Livet i Lidköping och på Kållandsö vid 1900-talets början: Glimtar från en släkts historia

By Bo Stenson

Denna antologi sammanför ett antal berättelser om livet i Lidköping och Kållandsö i början av 1900-talet. De flesta är skrivna av Sten Gustafsson som växte upp i Lidköping och på Kållandsö och sedan var lärare i Lidköping under många år. Några är författade av Simon Granath som var sjökapten, släktforskare och amatörhistoriker.

Artiklarna beskriver människor som drevs att flytta från landet och in till stan när jorden inte längre räckte till för alla och hur det sedan gick för dem. Enskilda människoöden från en släkt vävs samman med beskrivningar om livet på landet och i staden och en del av de märkliga karaktärer som fanns i bygden.

Sten Gustafsson är far till och Simon Granath farbror till Bo Stenson som sammanställt denna bok. Om inte hans farfarsfar Gustaf hade misslyckats med sitt försök att utvandra till det stora landet i väster 1871 skulle många av dem som porträtteras här inte ha existerat och du som läser dessa rader inte kunnat ta dela av dessa historier.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 24, 2021
• ISBN: 9789180273381

Bo Stenson

Efter att ha arbetat internationellt i många år återkom Bo Stenson till Sverige 2007 och har sedan dess skrivit ett antal vandringsböcker tillsammans med sin fru Eva Wallstam. Bos släkt har sina rötter i Lidköpingsbygden och på Kållandsö. Liksom sin far, Sten Gustafsson, har han intresserat sig för sin släkts historia, särskilt under den period när människorna lämnade landsbygden och sökte sig in till Lidköping kring sekelskiftet 1900.

Book preview

Innehållsförteckning

Skaraborg och Lidköping i ett historiskt perspektiv

Vid pilgrimsvägen

Lidköping i tidens spegel

Från landet till stan

Labäckarna: bondesläkt i en föränderlig tid

Staden

Gamla apoteksgården

Barndomsminnen från Nya staden

Kvinnor i släkten

Min svärmor

Folkrörelserna

Folkrörelse med framtidstro

Från jordbrukare/arbetare till entrepenörer

Livet på landet

Karlsson & Artig 100 år

Sjöfart på Vänern och livet på Kållandsö

Simon Granath till minne

Roliga minnen från Lidköpings hamn

Stormakten Vänern

Kållandsö under koleraåret 1834

Förord

Detta är en berättelse om en bygd, Lidköpingsbygden, och hur det kunde vara att leva där kring sekelskiftet 1900 och under de första årtiondena av det nya seklet. Det illustreras av livet för några av mina egna släktingar. De har alla sina rötter djupt i den västgötska myllan. Alla mina släktgrenar från både mammas och pappas sida återfinns i ett ganska litet område i Skaraborg, från Billingen i öster till Kålland i väster, från Kållandsö i norr till en bit söder om Lidköping på Varaslätten. Under årens lopp har några enstaka personer i släkten hamnat längre bort, några få har utvandrat till USA någon bara gett sig iväg mot okända öden. Men de allra flesta har stannat kvar i Lidköpings närområde där de bott och arbetat, gift sig och fått barn, som i sin tur stannat där ända fram till min egen generation.

I min farfarsfars och mina farföräldrars generationer, när lantbruket inte längre kunde ge arbete och utkomst till alla dem som överlevde barndomen, tvingades många att söka sig in till stan. Detta är historien om några av dem.

Man kan göra antaganden om hur de haft det på basis av den tid de levde i, de platser de bodde på, de yrken de utövade och deras familjeförhållanden som de framgår av kyrkböckerna. Men egentligen vet vi ganska litet om hur de egentligen haft det, vilka människor de var, vad de tyckte om livet och varandra. Små glimtar kan man få från kyrkböckerna och husförhörslängderna, men det är just glimtar.

Till exempel blev jag glad när jag läste att min farfars farfar i kyrkböckerna omnämns som ärlig och aktansvärd. Eller när jag förstod att min farfar, som utsågs till kristidsnämndens ordförande på Kållandsö under andra världskriget, blev vald till detta hedersuppdrag just därför att han ansågs vara en rättskaffens person, någon man kunde lita på.

