Maria från Borstahusen

By Mary Andersson

Vem var Maria Ståhl? Och har hon funnits på riktigt? Svaret på den frågan går att besvara i all korthet. Hon var en hårt arbetande kvinna som tog sig an fattiga barn ingen annan ville ha att göra med, trots att hon själv inte hade mycket. Och hon har funnits på riktigt. Det här är berättelsen om henne. Maria från Borstahusen kom ut som pjäs 1976 som sedan skrevs om till en roman 1980 av författaren Mary Andersson. Boken och pjäsen skildrar det tuffa livet som arbetare under sekelskiftet 1800 till 1900. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726911411

Book preview

Inledning

Får jag lov att presentera Maria från Borstahusen för er, fast i omarbetat skick. Resultatet har blivit, från pjäs till roman eller rättare sagt från pjäs till… pjäsroman. Men storyn bakom Maria är lång och omständlig även om jag här enbart kommer att presentera den för er i starkt förkortat skick.

Min första idé var att göra en trilogi på temat om arbetarklassens kvinnor samt deras liv och leverne. Maria skulle alltså bli första delen och behandla åren 1898-1920. Därefter Sorgenfri, 30-talet, Barnrika 40-talet osv. Jag hade verkligen väldiga ambitioner och kanhända bidrog även det faktum att Internationella Kvinnoåret stod för dörren. Kanske skulle det året ge mig och mina enkla kvinnogestalter lite extra vind i seglen så vi kunde styra ut och visa vilka vi är och var. Jag ville först och främst föra fram Maria Ståhl från Borstahusen i rampljuset, ty hon var en sådan kvinna vars plats borde ha varit där. Hon skulle få stå som symbol för alla dessa okända namnlösa kvinnor som utan politiskt, religiöst, ekonomiskt eller ideellt syfte uträttat ett enormt arbete i nödens och misärens Fattigsverige.

Men, naturligtvis. Om dessa kvinnor står det ej att läsa i våra historieböcker. Det fanns även andra ambitioner med Maria och det var att jag ville försöka mig på att locka de ovana teaterbesökarna till teatern. De som sällan, eller aldrig hittar dit. Jag tror inte jag förhäver mig om jag säger att jag tror mig veta bestämt, vad vanliga människor vill både se, höra och läsa. Jag tillhör kategorien själv även om jag kanske läst lite mer än genomsnittet. Men å andra sidan har jag läst en massa ’’fel’’ böcker, som tidsfördriv. Eftersom jag i huvudsak rör mig i de täta arbetarskikten så vet jag att de – och alltså även jag – vill kunna indentifiera oss med vad vi ser, hör och läser. Det finns naturligtvis undantag. Vi vill med andra ord möta oss själva, se oss och våra handlingar avspeglas på scenen. Vi vill kunna identifiera oss med miljön, språket, rörelserna, replikerna, klädedräkterna, värderingarna osv. Vi vill lära oss förstå varför vi handlar som vi gör, varför vi gör si eller så. Ty hur ska vi annars få upprättelse, veta att det inte är så fult att vara eller ha varit arbetare. Jag känner arbetarna och dom vill kunna både skratta och gråta då dom går på teatern, men framför allt vill dom KÄNNA. Dom vill engagera sig, då har dom fått valuta för pengarna.

Som sagt, ambitionerna var höga men kvinnoåret kom och gick och likaså gjorde pjäsen om Maria. Den gick först till TV i Malmö som sände den till Stockholm som i sin tur sände den till Göteborg som… ja, var blev den av?

Den gick till Malmö Stadsteater som är min hemstads och Sveriges största operettpalats. Tyvärr, det fanns inget publikunderlag för hamnsjåare och tvätterskor.

Den gick till Nya teatern i Malmös mesta arbetardistrikt (där jag bott i 27 år) men även där blev det tyvärr, tyvärr…

Det blev till slut den fria teatergruppen Skånska Teatern som satte upp den i Landskrona. Och folk kom och man gick man ur huse, men inte bara ’’ovilliga’’ teaterbesökare utan folk från alla samhällsskikt vallfärdade till Landskrona. Det var en härlig blandning av folk från alla politiska läger, fattiga och rika, barn och gamla, studerande ungdomar, intellektuella och arbetare. Och framförallt barn och gamla. Maria gick hem i allas hjärtan, folket på Bredgatan hade blivit levande och älskade. Och publiken grät och skrattade och under pausen gick man stilla omkring med tårarna kvar på kinden.

