortsätter utan att bry sig om honom.

– Du, jag vill snacka med dej. Robbe går vid hennes sida. Hon kan inte bli av med honom.

– Tror’u inte jag vet, varför du har så bråttom, va, flinar Robbe. Tror’u inte jag vet! Jodu, jag vet allt, för en annan har ögon i skallen, ser’u. Tror’u inte jag såg dej, va! Tror’u inte jag såg, att du knyckte nåntingy, va?

2

Robbe såg henne alltså. Han iakttog henne och förstod, vad hon hade för sig.

Spring, Mia! Fly!

Men hon har ingen chans att komma undan, det vet hon. Dock måste hon försvara sig, men hur?

Återigen hör hon Robbes triumferande röst vid sin sida.

– Du knyckte nåt, va, gjorde du inte?

– Det gjorde jag inte alls – och för resten var det ingen där inne. Det är jag alldeles säker på.

Ett hånskratt från Robbe får henne att stelna till. Vad har hon sagt? Åh milda tider, hur kunde hon säga något så dumt? Nu har hon avslöjat sig!

– Tänk först och tala sedan! Hon hör adjunkt Andersson, matteläraren, upprepa de orden gång på gång. Tänk, Mia, tänk!

Men än är det inte för sent! Så lätt ska inte Robbe få henne fast!

– Du vet visst, hur det går till, du, fräser hon.

– Åja, svarar Robbe nonchalant. Man har ju varit med om ett och annat. Du skulle nog ha en del att lära. Han njuter av övertaget. Men Mia ilsknar till.

– Jag vill inte lära mej nåt av dej. Inte ett dugg. Och ge dej i väg! Jag vill inte ens ha sällskap med dej på stan.

Robbes goda humör försvinner. Han känner, hur han blir alltmer rasande. Vad inbillar hon sig egentligen? Han ska visa henne. Han är inte den som låter en annan få sista ordet. I plugget, ja, men det är någonting annat. Det är under hans värdighet att diskutera med lärare. En skarp kille som han ödslar inte sina krafter i onödan på att prata med magistrar och fröknar. Men en tjej ska inte tro … Ånej! Hans Robert Persson krusar inga tjejer.

Mia såg inte, att han stod gömd bakom en pelare i varuhuset. Han vet inte själv, varför han spionerade på henne. Ďet bara blev så. Han släntrade omkring på stans gator och hade tråkigt, när hon kom förbi. Jaktlusten vaknade. Han skuggade henne och kände sig stolt, då hon inte märkte, att hon var förföljd. Bra träning, tyckte han. En kille som han måste kunna lite av varje.

Han blev överraskad, då han såg henne smussla med något. Hon var inte precis någon knyckar-typ. Han kunde förstås inte riktigt se, om hon tog något, där han stod bakom pelaren och följde hennes förehavanden.

Nu är han emellertid säker på sin sak. Hon har försagt sig. Hon är fast och det är han, Robbe, som har knipit tjuven. Hon är i hans våld.

Robbe går tigande vid hennes sida. Han kan gott vänta. Mia tolkar hans tystnad fel. Hon tror, att hon fått övertaget och att Robbe inte har något svar att komma med.

– Hörde du inte, va jag sa? Har’u svårt att fatta kanske? Jag vill inte bli sedd på stan med en sån som dej.

EN SÅN SOM DEJ!

Robbe är känslig för de orden, men det vet naturligtvis inte Mia. Pappan säger ofta så: En sån som dej, vad kan man vänta sej annat av en sån som dej.

Själv har Robbe skrivit de orden i en uppsats en gång. Vad uppsatsen handlade om, minns han inte längre. Men aldrig ska han glömma, hur hemskt det kändes, när magistern läste upp hans felskrivning inför hela klassen och hur illa han mådde, då han såg det röda bläcket lysa i boken. Det måste ha hänt i femman, för både i fyran och sexan hade han en fröken som klasslärare.

En sådan som du! Så skulle det heta; det hade han fått sig ipräntat. Men ännu hade han inte hört någon säga så. Det var förresten varken första eller sista gången han fick lära sig, att i skolan och på papperet är det så och så, men i verkligheten är allting helt annorlunda.

Men Mia skulle inte ostraffat få vräka ur sig de förhatliga orden.

– Det är kanske jag som inte vill visa mej på stan med EN SÅDAN SOM DU, klämmer han till med och känner sig nöjd med sig själv. Om jag låter folk veta, att du är en simpel tjuv, så får’u nog se dej om efter sällskap sen.

Mia svarar inte utan börjar springa. Han hugger henne hårt i armen och håller henne fast.

– Hör på här, säger han och anstränger sig att göra rösten mörk och vuxen. I morgon kommer’u ner till järnvägen klockan sju. Du tar cykeln med dej – och ett paket cigarretter. Har’u förstått, va?

Mia stirrar. Vad menar han?

– Klockan sju? upprepar hon dumt.

– Just det – och glöm inte cigarretterna! Fortfarande håller han henne i armen. Det gör ont och hon försöker bli fri.

– Du är inte klok. Släpp mej! Var ska jag få tag i nåra cigarretter?

– Åh, det fixar väl EN SÅDAN SOM DU utan vidare! Med ett hånskratt går Robbe sin väg.

– Inbilla dej ingenting, skriker Mia efter honom. Jag kommer inte.

Robbe vänder blixtsnabbt och står hotfull framför henne.

– Gör’u inte, väser han. Gör’u inte, va, upprepar han. Jag varnar dej. Jag bara varnar dej. Det kan hända, att rektorn får en liten vink …

3

Robbe är mycket