Många börjar intressera sig för sin släkts historia när de får några år på nacken. Så också jag. Tyvärr tog jag inte tillfället i akt som ung att ställa så många frågor till mina äldre släktingar, till mormor och farfar. Mina föräldrar berättade förstås en hel del om sina egna liv och en del om gamla tider och jag frågade nog också ibland. Men när jag nu försöker komma litet djupare i släktens historia inser jag att det var så många frågor jag inte ställde, så många berättelser jag inte lyssnade tillräckligt på. Och nu har det tåget gått. Oåterkalleligen.

Min far Sten Gustafsson som ung

Men min far, Sten Gustafsson, som föddes 1914 i Lidköping, skrev efter sin pensionering ett antal artiklar om sin uppväxt och om sin och min mors föräldrageneration. Några publicerades i S:t Nicolai Gilles årsskrift Lidköpingsbygden och de andra i Nya Lidköpingstidningen. På ett finurligt sätt väver de samman berättelserna om enskilda människors livsöden med samhällets utveckling och faktorer som styrde människornas liv. Berättelserna har sitt fokus på Lidköping, och dess omland, framför allt Kållandsö, under perioden från de senaste decennierna på 1800-talet fram till 1930-talet, när han själv var barn och ung.

Min fars artiklar

Baserat på sin egen barndom skildrar han i ett par andra artiklar staden Lidköping under de första decennierna av 1900-talet. Han skrev också boken Vid Pilgrimsvägen, som beskriver Lidköpings missionsförsamling under sina första 100 år, 1883-1983. Den innehåller en skildring av staden Lidköping från medeltiden till nutid.

I början av sitt yrkesliv var han folkskollärare och under den tiden skrev han ett manus till en lärobok Lidköping. En hembygdsbok för folkskolan, som dessvärre aldrig blev tryckt. Men den innehåller mycket av den information han sedan använde i sina artiklar. Efter sin pensionering, på 1980-talet, studerade han konsthistoria, som han sedan utnyttjade för att leda studiecirklar där han kombinerade sina kunskaper i litteratur och historia med konstvetenskap. Den kunskapen ligger också till grund för hans artikel om Lidköping i tidens spegel.

Detta är ett försök att skapa litet mer sammanhang i min släkthistoria och miljön kring mina äldre släktingar. Kärnan i berättelsen är min fars artiklar, publicerade i Nya Lidköpingstidningen och i tidskriften Lidköpingsbygden. Till detta kommer en artikel av Jan Erik Sjöholm som behandlar företaget Karlsson & Artig, där Karlsson var min morfar, vid dess 100-årsjubileum 2008.

Vidare har jag valt att ta med något av vad min ingifte farbror, Simon Granath, skrivit om Vänersjöfart och historier kring Kållandsö och Vänern. Han kom från en släkt av sjöfarare; både hans far och farfar hade varit vänerskeppare. Och han själv betecknar sig som den siste styckegodsskepparen på Vänern. Jag minns honom på bryggan av sin sista båt Toften där han utgjorde en imposant gestalt. Efter sin pension på 1960-talet ägnade han en stor del av sin tid att samla kunskap om Kållandsö och Vänern och om människorna som fanns där. Och sedan att sprida denna kunskap till dem som kom för att lyssna på hans historier, ofta på verandan till hans och faster Brittas lilla hus längst inne i Hörviken på Kållandsö. Hans berättelser är också publicerade i två posthuma skrifter, Från Ullersbro till Läckö och Vänerminnen.

1

Skaraborg och Lidköping

i ett historiskt perspektiv

Den bördiga Västgötaslätten måste ha varit befolkad tidigt efter istiden. Men de lämningar som hittats är huvudsakligen från järnåldern. Det finns rikligt med runstenar, den mest berömda är Sparlösastenen med inristningar från 800-talet.

Mina anfäder kan ledas tillbaka till Sven Tveskägg och hans maka Sigrid Storråda, som levde på 900-talet. Men inte förrän på 1100-talet blev dessa möjliga anfäder till mig mer etablerade i Östergötland och Västergötland. Då fanns fortfarande inget Sverige i vår mening utan landet var säkert uppdelat i små kungadömen eller hövdingadömen. Om man ska tro Beowulfkvädet (skrivet på fornengelska och handlar om Danmark och södra Sverige) gick det ofta våldsamt till:

De blodiga spåren

av svears och gautars

mannaslakter

syntes vida,

hur de folken mellan sig

fejder väckte.