Skånskan turnerade en tid i Sverige och överallt var intresset lika stort. Till slut hamnade Skånska Teatern ändå i Malmö, min hemstad, på en gammal obekväm skola. Här spelade man en månad men måste sedan lägga ned pjäsen på grund av den ständigt dåliga ekonomin. Bl.a. begärde Malmö kommun 23 000:– i månadshyra för aulan i skolan.

Maria lades ner.

Sen har intresset aldrig svalnat. Överallt letar man efter den, på bibliotek och i boklådor i tron att den kommit i bokform. Och många, speciellt äldre personer har hört av sig till mig och vill liksom inte förstå att då man skriver en pjäs så skriver man inte en bok. Åt dom envisaste har jag själv låtit trycka upp ett antal manus som jag distribuerat.

Därför beslöt jag i samråd med bokförlaget att arbeta om Maria till bok. Men, det var inget lätt arbete. Det var som att på nytt börja måla på en redan färdig tavla. Jag tyckte också det var synd att slå sönder de långa dialogerna som jag haft en sån möda att arbeta fram en gång i tiden, så dom behöll jag helt enkelt. På så sätt kan man ju sätta upp pjäsen igen, om man har publikunderlag. Man kan kanske kalla den för en pjäsroman, så slår man två flugor i en smäll.

VEM VAR MARIA STÅHL?

Ja, många har undrat det. Jodå, hon har funnits i verkligheten. Hon föddes i Borstahusen och redan som tioåring fick hon rulla den stora tunga ’’rullebören’’ mellan Borstahusen och Landskrona, fem kilometer längre bort, och sälja fisk. Som 20-åring kom hon till Malmö, gifte sig med Axel stuvare och bosatte sig på Bredgatan. Där bodde hon i femtio år, med något undantag då hon en kort tid gästspelade påDalgatan. Jag och mina syskon kallade Maria för’’gamlamormor’’. Min mor, Hilma, var fosterbarn i sju år hos Maria och hon har berättat för mig om sin tid där. Maria hade hand om många fattiga barn som fick bekymmer redan som små och ovälkomna och sammanlagt hade hon ett tiotal barn som hon fostrade som sina egna. Dessa kom att räknas som mina släktingar. Jag har genom det naturliga umgänget med dessa människor fått en inblick i hur livet gestaltade sig för dem på Bredgatan i Malmö och samtliga personer i boken har sina förlagor i verkligheten. Under en svår krigssommar bodde jag hos Folke Ståhl, fosterbarn till Maria, och där fick jag reda på mycket som hänt och fick uppleva den fina humor som finns djupt förankrad i arbetarklassen. Det spelades och sjöngs i hans hem och alla var välkomna dit när och var och hur som helst. Genom Marias enda barnbarn, Axel, fick jag en inblick i tiggerskornas liv av vilka antagligen Skitta Pikka (i pjäsen och boken, Skitta Karissa) var den för de äldre Malmöborna mest kända. Jag har även själv sett henne på fyrtiotalet då hon gick och neg i butikerna och fick lite mat.

Kvinnofylleriet var svårt på den tiden då det låg flera krogar på var gata. Hur svårt det var bevisas av att inte mindre än tre personer ur skilda familjer gjort anspråk på att vara efterlevande släktingar till FullaNhatalia.

Med min pjäsbok Maria från Borstahusen vill jag inte förringa de politiskt arbetande männens insatser, dom har varit enorma och har fört oss fram till åttatimmarsdag, till semester, till lite bättre människovärde, till sociala förmåner och försäkringar osv. Vi ska inte glömma deras kampvilja och glöd, hur de strejkade och svalt, demonstrerade och frös. Jag vill också framhålla den fina gemenskap och enighet som rådde, och vilken klasskänsla!!!

Men det var i alla fall det Internationella Kvinnoåret och jag hade tänkt att kvinnorna skulle få sin hyllning, även om naturligtvis männen är med på var och varannan sida. Han behövs ju på sitt sätt ändå, eller hur?

Så sätt er nu i en skön fåtölj och stäng till omvärlden, ty nu ska vi förflytta oss till 1898. Till ett litet tvåvånings arbetarhus i Östra Förstaden i Malmö. På gården ligger kullerstenar, i ena hörnet invid stallvägen växer en manshög hortensia som Ida Hallänning fått då hon fyllde år en gång…

Sitter du bra nu? Bra! Spelet kan börja. Ridån går upp för Maria…

Malmö i september 1980

Mary Andersson

1898

Morgon på Bredgatan

Det är morgon. Solen har inte varit uppe så länge men den är varm och skön och sänder ljuvliga värmeslöjor ner mot den plats på jorden där Maria Ståhl just nu befinner sig, på Bredgatan nr 6 i Malmö. Hon står mitt på gården i en solstrimma och hänger upp drypande våt tvätt på en lina som hon spänt mellan stallet och porten. Till det yttre är Maria inte precis någon ståtlig kvinna. Det är först då man lärt känna henne som man tycker det. Hon är ganska liten och späd med ett runt mjukt ansikte med väna drag, men med en hud som bär spår av smittkoppor. Hon har ett vänligt drag kring mungiporna och en krans av guldskimrande hår som krusar sig vid tinningarna då det blivit fuktigt. Och just nu är det fuktigt. Maria hänger upp bländvita lakan och örngott med de finaste spetsar, handvirkade och skira i bästa kvalité. Hon är klädd i en fotsid svart vardagskjol med ett lika långt randigt förkläde ovanpå som är lappat och lagat efter alla konstens regler. På det randiga förklädet har hon ett mindre på vilket hon har sytt en jätteficka där tvättklykorna förvaras. På fötterna har hon svartas.k. ’’sillatofflor’’.

På samma gång som Maria arbetar håller hon ett öga på en liten puckelryggig flicka som hoppar omkring med ett rep som hon fått av Maria – hennes mor. Den lilla flickan är barfota och har en knälång randig klänning som också den är lappad och lagad så mycket det har varit möjligt. Hon är lik sin mor och har samma ljusa panna och självlockiga hår. Men puckeln gör henne vanskapt och halsen är nästan obefintlig. Det ser ut som om flickans huvud sitter direkt på axlarna. Men omedveten om detta stannar flickan upp i sin lek och lägger huvudet på sned.

– Mor… hör du… jag hör sillatanten, ropar hon.Hon kommer närmare hela tiden och så galer hon: ’’sill… sill… sill…’’

Maria lyssnar men skakar på huvudet. Hon hör ingenting. Har väl inte så bra hörsel som Emma.

– Nu e hon inne på ’’Gamla Häxans’’ gård, ropar Emma igen och nu hör även Maria henne. Jojo, nu kommer hon allt. Maria ler igenkännande och Emma fortsätter att hoppa runt på de små kullerstenarna. När hon blir trött sätter hon sig på bänken under päronträdet som står intill stallet. Trädet är gårdens stolthet som man sköter efter alla konstens regler. Det är ett grevemoltketräd som barnen brukar plundra på hösten.

Invid den vita muren som gränsar till granngården finns fyra utedass och nedanför dessa står soptunnan. Mitt på gården växer en manshög hortensia som blivit ditplanterad av en föregående hyresgäst som kallades för Ida Hallänning. Man säger därför alltid bara Ida Hallännings blomma. Det vill säga, vad kvinnan hette i efternamn vet ingen. Hon och hennes man, Kalle Hallänning var från Halland och det var brukligt attman ibland fick namn efter sin hembygd. Hela gården är beklädd med kullersten, och mellan dessa växer lite gräs eller mossa. Mattbommen står invid muren på andra sidan som vetter mot skofabrikörens hus, detta är lite bättre än huset som Maria bor i.

Här finns även tvättstugan som innehåller några bänkar och kar och en stor tvättgryta under vilken elden sprakar muntert. När Maria hängt upp tvätten går hon in och rör om i tvättgrytan med en lång träspade så ångan blir som en ogenomtränglig vit dimma. Just nu har hon kulörtvätt i grytan och hon får vara försiktig så den inte kokar för länge.

Men det är sjökaptenens tvätt och det är ju förstås en mögtocke hela dan tänker hon. För säkerhets skull lägger hon in ett par vedklabbar till i det fyrkantiga hålet under grytan där elden pyser och brinner. Nu kunde Malin komma med det efterlängtade kaffet tänker hon vidare då hon åter går ut på gården och ställer sig att kisa mot solen. Sköna underbara härliga sol… Hon skuggar med handen, drar djupa andetag.