Någon har påstått att själve Beowulf sitter gravsatt i Skalunda hög på Kålland 400- eller 500-talet, men det är nog inte alltför väl belagt. Några århundraden senare, omkring 1130, valde uppsvear och östgötar en herreman vid namn Ragnvald Knaphövde till kung. Han var dock oförsiktig nog att på sin eriksgata bege sig in i Västergötland utan att dessförinnan gisslan blivit given, såsom seden bjöd. För den sidvördnad han sålunda gjorde alla västgötar blev han av västgötabönderna överfallen och ihjälslagen vid Karleby i Falbygden, säger krönikan. Västgötarna tål nämligen ingen sidvördnad.

Carta Marina av Olaus Magnus (1539)

Enligt lokalpatriotiska amatörhistoriker stod Sveriges vagga i Skaraborg. Denna teori framfördes i ett TV-program i början av 1980-talet, men det blev dessvärre fällt i radionämnden för osaklighet. Så det kanske är en alltför optimistisk tolkning av historien. Klart är i alla fall att den förste kristne konungen Olof Skötkonung ska ha döpts i Husaby källa på Kinnekulle år 1008 (enligt traditionen). Den ursprungliga kyrkan i Husaby byggdes i början av 1100-talet. Skara är enligt traditionen det första biskopssätet i Sverige, kanske bildat av Olof Skötkonung i början av 1000-talet. Klosterväsendet var en viktig del av medeltidens religiösa liv och omkring 1150 etablerade cicterciensmunkarna Varnhems kloster. Pilgrimsvägen till Nidaros gick också fram genom bygden, från Skara till Lidköping och vidare till Läckö och därefter båtledes över Vänern.

Det äldsta Lidköping har sannolikt uppkommit som en marknadsplats någon gång under medeltiden, först utan fast bebyggelse, på östra stranden av Lidan, vid dess utlopp i Vänern. Namnet Lidköping säger att staden ligger vid Lidan, gränsen mellan Kållands och Kinnefjärdings härader, en vägknut där två betydelsefulla medeltidsvägar korsade varandra. Vid mitten av 1100-talet fanns här en kyrka där Nicolaikyrkan idag ligger och mot slutet av 1200-talet började en stadsbebyggelse att växa fram.

Men för att fortsätta historieskrivningen om min hembygd, Skaraborg, och min hemort, Lidköping, låter jag min far berätta om hur det kunde ha tett sig på medeltiden och framåt i den lilla staden på slätten. Den skildringen följs av hans artikel Lidköping i tidens spegel som skildrar Lidköping under tre århundraden, 1600-talet, 1700-talet och 1800-talet, sett genom konstnärsögon.

Vid pilgrimsvägen

av Sten Gustafsson

Vi kan se honom för vår inre blick, den medeltida pilgrimen i sin gråa kappa och sina slitna skor. Han kommer fjärran ifrån, har vandrat uppför Ätrans dalgång, släpat sig fram över Falans vida slätt, vilat ut i den gamla staden Skara och nått fram till Lidan, ån med de sumpiga stränderna ochdet sakta glidande vattnet. Det är på 1200-talet. Nedanför den redan hundraåriga lilla kyrkan finns en bräcklig bro, som han tar sig över för att komma vidare över Kållandsö, med båt till Lurö, där han kan vila ut i klosterhärbärget, och fortsätta över Knusesund eller Värmlandsnäs och vidare längs Klarälvsdalen. Han ber om Guds beskydd i det lilla kapellet på Trysilfjället, innan han vandrar upp genom Norge till Olav den heliges grav i Nidaros, dit pilgrimsvägen leder. På den har också färdats en norsk konung, en isländsk skald, och biskopen i Skara valde den på sin väg till Läckö.

Just här i Lidköping korsades den av en annan betydande medeltida väg. Den kom från Gamla Lödöse vid Göta älv och från Bohuslän och den befors av köpmän med salt och fisk från Västerhavet. De skulle vidare förbi Husabys åldriga tempel till Bergslagen för att hämta järn. Och så begav det sig, att pilgrimernas och köpmännens vägar korsade varandra vid Lidans mynning. Platsen kom att heta Lidköping.

Från medeltid till frihetstid

På 1400-talet blev Lidköping en sjöfartsstad. Man kunde hugga ned de stora ekarna i trakten och föra virket till Göta älvs utlopp och vidare till England och Holland och få salt och sill i