– Sill, tooooooorsk… fluuuuuundror… åååååål…

Maria ler stort då ljudet kommer närmare och närmare och hon nästan skrattar då hon ser den lilla runda fiskargumman komma ångande in genom porten ropande för full hals. ’’SIIIIIILL… toooooorsk… fluuuundror…’’

– Goddag frun. Ska det vara nån sill idag? Fiskmånglerskan kommer fram till Maria.

– I morron rullar vi inte…

Fiskmånglerskan sätter ner rullebören och torkar sig i ansiktet med tröjärmen. – Varmt idag frun…

Hon är klädd i en svart fotsid kjol med ett omfångsrikt randigt förkläde, tröja och svarta tofflor. På huvudet har hon en bländande vit nystärkt huvudduk som är lagd i tre veck i pannan. På magen hänger den s.k. prångarbörsen och i rullebören har hon sitt besman.

Maria smeker rullebör och fiskarkvinna och besman med ögonen. Hon ser hur vant kvinnan tar av locket och rör om bland den silverglänsande fisken.

– Sill idag, frun?

– Äkta sill från Limhamnen, säger hon. Ska vi ta ett kilo?

Maria böjer sig leende över fisken och Emma står bredvid och ser rysande på de ringlande ålarna.

– Dom e ente döa, ropar hon.

– Nej…

– Man kan nästan se att den e från Limhamn, säger Maria och ser på Fiskarkvinnan. Den e så liden… sillen.

– E den liden??? Skulle det vankas fel på sillen???

– Ja, säger Maria. Ente e den som Borstahusasillen, ente.

Hennes ögon blir fulla av förtrytelse: – Skulle det vara för mer med Borstahusasillen kanske? Måntro de?

– Jo. Det är det nog, säger Maria och ser skalkaktigt på den andra. Borstahusasillen är STÖRRE… och lite MJÄLLARE… och lite fetare är den nog också, tillägger hon försiktigt. Kvinnan lägger nu på locket med en smäll och så åker besmanet ovanpå. Hon gör sig redo att gå. Hennes yrkesstolthet har fått sig en törn. Hon skulle inte stå här och bli förnärmad längre. Det skulle bara fattas det. Hon lyfter upp rullebören.

– Jojo, den är kanske lite större och mjällare, Borstahusasillen… var gång den e tjyvafiskad i VÅRFlintaränna. Kom det ihåg?

– I ER, ropar Maria… menar hon att Flintarännen är er…?

Nu sätter fiskarkvinnan ner rullebören igen, och går närmare Maria. Nu ska här klargöras och argumenteras. Ordförråd saknas inte.

– Jag ska säga frun en sak, säger hon och ställer sig med händerna i sidorna. Med ena handen rättar hon förtrytsamt till huvudduken som farit på sned. Dom där Borstahusaborna ger jag inte fem sillar på ett fat för. De e några riktiga sällar deras karlar, jämt ställer dom till förtret… och svårt har dom också att skilja på mitt och ditt. Rent ut sagt frun så e dom några riktiga bärsärkar, det vet alla hur dom sypper och slåss, ja ända till Helsingör i Danmark är dom rädda för Borstahusaborna som inte gör annat än sypper på deras krogar och bär sig åt, spelar kort och sånt och brygger hembränt. Så snacka inte med mej om dom, bara, för dom känner jag… Borstahusafiskarna…

Maria har från början stått leende och lyssnat till den ilskna lilla gumman men efterhand har leendet nästan slocknat i hennes ögon. Börjar det inte bli lite väl starkt? Men sen lägger hon ändå upp ett av sina välkända ljusa skratt som ekar mellan husen.

– Ja, skratta hon bara, fortsätter gumman. Men jag vet väl hurnt bry tullasnokarna har med Borstahusapågarna. Så kom inte här och säg att deras sill är för mer än Limhamnens, det var nästan väl magstarkt, mjällare… ha… egentligen e dom några riktiga tvättäkta hedningar, i förbund med Satan själv har jag hört…

Maria blir allvarsam och den lilla fiskargumman sänker rösten och går närmare Maria med ögonen åt alla håll.

– Har hon inte hört historierna som går om dom, då dom ställer sig till rors…? Kvinnan sprätter med tofflorna som en höna, spärrar upp ögonen och slår ut med handen i en vid gest och tycks vara helt glömd av var hon befinner sig.

– Blååååås uuuuut Saaaaaataaaaan… din soooon stååår till rooooors…

Kvinnan ser hastigt på Maria som ej kan hålla sig allvarlig och som slår ut med näven härmande fiskarkvinnan och ropar: – Eller din kvinga… Sen ser hon på kvinnan som har ett litet skratt på lur i ena mungipan: Du har kommit på fel köl. Du skulle inte prångla fisk, du skulle vara in vid en teater. Du, det går så många rykten om oss Borstahusabor, hälften är inte sant. Vi är ett hederligt folk som får slita hund för brödfödan.

Fiskarkvinnan slår handen för munnen: – Hon e kanske själv från Borstahusen? Så dum hon varit.

Borstahusen

Då Maria hör namnet Borstahusen ilar det alltid en stråle av glädje genom hennes kropp. Hon blir glad bara någon nämner namnet. Borstahusen ooooh, om hon är därifrån?? En sån fråga? Hon är därifrån med hela sin kropp och hela sin själ. Hon sluter ögonen en kort sekund och ser i ilfart några bilder från det älskade fiskeläget och känner samma oändliga värme och sällhet för att inte tala om längtan dit. Snabbt ilar bilderna förbi men hon hinner se en bit av den vindpiskade slätten, havet, de hundra husen på Övre och Nedre gatan, de fem kilometrarna till Landskrona som hon avverkade redan som tioåring med sin rullebör. Hon känner nästan lukten av tång och fisk i näsborrarna.

– Jag heter Maria Ståhl säger hon stolt då bilderna dragit förbi. Ja, jag är född i Borstahusen och det skäms jag inte för att tala om.

– Nej nej, det är inget att skämmas för. Fiskarkvinnan vill ta tillbaka allt vad hon sagt och hon ser ödmjukt på Maria.

– Ja, jag heter Cilja Gören Lars, som sagt från Limhamnen. Cilja står för Cecilia och Gören heter min man, Göran egentligen, och Larsson heter vi till efternamn. Vi e ju likar. Du kan kalla mig för Cilja Gören för det heter jag på Limhamnen. Min man e fiskare.

– Och min man e stuvare… han ligger därinne fördärvad till kropp och själ så jag skulle väl säga före detta stuvare. Han blir aldrig till något mer… Maria pekar mot ett öppet köksfönster där en vit trådgardin fladdrar: Därinne bor vi, han ligger där, vi träffades i Landskrona när han var och sökte till varvet… Han fick inget jobb då, han fick mej i stället. Först flyttade vi till Kirsebjer där dom allra fattigaste bor ute, och sen hamnade vi här på Bredgatan…

– Jag undrade just hur ni hamnat här på Bredgatan avbröt Cilja. Här bor ju annars nästan bara fyllehungar och lösdrivare. Hur i Jesu namn… här bor ju nästan bara dåligt folk.

– Lösdrivare… Maria blir lite stött. Det är ju i alla fall människor som… inte behöver man vara en dålig människa för att man är fattig. Maria lägger in en god portion av förebråelse i orden. Vad det beträffar, Cilja Gören, så bor här nästan enbart ordentligt arbetsfolk i detta huset. Men det är klart, ju längre ner på Bredgatan man kommer desto sämre ställt har människorna. Och allra allra sist bor utlänningar, tattare och några zigenare. Några bettlerskor har vi här förstås, Malin och Skitta Karissa, men vad det beträffar så är ju bettleri ett hederligt yrke.

Cilja nickar med huvudet. Hon har inte tänkt såra någon. Hon står och ser på Emma som hoppar ut och in genom porten. Ser hennes puckel. Sen skakar hon på huvudet.

– Synd om den där lilla tösavinan med puckeln,säger hon och pekar på Emma…

– Det är min tös, säger Maria. Kom fram och hälsa, ropar hon och Emma kommer framhoppande och niger för Cilja.

Cilja som tycker hon återigen har dabbat sig tar upp sin stora prångarebörs och plockar långsamt ut en tvåöring trots Marias protester.

– Tacka ordentligt, säger Maria då Cilja ger henne myntet. Emma niger djupt.

Stackars liten tänker Cilja då hon tar den lilla snedryggades hand. Hon blir inte gammal, tänker hon för sig själv. – Du är ju kär i ansiktet säger hon. Spring nu och köp dig något gott hos hökaren.

Hökaren har sin affär i samma hus och på hans sida av gården ligger allehanda skräp, kartonger, gamla tunnor ved och gamla drickaflaskor. Emma försvinner in dit.

– Du längtar väl ibland tillbaka till Borstahusen, undrar Cilja och ser spörjande på Maria, som nästan vacklar till inför frågan. Om hon längtar, en sån fråga. Står det inte skrivet utanpå? Återigen drar bilderna förbi hennes syn, hamnen, alebuskarna, kardborrsnåren, allt passerar revy. Om hon bara visste…

– Jag måste sätta mig, nästan viskar Maria. Kom.

Kvinnorna sätter sig på den gamla gistna bänken under grevemoltketrädet. Där är svalt och skönt. Maria känner sig alldeles matt i knäna, hade hon inte satt sig i den stunden skulle hon kanske högljutt ha skrikit ut sin längtan så det hörts över hela Östra Förstaden. Den andra kvinnan tänker på att hon egentligen har annat att göra än att sitta under ett päronträd mitt på blanka vardagen. Men hon lyssnar till Maria med största intresse.

– Jag blir så matt när jag tänker på Borstahusen, jag har sagt dig det tidigare idag. Visserligen var livet därute tungt och slitsamt… men det var liksom annorlunda än i stan, det var liksom lite mänskligare att leva därute, man kan säga att vi var närmare varandra där fast man bor så tätt i stan. Slitet kan vara detsamma men skillnaden mellan hög och låg var inte så stor därute som här… Var fiskelyckan god så var det bra för alla och gick det dåligt så led vi tillsammans, vi delade våra bördor exakt som det står i skriften att vi ska göra.

Maria ser på Ciljas huvudduk och ler. Känner på den. Vi hade rutiga huvuddukar och våra förkläden var större än ditt och var av vaxduk. Och prångarbörsen var av säckaväv.

– Ja, säger Cilja, nån skillnad ska det väl vara, det är ju holians långt mellan Limhamnen och Borstahusen.

– Ja. När jag sitter här och känner doften av fisk så tänker jag på att det hade varit bättre för oss alla om vi ändå stannat därute, även om vi skulle levat på bara soppa av fiskaben. Det hade varit bättre för Axel mä, och för Emma. Jag drömmer om att en gång få visa dom det lilla lejet med sina kardborrsnår där vi lekte, alebuskarna, husen som alla var likadana nästan, Övre och Nedre gatan, Mellangatan, de smala gatten där vi sprang barfota eller där vi kyttade oss samman då nordvästan jagade oss… Hur vi hukade oss på läsidan… På kvällarna samlades vi och de vuxna lagade sina redskap och garn, och vi lyssnade. Man talade eller teg. Vi tyckte dom äldre visste så mycket. De talade om båtar som blivit borta, om människor och händelser på sjön, om pesten som gick, om smittkopporna och koleran. Dom talade ommagistraten i Landskrona som alltid motarbetade dom. Vi satt på bänkarna och nedanför låg breplassen (där man bredde ut näten till tork) och bortom den låg de gröna strandbrinkarna och flackerna. Maria suckar lite och ser på Cilja som om hon ville be henne ursäkta att hon talar så mycket. Hon reser sig upp och nu är inte tårarna så värst långt borta. Och vet du Cilja Gören vad som var allra vackrast? Jo… Maria har fått en tunn slöja av tårar för ögonen som hon blinkar undan. Allra vackrast… det var när hela den stora fiskeflottan låg förankrad i hamnen. Där låg dom, sida vid sida, alla dom vackra sillabåtarna…

–…med röda toppsegel och vita klyvare, inflikar Cilja med ett stillsamt leende.

– Och det känner du till? Ja, naturligtvis…

– Det vet alla fiskare, säger Cilja.

– Vi tog sillen mä bottennärding i augusti, men sommar och höst gick vi ut mä Blekingemansor. Flundran tog vi mä garn, torsk och ål mä långrev och vi agnade mä räkor och ibland